Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.

Vad skall vi med Open Access till?

Kommer vi att se nya universitstsförlag poppa upp vid våra lärosäten? Och hur förhåller vi oss till frågan om status när det kommer till publiceringar?

Vid årets nationella fakultetskonferens i Malmö (den 13-14 maj) diskuterades den just nu lite infekterade frågan om open access/öppen tillgång avseende publiceringar från forskningsprojekt och forskningsresultat. Vi har ett femtontal representanter från olika lärosäten som lyssnade på bibliotekschef Sara Kjellberg och bibliotikarien Jakob Andersson på temat öppen tillgång. Vi började i frågan om Plan S som är ett initiativ från ScienceEurope )en europeisk organisation för forskningsfinansiärer). Mycket kritik har redan riktats mot den snabba och ovillkorliga övergången till publiceringen i s k open access-tidskrifter. Det svaga inflytandet av forskare och forskningsaktiva institutioner i själva processen kanske kan förklara åtminstone en del av kritiken. Och som pro-dekan Magnus Nilsson påpekade så har öppen tillgång funnits via forskningsbiblioteken hela tiden – vad det här handlar om är digital tillgång. Så lösningen på problemet med tillgång till forskningsresultat ligger i att reflektera över varför och hur forskningsresultat bör spridas och vem det är som behöver och bör ha tillgång.

Att de stora förlagshusens monopol och extrema vinstmarginaler måste bort är nog alla forskare och lärosäten ense om – men just nu drivs frågan om öppen tillgång lite för mycket som en teknisk fråga (vad är möjligt?) eller en utbudsfråga (allt skall finnas). Men för vem och i vilken form bör forskningsresultat presenteras, spridas och användas? Och bör de villkoren vara olika beroende på vilka vetenskapliga områden det gäller?

Jakob Andersson berättade att det nu finns en trend mot att allt fler lärosäten skapar egna universitetsförlag med peer review och kvalitetsgranskning. Sådana förlag har öppen digital tillgång och hanteras ofta av universitetsbiblioteken. Ett sådant svenskt förlag är Stockholm University Press, ett förlag som gett ut både antologier och monografier med klassisk peer review granskning och nedladdningsbar liksom print-on-demand-upplagor (samt också tidskrifter). Öppen tillgång är förstås en självklarhet inom ramen för dessa nya förlag. Andersson pekade också på Kriterium som ett lyckat grepp för att stärka den vetenskapliga kvaliteten och statusen hos främst monografin.

Och, för att inte fastna i statusträsket när vi avgör hur vi vill sprida och använda forskningsresultat (att en tidskrifts s k impactfaktor blir viktigare i en kvalitetsbedömning än vad som faktiskt står i texten) rekommenderas alla att läsa igenom San Fransisco-deklarationen för bedömning och granskning av forskningspublikationer.

Nästa års fakultetskonferens blir i Linnéuniversitetets nybyggnad i Campus Kalmar!


Humanisten 2020: På visit i ett hus under arbete…

Någon vecka före påsken fick fakultetsledningen och kansliet möjlighet att besöka den byggarbetsplats som har omgett oss under nu snart tre år, och som skall bli vårt nya akademiska hem under många år framåt. Den råa betongen var förstås det mest påtagliga i utsikten, men känslan av att befinna sig i en miljö som verkligen är under tillblivelse var också stark. Arbetet pågick intensivt och vi kunde tyvärr inte få tillträde till våning fem och sex i den nya delen av huset. Men vi fick möjlighet att se blivande undervisningslokaler, entrén, trapphallen, grupprum, dramasal, gemensamma ytor och restaurangdelen vilket gav en väldigt tydlig bild av en ny miljö för studier och forskning.

För vår egen del tittade vi också in i den del som skall bli kansliets och fakultetsledningens huvudsakliga arbetsplats. Själv noterade jag att en av dekanrummets väggar kommer att utgöras av den gamla byggnadens tegelvägg, en vägg som tidigare var en del av trapphallen men som nu alltså integreras i kansliets nya lokaler. Tegelväggen är en symbol för vårt arbete med att hålla samman, integrera och förnya fakultetens verksamhet inom ramen för det nya huset. Men också en påminnelse om universitetets ledord att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare: Tradita innovare, innovata tradere

Om ni inte redan deltagit i ett studiebesök så se till att via institutionen eller forskningsgruppen få den möjligheten. Det är tufft för många att byta arbetsplats och arbetsrum, att arbeta i en helt ny miljö är både upplivande och påfrestande. Nya dofter, ljud och ljusspel tar lite tid att vänja sig vid. Att få tillfälle att bekanta sig med huset inifrån kan vara ett sätt att få mer konkreta bilder av hur den nya arbetsplatsen kommer att fungera. Se nedan några bilder från vårt besök den 10 april och från de pågående arbetena med anpassa den nya entrén.

Ett besök förbereds via en gajd och arbetena anpassas till tidpunkten så att de besökande kan få se de delar som är mest relevanta för just dem. Men kom då också ihåg att respektera byggnadsarbetarnas tid och arbetsinsats genom att också närvara och genomföra de inbokade besöken!

På vandring i nybygget…
Spontant sammanträde i det blivande sammanträdesrummet.
Så här lär utsikten bli från dekanens arbetsrum.
Under de närmaste veckorna pågår arbete med området kring den nya entrén.

Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.

 

 

”Parasiterna och de hederliga skattebetalarna” – om hat, hot och trakasserier i akademin

Jag hade idag den 6 februari 2019 förmånen att på ett gemensamt strategimöte för bl a prefekter, dekaner och universitetsledningen vid Göteborgs universitet kort säga något om min syn på och erfarenheter av hat, hot och trakasserier – både som forskare och som dekan. Jag är väldigt glad att universitetets ledning tar upp dessa frågor till allmän diskussion och pekar på dem som både arbetsmiljöfrågor och som försök att styra och skrämma akademisk forskning och utbildning. I Göteborg hade vi ett bombhot mot Nationella genussekretariatet som är placerat vid Göteborgs universitet strax före jul och dessförinnan upplevde vi på Humanistiska fakulteten ett starkt negativt tryck mot ett forskarnätverk som ägnar sig åt maktanalys och -kritik med ett post-kolonialt perspektiv.

Att t ex genusvetenskap är föremål för hat och misstänkliggörande vet vi sedan länge, i Ungern har ämnet i praktiken förbjudits. Områden som mobiliserar olika former av mer eller mindre organiserade hat-kampanjer är t ex genus, vargar, invandring och infrastruktur. Påtagligt ofta kläs ett politiserat och ideologiserat förakt för både forskningsfrågor och forskare i termer av ”kritik”. Men det är inte kritik att med svepande generaliseringar förneka hela forskningsfält, bygga upp konspirationsteorier som implicerar korruption eller att komma med argument som misstänkliggör den individuella forskaren, s k ad hominem-argument.

Påtagligt ofta återkommer den retoriska figuren ”parasiter och hederliga skattebetalare”. Forskare påstås inte veta något om verkligheten utan parasiterar på hederliga svenskars arbete. Förminskande epitet, sexistiska påhopp och önskningar om att man skall dö, sägas upp eller få sina barn/föräldrar/vänner o dyl utsatta för våld är vanligt. Även som lärare kan man utsättas för denna typ av aggression från missnöjda studenter, något som är tungt för en ensam lärare att bemöta. Mina erfarenheter är att det viktigaste sättet att bemöta hatet och föraktet är att tala om det – många fler är utsatta än man kan tro. Känslan av att inte vara ensam skapar trygghet i sig. I vissa lägen kan det också hjälpa att svara på otrevliga mejl, om man orkar. Ibland händer det något bra när personen som skriver får svar från en riktig människa.

Som chef har vi ansvar för arbetsmiljön och därmed också för denna typ av arbetsmiljöproblem. Prefekter och dekaner bör samtala om strategier för att stötta enskilda medarbetare, vi behöver diskutera säkerhet i lokaler och på arbets- och tjänsteresor. Vi behöver kartlägga och undersöka vilka, hur och när som utsätts för hot. LAMK behöver ta upp incidenter och risker för enskilda och för grupper av medarbetare, liksom de lokala arbetsmiljögrupperna. Riskanalyser måste ta upp denna typ av problem.

Åtgärder på arbetsplatsen kommer sannolikt inte att minska hat och förakt, men dels kan rädslan minska och tryggheten öka genom åtgärderna och dels kan man undvika direkta konfrontationer med våldsinslag. Vi behöver be om råd och hjälp från personerna i universitetets säkerhetsarbete – och försöka vara förutseende i våra kontakter och åtgärder.

Viktigast är att hjälpas åt att hantera konsekvenserna av fenomenet hat, hot och trakasserier. Vi skall inte sticka under stol med att hat och hot påverkar oss alla. Vi är bara människor. Men vi kan stärka vår motståndskraft genom att tala om fenomenet och vi kan stötta varandra både som anställda och som medmänniskor.

***

Fakultetsledningen skrev en debattartikel i ämnet strax före jul 2018. Monica Löfgren Nilsson, docent och prefekt vid JMG, forskar kring hat och hot mot journalister och politiker. Hon deltog också på strategimötet med resultat från sin forskning. En av slutsatserna är att i stort sett alla som deltar i den offentliga debatten blir utsatta – vilket alltså inkluderar forskare som uttalar sig eller skriver debattartiklar. Hennes forskning finns att ta del av  här och här.

Humaniora: Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Eller…

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!

God Jul och Gott nytt år!

Jag vill önska alla medarbetare och studenter vid Humanistisk fakultet en God jul och ett Gott nytt år! Vi har haft ett kämpigt år 2018 med stora störningar på grund av vår om- och tillbyggnad samt även arbetat hårt med att förbättra vår svaga ekonomi. Mitt i allt detta har så många människor gjort sitt bästa för att ge studenter en god utbildning, samhället ny kunskap och universitetet en kompetent administration och förvaltning.

Tack för året som gått – vi ser fram emot ett år när vi faktiskt kommer att ta vårt nya hus i besittning: Nya Humanisten 2020 blir faktiskt förverkligad den 1 december nästa år.

Byggprojekt och ekonomi – vi planerar för en ny vår

Hösten går in i en allt mörkare fas. Nu närmar sig Allhelgonahelgen och för många föräldrar och barn också ett höstlov. Men på Humanisten går verksamheten oförtrutet vidare. Husets former blir alltmer synligt för omgivningen – nu är de vackra pelarna som kommer att omsluta ingången på plats, och många av oss sitter i nya lokaler, nybyggda eller ombyggda. Till våren lär det bli ännu tydligare.

Under hösten har vi haft en del inkörningsproblem då många inte hittar fram (eller ut) eftersom halva huset är ”avklippt” och är en byggarbetsplats. Den nya ingången var inte intuitivt självklar för alla studenter. Men det börjar sätta sig nu och jag möter allt färre som frågar efter vägen. Inför vårterminen är vi lovade utökade tider på servicecenter Näckrosen och möjlighet till ett bättre mottagande av nya studenter. Redan under nästa år skall vi alla flytta in och ta huset i besittning – och i samband med det skall vi slå på trumman ordentligt med aktiviteter som på olika sätt lyfter fram vår verksamhet och den samlade kompetens som kommer att finnas i Nya Humanisten.

Fortfarande gäller att byggplanerna går precis som planerat, både tidsplan och budget hålls till punkt och pricka. Dock är de framtida kostnader som följer av hyresavtalet ändå mycket ansträngande för oss med tanke på att vi redan har ett vikande söktryck på våra utbildningar. Det faktum att 80 procent av våra studenter går på fristående kurs gör oss extra sårbara för upplevd tråkig studiemiljö och komplicerad logistik. Det är lättare att lämna studierna efter en termin (eller rent av i inledningen) av fristående kurs än om man är antagen till ett program. Vi behöver därför se över kostnaderna i verksamheten för att komma tillbaka till ett läge där inkomster och utgifter är i balans efter det att vi flyttat in. Kostymen är lite för stor i nuläget. Fakultetsledningen har enskilda uppföljningsmöten kring ekonomin med alla institutioner i höst inför budgetarbetet och det arbetet kommer att fortsätta även under nästa år med uppföljningar av varje institutions ekonomiska prognos. Fakultetsstyrelsen kommer också fortlöpande att följa den ekonomiska utvecklingen och vi har förändrat budgetprocessen så att den tydligare är förankrad i styrelsen.

Men det nya huset ger också många möjligheter; med fakulteten samlad på ett ställe får vi dels en mer attraktiv studentmiljö och dels en mer vital kollegial miljö. Jag ser mycket fram emot det och är övertygad om att forskning och utbildning inom humaniora har en ljus framtid vid Göteborgs universitet.

Under morgonen idag planterades nya träd och lökar på innergården mellan flygel E och F. Det gäller att ha kvar sina förhoppningar och planera för våren!

Varmt välkomna tillbaka!

Jag vill med detta inlägg hälsa alla medarbetare varmt välkomna tillbaka, och alldeles snart också alla studenter som kommer att strömma in genom Humanistens nya entré som finns på Lundgrensgatan 1B (nedanför Humanistiska biblioteket). Skyltar har satts upp lite överallt runt huset men låt oss hjälpa studenter och alla andra att hitta rätt, det ser tillbommat och många tror inte att det går att ta sig in när de kommer upp emot den gamla entrén. För personer som inte kan använda trappor finns entrén via Språkskrapan tillgänglig. Jag har själv redan fått övertyga en handfull personer om att det går bra att komma in i huset från Lundgrensgatan… 🙂

Fakultetskansliet har nu flyttat och sitter i E-korridoren. Flytten är klar men det tar lite tid att få allt på plats. Mina kartonger är förstås de som står sist kvar, men jag skall se till att få upp böckerna i hyllorna den här gången också.

Om en dryg vecka är det val, den politiska stämningen är het och debatterna går höga både i medier och säkert i många hem och bland studenter. Självklart skall man läsa och ta del av vad partierna vill och kanske också göra lite roliga tester på nätet, men jag skulle kanske vilja uppmana oss alla till att först och främst betänka de större sammanhangen snarare än sakfrågorna. Vilket samhälle och vilken demokrati vill vi överlämna till kommande generationer? Enskilda politiker i riksdagen kan trots allt inte påverka specifika frågor på individnivå på det sätt som de mediala utfrågningarna (och politikerna själva) ibland ger sken av. Valen vart fjärde år handlar trots allt mer om inriktningar och perspektiv, än om exakta kalkyler och precisa svar.

Och om jag skulle rekommendera läsning av någonting inför valdagen så vore det faktiskt Regeringsformen, kapitel 1 och 2. Ibland tror jag att den politiska debatten skulle må bra av lite högläsning ur just denna urkund, en del frågor och svar kanske skulle klinga annorlunda då.

Välkomna tillbaka och väl mötta för en fin höst!

Återhämtning högst på agendan för sommaren – men först lite samverkan

Sommaren har ju sedan länge varit här rent meteorologiskt – men för de allra flesta är den nu också på väg även i termer av ledighet. Jag hoppas att alla medarbetare som går på sin sommarledighet nu eller under de närmaste dagarna verkligen tar sin uppgift på allvar – alltså den att vara ledig. All forskning visar att det är förmågan till avkoppling, rekreation, återhämtning och möjligheten att se fram emot något roligt som gör att man orkar med både stressiga och tunga perioder i arbetslivet. Sommaren kan vara en sådan period och därför är det viktigt att oavsett vad vi gör med vår ledighet så skall det vara en tid för sådant som ger energi, inte tar energi.

Sätt på autosvar på mejlen och telefonen, kolla inte mer än du känner att du vill, läs uppsatser, romaner, artiklar eller åk på konferens. Det kvittar. Bara det du gör ger den välbehövliga återhämtningen och omväxlingen.

Själv har jag i veckan packat flyttkartonger inför sommarens flytt av fakultetskansliet samt hanterat processer med elektorer till forskningsråd, planerat strategimöten för hösten, utsett några sakkunniga, fastställt handläggningsordningar och hanterat arbetsmiljöärenden. Verksamheten flyter på helt enkelt. 🙂

Men en del av verksamheten inom akademin flyttar över till Gotland under veckan som kommer. En viktig del i universitetens samverkan med samhället är att vara på plats under politikerveckan i Almedalen. Då fylls Visby av seminarier av olika slag med många lärosäten inblandade. Göteborgs universitets arrangemang hittar man här. Även tankesmedjan Humtank har seminarier i Almedalen, en hel massa faktiskt, och jag tänker bevista åtminstone några av dem. Programmet finns att ladda ned här. Vår nye representant i Humtank är Daniel Brodén, filmvetare. Själv tänker jag bland mycket annat prata om digitalisering i relation till partiernas demokratiska uppgift, ett seminarium tidigt på fredagsmorgonen.

***

Och så gick ju Sverige till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Verkligen roligt och en fjäder i hatten för en laginsats och för en solidaritet där var och en gör sin bit och det räcker riktigt långt. Själv hoppas jag kunna jubla ännu en gång när Sverige nu möter Schweiz (tisdag 3 juli) och att det skall bära hela vägen till medalj. Men någon seger i förskott går det inte att ta ut…

Jag önskar alla en riktigt skön sommar med mycket återhämtning och glädje!