Header

Akriv för författare: Marie

Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust

januari 20th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Vision2020 - (Kommentarer inaktiverade för Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust)

…all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av  maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Så skriver Göran Brulin och Lennart Svensson (Linköpings universitet) under strecket i Svenska Dagbladet angående Peter Dahler-Larsens kritiska uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2011).

Nu i januari är det säkert fler än jag som dragits in i redovisningsarbete där stort och smått som genomförts under året 2013 skall redovisas till någon ansiktslös utvärderingsprocess vars syfte för de flesta kolleger framstår som mycket oklart och kanske t o m tveksamt. Jag är en vän av tydliga mål för mitt arbete, utan dem skulle det vara omöjligt för mig att ha en riktning i det jag gör. Problemet är att livet självt då och då dyker upp och ställer sig i vägen för den fina planerna. Målen uppfylls, men kanske inte riktigt på det sätt som jag tänkt mig från början. Jag fångar ett tillfälle i flykten, och kan göra det just eftersom jag har en riktning i det jag gör, men resultatet blir ändå lite annorlunda än jag trodde. Det är då professionaliteten är den avgörande kompassen. Som forskare, som akademisk ledare eller som lärare vet jag intuitivt vad som är rätt och fel. Jag gör en snabb bedömning och agerar därefter. Återkopplingen, lärdomen och den nya kunskapen blir en väg framåt till nya mål och oväntade verksamheter. Det är utflykten i det okända som är vetenskapens drivkraft, att upptäcka och förstå det som tycktes gåtfullt. Och därmed att generera ytterligare teoretisk insikt kring samhällets förändring och fenomen.

När alla mål skall underbyggas med detaljregleringar vilka förutsättes leda till just det målet försvinner såväl kreativitet, passion och professionalitet ut ur arbetet. Och det är precis meningen med utvärderingssamhället. Istället för att utreda och analysera innan ett förslag läggs så lanseras trendiga idéer eller lånas tankar från andra områden och sedan skall det hela utvärderas. På så sätt kan man förändra snabbt och ha ryggen fri eftersom man genomför ”en utvärdering”. Men genom utvärderingen har också styrningen blivit en del av själva genomförandet. Jag skulle vilja se ett öppnare förhållningssätt till målen i Vision 2020 och betydligt mindre av reglering kring såväl formulering som återkoppling.

Och precis som Brulin och Svensson skriver; handen på hjärtat, när de mål du sätter upp för dig själv (institution, institution, fakultet, universitet) formuleras utifrån perspektivet att du måste kunna berätta att det tillsatts en arbetsgrupp, fattats ett beslut eller hållits en konferens, ja då är det redan försent. Kreativiteten är borta, nyfikenheten försvinner och framför allt – möjligheten att finna verkligt ny kunskap har blivit mikroskopisk. Ingen vågar tänka i termer av något som man inte redan är helt säker på är genomförtbart – och hur det skall genomföras.

Mål och visioner skall vara precis så långt borta att vi måste ställa oss på tå för att nå dit, men också så stimulerande att lusten till kunskap överskrider smärtan i ansträngningen. När målen görs utvärderingsbara och i sig själva redan bygger in medlen för uppnåendet liknar det mera en tågresa från Göteborg med målet i Stockholm. Den enda överaskningen är hur stor förseningen blir.

Mer debatt om utvärderingssamhället av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, Uppsala universitet.

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

januari 7th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken)

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

De akademiska värdena i en tid visioner och målstyrning

december 18th, 2013 | Skrivet av Marie i Utbildning på forskarnivå | Vision2020 - (Kommentarer inaktiverade för De akademiska värdena i en tid visioner och målstyrning)

I december är det dags att se tillbaka, men förstås också drömma lite om framtiden. Redan i januari är den ju här…

Under året som gått har fakulteten inom mitt ansvarsområde tagit några kliv framåt. Vi är i det närmaste klara med tillämpningsföreskrifter för anställningsordningen och docentkriterier, vi har startat ett nytt fakultetsgemensamt forskarutbildningsämne (samhällsvetenskapliga miljöstudier), vi har påbörjat en serie ”hearings” i aktuella ämnen tillsammans med Humanistiska fakulteten (till våren blir det den 7 maj på temat ”Folkviljans förverkligande?”), vi har återstartat lunchföreläsningar (nu i entrén) kring aktuell forskning från fakulteten, vi har medverkat till att få tydliga principer för samfinansiering från rektor, informerat och debatterat OH-modellen, genomfört en form av professorsprogram och vi är mitt uppe i arbetet med att hitta modeller för att finansiera infrastruktur vid GU som helhet.

Under hösten har vi också påbörjat arbete med att se över fördelningsmodellen för fakultetsmedel för forskning/utbildning på forskarnivå, påbörjat arbete med att se över förutsättningar för mer samverkan i utbildningen mellan avancerad och forskarnivå och även genomfört en inventering av spetsforskningens roll i programutbildningarna inom fakulteten.

Det flesta strategiska åtgärder som vi gjort följer vår verksamhetsplan för 2013. Om vi tittar på verksamhetsplanen för nästa år så vill jag särskilt nämna arbetet med att utveckla ett fakultetsgemensamt program för rekrytering och mentorskap. Det kommer att bli en viktig fråga men är också en svår fråga. Med respekt för de olikheter som finns måste vi hitta ett system som ger varje individ en möjlighet att få stöd i sin meritering och därmed bli en del av den interna rekryteringen men också ett system som stödjer goda externa rekryteringar. En annan central fråga är att undersöka rekryteringen till våra doktorandstudier: vem är det som blir doktorand i samhällsvetenskapliga ämnen vid GU? Når vi verkligen de som har bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen och som kommer att utgöra en god rekryteringsbas för framtida forskning eller kvalificerat yrkesarbete inom ämnesområdet?

För mig handlar verksamheten i fakultetsledningen om att upprätthålla de akademiska värdena av en fri tanke, ett kritiskt förhållningssätt och ett rationellt samtal i ett samhälle som blir alltmer kortsiktigt och regelstyrt. Men jag vill också med alla upptänkliga medel bidra till en forskning som ger stor spelrum för kreativitet, mångfald, misslyckanden, galna idéer och alla kollegers rätt att bli tagna på allvar.

Med förhoppningar om en vilsam, god och rekreerande helgledighet!

julbilder-julbild-clipart-jul3

 

 

Ett annat sätt att skapa jämställdhet?

november 21st, 2013 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Ett annat sätt att skapa jämställdhet?)

Forskningsmedel fördelas ojämnt. Det är ett faktum. Hur ojämnt som helst får det dock inte bli. Regeringen har nu beslutat att utreda hur fakultetsmedlen fördelas på kvinnor och män. Jämställdhetsminister Maria Arnholm säger i regeringens pressmeddelande att:

– Jämställda villkor i akademin är en förutsättning för att nå det forskningspolitiska målet om att Sverige ska vara en framstående forskningsnation. Det ska vara forskarens kompetens och inte kön som avgör om hen beviljas medel eller inte, avslutar Maria Arnholm.

Samtidigt vet vi att av de externa forskningsmedlen från t ex VR beviljas mindre än tio procent av de insända ansökningarna överhuvudtaget. Och här har män en högre beviljandegrad än kvinnor (även givet andelen ansökningar) och vi vet också att kvinnors självständighet ifrågasätts mer än män.

Jag tror att själva tilldelningssystemet tillsammans med satsningen på prestation i termer av publikationer driver fram en forskningskultur som allt annat lika oftare gynnar män än kvinnor. Men inte bara det, det gynnar sannolikt en viss monokultur inom begreppsanvändning, metodval och frågeställningar också.

I Storbritannien har man prövat något som kallats Sciencewise och som innebär en samverkan mellan allmänhet och forskare i att diskutera samhällsförändringar på vetenskaplig grund, något som också kan ge tillbaka forskningsfrågor med stor relevans för samhället. På forskningsbloggen från London School of Economics anges att:

There are also signs that Sciencewise is being more creative about the
projects it supervises and funds, allowing for novel partnerships to
emerge and helping to foster the development of more responsive, context
specific methods of citizen engagement.

Själva tanken att forskningsproblemen formuleras i relation till samhällsrelevans är ju inte ny, men att skapa kreativa och öppna samtal mellan forskare och allmänhet kring dessa frågor är ett nytt sätt att tänka kring forskningsfinansiering. Någonstans tror jag att det är denna typ av strukturella förändringar som – tillsammans med ordinarie jämställdhetspolitik inom akademin – på allvar skulle förändra kvinnors och mäns möjlighet att forska på lika villkor – och att ta del av resurser på lika villkor.

Svaren har vi inte – men vi måste börja ställa frågorna på ett nytt sätt.

Mer om Sciencewise här.

 

 

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

oktober 24th, 2013 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”)

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS

 

Samhällsvetenskapliga miljöstudier – vårt nyaste forskarutbildningsämne

oktober 3rd, 2013 | Skrivet av Marie i Utbildning på forskarnivå - (Kommentarer inaktiverade för Samhällsvetenskapliga miljöstudier – vårt nyaste forskarutbildningsämne)

Samhällsvetenskapliga fakultetens nyaste forskarutbildningsämne heter ”Samhällsvetenskapliga miljöstudier” och tillkom den 1 juli i år. Vid det senaste sammanträdet med fakultetsstyrelsen den 5 september beslöt styrelsen att ge resurser till en tre-årig föreståndaranställning för den nya forskarutbildningen, placerad vid Institutionen för Globala Studier.

Arbetet med att ta fram den nya utbildningen har varit långvarig och går tillbaka till en översyn av forskarutbildningarna som genomfördes vid fakulteten redan för fyra år sedan. Syftet var att hindra små och resurssvaga utbildningar förblöda, för både doktorandernas och universitetets skull.

En arbetsgrupp tog under under 2011-12 fram en allmän studieplan för det nya forskarutbildningsämnet och på samma sätt togs under 2012-2013 en rapport fram som sätter ramar för verksamheten. När vi nu inom en snar framtid har en föreståndare är förhoppningen att arbetet kommer igång snarast möjligt. Ett fakultetssammansatt handledarkollegium och aktiva insatser för extern finanisering står först på dagordningen. Flera kurser, forskargrupper och andra verksamheter på fakulteten inom utbildningen på forskarnivå bör kunna integreras i det nya forskarutbildningsämnet.

Ett flertal av doktoranderna i humanekologi, ett forskarutbildningsämne som lades ned den 1 juli, övergår till den nya studieplanen. Men det långsiktiga syftet är att skapa en bred forskarutbildning där många institutioner och ämnen bidrar. Ett samarbete med Handelshögskolan är också under planering. Från fakultetens sida hoppas vi att den nya utbildningen på forskarnivå skall bli en synlig och fruktbar satsning på forskning inom området hållbar utveckling och miljö.

Varför är tid en kvalitetsfråga i doktorandutbildningen?

september 13th, 2013 | Skrivet av Marie i Utbildning på forskarnivå - (Kommentarer inaktiverade för Varför är tid en kvalitetsfråga i doktorandutbildningen?)

Vid Göteborgs universitet finns det doktorander som genomför sin forskarutbildning på 0.9 år och nettostudietiden hoppar under de senaste åren mellan tio och tre år. Några doktorander med annan examen än från GU har heller ingen fakultet (mer än Sahlgrenska) antagit förra året.

Inget av det här är naturligtvis sant, om vi med sanning menar något som vi har anledning att hålla för sant på rimliga erfarenhetsmässiga grunder. De flesta av oss som har med doktorander att göra vet att även om vi tittar på nettostudietid så rör det sig sällan om mindre än de fyra år som finansieringssystemet idag ger utrymme för.

Det finns många sätt att räkna på, det finns många sätt att svara på enkäter, det finns många sätt att rapportera in uppgifter på och dessvärre gör inte alla individer på samma sätt ens avseende en av dessa parametrar. Vid sammanträdet med Göteborgs universitets utbildningsnämnds permanenta utskott för utbildning på forskarnivå (puh!) fick vi oss till livs ett antal, låt oss säga, intressanta resultat om utbildning på forskarnivå. Alla baserade på LADOK. Protesterna runt bordet, där alla fakulteter har en representant, var högljudda. Vi pratade i mun på varandra i ivern att säga att detta kan ju inte vara riktigt, det stämde helt enkelt inte med de entydiga bilder av våra fakulteter som vi själva har genom vårt eget arbete med dessa frågor.

Två saker är uppenbara: A) rapporteringen av aktivitetsgrad, antagningsdata och ett stort antal andra uppgifter som rör utbildning på forskarnivå är i LADOK så icke-transparent att data är absolut omöjliga att använda till någonting. B) vår fokusering vid tid som variabel avseende kvaliteten på utbildningen på FU-nivå kan starkt ifrågasättas eftersom tid kan varieras på oändligt många sätt.

Personligen skulle jag vilja se en tydlig uppstramning avseende rapportering, den bör inte skötas av enskilda doktorander som förstår blanketter och enkäter på olika sätt, den bör vara starkt förenklad och fokusera på några få variabler som kan användas som jämförelse. LADOK är möjligen en helt felaktig väg att gå för att få detta resultat. Därutöver bör vi börja fundera på varför nettostudietid är en så viktig faktor för oss när vi diskuterar kvalitet i utbildningen på forskarnivå. Visst är det olyckligt när individer fastnar i åratal i doktorandrollen – men är det egentligen en fråga om tid? Och är det inte så att den tid man vistas i en akademisk miljö kan vara mycket produktiv oavsett om den räknas som ”nettostudietid” eller ej? Svenska doktorander har jämfört med sina europeiska syskon en enorm fördel med längre tid för avhandlingsarbete och finansiering (i princip) från första dagen. Jag skulle vilja se mindre fixering vid tid och mer titta på vad som faktiskt händer på den där tiden, är inte den akademiska portfölj som doktoranden har med sig (vid sidan av själva avhandlingen) en väldigt central kvalitetsfråga?*

Utskottet har tagit på sig uppgiften att försöka se en s k helikopterbild av utbildningen på forskarnivå vid vårt universitet. Att döma av dragningen den 12 september återstår mycket arbete innan vi ens kan lyfta från marken.

*Inspirerat av den delegation från utskottet som deltagit i ett europeiskt möte om utbildning på forskarnivå.

 

Nya mål och nya planer – Vision 2020 inför nästa år

augusti 28th, 2013 | Skrivet av Marie i Vision2020 - (Kommentarer inaktiverade för Nya mål och nya planer – Vision 2020 inför nästa år)

Ledigheten är över för de flesta, men glädjande nog fortsätter solsken och blå himmel att förse oss med välbehövlig kraft inför en stundande arbetstyngd höst. GU:s Vision 2020 går nu in på andra året och det är dags att börja summera och ta nya tag inför nästa års handlingsplan.

Inom mitt verksamhetsområde så visade institutionsdialogerna att arbetet med rekryteringskommittér kommit igång på flera institutioner och så länge det arbetet framskrider är det sannolikt inte behövligt med någon fakultetsgrupp för dessa frågor. Vårens hearing om migrationsfrågor var uppskattad och kan fortfarande ses på nätet (och ja, det är jag som introducerar och gör kardinalfelet att inte berätta vad jag heter…). Nu är läge att fundera på tema och organisering av vårens hearing. De fakultetsgemensamma lunchseminarierna/-föreläsningarna är organiserade och klara, jag kommer själv att medverka i en av dem. Sprid gärna information om dessa!

Den gemensamma forskningsinfrastrukturen inventeras (sista svarsdag 15/9!) och en GU-gemensam grupp under ledning av Staffan Edén jobbar sedan i vintras med tillgänglighet och ansvar för denna centrala del av vår verksamhet. Vid fakulteten har vi satsat på det nya webbenkätverktyget Qualtrix som en del i vården av den gemensamma infrastrukturen, något som vi hoppas skall underlätta för både forskare, handledare och studenter. En ny fakultetsgemensam kurs på forskarnivå – ”Att kommunicera vetenskap” – är under utarbetande, fördelningsmodellen för fakultetsmedel har diskuterats och kommer att ses över, lektorer som står på tur att befordras till professorer har inventerats och stöd har delats ut och mer är på förslag.

Två saker som vi ännu inte kommit till skott med är ett professorskollegium och en översyn över samarbetet mellan större forskningssatsningar/-program och utbildningsprogram/kurser. Under hösten kommer jag dock att försöka ta några steg mot att båda dessa åtminstone initieras.

Inför 2014 har åtminstone två förslag för handlingsplanen kommit upp inom Beredningen för forskning och utbildningen på forskarnivå (BFF), dels att se över den sociala snedrekryteringen till utbildningen på forskarnivå genom en inventering och dels att arbeta fram en rapport med förslag till hur vi bättre kan nyttja samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå särskilt avseende kurser. Om detta har jag också skrivit tidigare.

Sammantaget, och särskilt med tanke på under vilka tidsmässiga villkor handlingsplanen för 2013 tillkom, är jag nöjd med att det blivit såpass tydligt vad vi från fakulteten gör inom området forskning och utbildning på forskarnivå och hoppas att det skall bli minst lika bra även 2014.

PS. Noterar att Rektor Pam Fredman nu beslutat följa gott exempel och börja ”rektorsblogga”. DS

OH-modellen synliggör och ger utrymme för strategiskt tänkande

juni 20th, 2013 | Skrivet av Marie i Allmänt | forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för OH-modellen synliggör och ger utrymme för strategiskt tänkande)

Vårens verksamhetsperiod går mot sin fullbordan. Terminen är slut och vi är många som examinerat uppsatser, rättat sluttentor eller intervjuat och granskat presumtiva doktorander. I de sista skälvande dagarna före semestern samlades dock prefekter för en information kring universitetets OH-modell och de frågor som finns kring medfinansiering och samfinansiering av både forskning och utbildning.

Jag tyckte det blev en bra diskussion kring vilka problem som upplevs mest betungande men även om hur bekymmer faktiskt kan lösas. OH-modellen är en redovisningsmodell för de kostnader som uppstår när vi forskar och undervisar. Personligen kan jag tycka att både ekonomiska modeller och rutiner för uppföljning och tilldelning i allmänhet är alldeles för komplexa och finmaskiga. De som hittar på dem tror att man kan styra människors beteende på ett mycket exakt sätt, istället brukar modellerna – tack vare sin snårighet – leda till oväntade och ibland oönskade konskevenser.

Men när vi nu har de modeller vi har så tyckte jag att företagsekonomen Peter Rosén och vår förre prodekan Sven-Åke Lindgren vid mötet på ett tydligt sätt påvisade hur man kunde använda och se på modellen så att den blir mindre av en hämsko och mer av just ett sätt att redovisa de kostnader vi faktiskt har. Ett credo som gick igenom diskussionerna var att den synlighet som modellen skapar måste användas strategiskt. För prefekter och andra bör synligheten leda till diskussioner om val, prioriteringar och satsningar, men också en insikt om att skall forskning kunna utföras professionellt vid en institution måste den också ges ett fullgott stöd i form av professionell administration vid samma institution. Det gäller förstås på alla nivåer inom universitetet.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag SUHF:s rapporter och länkar samt GU:s ekonomienhets FAQ kring modellen.

Jag önskar alla en riktigt skön sommar där det finns plats för kreativitet och reflektion kring både forskningen och livet!

Nu återkommer dekanbloggen inte förrän i augusti!

Samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå krävs

juni 8th, 2013 | Skrivet av Marie i utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå krävs)

Hur gick det med den s k Bolognaanpassningen av forskarutbildningen? Tja, inte sådär bra faktiskt. Tack vare ett luddigt riksdagsbeslut laborerar vi med en masterutbildning (avancerad nivå) som inte är ett krav för att komma in på utbildningen på forskarnivå. Och vi har kvar en fyraårig forskarutbildning som kan läggas ovanpå den femåriga grund- och avancerade nivån. För de flesta svenska doktorander innebär det ytterligare ett studieår – och för de flesta svenska högskolor och universitet innebär det en extra medfinansiering på ett år för internationella samarbeten som inkluderar doktorander.

Den svenska regeringen är inte så intresserad av dessa frågor. Enligt uppgift vid utbildningsnämndens och utskottet för utbildning på forskarnivås gemensamma möte den 30 maj skickar Sverige inte ens någon representant till en Bolognauppföljningskonferens i sommar. Som förklaring anges att det inte finns några problem. Om detta är riktigt är agerandet anmärkningsvärt med tanke på att hela den svenska högskolesektorn lider av den anomali som det innebär att ha en utbildning på avancerad nivå som inte räknas som den introduktion i forskarutbildningen som var förväntat. Istället har vi fått en flora av kurser av varierande kvalitet som forskarnivå, samtidigt som många av de avancerade kurserna var forskarutbildningskurser som s a s flyttades till avancerad nivå. Och avancerad nivå riskerar att kunskapsmässigt urholkas. Samtidigt – och detta är en komparativ fördel för svenska doktorer – så får en svensk doktorand ytterligare ett år på sig att meritera sig. Något som i de flesta ämnen också ger utslag i en bättre chanser för anställning som postdoktor och motsvarande.

Lagen är som den är. Ingen kan be eller övertala en nybliven doktorand att tillgodoräkna sig ett masterår och därmed gå miste om ett år doktorandår, men det vi kan göra är att försöka bygga ihop den avancerade nivån med forskarnivån. Låt oss undvika att hitta på nya kurser på forskarnivån när doktoranderna mycket väl skulle kunna delta i kurser på avancerad nivå. För den som är orolig för nivån är en bra lösning att examinera doktorander på annat sätt än masterstudenterna. Det är rimligt att tro att den som kommit längre i sin utbildning också kan fördjupa kunskaperna på ett bättre sätt än den som kommer direkt från kandidatexamen. På det sättet ger vi också doktoranderna en möjlighet att bredda sig, t ex läsa en avancerad kurs inom en annan disciplin men som berör det egna avhandlingsämnet, examinerad på den egna heminstitutionen.

På sikt tror jag att vi får en 3+2+3 situation, såsom var tanken i Bolognasystemet. Men det lär dröja. Tills dess bör vi jobba med att samordna och samverka mellan avancerad nivå och forskarnivå så att vi använder våra gemensamma resurser på ett bra sätt och ger doktoranderna maximala möjligheter att fördjupa sig och möta andra kunskapsvärldar.