”Ett brev betyder så mycket” – nostalgin som hotar den akademiska friheten

I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.

Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.

Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.

***

Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.

Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.

Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.

Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.