Header

Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen

augusti 15th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen)

Om en månad är det val till riksdag, landsting/region och kommun i vårt land. Vid en sökning på Mediearkivet (i tryckt svensk dagspress) på termerna högskola, universitet samt val (i kombination) fick jag nitton träffar de senaste tre månaderna. De flesta handlade om socialdemokraternas satsning på högskoleplatser (för/emot) samt om studenters levnadsförhållande (bostad/lön m m). En ledartext i Oskarshamnstidningen och ett par debattartiklar (GT och Kristianstadsbladet) berörde frågan om utbildningsplatser och kvalitet. Någon undrade också vad regeringen egentligen gjort inom högskolepolitiken under åtta år. (En förteckning över regeringens genomförda insatser 2011-2014 finns här).

Visst är det märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor både som arbetstagare och studenter inte tycks ha någon som helst relevans i valrörelsen? Partierna är ju knappast överens om universitets- och högskolepolitiken, tvärtom. Såväl inom Alliansregeringen som i den rödgröna treklövern finns olika förslag och betoningar. En del vill statsa på forskningen och då särskilt internationellt välrenommerad forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, medan andra vill ha fler utbildningsplatser på de mindre högskolorna – för att ta två extremer. Som samhällsvetare, men också med ett akademiskt ledningsuppdrag, tror jag att frågan om högskolans och universitetens roll är sorgligt underdebatterad i svensk politik. Vi vet att utbildning inte bara är vägen till ett arbete (arbetslösheten är avsevärt lägre bland akademiskt utbildade unga än övriga) utan därför att utbildning är en fråga om samhällsutveckling. Förändringar av utbildningar, betoningen på olika sektorer och relationen mellan utbildningsplater och forskningsvolym är avgörande för enskilda individers livsmöjligheter. Men, ännu viktigare på lång sikt är att utbildnings- och forskningsfrågorna är avgörande för samhällets förmåga att anpassa sig till nya omständigheter (klimat, ekonomi, socialt), förnya metoder inom industri och offentlig sektor, reproducera ledarskap inom samhällets alla områden och på alla nivåer och, inte minst, för demokratins utveckling i termer av medborgarnas stöd, engagemang och kunskaper.

Hur kan det då komma sig att jag endast hittar nitton tidningsartiklar i ämnet från perioden precis före ett nationellt val i vårt land? Ja den frågan skulle jag gärna ställa till partiernas utbildningsansvariga talespersoner. Sannolikt lär vare sig jag eller någon annan få göra det innan vi alla lagt vår valsedel i lådan den 14 september.

Varmt välkomna tillbaka till jobbet vid samhällsvetenskapliga fakulteten!

Hoppas alla haft en bra sommar på det sätt som ni själva upplevt rekreerande och nu har återvunna krafter att sätta in. I höst firar vår fakultet 50 år och på eftermiddagen den 25 september kan alla delta i en högtid med presentationer, hälsningar, mingel och buffé. Hoppas att alla har plats för detta i kalendern. I början av hösten flyttar samhällsvetenskapliga kansliet till Campus Linné samtidigt som ombyggnader av andra lokaler pågår i Haga – totalt frigörs därmed ett antal tjänsterum i Haga, för att fylla ett behov som alla vid det här laget vet är prekärt. Som sagt, varmt välkomna tillbaka till vardagen!

 

 

Kan ett universitet styras?

februari 12th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Kan ett universitet styras?)

The university is an autonomous institution at the heart of societies differently organized because of geography and historical heritage; it produces, examines, appraises and hands down culture by research and teaching. To meet the needs of the world around it, its research and teaching must be morally and intellectually independent of all political authority and economic power.

Så lyder i engelsk översättning den första grundläggande principen för de europeiska universitetens oberoende, universitetens Magna Charta, undertecknad i Bologna 1987 av större delen av de europeiska universiteten, däribland Göteborgs universitet. Deklarationen övervakas och utvecklas av Observatory Magna Charta Universitatum. Uppfyller den svenska högskolesektorn denna fundamentala princip, hur oberoende av ekonomisk makt och politisk auktoritet är dagens rektorer, styrelser, dekaner och prefekter egentligen? Kollegialitet blandas ihop med demokrati, kraftfull styrning blandas samman med samhällsrelevant problemlösning och kreativitet förväxlas med ekonomisk framgång.

Enligt uppgift vill regeringen återigen utreda ledningsfrågor inom universitet och högskolor. Frågan är med vilken utgångspunkt? Är det frågan om huruvida den nya rektorsstyrda och linjestyrda organisationen är förenlig med Magna Charta tro? Eller är det snarare med perspektivet att de olydiga forskarna måste disciplineras ytterligare med fler externa chefer med hårda nypor och ekonomistyrning i blicken?

I en studie som genomförts vid Uppsala universitet och presenteras av Academic Rights Watch  ifrågasätts om bland annat Göteborgs universitet överhuvudtaget uppfyller grundläggande kriterier för ett kollegialt beslutsfattande, kriterier som UNESCO använder som rekommendationer för hur högre utbildning och forskning skall bedrivas. Det finns t o m tecken på att resultat, om än i studentuppsatser, som inte passar in i bilden smusslas undan. Jag tror att sådant är misstag i arbetet, styrning och anpassning fungerar mer subtilt än så.

Jag skulle vilja ställa frågan om universitet överhuvudtaget skall styras. Är ”styrning” verkligen ett ändamålsenligt begrepp i ett sammanhang som handlar om så olika verksamheter som det praktiska sökandet efter nya antibiotika och djupdykningar i normativa frågor om hur denna skall användas? Jag tror inte det. Universiteten skall, i enlighet med Magna Charta, vara en slags tänkandets frizon där den kollegiala granskningen är överordnad alla andra krafter. Därmed inte sagt att det är felfri, tvärtom, en ständigt pågående debatt om processer och former för forskning och utbildning är oundgänglig. Men, enligt min uppfattning, tycks nästan alla nya styrningsfilosofier, utredningar och utvärderingar istället syfta till att tysta denna vildvuxna debatt och ersätta den med tydliga externt genererade mål, hierarkiska arbetsformer och ekonomisk avkastning som ledstjärnor.

Utreda ledningsfrågor inom högskolan. Jojo. Jag väntar med spänning.

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

januari 7th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken)

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

Linje eller kollegialitet – en fråga om värderingar

maj 10th, 2013 | Skrivet av Marie i Allmänt - (Kommentarer inaktiverade för Linje eller kollegialitet – en fråga om värderingar)

Kollegialitet eller linjen? Ja, i den akademiska världen är detta en het fråga (s 26) just nu. Göteborgs universitet har sannolikt gått längst av de gamla universiteten i sin strävan efter en linjeorganisation. En strävan som då och då krockar med andra mål som t ex att samverka över ämnes- och fakultetsgränser. Men framför allt är frågan om linjeorganisation och kollegialitet en fråga om grundläggande värderingar i akademin.

Vi vet alla att system har fel och brister som vi får dras med, men vi väljer knappast en princip för att vi tror att den aldrig någonsin kan slå fel eller missbrukas. Vi väljer på värdegrund. För mig är kollegialiteten den avgörande principen för den akademiska världen, kompletterad med tydliga ansvarsförhållanden ifråga om arbetsplatsens organisering och arbetets innehåll.

Mest problematiskt tycker jag är att det finns ett tryck både uppifrån och nedifrån för att skilja makt och ansvar åt. Allt fler chefer ges allt mer ansvar för än det ena och än det andra, men makten över resurser och organisation ligger i de ansiktslösa kontrollerande system som åläggs oss alla att medverka i. I en akademiskt trångsynt tid gäller det att försöka göra det bästa av varje situation, välja sina strider men också att vid vissa enstaka tillfällen helt enkelt säga att ”nej, här går gränsen för vad jag anser att vi skall medverka till”. Vi borde alla vara lite mer frimodiga i dessa avseenden.

För den som vill fördjupa sig i akademins avvägningar mellan linje och kollegialitet rekommenderar jag Elin Sundbergs C-uppsats i statsvetenskap (Uppsala) ”Autonomireformen. Vad hände med det kollegiala styret?”