Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik

Huvudsekreteraren för Vetenskapsrådets HS-område Kerstin Sahlin-Andersson har tillsammans med medarbetare från Vetenskapsrådet besökt Göteborgs universitet två gånger under mindre än en vecka. Det är inte universitetets utomordentligt goda rykte som varit anledning till besöken utan istället dels en hearing kring VR:s uppdrag att till regeringen föreslå en ny modell för fördelning av den prestationsrealterade delen av det s k fakultetsanslaget dels en diskussion med HS-fakulteterna kring underlag för en kommande forskningsproposition.

Vid det första tillfället (den 16:e maj) anordnades en förmiddagssession särskilt för personer med ledningsfunktioner och en eftermiddagssession öppen för alla anställda. Det förslag som VR presenterade, och som förstås inte på något sätt är färdigdiskuterat, är inspirerat av den australiensiska systemet för fördelning av forskningsresurser snarare än av det brittiska. Grundprinciperna i VR:s förslag är att genomföra kvalitetsbedömningar av vetenskapsområden (det finns 24 stycken) vart sjätte år. Bedömningarna lägger tyngpunkten på publicerad forskning, både kvaliteten och kvantiteten i relation till normen inom just det området. Därutöver skall kvalitetsutvecklande faktorer som juniora forskare, rörlighet, jämställdhet och infrastruktur ha betydelse (mäts kvantitativt) och även genomslaget i samhället, såväl räckvidd som betydelse.

Det går att läsa mycket mer om förslaget, samt även lämna synpunkter på VR:s hemsida här.

Vid det andra tillfället (22 maj) träffades representanter för Samfak, Humfak och Handels för att prata om förslag till förändringar av forskningspolitiken, men också om hur HumSam-området blir bättre på att lyfta fram sin egen styrka. Från de tre fakulteterna hade vi samordnat oss och lade fram argumentat för tre centrala förändringar: 1. Ökad förmåga och vilja att finansiera fler-disciplinära forskningsprojekt, 2. Förenkla ansöknings- och bedömningsprocessen och betona vikten av det vetenskapliga problemet och visad förmåga till intressant forskning snarare än förväntade resultat, samt 3. Peka på att huvuddelen av de globala behoven inte löses genom teknisk/naturvetenskaplig forskning utan handlar om samhälle, individer och institutioner.

Vi hade en ganska lång och tycker jag intressant diskussion om begreppet ”resultat” inom HumSam-forskning. Flera närvarande och även jag själv problematiserade termen eftersom en hel del av våra resultat faktiskt är i full sving ute i samhället utan att de riktigt uppfattas som just ”resultat”. Forskning om val och partier, om jämställdhet, vittnespsykologi och konfliktlösning används på ett praktiskt och påtagligt sätt av en mängd aktörer i vårt samhälle. Men dessa uppfattar trots detta inte riktigt att t ex kunskap om varför väljare röstar som de gör, att kvinnor är mindre korrupta än män, att mindre konfrontatoriska förhörsmetoder är mer effektiva och att konfliktlösning kräver ett genusperspektiv egentligen är forskningsresultat! Det är snarast där knuten ligger, inte i att HumSam inte levererar resultat.

Vi lyfte också behovet av att ge Sverige en skjuts när det gäller ”Digital Humanities” där vårt land hamnat klart på efterkälken. Dessvärre tror jag det gäller även det ännu icke formade område som skulle kunna kallas  ”Digital Social Sciences” men som borde utvecklas, förslagsvis i samspel med just Digital Humanities.

I övrigt hoppas jag att alla ser till att få lite vila i denna akademiskt hektiska tid under de helger som faktiskt följer under de kommande två veckorna! Själv skall jag i alla fall försöka använda lite av tiden till avkoppling med arbete på odlingslotten.

Att fördela forskningsresurser – det handlar om prestationer och kvalitet

Maj månad är en av de mest hektiska perioderna på året, inte bara på universitetet. Ett av de stora ärenden som ligger framför oss just nu är den nya fördelningsmodellen för fakultetsanslaget. Under maj månad kommer vi att fortsätta arbeta med de synpunkter som kommit in och fakultetsstyrelsen kommer att få ett kompletterat underlag för sin diskussion den 10 juni.

I arbetet med att ta fram grundläggande principer för fördelning av fakultetsanslaget har vi sedan tidigt i höstas fört diskussioner med både andra fakulteter och andra universitet. I fakultetens senaste rektorsdialog (6 maj) var frågan uppe ytterligare en gång. Men en särskild möjlighet att fördjupa kunskapsunderlaget ges nu under maj månad då Vetenskapsrådet besöker Göteborg: först den 16 maj för att diskutera sitt förslag till ny fördelningsmodell för departementets fördelning av forskningsresurser (uppdraget skall redovisas december 2014) och därefter den 22 maj för att möta vår fakultet (tillsammans med Handelshögskolan och Humanistisk fakultet) i ett samtal inför en kommande forskningsproposition. Vid det sistnämnda mötet deltar fakultetsledningen samt tre seniora forskare från Globala studier, Sociologi och Psykologi för att företräda fakultetens forskning.

När Vetenskapsrådet kommer till Göteborg den 16 maj finns en möjlighet för all personal att delta och jag hoppas att riktigt många anmält sig till det tillfället (sista dag för anmälan är 9 maj skynda skynda). Ett särskilt tillfälle ordnas för personer med ledningsuppdrag och jag kommer självfallet att vara där.

Vi kan tycka vad vi vill om prestationsrelaterade mått och att synen på kvalitet är ytlig från statsmakternas sida men riktningen från såväl departement, forskningsfinansiärer som från hela universitetssektorn är helt klar – en allt större del av det s k fakultetsanslaget skall fördelas i enlighet med forskningskvalitet och den kvaliteten mäts genom prestationer av olika slag. I ett sådant landskap gäller det att bibehålla sin integritet, försöka hitta modeller som styr mot det vi är ense om utgör god kvalitet och skapa förutsättningar för att trots specialisering och stordrift kunna bedriva en mångfacetterad forskning som generellt håller hög nivå. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen skrev.

Och, för övrigt har vi ansökt om att få hit professor Sheila Jasanoff (Harvard Kennedy School)som innehavare av Kung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap 2015/2016 och hoppas förstås på att vårt nya forskarutbildningsämne Samhällsvetenskapliga Miljöstudier skall få möjlighet till denna nya förstärkning!

 

Samverkan är som vattnet för fisken – nödvändigt men inte ett mått på kvalitet

Sedan något år pågår utvecklingen av en modell för att mäta lärosätens samverkan med det omgivande samhället. Syftet är (som vanligt…) att skapa kriterier för fördelning av medel.

Problemet är dock att begreppet samverkan är i det närmaste omöjligt att operationalisera på ett sådant sätt att det är både tilllämpbart på alla forskningsområden på ett meningsfultl sätt och så att det differentierar mellan dessa forskningsområden och (framförallt) mellan lärosäten. Begreppet samverkan återfinns sedan gammalt som det många av kallar ”tredje uppgiften”. Universitet och högskolor har enligt Högskolelagen tre uppgifter: Utbildning, forskning/utvecklingsarbete och samverkan med det omgivande samhället.

Vinnova har fått i uppdrag att utveckla kriterier för hur samverkan skall mätas och i de underlag som nu diskuteras blandas äpplen och päron och bananer i en stor fruktkorg – tillsammans med lite bröd och vin. Alltså, här finns självklara delar i en utbildning som praktik, här finns s k externa handledare till doktorander och här finns forskningsansökningar i samarbete med näringslivet. Men också deltagande i referensgrupper, fortbildning och externa doktorander. Sålunda en (o)salig blandning. Alla inser att uppdraget är svårt. Men jag skulle vilja invända att uppdraget inte bara är svårt utan kontraproduktivt. Tanken att bryta ned samverkansuppgiften i mindre mätbara delar är feltänkt från början. Utbildning och forskning/utvecklingsarbete är universitetets primära uppgift. Poängen med den s k tredje uppgiften är att den sker på de två förstas villkor!

I Högskolelagen framgår det tydligt att samverkansuppgiften handlar om att i utbildning och forskning samverka. Att då tro att det är möjligt att skilja ut samverkan från de övriga två är kontraproduktivt eftersom en god utbildning och forskning alltid sker just i samverkan. Denna samverkan sker på olika sätt i olika ämnen och i olika delar av landet. Den närmast maniska tron på att en sådan verksamhet som samverkan med det omgivande samhället kan brytas ned i mindre och mätbara delar kommer att ta död på både kreativitet och spontanitet i just samverkansuppgiften.

Tyvärr rullar processen av mätbarhet, nedbrytande i smådelar och urskiljande av administrativt men inte kreativt relevanta delar av vår verksamhet vidare. Och detta sker också ur ett snävt nationellt perspektiv, den svenska regeringen avstår från europeisk samverkan inom högskolefrågor, vilket är lite komiskt i sammanhanget. Utbildningsdepartementet kanske skulle utvärderas utifrån sin förmåga till samverkan med det omgivande samhället?

Samverkansuppgiften är oundgänglig för ett universitet. Lika mycket som vattnet för fisken. Universitet och högskolor skall självklart utvärderas och bedömas utifrån den kvalitet de håller. Men den kvaliteten visar sig i de centrala uppgifterna: utbildning och forskning. Samverkan är både en nödvändig förutsättning för god kvalitet inom de bägge huvuduppgifterna och en självklar konsekvens av god kvalitet inom dem.

*

I Times Supplement on Higher Education återfinns en intressant artikel av Keith Humphreys om samverkan mellan politik och forskning. Rollerna är olika men samverkan mellan dem ger styrka.

 

Blott Sverige svenska krusbär har? Om svenskt (icke-)medlemskap ENQA

Att värdera en universitetsutbildning är svårt. Att utvärdera den tycks vara ännu svårare. Sverige kommer från och med i höst inte längre att vara medlem av ENQA, den europeiska organisation som garanterar att de europeiska univeristetsutbildningarna inom EHEA (European Higher Education Area) håller god standard. Historien bakom är ganska lång och innebar dels att regeringen körde över ett förslag till utvärderingssystem som högskolesektorn stod bakom och dels att en tidigare universitetskansler avgick i protest. En hel del kan läsas i tidningen Fokus nu nästan två år gamla reportage.

Kritiken mot det nya utvärderingssystemet är fortfarande hård, den avgångne kanslern Anders Flodström uttryckte sig häromdagen tillsammans med den likaledes avgångna huvudsekreteraren Lena Adamsson i Svenska Dagbladet och förklarade att den politiska ledningen inom högskolan inte har förstått allvaret i kritiken mot utvärderingssystemet och mot den politiska styrningen av universitetsområdet:

Frågan har vid flera tillfällen varit föremål för
interpellationsdebatter i riksdagen där vår utbildningsminister varje
gång (liksom statssekreteraren i andra sammanhang) kompenserar sin
okunnighet med gott självförtroende och meddelar att Sverige i själva
verket leder utvecklingen i Europa. Sverige är föregångare och det
kommer alla snart att förstå!

Flodström och Adamsson menar att vare sig minister eller statssekreterare fullt ut förstår innebörden i kritiken och inte heller iakttager den rimliga ödmjukhet inför andras argument som universitetsvärlden är den främste försvararen av. Bakgrunden tror jag är att systemets viktigaste användning är att tvinga fram nedläggningar och prioriteringar bland den, lite överdimensionerade, flora av utbildningar som i sin tur blivit följden av ett trubbigt marknadsorienterar ekonomiskt tilldelningssystem. Ur askan i elden alltså.

I riksdagen har socialdemokraternas Ibrahim Baylan ställt en fråga om saken till utbildningsministern, Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm har på sin blogg kommenterat beslutet. SULF har kommenterat liksom förstås UKÄ själva. Med tanke på att förberedelserna är i full gång för ett utvärderingssystem som skall gälla också utbildning på forskarnivå är frågan om vilka kriterier, standard och vilken riktning systemet skall avgörande även för detta system. Redan har ryktet om den goda svenska högskoleutbildningen fått sig en knäck. Det ryktet måste återupprättas och utvecklingen får inte påverka utbildningen på forskarnivå.

Att som hittills stoppa huvudet i sanden eller låtsas som om man själv är den enda som hittat den rätta vägen och att alla andra bara är korkade urholkar vårt förtroendet för ledningen av utbildningspolitiken. Blott Sverige svenska krusbär har, eller…?

Kan ett universitet styras?

The university is an autonomous institution at the heart of societies differently organized because of geography and historical heritage; it produces, examines, appraises and hands down culture by research and teaching. To meet the needs of the world around it, its research and teaching must be morally and intellectually independent of all political authority and economic power.

Så lyder i engelsk översättning den första grundläggande principen för de europeiska universitetens oberoende, universitetens Magna Charta, undertecknad i Bologna 1987 av större delen av de europeiska universiteten, däribland Göteborgs universitet. Deklarationen övervakas och utvecklas av Observatory Magna Charta Universitatum. Uppfyller den svenska högskolesektorn denna fundamentala princip, hur oberoende av ekonomisk makt och politisk auktoritet är dagens rektorer, styrelser, dekaner och prefekter egentligen? Kollegialitet blandas ihop med demokrati, kraftfull styrning blandas samman med samhällsrelevant problemlösning och kreativitet förväxlas med ekonomisk framgång.

Enligt uppgift vill regeringen återigen utreda ledningsfrågor inom universitet och högskolor. Frågan är med vilken utgångspunkt? Är det frågan om huruvida den nya rektorsstyrda och linjestyrda organisationen är förenlig med Magna Charta tro? Eller är det snarare med perspektivet att de olydiga forskarna måste disciplineras ytterligare med fler externa chefer med hårda nypor och ekonomistyrning i blicken?

I en studie som genomförts vid Uppsala universitet och presenteras av Academic Rights Watch  ifrågasätts om bland annat Göteborgs universitet överhuvudtaget uppfyller grundläggande kriterier för ett kollegialt beslutsfattande, kriterier som UNESCO använder som rekommendationer för hur högre utbildning och forskning skall bedrivas. Det finns t o m tecken på att resultat, om än i studentuppsatser, som inte passar in i bilden smusslas undan. Jag tror att sådant är misstag i arbetet, styrning och anpassning fungerar mer subtilt än så.

Jag skulle vilja ställa frågan om universitet överhuvudtaget skall styras. Är ”styrning” verkligen ett ändamålsenligt begrepp i ett sammanhang som handlar om så olika verksamheter som det praktiska sökandet efter nya antibiotika och djupdykningar i normativa frågor om hur denna skall användas? Jag tror inte det. Universiteten skall, i enlighet med Magna Charta, vara en slags tänkandets frizon där den kollegiala granskningen är överordnad alla andra krafter. Därmed inte sagt att det är felfri, tvärtom, en ständigt pågående debatt om processer och former för forskning och utbildning är oundgänglig. Men, enligt min uppfattning, tycks nästan alla nya styrningsfilosofier, utredningar och utvärderingar istället syfta till att tysta denna vildvuxna debatt och ersätta den med tydliga externt genererade mål, hierarkiska arbetsformer och ekonomisk avkastning som ledstjärnor.

Utreda ledningsfrågor inom högskolan. Jojo. Jag väntar med spänning.

Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust

…all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av  maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Så skriver Göran Brulin och Lennart Svensson (Linköpings universitet) under strecket i Svenska Dagbladet angående Peter Dahler-Larsens kritiska uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2011).

Nu i januari är det säkert fler än jag som dragits in i redovisningsarbete där stort och smått som genomförts under året 2013 skall redovisas till någon ansiktslös utvärderingsprocess vars syfte för de flesta kolleger framstår som mycket oklart och kanske t o m tveksamt. Jag är en vän av tydliga mål för mitt arbete, utan dem skulle det vara omöjligt för mig att ha en riktning i det jag gör. Problemet är att livet självt då och då dyker upp och ställer sig i vägen för den fina planerna. Målen uppfylls, men kanske inte riktigt på det sätt som jag tänkt mig från början. Jag fångar ett tillfälle i flykten, och kan göra det just eftersom jag har en riktning i det jag gör, men resultatet blir ändå lite annorlunda än jag trodde. Det är då professionaliteten är den avgörande kompassen. Som forskare, som akademisk ledare eller som lärare vet jag intuitivt vad som är rätt och fel. Jag gör en snabb bedömning och agerar därefter. Återkopplingen, lärdomen och den nya kunskapen blir en väg framåt till nya mål och oväntade verksamheter. Det är utflykten i det okända som är vetenskapens drivkraft, att upptäcka och förstå det som tycktes gåtfullt. Och därmed att generera ytterligare teoretisk insikt kring samhällets förändring och fenomen.

När alla mål skall underbyggas med detaljregleringar vilka förutsättes leda till just det målet försvinner såväl kreativitet, passion och professionalitet ut ur arbetet. Och det är precis meningen med utvärderingssamhället. Istället för att utreda och analysera innan ett förslag läggs så lanseras trendiga idéer eller lånas tankar från andra områden och sedan skall det hela utvärderas. På så sätt kan man förändra snabbt och ha ryggen fri eftersom man genomför ”en utvärdering”. Men genom utvärderingen har också styrningen blivit en del av själva genomförandet. Jag skulle vilja se ett öppnare förhållningssätt till målen i Vision 2020 och betydligt mindre av reglering kring såväl formulering som återkoppling.

Och precis som Brulin och Svensson skriver; handen på hjärtat, när de mål du sätter upp för dig själv (institution, institution, fakultet, universitet) formuleras utifrån perspektivet att du måste kunna berätta att det tillsatts en arbetsgrupp, fattats ett beslut eller hållits en konferens, ja då är det redan försent. Kreativiteten är borta, nyfikenheten försvinner och framför allt – möjligheten att finna verkligt ny kunskap har blivit mikroskopisk. Ingen vågar tänka i termer av något som man inte redan är helt säker på är genomförtbart – och hur det skall genomföras.

Mål och visioner skall vara precis så långt borta att vi måste ställa oss på tå för att nå dit, men också så stimulerande att lusten till kunskap överskrider smärtan i ansträngningen. När målen görs utvärderingsbara och i sig själva redan bygger in medlen för uppnåendet liknar det mera en tågresa från Göteborg med målet i Stockholm. Den enda överaskningen är hur stor förseningen blir.

Mer debatt om utvärderingssamhället av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, Uppsala universitet.

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

De akademiska värdena i en tid visioner och målstyrning

I december är det dags att se tillbaka, men förstås också drömma lite om framtiden. Redan i januari är den ju här…

Under året som gått har fakulteten inom mitt ansvarsområde tagit några kliv framåt. Vi är i det närmaste klara med tillämpningsföreskrifter för anställningsordningen och docentkriterier, vi har startat ett nytt fakultetsgemensamt forskarutbildningsämne (samhällsvetenskapliga miljöstudier), vi har påbörjat en serie ”hearings” i aktuella ämnen tillsammans med Humanistiska fakulteten (till våren blir det den 7 maj på temat ”Folkviljans förverkligande?”), vi har återstartat lunchföreläsningar (nu i entrén) kring aktuell forskning från fakulteten, vi har medverkat till att få tydliga principer för samfinansiering från rektor, informerat och debatterat OH-modellen, genomfört en form av professorsprogram och vi är mitt uppe i arbetet med att hitta modeller för att finansiera infrastruktur vid GU som helhet.

Under hösten har vi också påbörjat arbete med att se över fördelningsmodellen för fakultetsmedel för forskning/utbildning på forskarnivå, påbörjat arbete med att se över förutsättningar för mer samverkan i utbildningen mellan avancerad och forskarnivå och även genomfört en inventering av spetsforskningens roll i programutbildningarna inom fakulteten.

Det flesta strategiska åtgärder som vi gjort följer vår verksamhetsplan för 2013. Om vi tittar på verksamhetsplanen för nästa år så vill jag särskilt nämna arbetet med att utveckla ett fakultetsgemensamt program för rekrytering och mentorskap. Det kommer att bli en viktig fråga men är också en svår fråga. Med respekt för de olikheter som finns måste vi hitta ett system som ger varje individ en möjlighet att få stöd i sin meritering och därmed bli en del av den interna rekryteringen men också ett system som stödjer goda externa rekryteringar. En annan central fråga är att undersöka rekryteringen till våra doktorandstudier: vem är det som blir doktorand i samhällsvetenskapliga ämnen vid GU? Når vi verkligen de som har bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen och som kommer att utgöra en god rekryteringsbas för framtida forskning eller kvalificerat yrkesarbete inom ämnesområdet?

För mig handlar verksamheten i fakultetsledningen om att upprätthålla de akademiska värdena av en fri tanke, ett kritiskt förhållningssätt och ett rationellt samtal i ett samhälle som blir alltmer kortsiktigt och regelstyrt. Men jag vill också med alla upptänkliga medel bidra till en forskning som ger stor spelrum för kreativitet, mångfald, misslyckanden, galna idéer och alla kollegers rätt att bli tagna på allvar.

Med förhoppningar om en vilsam, god och rekreerande helgledighet!

julbilder-julbild-clipart-jul3

 

 

Ett annat sätt att skapa jämställdhet?

Forskningsmedel fördelas ojämnt. Det är ett faktum. Hur ojämnt som helst får det dock inte bli. Regeringen har nu beslutat att utreda hur fakultetsmedlen fördelas på kvinnor och män. Jämställdhetsminister Maria Arnholm säger i regeringens pressmeddelande att:

– Jämställda villkor i akademin är en förutsättning för att nå det forskningspolitiska målet om att Sverige ska vara en framstående forskningsnation. Det ska vara forskarens kompetens och inte kön som avgör om hen beviljas medel eller inte, avslutar Maria Arnholm.

Samtidigt vet vi att av de externa forskningsmedlen från t ex VR beviljas mindre än tio procent av de insända ansökningarna överhuvudtaget. Och här har män en högre beviljandegrad än kvinnor (även givet andelen ansökningar) och vi vet också att kvinnors självständighet ifrågasätts mer än män.

Jag tror att själva tilldelningssystemet tillsammans med satsningen på prestation i termer av publikationer driver fram en forskningskultur som allt annat lika oftare gynnar män än kvinnor. Men inte bara det, det gynnar sannolikt en viss monokultur inom begreppsanvändning, metodval och frågeställningar också.

I Storbritannien har man prövat något som kallats Sciencewise och som innebär en samverkan mellan allmänhet och forskare i att diskutera samhällsförändringar på vetenskaplig grund, något som också kan ge tillbaka forskningsfrågor med stor relevans för samhället. På forskningsbloggen från London School of Economics anges att:

There are also signs that Sciencewise is being more creative about the
projects it supervises and funds, allowing for novel partnerships to
emerge and helping to foster the development of more responsive, context
specific methods of citizen engagement.

Själva tanken att forskningsproblemen formuleras i relation till samhällsrelevans är ju inte ny, men att skapa kreativa och öppna samtal mellan forskare och allmänhet kring dessa frågor är ett nytt sätt att tänka kring forskningsfinansiering. Någonstans tror jag att det är denna typ av strukturella förändringar som – tillsammans med ordinarie jämställdhetspolitik inom akademin – på allvar skulle förändra kvinnors och mäns möjlighet att forska på lika villkor – och att ta del av resurser på lika villkor.

Svaren har vi inte – men vi måste börja ställa frågorna på ett nytt sätt.

Mer om Sciencewise här.

 

 

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS