Header

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

januari 7th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken)

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

oktober 24th, 2013 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”)

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS