En höst med återgång och så lite om infrastrukturutredningen

Välkomna tillbaka och välkomna till en spännande höst med återstart för hela verksamheten vid Humanisten!

Sommaren har förflutit och hösten är här. Just nu sitter jag på en distansarbetsplats med ovanligt vacker höstlik utsikt över rönnar, körsbärsträd och hagar, en natur som långsamt börjar gå till vila. Under resten av den här månaden är hemarbete påbjudet för statliga myndigheter, när verksamheten så tillåter. Men redan om ett par veckor kan vi börja återkomsten till campus och till akademiskt liv såsom det brukat vara. Fast kanske inte riktigt ändå…

För första gången är en majoritet av våra antagna studenter distansstudenter. Humanistiska fakulteten har en lång tradition av distanskurser och utvecklingsarbete för distansundervisning. Men såvitt jag vet är det i höst första gången som fler studenter är antagna till distanskurser än till till campuskurser – hur fördelningen kommer att vara i det praktiska arbetet vet vi inte säkert. Avhopp, reservantagning och liknande kan förskjuta balansen. Oavsett detta så är fördelningen ett memento för oss pedagogiskt. Vi har alla möjligheter att i våra nya lokaler erbjuda utmärkta lärmiljöer och pedagogiska verktyg för distansstudier, och det är en riktning som vi behöver arbeta i när vi nu återvänder till huset.

Och nya regler om distansarbete är på väg. Det berör främst dem som arbetar med verksamhetsstöd och inriktningen är att uppdatera de regler som senast reviderades 2014. Avsikten är att möjliggöra distansarbete i viss grad även på mer regelbunden basis. Men det är fortsatt så att frågan om att arbeta på distans avgörs av arbetsuppgifterna och verksamhetens behov. En utredning kring villkor och förutsättningar för distansarbete genomförs under hösten och sannolikt kommer det att finnas ett nytt styrdokument för dessa frågor till våren 2022.

I sommar kom Tobias Krantzs utredning om nationell infrastruktur. Krantz är anställd på Svenskt Näringsliv för att arbeta med utbildning och forskning men var också under ett drygt år forsknings- och högskoleminister i regeringen Reinfeldt. Utredningen fokuserar på de stora nationella (och internationella) infrastrukturerna och särskilt på finansieringen av dessa. Uppgiften är jättestor men utomordentligt väsentlig för svensk forskning. Allt mer även av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning bedrivs med stöd av, eller i samverkan med, infrastrukturer av olika slag. För vårt områdes del ofta digitala infrastrukturer som databaser men också system för maskininlärning och analys av stora mängder empiriska data, både historiska och samtida.

Utredaren föreslår, utan annan koppling till utredningens direktiv än önskan om långsiktighet, att forskningsberedningen (som förbereder regeringens forskningspropositioner) borde bestå av partiföreträdare från alla riksdagspartier. Det alltså utöver de 12 forskningssakkunniga personer från akademin som nu sitter där. På vilket sätt långsiktigheten gynnas av en partipolitisering av regeringens rådgivande grupp i forskningsfrågor framgår inte. Utredningen föreslår också en kraftigare styrning av finansiering av nationell infrastruktur genom att den skall inordnas i en ny särskild myndighet, skild från Vetenskapsrådet som idag har en särskild kommitté för infrastruktur. Därutöver vill utredaren se ytterligare en ny myndighet som samordnar digitala infrastrukturer (SUNET, SND, SNIC m fl).

Genomgående uppvisar utredaren stark tilltro till att myndighetsstyrning samt ökat inflytande från politiska företrädare och från näringslivets intressen skulle förbättra förutsättningarna för att utveckla svensk strategisk infrastruktur. Argumenten för det är dock tunna eller lyser med sin frånvaro. På de 338 sidorna förekommer orden ”styra” eller ”styrning” nästan 200 gånger. Oavsett att utredningen har till uppgift att bland annat diskutera styrning så var det övergripande syftet enligt direktiven att utreda förutsättningarna för att utveckla, prioritera och organisera svensk forskningsinfrastruktur – ord som förekommer med frekvensen 50, 20 och 30 gånger i samma text. Inte ens tillsammans nämns de mer än hälften så många gånger som olika varianter av styrning. Personligen tycker jag utredningen är lite av en besvikelse då den dels saknar konsekvensanalyser och dels anbefaller en och samma lösning på alla problem; ökad styrning. De stora frågorna kvarstår obesvarade. Nå, så småningom blir det dags för remissrunda. Det blir spännande.

***

Nu tar vi oss an hösten med gott mod, gott omdöme och respekt för både varandra och för alla de förändringar som inträffat under den 1,5 år som vi levt i vad som måste betraktas som ett undantagstillstånd. Välkomna tillbaka!

Höst vid sjön

Om Big Data och infrastruktur – växer den oss över huvudet?

Kommer vi att dränkas av data inom den samhällsvetenskapliga forskningen? I fakultetens handlingsplan lyfter vi fram stöd till infrastruktur som något som lämpligen ligger på fakultetsnivå, ett område där överblick och samarbete ger mer än individuella insatser. Vid Göteborgs universitet pågår en översyn och diskussion kring infrastruktur vars primära syfte är att skapa större tillgänglighet, transparens och samverkan mellan både forskare och mellan allmänhet och forskning.

Koncentrationen blir oftast på statistiska data, men infrastruktur är också arkivering och tillgängliggörande av olika former av forskningsmaterial av helt annat slag; dokument, brev, intervjuer, programtexter, bilder m m. Den typen av data är svårare att systematisera idag, men forskningsinriktningar som främst använder sådant material samlar också in det på annat sätt. Forskningsproblemet och materialet har ett starkare samband, tillgängligheten kan finnas men frågan är hur många andra som kan tillgodogöra sig t ex intervjusvar insamlade för ett särskilt syfte. Vi bör dock inte räkna bort sådant forskningsmaterial eftersom det i sig leder till en fokusering på en typ av data som är bra på att svara på vissa frågor – men knappast alls på andra.

Men det som idag benämns ”Big Data” är statistiska data, förment neutrala och möjliga att använda som svar på många frågor. Mängden och tillgängligheten till sådana data har ökat exponentiellt de sista tio åren.  Vad gör vi med den utvecklingen?

Den mest genomgripande förändringen som big data innebär för vårt sätt att förstå världen är att vi alltmer kommer att förlita oss på statistiska samband. Vi är annars skolade att söka förståelse i form av orsakssamband. Det är djupt rotat i oss: en sak leder till en annan – därför. Big data nöjer sig med en sak, en annan – och sannolikheten att de förekommer tillsammans. Big data-analys kan förvisso bidra till förståelse av orsak och verkan, men i första hand visar den inte på kausalitet utan på korrelation.

I Svenska Dagbladet hade i april Sam Sundberg en intressant understreckare ur vilken citatet ovan är hämtat. Avslutningen av den texten är också värd att citera: ”Ren information är alltid neutral. Frågorna vi ställer är alltid ledande.”

Samhällsvetenskapens styrka är att kunna ställa rätt frågor. Forskningsproblemen är något som aldrig kan formuleras annat än av människor, av samhällsvarelser som interagerar med varandra och som skapar teorier, modeller och förklaringar. Det är vår styrka och vår egenart.

Även i Foreign Affairs kan man läsa en text på samma tema.