Hur gick det med den s k Bolognaanpassningen av forskarutbildningen? Tja, inte sådär bra faktiskt. Tack vare ett luddigt riksdagsbeslut laborerar vi med en masterutbildning (avancerad nivå) som inte är ett krav för att komma in på utbildningen på forskarnivå. Och vi har kvar en fyraårig forskarutbildning som kan läggas ovanpå den femåriga grund- och avancerade nivån. För de flesta svenska doktorander innebär det ytterligare ett studieår – och för de flesta svenska högskolor och universitet innebär det en extra medfinansiering på ett år för internationella samarbeten som inkluderar doktorander.
Den svenska regeringen är inte så intresserad av dessa frågor. Enligt uppgift vid utbildningsnämndens och utskottet för utbildning på forskarnivås gemensamma möte den 30 maj skickar Sverige inte ens någon representant till en Bolognauppföljningskonferens i sommar. Som förklaring anges att det inte finns några problem. Om detta är riktigt är agerandet anmärkningsvärt med tanke på att hela den svenska högskolesektorn lider av den anomali som det innebär att ha en utbildning på avancerad nivå som inte räknas som den introduktion i forskarutbildningen som var förväntat. Istället har vi fått en flora av kurser av varierande kvalitet som forskarnivå, samtidigt som många av de avancerade kurserna var forskarutbildningskurser som s a s flyttades till avancerad nivå. Och avancerad nivå riskerar att kunskapsmässigt urholkas. Samtidigt – och detta är en komparativ fördel för svenska doktorer – så får en svensk doktorand ytterligare ett år på sig att meritera sig. Något som i de flesta ämnen också ger utslag i en bättre chanser för anställning som postdoktor och motsvarande.
Lagen är som den är. Ingen kan be eller övertala en nybliven doktorand att tillgodoräkna sig ett masterår och därmed gå miste om ett år doktorandår, men det vi kan göra är att försöka bygga ihop den avancerade nivån med forskarnivån. Låt oss undvika att hitta på nya kurser på forskarnivån när doktoranderna mycket väl skulle kunna delta i kurser på avancerad nivå. För den som är orolig för nivån är en bra lösning att examinera doktorander på annat sätt än masterstudenterna. Det är rimligt att tro att den som kommit längre i sin utbildning också kan fördjupa kunskaperna på ett bättre sätt än den som kommer direkt från kandidatexamen. På det sättet ger vi också doktoranderna en möjlighet att bredda sig, t ex läsa en avancerad kurs inom en annan disciplin men som berör det egna avhandlingsämnet, examinerad på den egna heminstitutionen.
På sikt tror jag att vi får en 3+2+3 situation, såsom var tanken i Bolognasystemet. Men det lär dröja. Tills dess bör vi jobba med att samordna och samverka mellan avancerad nivå och forskarnivå så att vi använder våra gemensamma resurser på ett bra sätt och ger doktoranderna maximala möjligheter att fördjupa sig och möta andra kunskapsvärldar.