Tradionellt har sommarmånaderna varit inte bara tid för återhämtning för många lärare/forskare utan också en tid när man skriva färdigt den där artikeln som legat ett tag eller i lugn och ro få fila på de där seminarieuppgifterna som man kanske använt en termin för länge för att det skall kännas riktigt bra. Men åtminstone de jag pratar med vittnar om en förändring där arbetsveckorna under sommaren blir alltmer ianspråkstagna för tidigt inplanerade och nödvändiga åtaganden – konferenser, sammanträden och workshops hamnar ”i sommar” eftersom tiden sept-maj är så extremt pressad. Det är oroande. Mycket oroande.
Arbetet som lärare/forskare inom högskolan är ett kreativt arbete, det tillhör en sfär av yrken som kräver mycket stor förmåga att hålla sig inläst, uppdaterad och aktiv inom såväl pedagogiska och ämnesspecfika områden. För många var sommarveckorna (den del som inte är ren semester) en möjlighet att skapa det andrum som krävs för att hålla hög kvalitet på forskning och utbildning – läsa, fortbilda sig, reflektera, utveckla, fördjupa i ett litet lägre tempo än det som de flesta av oss håller under terminstid. Den möjligheten är värdefull och måste värnas.
Vi har alla ett ansvar i att inte pressa ut fler undervisningstimmar ur redan tyngda lärare eller fler forskningsansökningar ur redan splittrade forskare. Den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet är nationellt en mycket framgångsrik fakultet både avseende utbildningarnas och forskningens kvalitet och omfattning. För att fortsätta vara det måste vi värna kreativiteten och lusten att fortsätta utvecklas. Vid några institutioner har tiden för kompetensutveckling inom anställningen ökats, andra har valt att lägga extra-timmar på kursutveckling och åter andra avsätter ekonomiska resurser för att skriva ansökningar eller meritera sig. Det finns olika vägar som passar olika bra i skilda miljöer.
Förmågan att genomföra forskning och utbildning på toppnivå kräver att vi diskuterar vilka kollektiva förväntningar vi ger uttryck för, att vi strävar efter en ökad pluralism på alla nivåer och inom alla fält – men har ett gemensamt fokus på att hålla verkligt hög kvalitet på allt vad vi gör och på att nå ut i samhället med våra resurser och vår kunskap.
Nu är det semester för de allra flesta och jag önskar alla en reell möjlighet till verklig re-kreation (åter-skapelse) av våra förmågor och vår kraft.
För den som vill ha något akademiskt att läsa i hängmattan kan jag rekommendera Anna Peixotos avhandling i sociologi ”De mest lämpade” som handlar om vilka processer som avgör om presumtiva forskare också får möjlighet att verkligen bli forskare. Ett tema som vi kommer att ta upp i höst när frågan om social snedrekrytering på doktorandnivå skall utredas.
För den som kanske vill läsa något mer lättsamt måste jag säga att den bästa deckaren jag läst på oändligt länge var ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius. Alla samhällsvetenskapligt intresserade torde ha intresse av handlingen, och den är mycket välskriven och väldisponerad. Recension kan läsas här.
Trevlig sommar och av- och nedkopplad semester!
