Header

Nedan publiceras remissvaret från samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet angående Kåre Bremers utredning om ledning och styrning av universitet och högskolor, ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” SOU 2015:92″ Remissvaret är författat av prodekan Shirin Ahlbäck Öberg. För min kommentar till utredningen se tidigare post här. Förre dekanen Lennart Weibull vid vår egen fakultet har särskilt diskuterat de externa medlens styrande effekt på organisation och styrning inom universitet och högskola på denna blogg, här.

Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avlämnade i januari sitt yttrande över Ledningsutredningens betänkande till Områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap (Samfak 2015/113, Uppsala universitet). Det var ett kritiskt yttrande som huvudsakligen uppehöll sig kring frågan om huruvida linjestyrda universitet verkligen är vägen framåt, och på vilket sätt som utredaren hade kommit fram till denna slutsats. Jag ska här i korthet redogöra för denna kritik.

Nämnden konstaterar att utredningen föreslår långtgående förändringar vad gäller balansen mellan kollegiala organ och linjeorganisation inom lärosätena, och uteslutande till linjeorganisationens fördel. Denna tendens genomsyrar betänkandet, vilket avspeglas enligt följande.

För det första, det kollegiala styret granskas ingående och tillskrivs egenskaper på en för läsaren svaga grunder medan linjeorganisationen inte tillnärmelsevis skärskådas på samma sätt. Det kollegiala styrets ideal och praktik ställs således mot en tydligt idealiserad bild av linjeorganisationen. Det omfattande utredningsarbetet till trots presenterar utredningen ytterst få och svaga belägg för denna negativa beskrivning av det kollegiala styret. Typiska belägg utgörs av utsagor som baseras på enskilda, eller ett oklart antal, intervjusvar.

För det andra, fakultetsnämnden konstaterade vidare att ett grundläggande problem i utredningen är den normativa utgångspunkten (ett tydligt försteg för linjeorganisationen) och att avgörande slutsatser om högskolans ledningsorganisation dras på grundval av bristfälliga belägg. Det kollegiala styrets tillkortakommanden baseras på utsagor hämtade från intervjuerna. När enskilda intervjuer tillerkänns denna tyngd blir det viktigt vilka som ges utrymme i en sådan undersökning. Även i denna del ser nämnden problem. I det omfattande intervjumaterialet har i huvudsak universitetsledningar konsulterats: 140 personer som sitter i olika universitetsledningar, vilket kan kontrasteras med några få gruppsamtal med sammanlagt 36 lärare och forskare och ännu färre representanter från student- och doktorandgruppen. Utredningen har därmed gett större utrymme åt ett ledningsperspektiv, och utredningens slutsatser färgas av detta faktum.

För det tredje, fakultetsnämnden ställer sig också kritisk till att utredningen aldrig preciserar det utvärderingskriterium som vägleder utredningens arbete. Utredningen förhåller sig heller inte till något tydligt utfallsmått vad gäller huruvida beslutsfattande i kollegiala organ respektive i en linjeorganisation kan ses som framgångsrikt eller ej. Av direktivet framgår att regeringen efterfrågar en ledningsorganisation som kan fatta svåra beslut och göra strategiska prioriteringar (dir. 2014:70). Utredningen kopplar utan motivering dessa strategiska egenskaper till just enbart linjeorganisationen (SOU 2015:92, s. 147).

Sammanfattningsvis, fakultetsnämnden påpekade att utredningen trots de ovan påvisade metodproblemen lägger fram radikala förslag vars innehåll huvudsakligen är ämnade att urholka eller reducera det kollegiala styret. T.ex. föreslår utredningen att beslut i regel ska fattas i linjeorganisationen, viktigare beslut först efter beredning i kollegiala organ, att kollegiala organ ges ansvar för granskning och bedömning av kvaliteten i utbildningen och forskningen (utan beslutsmakt), och att beslut om resursfördelning ska fattas i linjeorganisationen efter beredning i kollegiala organ (s. 191). Utredningen föreslår också att de universitet som har beslutande institutionsstyrelser överväger att införa prefektstyre (ibid.).

Fakultetsnämnden avstyrkte ovanstående förslag. Nämnden såg heller inte på vilket sätt utredningen funnit stöd för att de lärosäten som fortfarande har beslutande institutionsstyrelser bör lägga ned dessa styrelser. Nämnden menade att det inte är övertygande redovisat på vilket sätt lärosäten med beslutande institutionsstyrelser presterar sämre än lärosäten som tillämpar prefektstyre. Nämnden påpekade även att till skillnad från prefektstyrda institutioner ger kollegiala organ – som exempelvis institutionsstyrelser – studenter och doktorander betydligt större möjligheter att utöva aktivt deltagande och reellt inflytande i den egna verksamheten.

Sammantaget ställde sig nämnden alltså frågande inför den kollegalitetsfientliga inställning som avspeglar sig i utredningsarbetet. Inte minst framställs de äldre lärosätena i Sverige – som har mer av kollegialt styre än de yngre högskolorna – som konservativa och traditionstyngda. Nämnden vill här återigen peka på avsaknaden av ett tydligt utfallsmått vad gäller denna typ av omdömen. Vad vittnar om att dessa lärosäten har problem med sin verksamhet och att maktbalansen i det duala styrsystemet måste ändras till linjeorganisationens fördel? Utredningen blir här svaret skyldig. Nämndens hållning är att såväl det kollegiala styret som linjeorganisationen lokalt kan fungera bättre eller sämre, men att detta förhållande inte självklart motiverar att just kollegia beslutsformer överges.

Shirin Ahlbäck Öberg är prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet och docent i statsvetenskap.

Min första anställning vid Göteborgs universitet var som så kallad forskningsassistent. Det var på ett anslag från det dåvarande humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Året var 1968 och arbetsplatsen statsvetenskap. Vid den tiden hade jag ingen uppfattning om vare sig verksamhetens organisation eller ledning. Men när man i efterhand studerar vad som faktiskt hände var slutet av 1960-talet den period då ledningsstrukturen på ett avgörande sätt förändrades genom att ”professorsväldet” bröts. År 1964 hade universitetslektorer fått säte och stämma i fakulteterna, men det viktigaste skedde1969 då det inleddes försök med vad som kallades Nya samarbetsformer vid universitetet där medinflytande från studenterna introducerades. Som påpekas i Göteborgs universitets jubileumsskrift från 1996 kom professorerna som dittills varit de tongivande i ledningen inte längre, i varje fall inte som kollektiv, ha något dominerande inflytande.

Ibland beskrivs 1960- och 1970-talens förändringar som uttryck för byråkratisk klåfingrighet och det pekas på ökad universitetsadministration med nya nämnder och styrelser. Men en sådan kritik missar att det som faktiskt låg bakom var en djupgående förändring av universitetens roll. Den kraftigt ökade studenttillströmningen – mellan 1964 och 1969 ökade antalet studenter i humaniora och samhällsvetenska från mindre än 5 000 till nästan 15 000 – krävde fler anställda och nya arbetsformer. Förändringen accentuerades av att också de externa forskningsmedlen började öka särskilt inom samhällsvetenskapen, inte minst som en följd av medel från olika statliga utredningar men också beroende på förändringar i forskningspolitiken. Den sista resten av statlig styrning – inrättande av professurer – försvann i början av 1990-talet. För en institutionsledning blev det nu inte längre en fråga om att fördela statliga anslag utan det talades om att forskarna började ”dra in” pengar som de till stor del betraktades som ”sina egna”.

I sin utredning om ledarskap inom universitet och högskolor berör Kåre Bremer problemet (s 103f). Den ökade betydelsen av de externa medlen har successivt förändrat förutsättningarna för verksamheten. Medlen kan vara av mycket olika karaktär och kan påverka verksamheten på olika sätt, vilket ställer stora krav på vetenskaplig integritet. Det är också viktigt att lyfta fram att skillnaden ofta är stor mellan olika fakulteter och institutioner. Exempelvis har samhällsvetenskapliga fakulteten i stort sett lika mycket fakultetsanslag som den har externa anslag – jag bortser här från utbildningsanslaget – medan de externa medlen på humanistisk fakultet ligger på 40 procent av fakultetsanslaget, på konstnärlig fakultet på endast fem procent. Omvänt gäller att Sahlgrenska akademin har nästan dubbelt så mycket externa medel som man har fakultetsanslag. Motsvarande beräkningar kan göras för enskilda institutioner liksom för lärosäten.

Att de externa medlen engagerar både forskare och institutionsledning har jag sett från båda håll. När jag fick mina första ”egna” projektmedel i slutet av 1970-talet var jag givetvis noggrann med att dessa i minsta möjliga utsträckning skulle ”beskattas” av institutionen samt att jag själv skulle få välja vilka som skulle arbeta inom projektet. Jag var också mån om att snabbt få bli fri från undervisning för att kunna driva projektet. När jag på 1990-talet blev prefekt blev det tydligt att projekt med alltför stor autonomi kunde vara förödande för den samlade verksamheten, inte minst utbildningen, och att det handlade om att försöka får projektledarna att förstå problemet. Samtidigt undvek jag alltför ofta att tillsvidareanställa forskare, eftersom jag var osäker om projekttillströmningen på sikt.

När jag var dekan i början av 2000-talet hade fakulteten besök av en grupp forskningsintresserade riksdagsledamöter. De talade om hur fakultetsanslagen hade ökat, men när jag sa att det direkta fakultetsanslaget bara utgjorde omkring hälften av forskningsbudgeten blev de mycket förvånade. Kåre Bremers förslag är att basanslaget ökas i syfte att skapa stabilitet som möjliggör ”strategisk ledning och profilering” (s 109). Det är givetvis ett bra förslag men det är tveksamt hur effekten av en sådan åtgärd skulle bli. Min erfarenhet säger snarast att det viktigaste är att genom en öppen diskussion skapa medvetenhet om förhållandet mellan de olika finansieringsvägarna och deras konsekvenser.

Jag är fullt medveten om att det efter hand skett förändringar i synsättet på externa medel, inte minst genom att dessa har fortsatt att öka och prefekter idag ofta är aktiva redan på sökstadiet. Det hindrar emellertid inte det i finansieringssättet även fortsatt finns ett principiellt problem som påverkar ledning och styrning av verksamheten – men som ändå inte riktigt syns.

Lennart Weibull är seniorprofessor i massmedieforskning vid JMG, tidigare dekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten och tidigare prorektor vid Göteborgs universitet.

Universitet och högskolor behöver en mer genomtänkt ledningsfilosofi för att kunna fungera bra som en självständig kraft i samhällsutvecklingen. En sådan ledningsfilosofi skall betona tydlighet, transparens och ansvarsutkrävande på alla ledningsnivåer. Så kan man beskriva kontentan av ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” SOU 2015:92 som är Kåre Bremers s k ledningsutredning, avlämnad till ministern i början av november.

Först och främst är detta en utredning av ”gammalt snitt”, den är alltså en inventering av kunskapsläge, beskrivning av problem och möjligheter och en handlingsrekommendation. Men till skillnad från vad som är brukligt kommer inte en mängd förslag till lagstiftning eller ändringar av förordningar utan utredningen är lika mycket en uppmaning till universitet och högskolor att själva ta tag i ledningsfrågorna. Med tanke på den höga nivån på läsbarhet (disposition och stilistik) rekommenderar jag alla med minsta intresse att åtminstone läsa igenom sammanfattningen.

Några punkter som jag fann särskilt relevanta var Bremers betoning av hur den starka tillväxt av utbildning och forskning som skett de senaste 25 åren inte speglas i en utveckling av lednings- och styrningsmodellerna inifrån sektorn. Stat, kommun, näringsliv, organisationer, internationella forskarsamhället, medier m fl har helt andra krav och förväntningar på akademin idag än t ex på 1990-talet. För att klara de kraven med bibehållen integritet kräver, menar Bremer, ledningsfunktionerna större omsorg än hittills. Utredningen betonar linjestyrning, men, och det är viktigt, det beror på att allt fler beslut är av den karaktären att de inte kan (eller bör) fattas i konsensus i ett kollegium (vars avgränsning f ö är problematiskt i sig). Kollegial styrning har fortfarande en helt central plats avseende innehåll i forskning och utbildning, men lämpar sig dåligt för ekonomistyrning, rekrytering, organisation m fl strategiska frågor på övergripande nivå. Modellerna skall hållas isär och det skall vara tydligt när vilken av dem tillämpas.

Bremer betonar vikten av att vårda prefekten och hens roll som just strateg, att ge mandat för förändring och utveckling, inte bara förvaltning. Bremer visar också övertygande att verksamhetsstödet (förvaltningen) inte alls vuxit utan tvärtom idag utgör en mindre andel av universitetens och högskolornas volym. Vilket sannolikt betyder, menar han, att lärare/forskare gör alltmer administration själva. Ett förhållande som inte är ämnat att säkra verksamhetens kvalitet.

Två ytterligare saker vill jag nämna, dels att beroendet av den externfinansierade forskningen utsätter prefekter (och dekaner, rektorer) för tryck från ett alternativt ledarskap, forskningsledaren. Hen kanske inte är särskilt intresserad av (eller insatt i) institutionens eller lärosätets övergripande strategier och driver därför prefekten framför sig i kraft av sina ekonomiska resurser. En prefekt som sällan eller aldrig har några resurser avsatta för strategiska satsningar. Och, dels att beroender av extern finansiering som ständigt kräver samfinansiering helt urholkar lärosätenas basanslag och de möjligheter som finns till profilering och fri forskning inom dess ram.

Jag håller inte alls med Bremer om allt, men det är det mest genomarbetade och välargumenterade i genren som jag läst på mycket länge. Sannolikt blir betänkandet föremål för mycket diskussion och samtal kolleger emellan på alla nivåer.

*

Under vårvintern gör vi en nystart här på bloggen där jag kommer att avlösas av andra bloggare, primärt personer som finns med i BFF (Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå). Syftet är att texterna skall bli angelägna, diskuterade och spegla mer av de aktuella diskussioner som förs kring forskning och utbilding på forskarnivå, framförallt inom ramen för BFF men också i fakultetsstyrelse och ledningsgrupp.

 

 

 

 

 

En ny fördelningsmodell för fakultetsmedel, nya utbildningsprogram på gång, ny Torgny Segerstedt-professor, ny gemensam kurs på forskarutbildningen, V-dem som lärosätesgemensam infrastruktur, ja listan över nyheter och förändringar inom fakulteten kan (som alltid) göras lång. Alla protokoll från fakultetsstyrelsen finns tillgängliga här. (Endast för anställda) Och i och med juni månads utgång tackar vi den avgående fakultetsstyrelsen för deras arbete och välkomnar in en ”nygammal”, och något utökad, styrelse för en ny mandatperiod. Information om valet hittar du här. (Endast för anställda)

Mycket av det gemensamma fakultetsarbetet handlar om ärenden som kan tyckas små – utnämningar, nomineringar, rangordningar och beredningar av olika slag – men i det långa loppet är det alla dessa små beslut som är med och formar vår verksamhet. Ibland får jag förmånen att vara med om större förändringar, t ex den nya fördelningsmodellen för fakultetsmedel som vi arbetat med i två år innan beslutet kom på plats. Den nya modellen är enklare och rakare än den tidigare. Modellen lägger framförallt vikt vid akademiska prestationer, i kollektiv form – alltså att vi publicerar och forskar samt på vår forskarutbildning. Förändringar skapar alltid en viss oro, men som forskare och lärare inom en akademi är vi sällsynt väl lämpade att hantera sådant. Våra forskningsfält och våra utbildningar kräver att vi aldrig stannar upp och nöjer oss med det som fungerade bra i fjol. Nyfikenhet på det som är nytt och annorlunda är essensen i vår verksamhet.

Inför hösten startar vi åter arbetet med en kommunikationsplan inom fakulteten – vetenskap, forskning och utbildning kräver en tät och naturlig relation till kommunikationsarbete. Många är intresserade av vad vi har att säga och vi själva är intresserade av att berätta om vad vi gör och vad vi kan bidra med. Men nya individualiserade mediekanaler och nya medievanor kräver också att vi inom universitetet förstår bättre och kan använda kommunikation mer mångsidigt. Hur förhåller vi oss t ex till digitaliseringen av information? Till forskare/lärares individuella plattformar på sociala medier? Till olika enheters krav och förväntningar på stöd i kommunikationsarbete? Till externa aktörers förväntningar på svar och medverkan i nya medier? Jag frågar mig också vilken roll denna blogg fyller i kommunikationsarbetet – hör gärna av er kring det!

För mig personligen har vårvintern varit tung då jag varit (och fortfarande är) delvis sjukskriven för utmattningssymptom. Under våren har jag ägnat mig åt rehabilitering parallellt med successiv återgång i arbete och det har varit lyckosamt. Jag planerar att återkomma på heltid fr o m den 1 september.

Jag önskar alla en riktigt vilsam, avkopplande och återhämtande sommar! Själv kommer jag att läsa många böcker och rekommenderar därför gärna ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal. Eller vad som helst av Kjell Westö.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Universiteten behöver mer av starka, visionära och målmedvetna ledare men också fler tydliga och beslutsfähiga kollegier. Så lyder den korta versionen av dagens diskussion kring styrning och ledning som genomfördes inom ramen för Samhällsvetenskapliga fakultetens första professorskollegium. Temat var styrningsfrågor inom universitetssektorn allmänt och även inom vårt eget universitet. Inbjudna inledare var professorn i vetenskapsteori och dekanen för Humanistiska fakulteten Margareta Hallberg samt professorn i statsvetenskap Bo Rothstein som särskilt har funderat kring styrningsfrågorna som ledamot i referensgruppen för den utredning om ledning och styrning av universiteten som Kåre Bremer (f d rektor SU) arbetar med.

Margareta Hallberg belyste tydligt de problem som den organisation Göteborgs universitet valt medför. Blandningen av kollegialt och linjestyrt skapar oklarhet och osäkerhet. Göteborgs universitet har vad Hallberg kalalde en ”demokratisk styrning” vilket innebär att de platser där den kollegiala styrningen skall utövas fylls genom demokratiska val där alla – inte bara lärare/forskare – väljer sina representanter. Genom en delegationsordning som i praktiken gör fakulteterna till förmedlingslänk till prefekterna, men med ansvar för såväl kvalitet som ekonomi, skapas ett glapp mellan ansvar och makt. Hallberg lyfte också frågan om prefekternas stora makt, en makt som kan utövas väl om den utövas av erfarna lärare/forskare med gott omdöme men som också lätt kan missbrukas – i en icke-ideal värld där prefektrollen inte är det mest eftertraktade uppdraget finns uppenbar risk att makten utövas på grunder som är ogenomskinliga eller där prefekten inte bottnar i de komplexa frågor som ligger på henom. Fakulteternas ”avlövning” har också medfört en stor ensamhet för många prefekter som inte heller har någon institutionsstyrelse att luta sig emot, endast ett råd. Delegationsordningen bygger in en motsättning mellan linjeorganisationen (rektor-dekan-prefekt) och den kollegiala ordningen (fakultetsstyrelse, institutionsråd). Dessutom har inrättandet av en utbildningsnämnd i praktiken tagit ifrån såväl institutioner som fakulteter makten över utbildningsfrågorna och resurser inom detta område.

Bo Rothstein påpekade att de mest framgångsrika akademiska institutionerna leds av ”stjärnforskare”. Att vara prefekt eller dekan är attraktivt vid många andra lärosäten och skapar därför en hälsosam konkurrens mellan skickliga lärare/forskare om uppdragen. Bakgrunden är att dessa personer verkligen har möjlighet att påverka forskning och utbildning inom den egna enheten, frågor av mer rutinmässig natur eller chefsfrågor sköts av andra. Prefekten/dekanen är den som leder verksamheten, på riktigt. Rothstein menade också att visserligen är starkt ledarskap viktigt, men också starka kollegiala organ. På samma sätt som kommunfullmäktige eller riksdag kan avsätta en kommunstyrelse eller en regering så skall också en fakultetsstyrelse/institutionsstyrelse kunna förklara att en dekan/prefekt inte längre har deras förtroende. Men denna dekan/prefekt måste då också ha handlingsutrymme att uträtta något, styrelsen skall inte ha visionerna och målen utan prefekten/dekanen. Rothstein betonade också att organiseringen av t ex en fakultet kräver kännedom om forskningens och utbildningens starka och svaga punkter. Kopplingen mellan enskilda forskargrupper och ledningsstrukturen måste vara bättre än idag menade han. Rothstein anförde att han intervjuat dekaner som inte hade en aning om forskningen inom den egna fakulteten, något som är förödande om planer och mål skall ha någon trovärdighet.

I diskussionen anfördes ett antal argument både för och emot starka ledare, kollegialitet samt funderingar kring prefektrollens ambivalens. För min personliga del tog jag med mig reflektioner kring organiseringen av vår egen fakultet, hur överbryggar vi relationen mellan institutioner och därmed linjen å ena sidan och det kollegiala å den andra? Jag blev också stärkt i min övertygelse om att delegationsordningen bygger in intressemotsättningar som är ohanterliga på alla nivåer – utom rektorsnivån – samt att den kollegiala ordningens svaga ställning också underminerar attraktiviteten i ledningsuppdragen. Jag är också, tillsammans med Margareta Hallberg, övertygad om att vi behöver återinföra institutionsstyrelserna.

Jag önskar med detta också alla en fin adventstid!

Liesel_01-12-2012_1._Advent

 

 

 

 

Idag hade jag förmånen att få medverka i ett seminarium om den demokratiska samhällsdebatten och universitetens roll i densamma som anordnades av Göteborgs universitet.

Tillsammans med mig framträdde också Christoph Haug från Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap samt Ulla Sätereie från Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation.

Nedan följer ett utdrag från mitt anförande.

Min utgångspunkt idag är att universitetet som institution är unikt. Universitetet vårdar en intellektuell skatt, en kunskap och ett sätt att tänka. Detta kunskaps- och bildningsförvaltande sker i grund och botten utan egenintresse, alltså utan tanke på vinster, utdelning till aktieägare, popularitet, kundomdömen eller maktambitioner. Dock, genom att universiteten blir alltmer marknadsanpassade smyger sig hela tiden detta tänkande in i styrningen och organiseringen av universiteten, ofta helt i onödan. Genom att på olika sätt motstå eller hantera den typen av utveckling och istället stå upp för vad som ibland kallas ”eviga värden” och genom att visa på sin egen betydelse i andra avseenden än att vara lönsamt kan universitetet leva upp till sin väsentliga demokratiska roll som samhällets reservoar för nödvändig kunskap, sans, måtta, förnuft och insikt om sanningens bräcklighet och människans ofullkomlighet.

Jag menar alltså att universitetet som institution är unikt i det avseendet att man vårda och utvecklar ett arv av intellektualitet och systematiserad undersökning av världen runt omkring. Centralt för rollen i debatten är frågor som hur vi förhåller oss till varandra på en öppen samhällsscen, hur vi skapar transparens i vetenskapens debatter, och vikten av att framhålla att vetenskapen mindre bygger på sanningen med stort S och mer på tron på en bräcklig och felbar, men kollektivt förstådd, sanning.

De epistemiska (ung. kunskapsteoretiska) dygder som bör vara normerande för vår verksamhet som universitet är två: Viktigast är opartiskhet och därefter kommer intellektuellt mod. Opartiskhet kan delas in i

  • öppenhet för andra idéer
  • viljan att lära av andra och utbyte av idéer
  • brist på avundsjuka eller negativ bias mot andras idéer
  •  stark känsla för sin egen ofullkomlighet

Intellektuellt mod kan delas in i

  • viljan att förstå och undersöka alternativ till de rådande idéerna
  • ståndaktighet när man utsätts för kritik, intill dess att man är överbevisad
  • viljan att falsifiera sina egna teser

När vi pratar om universitetets tredje uppgift låter det som en prioritering, alltså tredje uppgiften, inte första eller andra. I vårt samhälle, präglat av digitalisering, individualisering och globalisering, tycker jag att vi borde döpa om ”tredje uppgiften” till förmån för samhällsansvar. I all vår forskning och utbildning har vi ett samhällsansvar – det är kollektivt men bärs upp av enskilda individer, forskargrupper och lärarlag.

Det organ som övervakar och utvecklar arbetet kring universitetens unika roll, vilken bygger på Universitetens Magna Charta från 1988, finns på www.magna-charta.org där man också kan ladda ner själva texten som behandlar universitetens unika uppgift i samhället.

Mer om de s k epistemiska dygderna opartiskhet och intellektuellt mod kan man läsa hos filosofen James Montmarquet t ex artikeln ”Epistemic Virtue” i Mind vol 96, 1987,  s 482- 497. Och mer om en dygdig kunskapsteori t ex här.

 

Den nya ministern för forskning och högre utbildning Helene Hellmark Knutsson vill inte tvinga fram fusioner mellan högskolor, ser positivt på att ge humaniora och samhällsvetenskap ökat stöd genom s k fakultetsmedel, betonar att forskning och högre utbildning är ett medel för samhällsutveckling men nämner också att ökad kunskap är viktigt i sig självt. Hon presenterar sina tankar inför det nya jobbet i en intervju i Sveriges radios Vetandets värld den 10 oktober.

Hennes statssekreterare heter Anders Lönn och kommer liksom hon själv från Mälardalsrådet, en samverkansorganisation för kommuner kring forskning och utveckling, men har också han en lång partibakgrund inom socialdemokraterna. Ingen av de två tycks enligt tillgängliga uppgifter ha någon egen erfarenhet av universitetsforskning eller erfarenhet av styrning av högre utbildning. Å andra sidan har den nya regeringen ett flertal andra medlemmar med högre examina och/eller erfarenhet av både avancerad nivå och forskarnivå.

Hellmark Knutsson lyfter särskilt jämställdheten inom högskolan, både i termer av behovet av fler professorer som är kvinnor och att forskningsmedel fördelas mer jämställt. Hennes medel är någon form av bonus för de högskolor och universitet som lyckas förbättra kvoten män/kvinnor inom professorskåren. Hon fullföljer i detta avseende den förra jämställdhetsministern Maria Arnholms tankar om jämställdhet inom forskning, som jag skrev tidigare om här.

Jag kan känna en stark oro över att den högst ansvariga för landets forskningspolitik inte har direkt erfarenhet av området, inte ens en examen, men istället har haft sitt värv inom det socialdemokratiska partiet och i samverkansarbetet. Samverkan är extremt viktigt, men det är som jag skrivit om tidigare ändå en effekt av god forskning och utbildning. Det gäller att inte sätta vagnen före hästen.

Men, Helene Hellmark Knutsson visar i intervjun i Sveriges radio en stor ödmjukhet, håller en defensiv linje i förhållande till den hittills förda politiken och ger hela tiden positiva signaler kring långsiktighet, kunskapens betydelse och samhällsvetenskapens roll. Den som lever får se.

Vem som helst blir inte doktorand och vem som helst blir inte forskare. I Anna Peixotos avhandling i sociologi redovisas och diskuteras de strukturer som skapar en forskare, och de är inte alltid baserade på vetenskapliga meriter. Vi vet att det finns en s k social snedrekrytering till högre studier i allmänhet, och att den ser lite olika ut under olika epoker i och inom olika ämnesområden. Men när det gäller våra doktorander och forskare vet vi ännu så länge mindre. Forskningsfrågor, val av metoder och teman påverkas förstås av forskarens person, en bredd är att föredra och öppnar nya perspektiv. Under hösten kommer fakulteten att genomföra ett första steg med att inventera den sociala bakgrunden hos våra doktorander – har vi en snedrekrytering? Och i så fall, hur faller den ut? Med resultaten för ögonen kan vi sedan diskutera rimliga förändringsmöjligheter.

I fakultetsledningen arbetar vi också med att utveckla någon form av generellt system för att stötta disputerade forskare framförallt i de första karriärstegen. Våra karriärseminarier som genomförs tre gånger per år är förstås en del i detta, men vi försöker också hitta ett system som gör att ingen faller vid sidan efter disputation – många institutioner har goda strukturer för mentorskap och coachning och dessa skall självklart utevckjlas vidare. Men kan vi hitta ett system där vi poolar dessa resurser och gör det möjligt för alla att kunna vända sig någonstans för att få stöd i den känsliga processen att bli forskare – eller faktiskt välja att göra något annat vettigt med sin examen?

***

Nu är verksamheten åter i full sving vid fakulteten, studenter och anställda fyller våra lokaler. Samhällsvetenskapliga fakultetens kansli har flyttat till A-huset i Campus Linné (Övre Husargatan 36) det s k KKII-huset. Ombyggnader av lokaler i Haga fortsätter under nästan hela hösten och många medarbetare flyttar både en och två gånger. Lokalfrågan i all sin komplexitet och alla sina förgreningar har varit en av de frågor som – trots att den inte längre skall vara fakultetens angelägenhet – tagit mest tid i anspråk fakultetsledningen. Frågan är fortfarande högst levande och en utredning på uppdrag av Gemensamma Förvaltningen arbetar med att se över organisationen av lokalfrågorna.

Frågan om ny fördelningsmodell för fakultetsmedel (medel för forskning och utbildning på forskarnivå) har inte kunnat lösas inför budgetarbetet 2015 men processen med att ta fram en ny modell fortsätter. Vid kansliet har en ny personalhandläggare och LFN-sekreterare anställts, Anna Skanse Bråse. Hon börjar på heltid den 1 oktober. Hon nås dock redan nu på funktionsadressen. Våren 2015 skall val till ny fakultetsstyrelse genomföras och redan i höst kommer förstås förberedelserna för valet att ta fart.

Jag hoppas nu på en mild och ljus höst efter denna heta och torra sommar.

 

Om en månad är det val till riksdag, landsting/region och kommun i vårt land. Vid en sökning på Mediearkivet (i tryckt svensk dagspress) på termerna högskola, universitet samt val (i kombination) fick jag nitton träffar de senaste tre månaderna. De flesta handlade om socialdemokraternas satsning på högskoleplatser (för/emot) samt om studenters levnadsförhållande (bostad/lön m m). En ledartext i Oskarshamnstidningen och ett par debattartiklar (GT och Kristianstadsbladet) berörde frågan om utbildningsplatser och kvalitet. Någon undrade också vad regeringen egentligen gjort inom högskolepolitiken under åtta år. (En förteckning över regeringens genomförda insatser 2011-2014 finns här).

Visst är det märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor både som arbetstagare och studenter inte tycks ha någon som helst relevans i valrörelsen? Partierna är ju knappast överens om universitets- och högskolepolitiken, tvärtom. Såväl inom Alliansregeringen som i den rödgröna treklövern finns olika förslag och betoningar. En del vill statsa på forskningen och då särskilt internationellt välrenommerad forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, medan andra vill ha fler utbildningsplatser på de mindre högskolorna – för att ta två extremer. Som samhällsvetare, men också med ett akademiskt ledningsuppdrag, tror jag att frågan om högskolans och universitetens roll är sorgligt underdebatterad i svensk politik. Vi vet att utbildning inte bara är vägen till ett arbete (arbetslösheten är avsevärt lägre bland akademiskt utbildade unga än övriga) utan därför att utbildning är en fråga om samhällsutveckling. Förändringar av utbildningar, betoningen på olika sektorer och relationen mellan utbildningsplater och forskningsvolym är avgörande för enskilda individers livsmöjligheter. Men, ännu viktigare på lång sikt är att utbildnings- och forskningsfrågorna är avgörande för samhällets förmåga att anpassa sig till nya omständigheter (klimat, ekonomi, socialt), förnya metoder inom industri och offentlig sektor, reproducera ledarskap inom samhällets alla områden och på alla nivåer och, inte minst, för demokratins utveckling i termer av medborgarnas stöd, engagemang och kunskaper.

Hur kan det då komma sig att jag endast hittar nitton tidningsartiklar i ämnet från perioden precis före ett nationellt val i vårt land? Ja den frågan skulle jag gärna ställa till partiernas utbildningsansvariga talespersoner. Sannolikt lär vare sig jag eller någon annan få göra det innan vi alla lagt vår valsedel i lådan den 14 september.

Varmt välkomna tillbaka till jobbet vid samhällsvetenskapliga fakulteten!

Hoppas alla haft en bra sommar på det sätt som ni själva upplevt rekreerande och nu har återvunna krafter att sätta in. I höst firar vår fakultet 50 år och på eftermiddagen den 25 september kan alla delta i en högtid med presentationer, hälsningar, mingel och buffé. Hoppas att alla har plats för detta i kalendern. I början av hösten flyttar samhällsvetenskapliga kansliet till Campus Linné samtidigt som ombyggnader av andra lokaler pågår i Haga – totalt frigörs därmed ett antal tjänsterum i Haga, för att fylla ett behov som alla vid det här laget vet är prekärt. Som sagt, varmt välkomna tillbaka till vardagen!

 

 

Tradionellt har sommarmånaderna varit inte bara tid för återhämtning för många lärare/forskare utan också en tid när man skriva färdigt den där artikeln som legat ett tag eller i lugn och ro få fila på de där seminarieuppgifterna som man kanske använt en termin för länge för att det skall kännas riktigt bra. Men åtminstone de jag pratar med vittnar om en förändring där arbetsveckorna under sommaren blir alltmer ianspråkstagna för tidigt inplanerade och nödvändiga åtaganden – konferenser, sammanträden och workshops hamnar ”i sommar” eftersom tiden sept-maj är så extremt pressad. Det är oroande. Mycket oroande.

Arbetet som lärare/forskare inom högskolan är ett kreativt arbete, det tillhör en sfär av yrken som kräver mycket stor förmåga att hålla sig inläst, uppdaterad och aktiv inom såväl pedagogiska och ämnesspecfika områden. För många var sommarveckorna (den del som inte är ren semester) en möjlighet att skapa det andrum som krävs för att hålla hög kvalitet på forskning och utbildning – läsa, fortbilda sig, reflektera, utveckla, fördjupa i ett litet lägre tempo än det som de flesta av oss håller under terminstid. Den möjligheten är värdefull och måste värnas.

Vi har alla ett ansvar i att inte pressa ut fler undervisningstimmar ur redan tyngda lärare eller fler forskningsansökningar ur redan splittrade forskare. Den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet är nationellt en mycket framgångsrik fakultet både avseende utbildningarnas och forskningens kvalitet och omfattning. För att fortsätta vara det måste vi värna kreativiteten och lusten att fortsätta utvecklas. Vid några institutioner har tiden för kompetensutveckling inom anställningen ökats, andra har valt att lägga extra-timmar på kursutveckling och åter andra avsätter ekonomiska resurser för att skriva ansökningar eller meritera sig. Det finns olika vägar som passar olika bra i skilda miljöer.

Förmågan att genomföra forskning och utbildning på toppnivå kräver att vi diskuterar vilka kollektiva förväntningar vi ger uttryck för, att vi strävar efter en ökad pluralism på alla nivåer och inom alla fält – men har ett gemensamt fokus på att hålla verkligt hög kvalitet på allt vad vi gör och på att nå ut i samhället med våra resurser och vår kunskap.

Nu är det semester för de allra flesta och jag önskar alla en reell möjlighet till verklig re-kreation (åter-skapelse) av våra förmågor och vår kraft.

För den som vill ha något akademiskt att läsa i hängmattan kan jag rekommendera Anna Peixotos avhandling i sociologi ”De mest lämpade” som handlar om vilka processer som avgör om presumtiva forskare också får möjlighet att verkligen bli forskare. Ett tema som vi kommer att ta upp i höst när frågan om social snedrekrytering på doktorandnivå skall utredas.

För den som kanske vill läsa något mer lättsamt måste jag säga att den bästa deckaren jag läst på oändligt länge var ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius. Alla samhällsvetenskapligt intresserade torde ha intresse av handlingen, och den är mycket välskriven och väldisponerad. Recension kan läsas här.

Trevlig sommar och av- och nedkopplad semester!

göteborg sommar