Samverkan är som vattnet för fisken – nödvändigt men inte ett mått på kvalitet

Sedan något år pågår utvecklingen av en modell för att mäta lärosätens samverkan med det omgivande samhället. Syftet är (som vanligt…) att skapa kriterier för fördelning av medel.

Problemet är dock att begreppet samverkan är i det närmaste omöjligt att operationalisera på ett sådant sätt att det är både tilllämpbart på alla forskningsområden på ett meningsfultl sätt och så att det differentierar mellan dessa forskningsområden och (framförallt) mellan lärosäten. Begreppet samverkan återfinns sedan gammalt som det många av kallar ”tredje uppgiften”. Universitet och högskolor har enligt Högskolelagen tre uppgifter: Utbildning, forskning/utvecklingsarbete och samverkan med det omgivande samhället.

Vinnova har fått i uppdrag att utveckla kriterier för hur samverkan skall mätas och i de underlag som nu diskuteras blandas äpplen och päron och bananer i en stor fruktkorg – tillsammans med lite bröd och vin. Alltså, här finns självklara delar i en utbildning som praktik, här finns s k externa handledare till doktorander och här finns forskningsansökningar i samarbete med näringslivet. Men också deltagande i referensgrupper, fortbildning och externa doktorander. Sålunda en (o)salig blandning. Alla inser att uppdraget är svårt. Men jag skulle vilja invända att uppdraget inte bara är svårt utan kontraproduktivt. Tanken att bryta ned samverkansuppgiften i mindre mätbara delar är feltänkt från början. Utbildning och forskning/utvecklingsarbete är universitetets primära uppgift. Poängen med den s k tredje uppgiften är att den sker på de två förstas villkor!

I Högskolelagen framgår det tydligt att samverkansuppgiften handlar om att i utbildning och forskning samverka. Att då tro att det är möjligt att skilja ut samverkan från de övriga två är kontraproduktivt eftersom en god utbildning och forskning alltid sker just i samverkan. Denna samverkan sker på olika sätt i olika ämnen och i olika delar av landet. Den närmast maniska tron på att en sådan verksamhet som samverkan med det omgivande samhället kan brytas ned i mindre och mätbara delar kommer att ta död på både kreativitet och spontanitet i just samverkansuppgiften.

Tyvärr rullar processen av mätbarhet, nedbrytande i smådelar och urskiljande av administrativt men inte kreativt relevanta delar av vår verksamhet vidare. Och detta sker också ur ett snävt nationellt perspektiv, den svenska regeringen avstår från europeisk samverkan inom högskolefrågor, vilket är lite komiskt i sammanhanget. Utbildningsdepartementet kanske skulle utvärderas utifrån sin förmåga till samverkan med det omgivande samhället?

Samverkansuppgiften är oundgänglig för ett universitet. Lika mycket som vattnet för fisken. Universitet och högskolor skall självklart utvärderas och bedömas utifrån den kvalitet de håller. Men den kvaliteten visar sig i de centrala uppgifterna: utbildning och forskning. Samverkan är både en nödvändig förutsättning för god kvalitet inom de bägge huvuduppgifterna och en självklar konsekvens av god kvalitet inom dem.

*

I Times Supplement on Higher Education återfinns en intressant artikel av Keith Humphreys om samverkan mellan politik och forskning. Rollerna är olika men samverkan mellan dem ger styrka.