I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.
Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.
Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.
***
Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.
Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.
Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.
Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.