Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.