Uppmuntra till utveckling – vägen till god forskning

Universitetslärarens arbete är ganska ofta ensamt. Även om allt fler kurser och program numera drivs av grupper av hängivna lärare och forskare som hänger i och utvecklar sin undervisning tillsammans och även om forskningen numera allt oftare bedrivs i mindre grupper och nätverk så återstår faktum – som lärare och forskare är du ofta väldigt ensam i ditt arbete. Är det någon annan som ser det jag gör, kan nog en och annan fråga sig ibland när tröttheten kommer och man rusar iväg på ännu en kurskonferens eller ännu ett möte om strategiska frågor.

I fakultetens handlingsplan återfinns en punkt om att tillsammans med prefekterna identifiera lektorer som skulle kunna förväntas befordras till professorer inom två år. Bakgrunden är att regeringen, efter en rapport från HSV,  gett universiteten i uppdrag att öka nyrekryteringen av professorer som är kvinnor. I regleringsbrevet för Göteborgs universitet 2013 framgår att ”under 2012-2015 ska minst 40 procent av de professorer som anställs vara kvinnor.” För vår del tycker vi att det finns anledning att göra en bredare inventering och valet har därför blivit att alla lektorer på tröskeln till en professorsbefordran bör identifieras. Jag tror att det är viktigt att alla institutioner framöver skapar en rutin för att uppmuntra de anställda lärarna och forskarna att utvecklas och gå vidare i sitt arbete på ett sådant sätt att de också kan komma ifråga för såväl docentur som en professorsanställning. Vikten av att vi ser alla och uppmuntrar alla att, efter sin förmåga, fördjupa sin forskning och sin undervisning kan inte nog påpekas med tanke på att vi finns på en arbetsplats där kreativitet och intellektuell nyfikenhet är bränslet.

Även här bör alla enheter på fakulteten kunna hitta rutiner för att särskilt de yngre disputerade forskarna och lärarna får möjlighet till likvärdiga framtidsutsikter. Det kan ske genom årliga genomgångar av meriter, genom mentorer eller särskilt utsedda grupper som har till uppgift att stimulera till meritering och utveckling. Det är trots allt bara i ett större forskarkollektiv som även de mest briljanta idéerna får en adekvat och kritisk granskning likaväl som de kan få verklig genombrottskraft.

För övrigt rekommenderar jag gärna en lättsam text om svenska damlandslagets huvudtränare Pia Sundhages filosofi (även om jag kanske avstår från sångframträdandena) för att åstadkomma storverk: att ta fasta på det som är bra och jobba därifrån och framåt.

Marie Demker