Bokmässan är över – kvar står behovet av ett samtida och radikalt bildningstänkande

En utvidgad bokfestival är över i Göteborg, den ursprungliga mässan har tappat besökare samtidigt som svenska nazister har mött ett både manifest, fredligt och målmedvetet motstånd från demokratiska krafter ur alla läger. Det är inget annat än en massiv seger för vår demokrati att vanliga medborgare så tydligt gestaltat sin vilja att gemensamt försvara de omistliga värden vi gemensamt vunnit i kamp mot repression och undfallenhet.

Jag besökte Bokmässan alla dagar utom lördagen, tittade in och lyssnade på Humanistens forskare och personal samt deltog också i ett par evenemang. Ronny Ambjörnsson nämnde i en bisats i ett samtal om nyutgivningen av hans bok Den skötsamme arbetaren en sak som fastnade. Vi talade om nazisterna som marscherat utanför dagen innan, när läsningen minskar tappar vi också förmågan att argumentera och använda språket till försvar mot odemokratiska krafter, i en bisats sa Ronny ungefär ”men jag ser ju att de här nazisterna har en massa märken, tecken och symboler och då behöver man ju förstå och kunna tolka dem”.

Ronny Ambjörnsson skriver om ett sågverkssamhälle i början av 1900-talet, men också om frigörelse och framåtskridande mer generellt. Dagens generationer behöver förstås läsning och språk lika mycket som min generation, men dagens digitala samhälle kräver också tillgång till en global symbolvärld, ett universum av tecken som går utöver det skrivna och talade språket.

För många år sedan när jag arbetade med min avhandling läste jag MJ Edelmans The symbolic uses of politics (1985). Den öppnade mina ögon för tolkningsteori på en ny nivå, och den insikten har fortsatt att prägla min egen forskning och undervisning. Symboler och tecken är såväl kommunikation som handling och historia, den som inte kan avkoda eller tolka ideologiska symboler eller digitala memer saknar i realiteten en del av förmågan att antingen bjuda motstånd eller bli delaktig i samhällsförändringen. Lägg därtill de språkliga kinesiska askar som t ex filosofi eller lingvistik erbjuder så blir vår fakultets uppdrag än mer tydligt. Humanistiska kunskaper och insikter är helt enkelt lika oundgängliga som de alltid varit, men de tar andra former och gestalter än förr. Och i dagens samhällsutveckling har vi inte tid att lägga kraft på att lokalt eller nationellt legitimera eller försvara oss, tvärtom krävs all vår energi till en framåtrörelse med större fördjupning, ökad komplexitet och ökat internationellt utbyte.

Mässans tema var bildning och jag har för min egen del tagit fasta på bildning som ett motstånd mot jag-fixering och ytlighet, bildning är radikalt – en förmåga att förstå sig själv och sin samtid i ett evighetsperspektiv. Vad kan vara mer omvälvande?