Lucka tjugofyra: Julafton, arkitektur och tomte

Med denna sista lucka önskar jag alla vänner, medarbetare, kolleger och bekanta, ja alla som följt lucköppningarna i denna personliga adventskalender en riktigt God Jul! Min ambition med den här satsningen var att i en tid av ensamhet, begränsningar och mycket svåra prövningar ge några reflektioner från mitt eget liv och min historia att känna igen sig i eller förvånas över. Önskar alla som behöver frid och ro över helgerna och hoppas att alla kan få åtminstone något av återhämtning inför en vårtermin som också blir tuff.

För den debattglade länkar jag till en debattartikel i Göteborgs-Posten idag där vi är sex dekaner samt överbibliotekarien som lyfter fram universitetets bidrag till vår stad och pekar på att det är verksamhetens insida som bör avgöra vilka byggnader som bidrar till stadens utveckling, inte fasaderna. Artikeln kan läsas här.

Härmed är adventskalenderns alla luckor öppnade och allra sist tittar en tomte ut – God jul och gott nytt år alla!

God Jul önskar Marie

Lucka tjugotvå och tjugotre: Porslinsblommans långa liv

Jag minns inte riktigt om det var 1969, 1970 eller möjligen 1971 som jag fick ta hand om porslinsblomman. Men jag minns att jag såg det som ett stort förtroende. Bakgrunden var att grannen i lägenheten bredvid, tant Ingeborg (så sa man på den tiden), hade blivit sjuk och skulle in på sjukhus. Det skulle nog bli en lång sjukhusvistelse trodde hon så blommorna hennes behövde tas om hand. Antagligen hade jag väl redan då visat prov på stort intresse för krukväxter och odling, jag minns att fönstret i mitt rum (ett stort tre-lufts-fönster i söder) var fyllt av krukor med olika skott och sticklingar. På den tiden delade man ofta med sig av växter och köpte inte allt i blomsteraffärer. Jag hade en del tämligen stora exemplar av Palettblad, Mose stentavlor och Monstera. Växter som jag hade med mig länge efter det men som idag är lite svåra att få fatt på.

När mamma sa att tant Ingeborg ville att jag skulle ta hand om en krukväxt blev jag stolt och glad. Växten var en för mig ny bekantskap med tjocka mörkgröna blad och långa slingor som snurrades upp runt krukan. Porslinsblomma fick jag veta att den hette. Och den fick stå i mitt soliga söderfönster bredvid de andra krukväxterna, en placering den uppenbarligen gillade för den började snart blomma. Blommorna är underbara vita väldoftande klasar (som dock kan droppa lite nektar på golvet). Endast de exemplar som trivs blommar och de blommar först när växten blivit lite äldre.

Som ni kanske anar kom tant Ingeborg aldrig hem från sjukhuset. Och det visste nog både hon och min mamma redan när jag fick ta hand om blomman. Själv förstod jag inte det förrän jag ställdes inför fait accompli, tant Ingeborg var död. Arvet i form av porslinsblomman blev plötsligt ännu viktigare, nu var den det enda jag hade kvar av min snälla granne. Och faktum är att jag idag ett halvt sekel senare fortfarande har tant Ingeborgs blomma kvar. Det är numera sticklingar från den ursprungliga blomman men det är därmed samma blomma, samma individ. Och vad mera är, samma blomma finns i också i fönstret hos min son och hans familj. Tant Ingeborgs porslinsblomma har fått ett långt liv. Och minnet av min snälla granne som dog i cancer runt 1970 har nu hållits levande i femtio år genom hennes förtroende och gåva till en tioåring som gillade krukväxter.

Tant Ingeborgs porslinsblomma idag.

Lucka tjugoett: Vintersolståndet

Idag klockan 11.02 svensk tid vände det. Nu efter vintersolståndet går vi mot ljusare tider. De första dagarna blir det fortsatt mörkare på morgonen men eftermiddagen längs minut för minut. Någon gång efter Trettondagshelgen brukar vi börja märka på allvar att ljuset återvänder. Jag minns så väl på min arbetsplats på statsvetenskapliga institutionen hur solljuset kring den 13-14 januari började lysa in igenom fönstret igen. Fönstret var min privata solkalender. Eftersom fönstret låg rakt i väster har jag upplevt många fantastiska solnedgångar därifrån.

Det finns många myter och berättelser om midvinterblot och vintersolstånd. Enligt Institutet för språk och folkminnen finns det inte mycket traditioner belagda om just vintersolståndet. Däremot ansågs Tomasdagen (den 21 december) vara dagen då julen invigs eller inleds. Därefter bör julefrid råda. Låt oss hoppas att det kan gälla även detta förfärliga år. EU har idag godkänt vaccin mot covid-19, kanske blir det ett ljus i mörkret på Tomasdagen.

Personligen är jag väl inte precis klar med julförberedelserna, men det är i alla fall en stor lättnad att idag konstatera att nu blir mörkret inte större. Äntligen kan vi rikta blicken framåt, uppåt och ta emot ljuset. Med lite tur får vi också lite snö fram i februari, då blir det ljust på riktigt.

Bild från Sveriges Televisions hemsida.

Lucka nitton och tjugo: Annorlunda (i alla fall idag) julgransprydnader

I vår gran ryms förstås en hel del historia. De flesta prydnaderna har ett värde utifrån var de är köpta, när de är köpta och av vem de är ärvda eller skänkta. Vi hade t ex länge en gammal fin elljusslinga med ljus i glas som jag fått ta över från farfar när han flyttade till ett äldreboende. En uppesittarkväll före julafton var den plötsligt svart! Och då fick maken och sonen ge sig iväg till det största varuhuset i innerstaden och köpa en ny. De fick ta den som fanns – och det är den vi har kvar.

Och jag har kulor från min barndom eller sådana som jag köpt på resor. Jag glömmer aldrig när jag och maken var i Quebec och han – som älskar jul och julgransprydnader – hittade en julgransprydnadsaffär! Hela den lilla butiken var fylld av endast och bara saker att hänga i julgranen. Jag tror att han var där två gånger… Och väl inpackade skatter skeppades hem på planet.

Men allra närmast hjärtat på mig ligger nog de egendomliga och vackra julgransprydnader som jag fick efter min farmors bortgång 1988. De hängde alltid i granen på Åsboholmsgatan och stimulerade min barnsliga nyfikenhet. Jag har fortfarande aldrig sett några liknande hängen i andra granar och inte vet jag något om deras historia heller. Men eftersom farmor och farfar satte bo 1930 misstänker jag att de kommer från deras första jular, och därmed också från julgranens verkligt folkliga intåg i Sverige. Jag vårdar dem ömt och fnyser åt dem som elakt nog kallat dem för ”fiskedrag”. Någon gång i framtiden hoppas jag att de hänger i mina barnbarns granar…

Håll till godo med detta lilla galleri!

Lucka arton: Att hugga sin egen julgran

Julgranar är som så mycket annat med den svenska julen inlånat söderifrån. Redan år 1741 skall den första ”julgranen” ha stått pyntad på en herrgård i Sörmland men granen blev inte vanlig inomhus i Sverige förrän i slutet av 1800-talet. Julgran förknippades i Tyskland med protestantismen och den förekom i välbärgade miljöer redan under 14- och 1500-talen. Men seden att använda gröna kvistar eller träd för att skydda hemmet mot onda krafter går sannolikt mycket längre tillbaka i tiden.

Först i början av 1900-talet såg julgranen inomhus ut ungefär som den gör idag, med ljus, smällkarameller, glitter och prydnader. Det var också i början av förra seklet som flaggor hamnade i granen. Det var en tid av nordism och nationalstaternas konsolidering som demokratiska och parlamentariska enheter, sannolikt är det en bakomliggande förklaring till flaggorna i granen.

Jag har alltid svenska flaggor i granen. Jag köpte fyra girlanger med svenska flaggor när jag flyttade hemifrån, flaggor förekom aldrig i mitt barndomshem, eftersom jag tyckte att farmor och farfars gran med flaggor var något att efterlikna. Mina jular som barn hos farmor och farfar har satt djupa spår, om jag skall tänka på någon form av ”idealjul” så var det nog jularna på Åsboholmsgatan i Borås när jag var riktigt liten. Granen var praktfull med märkliga prydnader (mer om dem i senare luckor) och ljus. Hos farmor och farfar var det högt i tak, höga fönster och tjocka mattor på golven, där fanns köksingång och finingång (mitt över den bodde gamlafarmor). Julen gjorde sig helt enkelt bra där.

I nästan alla år sedan mitten av 1960-talet, utom ett, fram till och med 2017 har jag varit med om att hugga egen julgran på landet. Det var ett äventyr, ofta iskallt ute och snö, att ge sig av tidigt med risgrynspudding (farmors recept) med bilen till huset som var ouppvärmt. Där tände vi i spisen, värmde puddingen, åt smörgås och drack kaffe. Sedan var det dags att hugga julgranar, eller såga med motorsågen de senare åren. Min pappa var drivande i denna julritual, något han är oförmögen till sedan några år. Så de senaste tre åren har maken och jag köpt vår julgran på torget. Det är inte samma sak, men det går an. Jag hoppas snart igen kunna hugga/såga min egen julgran igen. Men då måste jag skaffa takräcke på bilen först… 🙂

Vår på torget inköpta julgran inför kvällens julgransklädning.

Lucka sjutton: Kommunikationsteknologi och jultal

Traditionen att hålla jultal kan sannolikt hänföras till de jultal som europeiska monarker har hållit och håller sedan 1920-talet. När radion blev var mans egendom blev det också möjligt att nå hela nationen med ett samlande och inspirerande tal inför julhelgerna.

I vårt land hölls jultal i radio första gången 1927 och då av ärkebiskopen (Nathan Söderblom). Syftet var att nå svenskar i utlandet. Med redan år 1931 höll en medlem av kungafamiljen (kronprins Gustav Adolf) jultal. På det sättet var Sverige före Storbritannien vars monark höll jultal i radio först 1932. Talet var även här riktat utåt, i Storbritanniens fall till hela samväldet. Därför valde man tid mitt på eftermiddagen så att det skulle vara möjligt att lyssna i så många tidszoner som möjligt samtidigt.

Det var först efter andra världskriget som det blev vanligt att kungen själv höll jultal. När televisionen slog igenom så sändes talet i TV, första gången 1957. Under hela 1960-talet sändes kungens jultal i radio och TV. Men år 1972 hölls talet av kronprins Carl Gustaf som blev kung 1973 och därefter har hållit jultal i den egenskapen varje år. Numera har den svenska kungafamiljen en egen youtubekanal, kan följas på Instagram och på facebook. Teknologin har historiskt understött statschefens behov av att nå ut till hela befolkningen och medborgare globalt. En möjlig analys är att när den formella och konstitutionella makten minskat så har den informella, ”mjuka” och kulturellt inflytelserika makten ökat med hjälp av ny kommunikationsteknologi.

Själv lyssnar jag alltid på kungens jultal, helst på radio och när det sänds i tablån. Jag är också en trägen tittare på program som ”Året med kungafamiljen” vilket ibland får maken och barnen att småle. Men det bjuder jag gärna på – traditioner skapar sammanhang och stabilitet. Om det är något år det känns viktigt så är det i år.

Rektor Eva Wibergs jultal kan du se här.

Lucka sexton: Julkort!

Jag skriver fortfarande julkort, och uppskattar mycket att få dem. Mängden har blivit mindre men jag och maken ser ingen tidpunkt när julkortsskrivandet skulle upphöra. Många julkort går till personer som också skriver julkort, förstås. Men vi skriver också julhälsningar till personer som av olika anledningar inte kan, förmår eller brukar skriva till oss. Det finns i år en särskilt god anledning att sända en hälsning även till den som kanske inte brukar stå på listan av mottagare.

Som så många andra jultraditioner härstammar julkorten från andra halvan av 1800-talet och vi har också (som vanligt) lånat in seden i huvudsak från Tyskland. Det första egentliga julkortet skall ha skickats i England redan kring 1840 men det är först i början av 1900-talet som julkorten får ett riktigt uppsving i Sverige. Jenny Nyströms rödklädda tomtar blir då ett kärt motiv, dessförinnan var granar och julklappar vanligast. På mina julkort i år är det många änglar, stjärnor, snötyngda landskap och en och annan julgransprydnad. Med nationalstatens befästande i alltmer demokratiska former, med nationellt postverk och en stark urbanisering fyllde sannolikt julhälsningen per post en funktion för att upprätthålla banden mellan människor.

Någon gång i det tidiga vuxenlivet fick jag en broderad julkortssamlare i form av ett hjärta av min mormor. Hon hade nog inte sytt den själv men jag tror hon köpt den på en julmarknad till vilken den syförening som hon var en del av tillverkat julsaker. Någon har broderat för hand och sytt på band i syfte att samla de julkort som anlände. Vi har den fortfarande uppe och samlar de julhälsningar som kommer. Den är en påminnelse inte bara om julkortens roll i julfirandet utan också en påminnelse om så många kvinnors handarbete för att göra världen lite vackrare.

Dekanens privata julkortssamlare.

Lucka fjorton och femton: Orkidéer till jul

Jag har alltid tyckt om att odla blommor på friland och att sköta krukväxter. När jag var yngre hade jag en del av lägenheten som jag kallade min djungel. Den bestod av Monstera, Fikusar, Kaktusar, Gullrankor och Porslinsblommor samt lite mindre krukor med sådant som var på modet då: Palettblad, Femöring och Mose stentavlor. Numera inskränker sig krukväxterna hemma till Benjaminfikusar, Dracena, Peperoni, Gullranka, Porslinsblommor och Trädaloe. Porslinsblomman har en särskild historia men den skall jag berätta om en annan gång.

Men, sedan ett decennium har jag ett helt fönster med orkidéer, och dessa blommar alltid vintertid vilket ger en ofattbar glädje. Alltihopa började när jag fyllde femtio år. Då fick jag orkidéer av mina svärföräldrar och från några kolleger. Till min häpnad trivdes de och förökade sig, de blommade och jag satte nya plantor i nya krukor. Nu är hela fönsterkarmen i vardagsrummet fullt av dem. Och när mörkret är som allra störst, i slutet av november eller början av december, då kommer plötsligt stänglar från var och en av plantorna och efter någon vecka hänger där ett överdåd av vita blommor! De är så fascinerande att titta på, så extremt detaljerade och perfekta.

När jag var barn trodde jag att orkidéer var så exotiska att de inte kunde växa i vårt land. Min pappa var i Singapore 1976 för att övervaka en installation av ett dieselkraftverk och hem kom han med en orkidé i ett plaströr, en rosa, som han sannolikt fått på planet. Jag minns att jag såg den som en främmande skör varelse som inte hade förutsättningar att leva i vårt karga land. Men nu förgyller de min vinter varje år.

Några av de julblommande orkidéerna i mitt fönster.

Lucka tretton: Välkommen till ljusdrottningen!

Idag är det Lucia – en tradition som jag högtidlighållit på olika sätt över åren. Ofta med hjälp av public service och fina luciamorgnar i Sveriges Television (som idag från Jukkasjärvi) men också med egna firanden eller barnens framträdanden i olika former.

Jag önskar helt enkelt alla läsare en fin Luciadag och tredje advent med en bild av undertecknad från luciadagen 1969 då jag väckte mina föräldrar med lussebullar och ljus i håret. Mamma tog bilden.

Lucka elva och tolv: Lilla Marie gör en tomte

För idag exakt 51 år och en dag sedan gjorde jag en tomte i skolan. Vi hade förstås sedvanliga julpyntsstunder och vid en av dem så klistrade och klippte jag (efter mall) ut delar till en tomte i flanell som jag klistrade fast på en pappskiva och därefter klistrade jag dit en liten lädersnodd som den kunde hänga i. Jag mätte men lyckades inte få den exakt i mitten så den har alltid hängt en aning snett. Men vad gör det – jag har gjort den själv i slöjden, ära vare Gud i höjden… Den pryder sin plats varje jul, numera i hallen.

Jag hade fyllt nio år och gick i trean i Krokslättsskolan när jag gjorde tomten. Första året gick jag i nybyggda baracker då skolan var för trång. Men redan i andra klass fick vi flytta in i själva skolan. Krokslättsskolan var den stora vita skolan på höjden ovanför vad som när jag föddes var Sveriges största textilfabrik – Mölnlycke Väfveri AB – och där de som sedan blev mina klasskamrater hade föräldrar som arbetade. Idag ligger där ett bostadsområde (Gustavsberg) från 1970-talet och ett företagshotell kallat ”Krokslätts fabriker” som i alla fall har behållit mycket av den ursprungliga exteriöra karaktären.

Intill fabriken låg gamla, slitna trähus från förra sekelskiftet, varav några landshövdingehus, med låg standard. Där bodde (eller hade bott) under min tidiga skolgång många av de migranter, ofta från Finland och dåvarande Jugoslavien, som arbetade i textilfabriken, många av dem föräldrar till mina klasskamrater. Kanske skulle området idag betecknats som ett ”utsatt område”. Ingenting är nytt under solen.

Maries tomte.