Nedan publiceras remissvaret från samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet angående Kåre Bremers utredning om ledning och styrning av universitet och högskolor, ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” SOU 2015:92″ Remissvaret är författat av prodekan Shirin Ahlbäck Öberg. För min kommentar till utredningen se tidigare post här. Förre dekanen Lennart Weibull vid vår egen fakultet har särskilt diskuterat de externa medlens styrande effekt på organisation och styrning inom universitet och högskola på denna blogg, här.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avlämnade i januari sitt yttrande över Ledningsutredningens betänkande till Områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap (Samfak 2015/113, Uppsala universitet). Det var ett kritiskt yttrande som huvudsakligen uppehöll sig kring frågan om huruvida linjestyrda universitet verkligen är vägen framåt, och på vilket sätt som utredaren hade kommit fram till denna slutsats. Jag ska här i korthet redogöra för denna kritik.
Nämnden konstaterar att utredningen föreslår långtgående förändringar vad gäller balansen mellan kollegiala organ och linjeorganisation inom lärosätena, och uteslutande till linjeorganisationens fördel. Denna tendens genomsyrar betänkandet, vilket avspeglas enligt följande.
För det första, det kollegiala styret granskas ingående och tillskrivs egenskaper på en för läsaren svaga grunder medan linjeorganisationen inte tillnärmelsevis skärskådas på samma sätt. Det kollegiala styrets ideal och praktik ställs således mot en tydligt idealiserad bild av linjeorganisationen. Det omfattande utredningsarbetet till trots presenterar utredningen ytterst få och svaga belägg för denna negativa beskrivning av det kollegiala styret. Typiska belägg utgörs av utsagor som baseras på enskilda, eller ett oklart antal, intervjusvar.
För det andra, fakultetsnämnden konstaterade vidare att ett grundläggande problem i utredningen är den normativa utgångspunkten (ett tydligt försteg för linjeorganisationen) och att avgörande slutsatser om högskolans ledningsorganisation dras på grundval av bristfälliga belägg. Det kollegiala styrets tillkortakommanden baseras på utsagor hämtade från intervjuerna. När enskilda intervjuer tillerkänns denna tyngd blir det viktigt vilka som ges utrymme i en sådan undersökning. Även i denna del ser nämnden problem. I det omfattande intervjumaterialet har i huvudsak universitetsledningar konsulterats: 140 personer som sitter i olika universitetsledningar, vilket kan kontrasteras med några få gruppsamtal med sammanlagt 36 lärare och forskare och ännu färre representanter från student- och doktorandgruppen. Utredningen har därmed gett större utrymme åt ett ledningsperspektiv, och utredningens slutsatser färgas av detta faktum.
För det tredje, fakultetsnämnden ställer sig också kritisk till att utredningen aldrig preciserar det utvärderingskriterium som vägleder utredningens arbete. Utredningen förhåller sig heller inte till något tydligt utfallsmått vad gäller huruvida beslutsfattande i kollegiala organ respektive i en linjeorganisation kan ses som framgångsrikt eller ej. Av direktivet framgår att regeringen efterfrågar en ledningsorganisation som kan fatta svåra beslut och göra strategiska prioriteringar (dir. 2014:70). Utredningen kopplar utan motivering dessa strategiska egenskaper till just enbart linjeorganisationen (SOU 2015:92, s. 147).
Sammanfattningsvis, fakultetsnämnden påpekade att utredningen trots de ovan påvisade metodproblemen lägger fram radikala förslag vars innehåll huvudsakligen är ämnade att urholka eller reducera det kollegiala styret. T.ex. föreslår utredningen att beslut i regel ska fattas i linjeorganisationen, viktigare beslut först efter beredning i kollegiala organ, att kollegiala organ ges ansvar för granskning och bedömning av kvaliteten i utbildningen och forskningen (utan beslutsmakt), och att beslut om resursfördelning ska fattas i linjeorganisationen efter beredning i kollegiala organ (s. 191). Utredningen föreslår också att de universitet som har beslutande institutionsstyrelser överväger att införa prefektstyre (ibid.).
Fakultetsnämnden avstyrkte ovanstående förslag. Nämnden såg heller inte på vilket sätt utredningen funnit stöd för att de lärosäten som fortfarande har beslutande institutionsstyrelser bör lägga ned dessa styrelser. Nämnden menade att det inte är övertygande redovisat på vilket sätt lärosäten med beslutande institutionsstyrelser presterar sämre än lärosäten som tillämpar prefektstyre. Nämnden påpekade även att till skillnad från prefektstyrda institutioner ger kollegiala organ – som exempelvis institutionsstyrelser – studenter och doktorander betydligt större möjligheter att utöva aktivt deltagande och reellt inflytande i den egna verksamheten.
Sammantaget ställde sig nämnden alltså frågande inför den kollegalitetsfientliga inställning som avspeglar sig i utredningsarbetet. Inte minst framställs de äldre lärosätena i Sverige – som har mer av kollegialt styre än de yngre högskolorna – som konservativa och traditionstyngda. Nämnden vill här återigen peka på avsaknaden av ett tydligt utfallsmått vad gäller denna typ av omdömen. Vad vittnar om att dessa lärosäten har problem med sin verksamhet och att maktbalansen i det duala styrsystemet måste ändras till linjeorganisationens fördel? Utredningen blir här svaret skyldig. Nämndens hållning är att såväl det kollegiala styret som linjeorganisationen lokalt kan fungera bättre eller sämre, men att detta förhållande inte självklart motiverar att just kollegia beslutsformer överges.
Shirin Ahlbäck Öberg är prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten, Uppsala universitet och docent i statsvetenskap.