”Parasiterna och de hederliga skattebetalarna” – om hat, hot och trakasserier i akademin

Jag hade idag den 6 februari 2019 förmånen att på ett gemensamt strategimöte för bl a prefekter, dekaner och universitetsledningen vid Göteborgs universitet kort säga något om min syn på och erfarenheter av hat, hot och trakasserier – både som forskare och som dekan. Jag är väldigt glad att universitetets ledning tar upp dessa frågor till allmän diskussion och pekar på dem som både arbetsmiljöfrågor och som försök att styra och skrämma akademisk forskning och utbildning. I Göteborg hade vi ett bombhot mot Nationella genussekretariatet som är placerat vid Göteborgs universitet strax före jul och dessförinnan upplevde vi på Humanistiska fakulteten ett starkt negativt tryck mot ett forskarnätverk som ägnar sig åt maktanalys och -kritik med ett post-kolonialt perspektiv.

Att t ex genusvetenskap är föremål för hat och misstänkliggörande vet vi sedan länge, i Ungern har ämnet i praktiken förbjudits. Områden som mobiliserar olika former av mer eller mindre organiserade hat-kampanjer är t ex genus, vargar, invandring och infrastruktur. Påtagligt ofta kläs ett politiserat och ideologiserat förakt för både forskningsfrågor och forskare i termer av ”kritik”. Men det är inte kritik att med svepande generaliseringar förneka hela forskningsfält, bygga upp konspirationsteorier som implicerar korruption eller att komma med argument som misstänkliggör den individuella forskaren, s k ad hominem-argument.

Påtagligt ofta återkommer den retoriska figuren ”parasiter och hederliga skattebetalare”. Forskare påstås inte veta något om verkligheten utan parasiterar på hederliga svenskars arbete. Förminskande epitet, sexistiska påhopp och önskningar om att man skall dö, sägas upp eller få sina barn/föräldrar/vänner o dyl utsatta för våld är vanligt. Även som lärare kan man utsättas för denna typ av aggression från missnöjda studenter, något som är tungt för en ensam lärare att bemöta. Mina erfarenheter är att det viktigaste sättet att bemöta hatet och föraktet är att tala om det – många fler är utsatta än man kan tro. Känslan av att inte vara ensam skapar trygghet i sig. I vissa lägen kan det också hjälpa att svara på otrevliga mejl, om man orkar. Ibland händer det något bra när personen som skriver får svar från en riktig människa.

Som chef har vi ansvar för arbetsmiljön och därmed också för denna typ av arbetsmiljöproblem. Prefekter och dekaner bör samtala om strategier för att stötta enskilda medarbetare, vi behöver diskutera säkerhet i lokaler och på arbets- och tjänsteresor. Vi behöver kartlägga och undersöka vilka, hur och när som utsätts för hot. LAMK behöver ta upp incidenter och risker för enskilda och för grupper av medarbetare, liksom de lokala arbetsmiljögrupperna. Riskanalyser måste ta upp denna typ av problem.

Åtgärder på arbetsplatsen kommer sannolikt inte att minska hat och förakt, men dels kan rädslan minska och tryggheten öka genom åtgärderna och dels kan man undvika direkta konfrontationer med våldsinslag. Vi behöver be om råd och hjälp från personerna i universitetets säkerhetsarbete – och försöka vara förutseende i våra kontakter och åtgärder.

Viktigast är att hjälpas åt att hantera konsekvenserna av fenomenet hat, hot och trakasserier. Vi skall inte sticka under stol med att hat och hot påverkar oss alla. Vi är bara människor. Men vi kan stärka vår motståndskraft genom att tala om fenomenet och vi kan stötta varandra både som anställda och som medmänniskor.

***

Fakultetsledningen skrev en debattartikel i ämnet strax före jul 2018. Monica Löfgren Nilsson, docent och prefekt vid JMG, forskar kring hat och hot mot journalister och politiker. Hon deltog också på strategimötet med resultat från sin forskning. En av slutsatserna är att i stort sett alla som deltar i den offentliga debatten blir utsatta – vilket alltså inkluderar forskare som uttalar sig eller skriver debattartiklar. Hennes forskning finns att ta del av  här och här.