Jag skriver fortfarande julkort, och uppskattar mycket att få dem. Mängden har blivit mindre men jag och maken ser ingen tidpunkt när julkortsskrivandet skulle upphöra. Många julkort går till personer som också skriver julkort, förstås. Men vi skriver också julhälsningar till personer som av olika anledningar inte kan, förmår eller brukar skriva till oss. Det finns i år en särskilt god anledning att sända en hälsning även till den som kanske inte brukar stå på listan av mottagare.
Som så många andra jultraditioner härstammar julkorten från andra halvan av 1800-talet och vi har också (som vanligt) lånat in seden i huvudsak från Tyskland. Det första egentliga julkortet skall ha skickats i England redan kring 1840 men det är först i början av 1900-talet som julkorten får ett riktigt uppsving i Sverige. Jenny Nyströms rödklädda tomtar blir då ett kärt motiv, dessförinnan var granar och julklappar vanligast. På mina julkort i år är det många änglar, stjärnor, snötyngda landskap och en och annan julgransprydnad. Med nationalstatens befästande i alltmer demokratiska former, med nationellt postverk och en stark urbanisering fyllde sannolikt julhälsningen per post en funktion för att upprätthålla banden mellan människor.
Någon gång i det tidiga vuxenlivet fick jag en broderad julkortssamlare i form av ett hjärta av min mormor. Hon hade nog inte sytt den själv men jag tror hon köpt den på en julmarknad till vilken den syförening som hon var en del av tillverkat julsaker. Någon har broderat för hand och sytt på band i syfte att samla de julkort som anlände. Vi har den fortfarande uppe och samlar de julhälsningar som kommer. Den är en påminnelse inte bara om julkortens roll i julfirandet utan också en påminnelse om så många kvinnors handarbete för att göra världen lite vackrare.
