Header

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

oktober 27th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan)

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Blott Sverige svenska krusbär har? Om svenskt (icke-)medlemskap ENQA

mars 1st, 2014 | Skrivet av Marie i Utbildning på forskarnivå | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Blott Sverige svenska krusbär har? Om svenskt (icke-)medlemskap ENQA)

Att värdera en universitetsutbildning är svårt. Att utvärdera den tycks vara ännu svårare. Sverige kommer från och med i höst inte längre att vara medlem av ENQA, den europeiska organisation som garanterar att de europeiska univeristetsutbildningarna inom EHEA (European Higher Education Area) håller god standard. Historien bakom är ganska lång och innebar dels att regeringen körde över ett förslag till utvärderingssystem som högskolesektorn stod bakom och dels att en tidigare universitetskansler avgick i protest. En hel del kan läsas i tidningen Fokus nu nästan två år gamla reportage.

Kritiken mot det nya utvärderingssystemet är fortfarande hård, den avgångne kanslern Anders Flodström uttryckte sig häromdagen tillsammans med den likaledes avgångna huvudsekreteraren Lena Adamsson i Svenska Dagbladet och förklarade att den politiska ledningen inom högskolan inte har förstått allvaret i kritiken mot utvärderingssystemet och mot den politiska styrningen av universitetsområdet:

Frågan har vid flera tillfällen varit föremål för
interpellationsdebatter i riksdagen där vår utbildningsminister varje
gång (liksom statssekreteraren i andra sammanhang) kompenserar sin
okunnighet med gott självförtroende och meddelar att Sverige i själva
verket leder utvecklingen i Europa. Sverige är föregångare och det
kommer alla snart att förstå!

Flodström och Adamsson menar att vare sig minister eller statssekreterare fullt ut förstår innebörden i kritiken och inte heller iakttager den rimliga ödmjukhet inför andras argument som universitetsvärlden är den främste försvararen av. Bakgrunden tror jag är att systemets viktigaste användning är att tvinga fram nedläggningar och prioriteringar bland den, lite överdimensionerade, flora av utbildningar som i sin tur blivit följden av ett trubbigt marknadsorienterar ekonomiskt tilldelningssystem. Ur askan i elden alltså.

I riksdagen har socialdemokraternas Ibrahim Baylan ställt en fråga om saken till utbildningsministern, Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm har på sin blogg kommenterat beslutet. SULF har kommenterat liksom förstås UKÄ själva. Med tanke på att förberedelserna är i full gång för ett utvärderingssystem som skall gälla också utbildning på forskarnivå är frågan om vilka kriterier, standard och vilken riktning systemet skall avgörande även för detta system. Redan har ryktet om den goda svenska högskoleutbildningen fått sig en knäck. Det ryktet måste återupprättas och utvecklingen får inte påverka utbildningen på forskarnivå.

Att som hittills stoppa huvudet i sanden eller låtsas som om man själv är den enda som hittat den rätta vägen och att alla andra bara är korkade urholkar vårt förtroendet för ledningen av utbildningspolitiken. Blott Sverige svenska krusbär har, eller…?