They simply believed in the humanities and knew from experience that the disciplines would bring students above the categories of nation, vocation, and time to become members of a class constrained by no such boundaries.
Jag citerar här Justin Stover, doktor i medeltida latin och anställd som forskare och lärare vid Edinburghs universitet, i den politiska tidskriften American Affairs (hösten 2017) och senare även i Chronicle of Higher Education (mars 2018). Utgångspunkten är den (ständigt) återkommande debatten om humanioras nytta och betydelse i demokratiska samhälle. När frågan nu åter är uppe för debatt är hans (möjligen oväntade) tes att det inte finns någon anledning för humaniora att vare sig försvara sig eller kampanja för sin sak. Han fortsätter:
The humanities are no more or less relevant now than they ever were. It is not the humanities that we have lost faith in, but the economic, political, and social order that they have been made to serve. Perhaps we demand a case for the humanities only because we cannot fathom having to make a case for anything else.
Jag tycker att Stover har en avgörande poäng, men jag menar att situationen I Storbritannien inte direkt kan överföras på situationen i Sverige. En skillnad är att i Storbritannien har en akademisk examen i klassiska språk, filosofi, historia eller kulturvetenskap ett värde på arbetsmarknaden som inte finns i Sverige. Jag brukar återkomma till kollegan i Oxford som berättade om en god väns dotter som läste konstvetenskap, filosofi och lite klassiska språk och sedan fick jobb på försäljningsavdelningen på ett av Europas stora modeföretag. På en fråga om hur de såg på hennes kompetens för jobbet hade den blivande arbetsgivaren sagt att ”sälja våra varor och sköta våra system kan vi lära henne, men vi kan inte ge henne henne analys och bildning.” Så har jag sällan eller aldrig hört svenska arbetsgivare resonera. Men jag skulle gärna vilja att det gjorde det.
Om vi återvänder till Stovers poänger så pekar han på ett av de argument som jag delvis tog upp här på bloggen i somras, nämligen att det finns något lockande i såväl elitism, specialisering och fördjupning. Humanioras essens är att reflektera över och fördjupa sig i de spår vi människor lämnar efter oss och i de kulturella system som vi utvecklar för att hålla samman gemenskaper och särskilja gemenskaper. Det är också vad som drar studenter till oss: intresse för ämnet! Och därmed sprider vi en sorts ideologi – en ideologi om vad som är värt att veta, vad som gör människan till människa och om vad som är avancerat, svårt, komplicerat och därmed utvecklande. Som Stover skriver så lärde sig inte unga människor på medeltiden att skriva hexameter för att bli kreativa, nyttiga och innovativa. De lärde sig detta eftersom det var vad som krävdes av en bildad människa, och endast en bildad människa kunde förväntas ha omdöme och förmåga att bära andras förtroende.
Universitetet, och särskilt humaniora, kläms idag mellan de kritiker som hävdar att vissa felaktiga ideologier sprids där (läs: s k post-modernism) och andra som hävdar att man inte får en kunskap som krävs i arbetslivet (läs: instrumentell kunskap). Ja, en viss ideologi sprids på universitetet och har alltid spridits där – en ideologi om kunskapens och om den vetenskapliga nyfikenhetens primat. En ideologi om att friheten att komma på och formulera sina forskningsproblem är absolut, lika absolut är tvånget att utsätta sig för kollegernas granskning och stå upp för sina resultat, metoder och perspektiv. Att vara vid ett universitet förpliktigar – att vinna auktoritet på kunskapens område är något som måste göras om och om igen.
Humaniora skall vara öppet för alla som vill pröva, för alla med intresse och förkunskaper som räcker, oavsett studietradition och social bakgrund. Så länge vårt kunskapsområde är inkluderande och öppet behöver vi inte vara rädda vare sig för elitism eller för specialisering. Men det kräver aktiva åtgärder för att bredda rekryteringen och öka stödet för dem som behöver vänja sig vid studietakten och studiedisciplinen. Självklart ställer det krav på oss – vi måste ständigt utveckla vår pedagogik, våra ämneskunskaper och vår analytiska förmåga. Och vi måste göra det i en öppen, mångfaldig och generös arbetsmiljö, det är vad som stimulerar vetenskaplig utveckling.
Humaniora är helt enkelt universitetets grund, inget som man kan ha och mista. Utan en humanistisk fakultet är ett universitet inget universitet i klassisk mening. Här finns, och skall finnas, ett förvaltande av ett kunskapsarv, utveckling av nya perspektiv på människans existens och en kulturell reflektion som är nödvändigt för varje modernt demokratiskt samhälle. Och det är till det som vi bjuder in studenter och kolleger.
Låt mig få avsluta med ännu ett citat av Justin Stover:
The humanities and the university do need defenders, and the way to defend the humanities is to practice them. Vast expanses of humanistic inquiry are still in need of scholars and scholarship. Whole fields remain untilled. We do not need to spend our time justifying our existence. All we need to do is put our hand to the plow. Scholarship has built institutions before and will do so again.
Precis. Hårt och träget arbete. Vare sig mer eller mindre.
*
Och det citatet passar ju bra när våren är på inmarsch över landet, för med den följer arbete med att sköta åkrar och planteringar, klippa träd och rosor samt då och då njuta en fika utomhus! Vågar man utbryta i en liten hyllning till den obesegrande solen, sol invictus?