Universitet och högskolor behöver en mer genomtänkt ledningsfilosofi för att kunna fungera bra som en självständig kraft i samhällsutvecklingen. En sådan ledningsfilosofi skall betona tydlighet, transparens och ansvarsutkrävande på alla ledningsnivåer. Så kan man beskriva kontentan av ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” SOU 2015:92 som är Kåre Bremers s k ledningsutredning, avlämnad till ministern i början av november.
Först och främst är detta en utredning av ”gammalt snitt”, den är alltså en inventering av kunskapsläge, beskrivning av problem och möjligheter och en handlingsrekommendation. Men till skillnad från vad som är brukligt kommer inte en mängd förslag till lagstiftning eller ändringar av förordningar utan utredningen är lika mycket en uppmaning till universitet och högskolor att själva ta tag i ledningsfrågorna. Med tanke på den höga nivån på läsbarhet (disposition och stilistik) rekommenderar jag alla med minsta intresse att åtminstone läsa igenom sammanfattningen.
Några punkter som jag fann särskilt relevanta var Bremers betoning av hur den starka tillväxt av utbildning och forskning som skett de senaste 25 åren inte speglas i en utveckling av lednings- och styrningsmodellerna inifrån sektorn. Stat, kommun, näringsliv, organisationer, internationella forskarsamhället, medier m fl har helt andra krav och förväntningar på akademin idag än t ex på 1990-talet. För att klara de kraven med bibehållen integritet kräver, menar Bremer, ledningsfunktionerna större omsorg än hittills. Utredningen betonar linjestyrning, men, och det är viktigt, det beror på att allt fler beslut är av den karaktären att de inte kan (eller bör) fattas i konsensus i ett kollegium (vars avgränsning f ö är problematiskt i sig). Kollegial styrning har fortfarande en helt central plats avseende innehåll i forskning och utbildning, men lämpar sig dåligt för ekonomistyrning, rekrytering, organisation m fl strategiska frågor på övergripande nivå. Modellerna skall hållas isär och det skall vara tydligt när vilken av dem tillämpas.
Bremer betonar vikten av att vårda prefekten och hens roll som just strateg, att ge mandat för förändring och utveckling, inte bara förvaltning. Bremer visar också övertygande att verksamhetsstödet (förvaltningen) inte alls vuxit utan tvärtom idag utgör en mindre andel av universitetens och högskolornas volym. Vilket sannolikt betyder, menar han, att lärare/forskare gör alltmer administration själva. Ett förhållande som inte är ämnat att säkra verksamhetens kvalitet.
Två ytterligare saker vill jag nämna, dels att beroendet av den externfinansierade forskningen utsätter prefekter (och dekaner, rektorer) för tryck från ett alternativt ledarskap, forskningsledaren. Hen kanske inte är särskilt intresserad av (eller insatt i) institutionens eller lärosätets övergripande strategier och driver därför prefekten framför sig i kraft av sina ekonomiska resurser. En prefekt som sällan eller aldrig har några resurser avsatta för strategiska satsningar. Och, dels att beroender av extern finansiering som ständigt kräver samfinansiering helt urholkar lärosätenas basanslag och de möjligheter som finns till profilering och fri forskning inom dess ram.
Jag håller inte alls med Bremer om allt, men det är det mest genomarbetade och välargumenterade i genren som jag läst på mycket länge. Sannolikt blir betänkandet föremål för mycket diskussion och samtal kolleger emellan på alla nivåer.
*
Under vårvintern gör vi en nystart här på bloggen där jag kommer att avlösas av andra bloggare, primärt personer som finns med i BFF (Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå). Syftet är att texterna skall bli angelägna, diskuterade och spegla mer av de aktuella diskussioner som förs kring forskning och utbilding på forskarnivå, framförallt inom ramen för BFF men också i fakultetsstyrelse och ledningsgrupp.