Pliktexemplarens vara eller icke vara – och välkommen till höstterminen.

Välkomna tillbaka! Augusti är här med fuktig luft, värme, åska men också sol och ljumma kvällar. Jag hoppas att alla haft en sommar som gett avslappning, vila, energi och nyfikenhet på höstens aktiviteter. Själv känner jag stor entusiasm för att åter ta mig an fakultetens angelägenheter – men samtidigt glad att jag med nöd och näppe kom ihåg vad de inskrivna mötestiderna handlade om innan jag tittat i mina papper. Det tyder på att ledigheten varit bra och gett just den återhämtning som vi alla så väl behöver då och då.

Mitt i sommaren skrev överbibliotekarien Morgan Palmqvist och jag en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida om riskerna med förslaget till ny lag om pliktexemplar. Artikeln kan läsas här. Vi poängterade att det är en demokratisk rättighet att allmänhet och forskare får tillgång till det som trycks i vårt land. Och att det inte är tillräckligt att det finns arkiverade exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vi påpekade också att den digitala tillgången till tryckt material – som hittills inte fungerat så väl – är tänkt att enbart vara öppen för forskare (knappast studenter och inte allmänhet) och avses kräva inloggning och registrering. Inte heller får man kopiera eller skriva ut materialet. Utredaren hänvisar i sin tur biblioteken till kostsamma licenser med förlag, en lösning som vi har erfarenhet av med vetenskapliga tidskrifter. Och vi vet därmed att det är en enormt dyr lösning och en lösning som ger förlagen mer eller mindre monopol i sin prissättning. Vi avslutade med:

Pliktexemplar kan uppfattas som en detalj, en fråga för en liten krets närmast berörda, men det är tvärtom en principfråga som rör demokrati och tillgänglighet. Att förlora den självklara tillgången till det som trycks och sprids i vårt land och förlita sig på urval och bibliotekens prioriteringar avseende inköp är att undergräva demokratins principer om öppenhet, transparens och delaktighet .

(Dagens Nyheter Kulturdebatt 18 juli 2022)

Ännu så länge har vi inte hört något från departementet och statsrådet Anna Ekström. Som utbildningsminister med ansvar för högskolor och universitet är detta hennes område. med tanke på valrörelsen är väl detta knappast något prioriterad fråga i nuläget.

Valrörelsen är i full gång. Gator och medier är fyllda av valbudskap och debatter. För en statsvetare är det förstås i grund och botten väldigt roligt, och jag följer naturligtvis partiernas agerande inte bara som väljare utan också med en statsvetarblick. Det går inte att komma förbi det faktum att de senaste årens parlamentariska turbulens och ett nytt politiskt landskap har påverkat valrörelsens dynamik. Antalet mediekanaler har också vuxit lavinartat. Partierna har inte längre en självklar struktur (höger-vänster, tydlig blockpolitik) att förhålla sig till. Relationerna blir sköra och tolkningarna många. Inte lätt att vara väljare. Och sannolikt inte att vara partiledare heller! Den 11 september är det val och jag hoppas att alla som får också går och röstar. Det är en rättighet våra förfäder och förmödrar slagits för och det är en möjlighet att som individ utvärdera den politik som förts och lägga sin röst för den framtid vi vill se.

Terminsstart närmar sig, och det gäller även ledningsfunktionerna. Nästa vecka ses ledningsgruppen på fakulteten för uppstart och jag träffar mina dekankolleger på Stockholms, Lunds, Uppsalas och Umeås universitet i ett digitalt möte. Mycket profilområden och forskarskolor blir det nog där.

Sista veckan i augusti samlas fakultetsstyrelsen för att träffa fakultetens externa råd och prata samverkan och alumnarbete. Samma vecka har ledningsrådet uppstartsdag på Jonsereds herrgård. Fakultetsledningarna från Samhällsvetenskapliga fakulteten och Humanistiska fakulteten ses för ett frukostmöte.

Ser fram emot ett nytt arbetsår och en fin höst på fakulteten!

Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.

Återhämtning högst på agendan för sommaren – men först lite samverkan

Sommaren har ju sedan länge varit här rent meteorologiskt – men för de allra flesta är den nu också på väg även i termer av ledighet. Jag hoppas att alla medarbetare som går på sin sommarledighet nu eller under de närmaste dagarna verkligen tar sin uppgift på allvar – alltså den att vara ledig. All forskning visar att det är förmågan till avkoppling, rekreation, återhämtning och möjligheten att se fram emot något roligt som gör att man orkar med både stressiga och tunga perioder i arbetslivet. Sommaren kan vara en sådan period och därför är det viktigt att oavsett vad vi gör med vår ledighet så skall det vara en tid för sådant som ger energi, inte tar energi.

Sätt på autosvar på mejlen och telefonen, kolla inte mer än du känner att du vill, läs uppsatser, romaner, artiklar eller åk på konferens. Det kvittar. Bara det du gör ger den välbehövliga återhämtningen och omväxlingen.

Själv har jag i veckan packat flyttkartonger inför sommarens flytt av fakultetskansliet samt hanterat processer med elektorer till forskningsråd, planerat strategimöten för hösten, utsett några sakkunniga, fastställt handläggningsordningar och hanterat arbetsmiljöärenden. Verksamheten flyter på helt enkelt. 🙂

Men en del av verksamheten inom akademin flyttar över till Gotland under veckan som kommer. En viktig del i universitetens samverkan med samhället är att vara på plats under politikerveckan i Almedalen. Då fylls Visby av seminarier av olika slag med många lärosäten inblandade. Göteborgs universitets arrangemang hittar man här. Även tankesmedjan Humtank har seminarier i Almedalen, en hel massa faktiskt, och jag tänker bevista åtminstone några av dem. Programmet finns att ladda ned här. Vår nye representant i Humtank är Daniel Brodén, filmvetare. Själv tänker jag bland mycket annat prata om digitalisering i relation till partiernas demokratiska uppgift, ett seminarium tidigt på fredagsmorgonen.

***

Och så gick ju Sverige till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Verkligen roligt och en fjäder i hatten för en laginsats och för en solidaritet där var och en gör sin bit och det räcker riktigt långt. Själv hoppas jag kunna jubla ännu en gång när Sverige nu möter Schweiz (tisdag 3 juli) och att det skall bära hela vägen till medalj. Men någon seger i förskott går det inte att ta ut…

Jag önskar alla en riktigt skön sommar med mycket återhämtning och glädje!

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Det kommer mera…. Något om budgetpropositionen

Regeringen kommer att satsa mer pengar på svensk forskning. Det framgår av budgetpropostionen för 2017. Men, dels är de stora förstärkningarna skjutna på framtiden och dels väntar vi på en forskningsproposition där mer preciserade satsningar lär komma.

Så vi lever lite i väntans tider. Just nu vet vi att forskningsråden Vinnova, Formas, Forte men även VR kommer att få mer medel. Vinnova redan 2017 och de övriga får sina stora tillskott 2018 och framåt. Minister Hellmark Knutsson har också sagt att basanslagen skall höjas men hur den s k snurran ser ut som fördelar anslagen mellan universitet och högskolor vet vi inte ännu. Där kan det absolut komma förändringar. Samverkan är dock det område där regeringen febrilt försöker få fram ett mått för att kunna fördela forskningsmedel efter förmåga till samverkan, alltså att kunna ge de universitet som bäst arbetar med samverkan med det omgivande samhället en större andel av forskningsbudgeten än de annars fått. Vår fakultet har – som en del av GU – deltagit i de s k piloterna i det arbetet och även fått oss tilldelat fakultetsmedel på det sättet.

Det hetaste stalltipset i frågan om fördelningen av basanslagen är hursomhelst att de stora och äldre universiteten får en skärv medan de mindre universiteten och högskolorna får den större delen. Vi vet också redan nu att Malmö högskola får en förstärkning eftersom de kommer att bli universitet.

Satsningarna på samhällsvetenskaplig forskning ligger inom de områden som vi idag betecknar som de stora samhällsutmaningarna: Hälsa, Miljö, Inkluderande samhälle, Hållbar planering och Digitalisering. I de fall det finns forskargrupper vid fakulteten som arbetade med UGOT-ansökningar kring dessa områden är det absolut värt att blåsa liv i dessa samarbeten inför de utlysningar och satsningar som kommer.

Ett litet intrikat problem med förstärkningen till Vinnova är att det är ett speciellt forskningsråd, rådet kräver mycket hög (normalt hälften) samfinansiering. En ökning av anslagen till VINNOVA kan således fortsätta att urholka basanslaget.

Forskningspropositionen skall komma ”i november” och just nu sägs det att tidpunkten blir i slutet av den månaden.

Vi väntar också på en proposition från den s k Forskarkarriärutredningen. Vi vet att karriärstöd på alla niver kommer att ses som en kvalitet i utbildningen och det är viktigt att betänka det på forskarutbildningen om vi skall tro UKÄ:s signaler.

Men, som sagt, de riktigt stora satsningarna kommer först efter nästa år och den viktigaste propositionen (Forskningspropositionen) kommer om några veckor. Vi får se tiden an. Slumpen gynnar den förberedde!

Samverkan är som vattnet för fisken – nödvändigt men inte ett mått på kvalitet

Sedan något år pågår utvecklingen av en modell för att mäta lärosätens samverkan med det omgivande samhället. Syftet är (som vanligt…) att skapa kriterier för fördelning av medel.

Problemet är dock att begreppet samverkan är i det närmaste omöjligt att operationalisera på ett sådant sätt att det är både tilllämpbart på alla forskningsområden på ett meningsfultl sätt och så att det differentierar mellan dessa forskningsområden och (framförallt) mellan lärosäten. Begreppet samverkan återfinns sedan gammalt som det många av kallar ”tredje uppgiften”. Universitet och högskolor har enligt Högskolelagen tre uppgifter: Utbildning, forskning/utvecklingsarbete och samverkan med det omgivande samhället.

Vinnova har fått i uppdrag att utveckla kriterier för hur samverkan skall mätas och i de underlag som nu diskuteras blandas äpplen och päron och bananer i en stor fruktkorg – tillsammans med lite bröd och vin. Alltså, här finns självklara delar i en utbildning som praktik, här finns s k externa handledare till doktorander och här finns forskningsansökningar i samarbete med näringslivet. Men också deltagande i referensgrupper, fortbildning och externa doktorander. Sålunda en (o)salig blandning. Alla inser att uppdraget är svårt. Men jag skulle vilja invända att uppdraget inte bara är svårt utan kontraproduktivt. Tanken att bryta ned samverkansuppgiften i mindre mätbara delar är feltänkt från början. Utbildning och forskning/utvecklingsarbete är universitetets primära uppgift. Poängen med den s k tredje uppgiften är att den sker på de två förstas villkor!

I Högskolelagen framgår det tydligt att samverkansuppgiften handlar om att i utbildning och forskning samverka. Att då tro att det är möjligt att skilja ut samverkan från de övriga två är kontraproduktivt eftersom en god utbildning och forskning alltid sker just i samverkan. Denna samverkan sker på olika sätt i olika ämnen och i olika delar av landet. Den närmast maniska tron på att en sådan verksamhet som samverkan med det omgivande samhället kan brytas ned i mindre och mätbara delar kommer att ta död på både kreativitet och spontanitet i just samverkansuppgiften.

Tyvärr rullar processen av mätbarhet, nedbrytande i smådelar och urskiljande av administrativt men inte kreativt relevanta delar av vår verksamhet vidare. Och detta sker också ur ett snävt nationellt perspektiv, den svenska regeringen avstår från europeisk samverkan inom högskolefrågor, vilket är lite komiskt i sammanhanget. Utbildningsdepartementet kanske skulle utvärderas utifrån sin förmåga till samverkan med det omgivande samhället?

Samverkansuppgiften är oundgänglig för ett universitet. Lika mycket som vattnet för fisken. Universitet och högskolor skall självklart utvärderas och bedömas utifrån den kvalitet de håller. Men den kvaliteten visar sig i de centrala uppgifterna: utbildning och forskning. Samverkan är både en nödvändig förutsättning för god kvalitet inom de bägge huvuduppgifterna och en självklar konsekvens av god kvalitet inom dem.

*

I Times Supplement on Higher Education återfinns en intressant artikel av Keith Humphreys om samverkan mellan politik och forskning. Rollerna är olika men samverkan mellan dem ger styrka.