Kategori: Allmänt

Innan mitt dekanuppdrag avslutas i och med 2022 års slut vill jag dela med mig av några erfarenheter från mer än tio år som prodekan och dekan, men också från alla de andra uppdrag – både som ledare för verksamheter och som representant i styrelser och nämnder – jag haft i vetenskapssamhället under åren som gått. Perspektivet är således organisation och styrning av ett lärosäte.

Organisation är mycket viktigare för ett lärosäte än de flesta tror. Att inte ha en ordning och struktur som är smidig, transparent, tydlig och rättssäker skapar oändligt många problem och tar så mycket tid. Att lägga sin tid på att skapa en ordning som håller över tid är alltid rätt. I den processen måste ovillkorligen alla som berörs involveras, därmed inte sagt att alla blir nöjda eller får som de vill.

Ekonomi är likaså både viktigare och samtidigt mindre viktig än det kan framstå. Ett lärosäte av Göteborgs universitets storlek omsätter miljardbelopp vilket betyder att det finns goda möjligheter att hantera oväntade men tillfälliga utgifter, även betydande sådana. Pandemi, e-postkrascher och liknande fenomen klarar vi. I den meningen är ekonomin inte avgörande, utan förmågan att hantera kriser (vilket kräver organisation, se ovan). Men samtidigt är vi ett skattefinansierat lärosäte, vi bedriver en verksamhet som skall bidra till samhällsutveckling i bred mening. Att hushålla med resurser ingår i uppdraget liksom att satsa på sunda, genomarbetade och rimliga projekt. Om delar av verksamheten kontinuerligt genererar underskott kan det inte negligeras: antingen måste verksamheten ses över för att förbättra resultatet eller så krävs ett beslut om avveckling alternativt att underskottet är något som kompenseras av annan verksamhet. (I det sistnämnda fallet måste det finnas en kollektiv förståelse för att så skall vara fallet.)

En fungerande arbetsmiljö är A och O för varje organisation, men är särskilt uppfordrande i akademisk verksamhet. Uttrycken att valla katter eller att dirigera solister som ofta förekommer bland akademiska ledare säger ganska mycket om hur tufft det kan vara att ha ett ledningsuppdrag i akademin. Akademin skall ha högt i tak och breda åsiktskorridorer, men kolleger, studenter och stödpersonal har rätt till en trygg, rättssäker och inkluderande arbetsmiljö. Konsten att skilja på sak och person är avgörande för att kunna jobba tillsammans, liksom insikten om att vi är varandras arbetsmiljö. Det är inte bara ”dom andra” som skall förstå eller anpassa sig, inte heller är det bara ”chefens” jobb att fixa en god arbetsmiljö. Min erfarenhet är att avgörande i de allra flesta fall är att göra problem och motsättning ”talbara”. Alltså att sätta ord på det som skaver. Vi kan respektera varandra utan att behöva dela varandras uppfattningar. Och, går det inte ändå så är det bäst att direkt söka stöd från våra egna experter på personalenheten. Det finns alltid vägar framåt.

Sist men inte minst, akademisk verksamhet har särskilda villkor. Den akademiska friheten ställer krav på oss när det gäller argumentation, öppenhet, saklighet, etik, hänsyn, nyfikenhet och frimod. Och det gäller åt alla håll. Vi behöver själva leva upp till högt ställda krav (eller i alla fall sträva efter dem). Men vi skall också kunna förvänta oss motsvarande från våra arbetskamrater. Akademisk frihet är inte individens frihet att göra vad man vill – akademisk frihet är ett kollektivt förankrat förhållningssätt till kunskap och framsteg. Vi står tillsammans upp för rätten att tycka, tänka och tala fritt utan att därmed acceptera vare sig hån, trakasserier eller kränkningar. Vi öppnar tillsammans ett akademiskt rum, en plats att pröva tankar, att vända och vrida på frågor. Och främjar därmed kunskapens framväxt liksom dess spridning och dess legitimitet.

Från och med den förste januari 2023 är jag inte längre dekan för Humanistiska fakulteten. Jag återgår till statsvetenskapliga institutionen där jag är professor sedan länge. Men det betyder också att den här bloggen inte längre är en kanal för mig som dekanen i olika frågor. För den som så önskar finns möjligheten att följa min nya blogg ”Högskolepolitik” där jag från ett akademiskt men också personligt perspektiv fortsätter att diskutera hur politiska beslut påverkar svenska universitet och högskolor men också styrning och organisation av lärosätenas inre liv. Som en övergång publicerar jag detta inlägg (valda delar) även på den nya bloggen.

Världen kommer att behöva humanister. Ingen förnuftig människa skulle invända mot att de avgörande forskningsinsatserna under 2020 utfördes av medicinska forskare och att vaccin mot covid-19 givetvis var det viktigaste forskningsresultatet. På kort sikt. När vi nu genomlevt ännu en påsktid under pandemins färla förtjänar det att upprepas att världen kommer att förändras; det kommer en tid efter pandemin men det kommer också fler pandemier. Det är tid för ett ”post-pandemiskt ryck”.

I sin senaste undersökning – där just humaniorastudenter kan urskiljas – visar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) att etableringen på arbetsmarknaden för studenter med examen i humaniora har förbättrats  mest. Intresset för studier inom humaniora har också ökat i hela landet och i Göteborg har vi under de två senaste åren sett en kraftigt ökad efterfrågan på våra kurser och program. För påtagligt många studenter utgör kurser inom humaniora också en fördjupning och breddning av kompetensen efter inträdet på arbetsmarknaden. Utbildningarna inom områden som filosofi, historia och kulturvetenskap har ökat mest och kurser inom språk, film, konstvetenskap, arkeologi och antikens historia tillhör de mest sökta.

I en lokal undersökning av våra humanioraalumner, alltså studenter som fått sin examen från humanistisk fakultet vid Göteborgs universitet, som vi genomförde under 2020 framkommer också att studenterna får anställning, såväl inom offentlig som privat verksamhet, i mycket hög grad. Problemlösning, analysförmåga, kommunikation och uttrycksförmåga är de bidrag utbildningen ger och som studenterna uppskattar mest och har mest glädje av i arbetslivet. Och mer än 80 procent är nöjda eller mycket nöjda med sin utbildning som helhet.

Men för många unga kan det uppfattas som riskfyllt att ge sig i kast med humanioras utbildningar då de sällan utgörs av regelrätta yrkesprogram. Risken är överhängande att det i första hand är studenter som i familjen och bland vänner redan har kunskap om vad studierna innebär som söker sig till oss. Men humanistiska kunskaper behövs inom många områden och humaniora behöver också få perspektiv från alla delar av samhället. Inom teknik och naturvetenskap finns ett s k basår för dem som vill känna på området i ett första steg och få behörighet även om man inte läste tillräckligt med matte och fysik i gymnasiet. Varför finns det inte ett motsvarande humanistiskt basår?

Förmågan att göra etiska bedömningar, att förstå historiska förlopp och att analysera ideologiska förändringar är exempel på grundläggande behov för den värld som återuppstår efter covid-19. Inte minst har de tilltagande protesterna mot corona-restriktionerna visat på behov av fördjupade kunskaper om konspirationsteorier, proteströrelser, nyandlighet och vetenskapsförakt. Existentiella frågor liksom vårt behov av kulturella referenser och hållpunkter kommer att bli föremål för politiska insatser efter pandemin. Och för att ta kloka beslut behövs kritiska perspektiv och jämförelser med andra brytpunkter i mänsklighetens historia, därför behövs de långa historiska perspektiv som humanistiska utbildningar erbjuder. Omsorgen om äldre och sjuka människor är inte bara en fråga för forskning inom medicin eller omvårdnad – inte heller är arbetsmarknadens nu uppenbara ojämlikheter i möjligheten att anpassa sig till krislägen bara en organisatorisk eller ekonomisk fråga. De dilemman och konflikter som ryms i dessa två områden borde tydligare ges etiska, historiska, språkliga och kulturella aspekter.

Humanioras utbildningar erbjuder en fördjupad kunskap om de villkor som vårt samhälle nu står inför i en post-pandemisk tid. Ett humanistiskt basår som syftar till att ge grunderna för humanistiska studier på universitetsnivå även för dem som läst motsvarande ämnen på gymnasiet vore en välkommen satsning. Att basår ger inblick i humanioras perspektiv för dem som kommer från studieovana miljöer, förbereda för ett vetenskapligt tänkande och även ge behörighet för studier för dem som saknar det. Kunskaper och förmågor inom humaniora behövs och efterfrågas på en framtida arbetsmarknad. Fler studenter från många olika bakgrunder bör få möjlighet till en självklar ingång till studier inom det humanistiska området genom ett humanistiskt basår.

Göteborgs universitet har en möjlighet att gå före och lämna sina invanda hjulspår genom att skapa möjligheten till ett humanistiskt basår; men det kräver ett helt nytt tänkande kring helårsstudieplatser, avräkning och skapande av kraftfulla incitament för utbildningssamarbete.

Med denna sista lucka önskar jag alla vänner, medarbetare, kolleger och bekanta, ja alla som följt lucköppningarna i denna personliga adventskalender en riktigt God Jul! Min ambition med den här satsningen var att i en tid av ensamhet, begränsningar och mycket svåra prövningar ge några reflektioner från mitt eget liv och min historia att känna igen sig i eller förvånas över. Önskar alla som behöver frid och ro över helgerna och hoppas att alla kan få åtminstone något av återhämtning inför en vårtermin som också blir tuff.

För den debattglade länkar jag till en debattartikel i Göteborgs-Posten idag där vi är sex dekaner samt överbibliotekarien som lyfter fram universitetets bidrag till vår stad och pekar på att det är verksamhetens insida som bör avgöra vilka byggnader som bidrar till stadens utveckling, inte fasaderna. Artikeln kan läsas här.

Härmed är adventskalenderns alla luckor öppnade och allra sist tittar en tomte ut – God jul och gott nytt år alla!