Jag har alltid tyckt om att odla blommor på friland och att sköta krukväxter. När jag var yngre hade jag en del av lägenheten som jag kallade min djungel. Den bestod av Monstera, Fikusar, Kaktusar, Gullrankor och Porslinsblommor samt lite mindre krukor med sådant som var på modet då: Palettblad, Femöring och Mose stentavlor. Numera inskränker sig krukväxterna hemma till Benjaminfikusar, Dracena, Peperoni, Gullranka, Porslinsblommor och Trädaloe. Porslinsblomman har en särskild historia men den skall jag berätta om en annan gång.
Men, sedan ett decennium har jag ett helt fönster med orkidéer, och dessa blommar alltid vintertid vilket ger en ofattbar glädje. Alltihopa började när jag fyllde femtio år. Då fick jag orkidéer av mina svärföräldrar och från några kolleger. Till min häpnad trivdes de och förökade sig, de blommade och jag satte nya plantor i nya krukor. Nu är hela fönsterkarmen i vardagsrummet fullt av dem. Och när mörkret är som allra störst, i slutet av november eller början av december, då kommer plötsligt stänglar från var och en av plantorna och efter någon vecka hänger där ett överdåd av vita blommor! De är så fascinerande att titta på, så extremt detaljerade och perfekta.
När jag var barn trodde jag att orkidéer var så exotiska att de inte kunde växa i vårt land. Min pappa var i Singapore 1976 för att övervaka en installation av ett dieselkraftverk och hem kom han med en orkidé i ett plaströr, en rosa, som han sannolikt fått på planet. Jag minns att jag såg den som en främmande skör varelse som inte hade förutsättningar att leva i vårt karga land. Men nu förgyller de min vinter varje år.
