Header

Samarbete kräver tid. Särskilt i akademiska sammanhang. Tyvärr avkrävs vi forskare väldigt ofta antingen snabba utvärderingar eller satsningar på samarbete utan att något egentligt syfte klargörs. Jag har genomfört forskningssamarbeten över akademiska disciplingränser i 20 år och jag vet att skall det bli bra så krävs A) ett tydligt fokus/syfte samt B) tid.

Jag drar mig till minnes att det tog ungefär ett års frekvent möten och diskussioner innan statsvetare och sociologer verkligen på djupet kunde relatera till begreppet ”individualisering” på samma sätt. Termen ”religion” har helt andra konnotationer bland samhällsvetare än den har bland teologer. Och att som statsvetare arbeta med förklaringsambitioner tillsammans med historiker är inte den enklaste uppgiften. Men det går. och det blir bra. Till och med mycket bättre än om man inte samarbetat.

Förutsättningarna för att det skall gå bra är att samarbetena är forskariniterade, att de är långsiktiga och har ett tydligt fokus. Det är inte troligt att vi får fram relevanta och nya kunskaper genom att avsätta pengar och sedan säga att de får ni söka om ni samabetar över ämnesgränserna. Istället bör vi för det första identifiera de forskargrupper som redan jobbar så, och har gjort det länge, och mot bakgrund av kvaliteten i deras forskning stödja dem. För det andra bör vi initiera forskning kring stora samhällsutmaningar genom att initiera forskarlag kring dessa, ledda av personer med hög integritet och stor erfarenhet, och se dessa som långsiktiga åtaganden där resultaten kommer på flera års sikt. Ett ständigt flöde av artiklar är ingen garanti för god forskning, tvärtom riskerar viktiga sanningar att drunkna eller hackas sönder.

Tyvärr lever vi en alltför incitamentsdriven tid där resultaten skall komma snabbt, där kvantitet lätt förväxlas med kvalitet och där samarbeten alltför ofta är taktiska i relation till finansiering och inte kunskapsgenererade. Jag önskar att vi kunde gemensamt förflytta oss mot satsningar där samarbeten gynnas därför att de ger bättre kunskap och där tiden att gå på djupet därför är en självklar förutsättning. Enligt min uppfattning gäller detta såväl på mikronivå som på europeisk nivå.

I Rektors senaste nyhetsbrev diskuteras lärdomar från Oslo universitet avseende ovannämnda frågor. Jag tror vi kunde kommit till den punkten också genom att lyssna noga på de forskare som vi har alldeles inom armlängds avstånd. Eftertänksamhet är en dygd och bör behandlas som en sådan, inte ses som ett produktionsunderskott.

Läs mera om framtidens forskning på Vetenskapsrådets webbplats.

Kommer vi att dränkas av data inom den samhällsvetenskapliga forskningen? I fakultetens handlingsplan lyfter vi fram stöd till infrastruktur som något som lämpligen ligger på fakultetsnivå, ett område där överblick och samarbete ger mer än individuella insatser. Vid Göteborgs universitet pågår en översyn och diskussion kring infrastruktur vars primära syfte är att skapa större tillgänglighet, transparens och samverkan mellan både forskare och mellan allmänhet och forskning.

Koncentrationen blir oftast på statistiska data, men infrastruktur är också arkivering och tillgängliggörande av olika former av forskningsmaterial av helt annat slag; dokument, brev, intervjuer, programtexter, bilder m m. Den typen av data är svårare att systematisera idag, men forskningsinriktningar som främst använder sådant material samlar också in det på annat sätt. Forskningsproblemet och materialet har ett starkare samband, tillgängligheten kan finnas men frågan är hur många andra som kan tillgodogöra sig t ex intervjusvar insamlade för ett särskilt syfte. Vi bör dock inte räkna bort sådant forskningsmaterial eftersom det i sig leder till en fokusering på en typ av data som är bra på att svara på vissa frågor – men knappast alls på andra.

Men det som idag benämns ”Big Data” är statistiska data, förment neutrala och möjliga att använda som svar på många frågor. Mängden och tillgängligheten till sådana data har ökat exponentiellt de sista tio åren.  Vad gör vi med den utvecklingen?

Den mest genomgripande förändringen som big data innebär för vårt sätt att förstå världen är att vi alltmer kommer att förlita oss på statistiska samband. Vi är annars skolade att söka förståelse i form av orsakssamband. Det är djupt rotat i oss: en sak leder till en annan – därför. Big data nöjer sig med en sak, en annan – och sannolikheten att de förekommer tillsammans. Big data-analys kan förvisso bidra till förståelse av orsak och verkan, men i första hand visar den inte på kausalitet utan på korrelation.

I Svenska Dagbladet hade i april Sam Sundberg en intressant understreckare ur vilken citatet ovan är hämtat. Avslutningen av den texten är också värd att citera: ”Ren information är alltid neutral. Frågorna vi ställer är alltid ledande.”

Samhällsvetenskapens styrka är att kunna ställa rätt frågor. Forskningsproblemen är något som aldrig kan formuleras annat än av människor, av samhällsvarelser som interagerar med varandra och som skapar teorier, modeller och förklaringar. Det är vår styrka och vår egenart.

Även i Foreign Affairs kan man läsa en text på samma tema.

Kollegialitet eller linjen? Ja, i den akademiska världen är detta en het fråga (s 26) just nu. Göteborgs universitet har sannolikt gått längst av de gamla universiteten i sin strävan efter en linjeorganisation. En strävan som då och då krockar med andra mål som t ex att samverka över ämnes- och fakultetsgränser. Men framför allt är frågan om linjeorganisation och kollegialitet en fråga om grundläggande värderingar i akademin.

Vi vet alla att system har fel och brister som vi får dras med, men vi väljer knappast en princip för att vi tror att den aldrig någonsin kan slå fel eller missbrukas. Vi väljer på värdegrund. För mig är kollegialiteten den avgörande principen för den akademiska världen, kompletterad med tydliga ansvarsförhållanden ifråga om arbetsplatsens organisering och arbetets innehåll.

Mest problematiskt tycker jag är att det finns ett tryck både uppifrån och nedifrån för att skilja makt och ansvar åt. Allt fler chefer ges allt mer ansvar för än det ena och än det andra, men makten över resurser och organisation ligger i de ansiktslösa kontrollerande system som åläggs oss alla att medverka i. I en akademiskt trångsynt tid gäller det att försöka göra det bästa av varje situation, välja sina strider men också att vid vissa enstaka tillfällen helt enkelt säga att ”nej, här går gränsen för vad jag anser att vi skall medverka till”. Vi borde alla vara lite mer frimodiga i dessa avseenden.

För den som vill fördjupa sig i akademins avvägningar mellan linje och kollegialitet rekommenderar jag Elin Sundbergs C-uppsats i statsvetenskap (Uppsala) ”Autonomireformen. Vad hände med det kollegiala styret?”

 

Det talas en del om volymer i dagarna, och i vårt fall på samhällsvetenskapliga fakulteten kan vi tala om volymen på forskarutbildningen. Bakom ordet volym döljer sig förstås en mängd människor vars avhandlingsprojekt är lika brokiga som min farmors trasmattor. Men, vi kan inte komma från det faktum att antalet doktorander i Sverige har minskat.

År 2002 fanns det totalt 19 444 doktorander i vårt land. Knappt tio år senare (2011) var analet 18 311. Vid Göteborgs universitet fanns år 2002 totalt 2 252 doktorander och år 2011 var det antalet 1706. Antalet doktorsexamina vid Göteborgs universitet var år 2011 totalt 265 stycken, en siffra som var den lägsta på tio år. Vid vår egen fakultet har antalet disputationer legat stabilt runt 30 sedan några år, men det är i sig en sänkning mot tidigare.

I Vision 2020 sägs att universitetet vill öka antalet doktorander med extern anställning. I fakultetens handlingsplan säger vi att vi vill öka antalet externfinansierade doktorander. I stor utsträckning handlar den centrala planen om s k samverkansdoktorander (tidigare benämnda industridoktorander). I vår egen handlingsplan vid fakulteten innesluts såväl samverkansdoktorander som doktorander som finansieras via externa forskningsprogram och -projekt.

Men hur vill vi hantera utbildningen på forskarnivå framåt? Från regeringens sida är tystnaden avseende doktorander monumental. Det enda som sagts är att alla skall ha doktorandtjänster. Ett beslut som redan har fattats vid vårt universitet. För våra ämnen och forskningsområden är återväxten den mest centrala. Vi måste ha nya unga människor som är beredda att viga sina liv åt vetenskapen. Vårt forsknings- och utbildningsarbete kräver också att vi ständigt utvecklas pedagogiskt, något som kräver en pågående utbidlning på hög nivå. Men även samhället torde ha ett stort intresse av att få ta del av samhällsvetenskapligt forskarutbildades kompetens inom alla upptänkliga områden.

Är samverkansdoktorander och externt finansierade doktorander ett sätt att hålla uppe ”volymen” eller är det ett sätt att vara relevanta för samhället? Leder nya former av doktorandfinansiering till högre nivå på akademisk kunskap eller dräneras goda miljöer på sin vetenskapliga essens? Bör vi se utbildningen på forskarnivå som mer av en gemensam angelägenhet vid fakulteten för att garantera den vetenskapliga kvaliteten?

Frågor om utbildningen på forskarnivå behöver ställas vid alla institutioner.

Och då har jag ändå inget sagt om det märkliga i vår fyra-åriga utbildning jämfört med Europas tre-åriga och inte heller om behovet av att tänka om relationen mellan Masternivå och Forskarnivå. Jag återkommer…

Marie Demker

Universitetslärarens arbete är ganska ofta ensamt. Även om allt fler kurser och program numera drivs av grupper av hängivna lärare och forskare som hänger i och utvecklar sin undervisning tillsammans och även om forskningen numera allt oftare bedrivs i mindre grupper och nätverk så återstår faktum – som lärare och forskare är du ofta väldigt ensam i ditt arbete. Är det någon annan som ser det jag gör, kan nog en och annan fråga sig ibland när tröttheten kommer och man rusar iväg på ännu en kurskonferens eller ännu ett möte om strategiska frågor.

I fakultetens handlingsplan återfinns en punkt om att tillsammans med prefekterna identifiera lektorer som skulle kunna förväntas befordras till professorer inom två år. Bakgrunden är att regeringen, efter en rapport från HSV,  gett universiteten i uppdrag att öka nyrekryteringen av professorer som är kvinnor. I regleringsbrevet för Göteborgs universitet 2013 framgår att ”under 2012-2015 ska minst 40 procent av de professorer som anställs vara kvinnor.” För vår del tycker vi att det finns anledning att göra en bredare inventering och valet har därför blivit att alla lektorer på tröskeln till en professorsbefordran bör identifieras. Jag tror att det är viktigt att alla institutioner framöver skapar en rutin för att uppmuntra de anställda lärarna och forskarna att utvecklas och gå vidare i sitt arbete på ett sådant sätt att de också kan komma ifråga för såväl docentur som en professorsanställning. Vikten av att vi ser alla och uppmuntrar alla att, efter sin förmåga, fördjupa sin forskning och sin undervisning kan inte nog påpekas med tanke på att vi finns på en arbetsplats där kreativitet och intellektuell nyfikenhet är bränslet.

Även här bör alla enheter på fakulteten kunna hitta rutiner för att särskilt de yngre disputerade forskarna och lärarna får möjlighet till likvärdiga framtidsutsikter. Det kan ske genom årliga genomgångar av meriter, genom mentorer eller särskilt utsedda grupper som har till uppgift att stimulera till meritering och utveckling. Det är trots allt bara i ett större forskarkollektiv som även de mest briljanta idéerna får en adekvat och kritisk granskning likaväl som de kan få verklig genombrottskraft.

För övrigt rekommenderar jag gärna en lättsam text om svenska damlandslagets huvudtränare Pia Sundhages filosofi (även om jag kanske avstår från sångframträdandena) för att åstadkomma storverk: att ta fasta på det som är bra och jobba därifrån och framåt.

Marie Demker

Alla dessa handlingsplaner, målformuleringar och visioner. Visst kan man bli ganska trött på dem? Anledningen till att vi känner oss lite håglösa inför en ny bunt planer brukar vara att de är oprecisa, fulla av vackra ord och innehåller sådant som ingen vettig människa kan vara emot. Eller?

Vision 2020 för Göteborgs universitet anses av många vara en plan som ligger på den övre halvan av skalan, alltså hyggligt angelägen och tydlig i sina mål. Men poängen är ändock att den skall åtföljas av handlingsplaner och mål på alla nivåer inom universitetet. Annars blir den verkningslös. Vid vår fakultet har vi skrivit en handlingsplan 2013-2015 och en verksamhetsplan för 2013. Ni skall alla ha fått del av den via era prefekter. Den finns också att läsa här.

Inom det område som primärt är mitt, alltså forskning och utbildning på forskarnivå tänkte jag här på bloggen lyfta fram några av de mål och strategier som vi angett i den inlämnade planen.

Jag tror att området som i Vision 2020 kallas ”Aktiv strategisk rekrytering” är av särskilt stor vikt nu efter omorganiseringen. Rekryteringsfrågorna ligger nu i större utsträckning än tidigare på varje institution och det är också där de bästa strategierna kan utvecklas. Jag tror att en bra början vore att varje institution satte samman särskilda permanent sökkommittéer, eller motsvarande grupper, av seniora forskare och lärare med god överblick, ledda av någon av prefekterna. Syftet med dessa grupper är att ha en beredskap för externa rekryteringar avseende allt från post-docs till professorer. Men också att vara de som tar fram goda förslag inför de återkommande möjligheter som ges att rekrytera via t ex Pro Futura, Wallenberg Fellows m fl.

I rekryteringsarbetet behöver vi tänka framåt: vilka forskningsfält vill vi fördjupa eller förnya? Vilka utbildningsområden kräver nya lärarkrafter? Sökkommittéer är ett sätt att institutionalisera en sådan tankegång och arbeta upp goda gemensamma nätverk.

I detta arbete får vi dock inte stirra oss blinda på vad som händer i omvärlden, också vid vårt eget universitet finns ytterst goda krafter som det finns all anledning att försöka bibehålla. Låt oss komma ihåg vikten av att utveckla och bibehålla den kvalitet i forskning och utbildning som redan finns. De nydisputerade forskarna måste ges en bra chans att visa framfötterna om inte annat för att kunna erhålla en post-dok-period vid ett annat lärosäte och kanske i sinom tid komma tillbaka, med nya kunskaper och nya nätverk.

Marie Demker

God Jul och ett Gott Nytt 2013!

19 Dec-2012 | Skrivet av Marie i Allmänt

Året som gått har varit omtumlande organisatoriskt för hela fakulteten, inga frågor har varit lätta och de gamla svaren har fått omprövas. Som nya dekaner har vi – liksom alla ni – kastats in i en snabb omvandlingsprocess som först så småningom klarnat.

Bloggen skall vara en plats för tankegångar och idéer för hur fakulteten kan utvecklas och byggas starkare som forsknings- och utbildningsorganisation.  Bloggen ersätter på inget vis den nya beredningsorganisationen eller inskränker styrelsens, ledningsgruppens eller dekanernas beslutsmöjligheter. Men den blir en öppning för dialog kring fakultetens verksamhet, den blir ett forum för att pröva formuleringen av långsiktiga mål och idéer kring hur forskning och utbildning bör utformas framöver och den blir en plats för akademisk reflektion, något som vi så innerligt väl behöver i denna tid av snabba förändringar.

Efter helgerna kommer aktiviteten på allvar igång här men tills dess – så här före julhelgerna – tillönskas alla medarbetare en riktigt God Jul, ett Gott Nytt År och några vilsamma dagar på avstånd från bestyren vid skrivbord, postfack, kopieringsmaskiner och telefoner.