Publicerat

Pliktexemplarens vara eller icke vara – och välkommen till höstterminen.

Välkomna tillbaka! Augusti är här med fuktig luft, värme, åska men också sol och ljumma kvällar. Jag hoppas att alla haft en sommar som gett avslappning, vila, energi och nyfikenhet på höstens aktiviteter. Själv känner jag stor entusiasm för att åter ta mig an fakultetens angelägenheter – men samtidigt glad att jag med nöd och näppe kom ihåg vad de inskrivna mötestiderna handlade om innan jag tittat i mina papper. Det tyder på att ledigheten varit bra och gett just den återhämtning som vi alla så väl behöver då och då.

Mitt i sommaren skrev överbibliotekarien Morgan Palmqvist och jag en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida om riskerna med förslaget till ny lag om pliktexemplar. Artikeln kan läsas här. Vi poängterade att det är en demokratisk rättighet att allmänhet och forskare får tillgång till det som trycks i vårt land. Och att det inte är tillräckligt att det finns arkiverade exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi påpekade också att den digitala tillgången till tryckt material – som hittills inte fungerat så väl – är tänkt att enbart vara öppen för forskare (knappast studenter och inte allmänhet) och avses kräva inloggning och registrering. Inte heller får man kopiera eller skriva ut materialet. Utredaren hänvisar i sin tur biblioteken till kostsamma licenser med förlag, en lösning som vi har erfarenhet av med vetenskapliga tidskrifter. Och vi vet därmed att det är en enormt dyr lösning och en lösning som ger förlagen mer eller mindre monopol i sin prissättning. Vi avslutade med:

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet .

(Dagens Nyheter Kulturdebatt 18 juli 2022)

Ännu så länge har vi inte hört något från departementet och statsrådet Anna Ekström. Som utbildningsminister med ansvar för högskolor och universitet är detta hennes område. med tanke på valrörelsen är väl detta knappast något prioriterad fråga i nuläget.

Valrörelsen är i full gång. Gator och medier är fyllda av valbudskap och debatter. För en statsvetare är det förstås i grund och botten väldigt roligt, och jag följer naturligtvis partiernas agerande inte bara som väljare utan också med en statsvetarblick. Det går inte att komma förbi det faktum att de senaste årens parlamentariska turbulens och ett nytt politiskt landskap har påverkat valrörelsens dynamik. Antalet mediekanaler har också vuxit lavinartat. Partierna har inte längre en självklar struktur (höger-vänster, tydlig blockpolitik) att förhålla sig till. Relationerna blir sköra och tolkningarna många. Inte lätt att vara väljare. Och sannolikt inte att vara partiledare heller! Den 11 september är det val och jag hoppas att alla som får också går och röstar. Det är en rättighet våra förfäder och förmödrar slagits för och det är en möjlighet att som individ utvärdera den politik som förts och lägga sin röst för den framtid vi vill se.

Terminsstart närmar sig, och det gäller även ledningsfunktionerna. Nästa vecka ses ledningsgruppen på fakulteten för uppstart och jag träffar mina dekankolleger på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Umeås universitet i ett digitalt möte. Mycket profilområden och forskarskolor blir det nog där.

Sista veckan i augusti samlas fakultetsstyrelsen för att träffa fakultetens externa råd och prata samverkan och alumnarbete. Samma vecka har ledningsrådet uppstartsdag på Jonsereds herrgård. Fakultetsledningarna från Samhällsvetenskapliga fakulteten och Humanistiska fakulteten ses för ett frukostmöte.

Ser fram emot ett nytt arbetsår och en fin höst på fakulteten!

Publicerat

”Ett brev betyder så mycket” – nostalgin som hotar den akademiska friheten

I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.

Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.

Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.

***

Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.

Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.

Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.

Publicerat

Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.

 

 

Publicerat

Humaniora: Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Eller…

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!

Publicerat

Tjugo lärdomar för att motstå tyranniet – om värdet av att läsa Timothy Snyder

Sommaren överraskade oss verkligen i år – värmerekord och vattenransonering i maj! Och i familjen har nu alla badat utomhus utom jag 🙂

Men mitt i denna förtida sommaryra påminner jag mig dock om historieprofessorn Timothy Snyders allvarliga och lite kylande bok ”On Tyranny: Twenty lessons from the Twentieth Century” som kom förra året. Maken köpte den till mig i New York på legendariska bokhandeln Bluestockings i höstas. Och efter att tidigare ha läst och på olika sätt påtalat vikten av att läsa böcker som Viktor Klemperers ”Tredje rikets språk” och Sebastians Haffners ”En tysk mans historia” för att vaccinera sig mot alla former av epidemiska totalitära idéer så kan jag bara säga att Snyder är en liten guldgruva.

I små korta texter (2-3 sidor) som alla inleds med en tydlig och innehållslig sentens och ingress som sammanfattar erfarenheten som förmedlas, lyfts tjugo viktiga historiska lärdomar fram att ta med sig från ett 1900-tal som såg diktaturer komma och gå, men också den moderna demokratin födas och blomstra.

Om alla vi medborgare tog dessa tjugo lärdomar ad notam och levde efter dem i våra egna liv varje dag, om vi uppfostrade våra barn efter dem och om vi byggde upp våra institutioner efter dem så skulle aldrig diktaturen få fäste i våra stater och regimer. Ingen är fullkomlig, men om de allra flesta medborgare levde efter nästan alla dessa lärdomar nästan hela tiden och om våra institutioner understödde och utvecklade sådana strukturer när vi själva sviktade så skulle vi uppnå samma mål. Men, om allt fler medborgare negligerar dessa lärdomar och inte heller våra institutioner konstrueras efter dem och om vi inte heller fostrar våra barn i dem – ja, då har vi inte någon motståndskraft mot för demokratin livsfarliga idéer om kollektivets, statens och majoritetens rätt på bekostnad av individens, medborgarens och minoritetetens.

För oss som är verksamma inom universitetet är det inte bara den akademiska friheten vi måste försvara, vi måste också försvara friheten per se. Vårt ansvar är att i all vår verksamhet tradera, utveckla och förnya vårt eget kunskapsarv men också både att bejaka och kritiskt granska nya perspektiv.

I Sverige är vi universitetsanställda i allmänhet statstjänstemän, en av Snyders lärdomar är att hålla ämbetsmannaetiken högt. Om jurister och offentliga tjänstemän hade hållit sig till den etik som deras profession krävde så hade mycket av Tredje Rikets vidrigheter aldrig kunna genomföras. Jurister, läkare och handläggare genomförde handlingar som helt enkelt stred mot det ethos som professionen hade. Diktaturen kanske hindras för att du vägrar skriva under ett papper.

Läs Snyder i sommar! (finns på svenska också)

On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century

Publicerat

Humaniora behöver inte försvara sig – men kan inte vila på sina lagrar

They simply believed in the humanities and knew from experience that the disciplines would bring students above the categories of nation, vocation, and time to become members of a class constrained by no such boundaries.

Jag citerar här Justin Stover, doktor i medeltida latin och anställd som forskare och lärare vid Edinburghs universitet, i den politiska tidskriften American Affairs (hösten 2017) och senare även i Chronicle of Higher Education (mars 2018). Utgångspunkten är den (ständigt) återkommande debatten om humanioras nytta och betydelse i demokratiska samhälle. När frågan nu åter är uppe för debatt är hans (möjligen oväntade) tes att det inte finns någon anledning för humaniora att vare sig försvara sig eller kampanja för sin sak. Han fortsätter:

The humanities are no more or less relevant now than they ever were. It is not the humanities that we have lost faith in, but the economic, political, and social order that they have been made to serve. Perhaps we demand a case for the humanities only because we cannot fathom having to make a case for anything else.

Jag tycker att Stover har en avgörande poäng, men jag menar att situationen I Storbritannien inte direkt kan överföras på situationen i Sverige. En skillnad är att i Storbritannien har en akademisk examen i klassiska språk, filosofi, historia eller kulturvetenskap ett värde på arbetsmarknaden som inte finns i Sverige. Jag brukar återkomma till kollegan i Oxford som berättade om en god väns dotter som läste konstvetenskap, filosofi och lite klassiska språk och sedan fick jobb på försäljningsavdelningen på ett av Europas stora modeföretag. På en fråga om hur de såg på hennes kompetens för jobbet hade den blivande arbetsgivaren sagt att ”sälja våra varor och sköta våra system kan vi lära henne, men vi kan inte ge henne henne analys och bildning.” Så har jag sällan eller aldrig hört svenska arbetsgivare resonera. Men jag skulle gärna vilja att det gjorde det.

Om vi återvänder till Stovers poänger så pekar han på ett av de argument som jag delvis tog upp här på bloggen i somras, nämligen att det finns något lockande i såväl elitism, specialisering och fördjupning. Humanioras essens är att reflektera över och fördjupa sig i de spår vi människor lämnar efter oss och i de kulturella system som vi utvecklar för att hålla samman gemenskaper och särskilja gemenskaper. Det är också vad som drar studenter till oss: intresse för ämnet! Och därmed sprider vi en sorts ideologi – en ideologi om vad som är värt att veta, vad som gör människan till människa och om vad som är avancerat, svårt, komplicerat och därmed utvecklande. Som Stover skriver så lärde sig inte unga människor på medeltiden att skriva hexameter för att bli kreativa, nyttiga och innovativa. De lärde sig detta eftersom det var vad som krävdes av en bildad människa, och endast en bildad människa kunde förväntas ha omdöme och förmåga att bära andras förtroende.

Universitetet, och särskilt humaniora, kläms idag mellan de kritiker som hävdar att vissa felaktiga ideologier sprids där (läs: s k post-modernism) och andra som hävdar att man inte får en kunskap som krävs i arbetslivet (läs: instrumentell kunskap). Ja, en viss ideologi sprids på universitetet och har alltid spridits där – en ideologi om kunskapens och om den vetenskapliga nyfikenhetens primat. En ideologi om att friheten att komma på och formulera sina forskningsproblem är absolut, lika absolut är tvånget att utsätta sig för kollegernas granskning och stå upp för sina resultat, metoder och perspektiv. Att vara vid ett universitet förpliktigar – att vinna auktoritet på kunskapens område är något som måste göras om och om igen.

Humaniora skall vara öppet för alla som vill pröva, för alla med intresse och förkunskaper som räcker, oavsett studietradition och social bakgrund. Så länge vårt kunskapsområde är inkluderande och öppet behöver vi inte vara rädda vare sig för elitism eller för specialisering. Men det kräver aktiva åtgärder för att bredda rekryteringen och öka stödet för dem som behöver vänja sig vid studietakten och studiedisciplinen. Självklart ställer det krav på oss – vi måste ständigt utveckla vår pedagogik, våra ämneskunskaper och vår analytiska förmåga. Och vi måste göra det i en öppen, mångfaldig och generös arbetsmiljö, det är vad som stimulerar vetenskaplig utveckling.

Humaniora är helt enkelt universitetets grund, inget som man kan ha och mista. Utan en humanistisk fakultet är ett universitet inget universitet i klassisk mening. Här finns, och skall finnas, ett förvaltande av ett kunskapsarv, utveckling av nya perspektiv på människans existens och en kulturell reflektion som är nödvändigt för varje modernt demokratiskt samhälle. Och det är till det som vi bjuder in studenter och kolleger.

Låt mig få avsluta med ännu ett citat av Justin Stover:

The humanities and the university do need defenders, and the way to defend the humanities is to practice them. Vast expanses of humanistic inquiry are still in need of scholars and scholarship. Whole fields remain untilled. We do not need to spend our time justifying our existence. All we need to do is put our hand to the plow. Scholarship has built institutions before and will do so again.

Precis. Hårt och träget arbete. Vare sig mer eller mindre.

*

Och det citatet passar ju bra när våren är på inmarsch över landet, för med den följer arbete med att sköta åkrar och planteringar, klippa träd och rosor samt då och då njuta en fika utomhus! Vågar man utbryta i en liten hyllning till den obesegrande solen, sol invictus?

Publicerat

Kritik mot förslag om breddat deltagande och lite om bildning

Som läsare av denna blogg kanske kommer ihåg hade jag några ganska skarpa synpunkter på regeringens förslag att ändra universitetets uppdrag från ”breddad rekrytering” till ett ”breddat deltagande” vilket jag utförligt redogjorde för på denna plats. Nu finns vårt svar på remissen, det vi alltså lämnar till GU centralt, inskickat och jag vill gärna publicera det här eftersom det på ett utmärkt sätt sammanfattar svagheterna med förslaget.

Texten har utarbetats av Åsa Wengelin, vice-dekan och Anna Nordling, kanslichef:

Göteborgs universitet har fått möjlighet att yttra sig angående förslaget till ändring av formuleringen för området breddad rekrytering till högre utbildning i högskolelagen (1992:1434). Remissen innehåller även förslag till förändring i förordningen (2012:811) avseende instruktion till Universitet- och högskolerådet.

VR 2017/109

Till utbildningsenheten

Synpunkter på promemorian Brett deltagande i högskoleutbildning

Humanistisk fakultet ser med självklarhet positivt på att alla ska ges lika möjligheter att delta i universitetsutbildning och att universitetet ska utgöra en tillgänglig och inkluderade miljö. Vi ställer oss emellertid mycket frågande till promemorians underliggande antaganden när det gäller begreppet brett deltagande. Texten anger att det till skillnad från breddad rekrytering ”inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den”.

För det första vill vi problematisera utredningens syn på studenternas förmåga. Vår tolkning av breddad rekrytering är att universitetet ska göras mer tillgängligt genom att vi som organisation ska  arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning. Det är väl etablerat att det finns strukturella förklaringar till att t.ex. studenter från studieovana miljöer, studenter som inte har svenska som förstaspråk och studenter med olika typer av funktionsvariationer i lägre utsträckning än andra studerar på universitetsnivå. Det innebär inte med automatik att de har sämre förutsättningar och framför allt inte sämre förmåga att tillgodogöra sig universitetsundervisning än andra studenter. Däremot kan det för vissa av de här grupperna finnas språkliga hinder att överkomma. Detta arbetar de flesta lärosäten aktivt med redan idag och Göteborgs universitet gör det med framgång genom den nyligen etablerade enheten för akademiskt språk (ASK).

För det andra vill vi problematisera utredningens syn på lärosätenas – och därmed ytterst våra lärares – insatser.  Redan idag ställer vi höga krav på högskolepedagogisk kompetens och vid Göteborgs universitet erbjuds alla lärare möjligheter att utveckla sådan kompetens vid enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande. Att antyda att våra lärare inte gör sitt yttersta för att hålla högsta möjliga pedagogiska kvalitet utifrån givna förutsättningar är att förminska en hel yrkeskår.

En avgörande förutsättning för att utöver pedagogisk utveckling och språkutvecklande insatser ge studenterna mer stöd genom utbildningen är en tillräcklig omfattning av lärarledd tid. Vi förutser också ett ökat behov av språkutvecklande insatser. Enligt promemorian bedöms förslaget emellertid inte leda till ökade kostnader och förändringen ska genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Det humanistiska området (och flera andra) lider redan idag av en alltför låg ersättning till utbildningen på grundnivå, och det är svårt att se vilka ytterligare satsningar som kan genomföras för att institutionerna ska kunna erbjuda sina studenter mer tid och särskilda stödåtgärder utan att mer pengar tillförs verksamheten. En olycklig tolkning som därför redan har framförts i mediedebatten är att lärosätens ska – eller i praktiken kommer att – sänka kraven på studenternas prestationer. Detta är naturligtvis inte en tillfredställande tolkning och det behöver klargöras vad det innebär för lärosätena att studenter inte bara ska påbörja en utbildning ”utan även fullfölja den”.

*****

Vill också gärna passa på att tipsa om den utmärkta artikeln om bildning på barrikaderna, ja bildning som motståndsrörelse som återfanns för några dagar sedan (31 aug 2017) i Svenska Dagbladet. Jag citerar några rader:

…det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.”

Med detta citat önskar jag alla en fortsatt fin september, för ”minns i november den ljuva september…” 

 

 

 

 

Publicerat

Förslag om ”breddat deltagande” – ett ogenomtänkt förslag

 

(DENNA BLOGGPOST HAR TIDIGARE (8 AUGUSTI) PUBLICERATS PÅ MIN PERSONLIGA BLOGG ”VÄNSTRA STRANDEN”)

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

 

Publicerat

Nytt resursfördelningssystem utreds – sannolikt större fokus på förutsättningar för forskning och utbildning

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

Publicerat

Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen

Om en månad är det val till riksdag, landsting/region och kommun i vårt land. Vid en sökning på Mediearkivet (i tryckt svensk dagspress) på termerna högskola, universitet samt val (i kombination) fick jag nitton träffar de senaste tre månaderna. De flesta handlade om socialdemokraternas satsning på högskoleplatser (för/emot) samt om studenters levnadsförhållande (bostad/lön m m). En ledartext i Oskarshamnstidningen och ett par debattartiklar (GT och Kristianstadsbladet) berörde frågan om utbildningsplatser och kvalitet. Någon undrade också vad regeringen egentligen gjort inom högskolepolitiken under åtta år. (En förteckning över regeringens genomförda insatser 2011-2014 finns här).

Visst är det märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor både som arbetstagare och studenter inte tycks ha någon som helst relevans i valrörelsen? Partierna är ju knappast överens om universitets- och högskolepolitiken, tvärtom. Såväl inom Alliansregeringen som i den rödgröna treklövern finns olika förslag och betoningar. En del vill statsa på forskningen och då särskilt internationellt välrenommerad forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, medan andra vill ha fler utbildningsplatser på de mindre högskolorna – för att ta två extremer. Som samhällsvetare, men också med ett akademiskt ledningsuppdrag, tror jag att frågan om högskolans och universitetens roll är sorgligt underdebatterad i svensk politik. Vi vet att utbildning inte bara är vägen till ett arbete (arbetslösheten är avsevärt lägre bland akademiskt utbildade unga än övriga) utan därför att utbildning är en fråga om samhällsutveckling. Förändringar av utbildningar, betoningen på olika sektorer och relationen mellan utbildningsplater och forskningsvolym är avgörande för enskilda individers livsmöjligheter. Men, ännu viktigare på lång sikt är att utbildnings- och forskningsfrågorna är avgörande för samhällets förmåga att anpassa sig till nya omständigheter (klimat, ekonomi, socialt), förnya metoder inom industri och offentlig sektor, reproducera ledarskap inom samhällets alla områden och på alla nivåer och, inte minst, för demokratins utveckling i termer av medborgarnas stöd, engagemang och kunskaper.

Hur kan det då komma sig att jag endast hittar nitton tidningsartiklar i ämnet från perioden precis före ett nationellt val i vårt land? Ja den frågan skulle jag gärna ställa till partiernas utbildningsansvariga talespersoner. Sannolikt lär vare sig jag eller någon annan få göra det innan vi alla lagt vår valsedel i lådan den 14 september.

Varmt välkomna tillbaka till jobbet vid samhällsvetenskapliga fakulteten!

Hoppas alla haft en bra sommar på det sätt som ni själva upplevt rekreerande och nu har återvunna krafter att sätta in. I höst firar vår fakultet 50 år och på eftermiddagen den 25 september kan alla delta i en högtid med presentationer, hälsningar, mingel och buffé. Hoppas att alla har plats för detta i kalendern. I början av hösten flyttar samhällsvetenskapliga kansliet till Campus Linné samtidigt som ombyggnader av andra lokaler pågår i Haga – totalt frigörs därmed ett antal tjänsterum i Haga, för att fylla ett behov som alla vid det här laget vet är prekärt. Som sagt, varmt välkomna tillbaka till vardagen!