Kategori: Allmänt

Jag har alltid tyckt om att odla blommor på friland och att sköta krukväxter. När jag var yngre hade jag en del av lägenheten som jag kallade min djungel. Den bestod av Monstera, Fikusar, Kaktusar, Gullrankor och Porslinsblommor samt lite mindre krukor med sådant som var på modet då: Palettblad, Femöring och Mose stentavlor. Numera inskränker sig krukväxterna hemma till Benjaminfikusar, Dracena, Peperoni, Gullranka, Porslinsblommor och Trädaloe. Porslinsblomman har en särskild historia men den skall jag berätta om en annan gång.

Men, sedan ett decennium har jag ett helt fönster med orkidéer, och dessa blommar alltid vintertid vilket ger en ofattbar glädje. Alltihopa började när jag fyllde femtio år. Då fick jag orkidéer av mina svärföräldrar och från några kolleger. Till min häpnad trivdes de och förökade sig, de blommade och jag satte nya plantor i nya krukor. Nu är hela fönsterkarmen i vardagsrummet fullt av dem. Och när mörkret är som allra störst, i slutet av november eller början av december, då kommer plötsligt stänglar från var och en av plantorna och efter någon vecka hänger där ett överdåd av vita blommor! De är så fascinerande att titta på, så extremt detaljerade och perfekta.

När jag var barn trodde jag att orkidéer var så exotiska att de inte kunde växa i vårt land. Min pappa var i Singapore 1976 för att övervaka en installation av ett dieselkraftverk och hem kom han med en orkidé i ett plaströr, en rosa, som han sannolikt fått på planet. Jag minns att jag såg den som en främmande skör varelse som inte hade förutsättningar att leva i vårt karga land. Men nu förgyller de min vinter varje år.

Jag vet att jag sannolikt tillhör en minoritet som tycker om lutfisk. Men jag är van att tillhöra minoriteter så det spelar ingen roll för mig, lutfisk till jul är något jag uppskattar men numera sällan får tillfälle att äta. Idag på Anna-dagen skall lutfisken läggas i blöt för att bli klar till julafton. Den ska sedan kokas lätt och serveras med kokt potatis, vit sås med vitpeppar och gröna ärter. Och så svagdricka till, eller EBE-dricka som min mamma fortfarande säger.

EBE-drickan bryggdes möjligen på Enegrens bryggeri i Majorna och namnet anges komma från namnet på bryggeriets grundare Emanuel Bernhard Enegren (EBE). Mamma växte upp i Majorna men det bryggeriet grundades redan 1859 och försvann i praktiken i början av 1900-talet, ett bra tag innan mamma föddes. Mammas namn på svagdricka levde emellertid kvar. Möjligen fortsatte (eller var det så redan från början?) Eriksbergs bryggeri att sälja s k EBE-dricka. Svagdricka är hur som helst ett idag rätt okänt fenomen (utom möjligen på jul) men det var/är en söt, mörk humlesmakande dryck med låg alkoholhalt som ofta förekom som dryck till mat.

Denna dag lade alltså mormor lutfisken i blöt. Traditionen kommer ifrån bondesamhället då julen behövde långa förberedelser. Och mormor föddes och växte upp som dotter i en bonde- och fiskarfamilj på Orust där lutfisken var en central del av julmaten. Jag minns trappan ner i källaren i det hus på Hisingen som morfar och mormor byggde på 1940-talet, den gick ned från en dörr i det lilla matrummet. Trappan svängde en aning och precis där vid foten av trappan hade mormor ett par stora baljor med fisk i vatten. Vattnet skulle bytas ofta – och lutet skulle i – och sedan med vatten utan lut. Det luktade speciellt – men jag visste ju hur den skulle te sig på julafton på tallriken. Och det var det viktigaste. Och i år blir det lutfisk på julafton. 🙂

När jag flyttade hemifrån var jag fullmatad med traditionell julmusik. Vi tyckte mycket om musik i familjen, mamma (och pappa en tid) sjöng i kör, jag spelade piano, morfar och farfar var förfarna i fiol respektive dragspel. När jag var fem fick jag börja spela piano för lärare och jag höll på tills jag var femton. Hos mormor och morfar spelades och sjöngs det mer eller mindre alltid när familjen träffades, och särskilt på jul. Min äldsta moster var en mycket duktig amatörpianist, min morbror arrangerade blåsmusik (och spelade trombon). Alla mammas syskon musicerade på olika sätt, inklusive mamma själv förstås. Ja, så musik var det mycket av i min uppväxt.

Som en liten lätt revolt mot denna ytterst seriöst musikaliska uppväxt köpte jag inför julen 1979 eller 1980 (tror det var det senare) en annan sorts julskiva: ”Glitter, glögg & Rock ’n’ Roll” med ett helt knippe svenska artister som sjunger julmusik av mer populärt slag. Ulf Lundells ”God jul är det nån hemma?” tillhör favoriterna liksom Lalla Hansson ”Sjömansjul på Hawaii”. Avslutningen där alla sjunger tillsammans i ”Snart kommer änglarna att landa” får nog den hårdaste julmotståndare att falla till föga för julen ohejdbara sentimentalitet.

Hos mig och maken spelas den illröda vinylskivan vid julgransklädningen varje jul. Ingen riktig jul utan att ha lyssnat igenom den här lilla julkaramellen. På hög volym.

Varje första advent letar jag eller maken upp en mycket tilltufsad julkrans i form av en stjärna av gröna plastimiterade grangrenar med ett par plastiga kottar och ett rött band som sett sina bästa dagar i vår jullåda. Varje år får vi också justera den lite eftersom stommen av ståltråd påverkas av förvaringen i jullådan i källaren. Men efter lite meck och ibland lite lagning (notera gärna den blå påsförslutningen på bilden nedan) så tejpas kransen upp på ytterdörren.

Jag har gått förbi många blomsteraffärer och handelsträdgårdar och tittat längtansfullt på de vackra tjocka, gröna kransar av tall, gran och cypress som säljs där. ”En sån skulle man ju på dörren istället” har jag tänkt. Men varje gång den tanken kommer så ser jag den lilla gröna plastkransen framför mig och minns varför det är just den som sitter på dörren.

Julkransen, eller adventskransen, har som så många andra svenska jultraditioner sitt ursprung i det katolska Tyskland. I mitten av 1800-talet dök den upp som en påminnelse om adventstidens kristna budskap men då som en krans med ljus i. Kransar med färska örter eller grenar har sedan antiken använts som segersymbol, en önskan om hälsa och välgång och som en hyllning. Kransen har också en historia hos oss med skördekransar på sommaren, lagerkransar i akademin, segerkransar i Vasaloppet eller blomsterkransar på midsommar. Så julkransen är sannolikt bara en av många pusselbitar i den bild av julens traditioner som vi lever med.

Varför envisas jag då med att hänga upp en plastig och tilltufsad stjärna med tejp på dörren varje år? Varför inte köpa en stor, fin och färsk krans att hälsa julen välkommen med? Min gamla stjärna i plastimitation är ett barn av 60-talet. Precis som jag själv. I den miljö där jag växte upp var måttlighet och anspråkslöshet norm. Liksom en praktisk hållning till tillvaron. En stjärna i plast som kan användas om och om igen, hållbar och diskret – perfekt val. Den hängde på dörren till lägenheten i Krokslätt varje jul. För många år sedan stod jag som ung vuxen utan det mesta och det lackade mot jul. Min moster och min mormor kom med juldukar och pynt. Och då sa min mamma att jag gärna fick ta med mig stjärnan. Jag fick en fin jul det året trots allt. Stjärnan som därefter hänger på dörren varje jul har hängt med från min barndom och den symboliserar varifrån jag kommer och var jag har mitt hjärta.

Julkrubban som ställs fram varje advent hemma hos oss är inte heller den någon barndomstradition. Tvärtom så är det något som jag tog till mig i vuxen ålder. Ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag fick julkrubban men jag minns mycket bestämt att figurerna låg i träull i en trälåda. Kanske var det något jag fick redan när jag bodde hemma? Eller i present när jag blev äldre? Figurerna är i alla fall gjorda i något slags keramiskt material.

I samband med att maken och jag bildade ett nytt hem dök också en ny julkrubba upp 🙂 I alla fall, ett antal figurer, denna gång i plast. Så nu finns det två av allting i vår julkrubba hemma. Två Marior, två Josefar, två Jesusbarn och en dubbel uppsättning vise män. Dessutom har vi också en liten kamel-karavan i olivträ, en gång för mer än ett halvt sekel sedan inköpt i det heliga landet av min farmor och farfar. I min värld är det med hjälp av den som de vise männen anländer till stallet i Betlehem. Självklart är den därför alltid en del av julkrubban.

Vanliga jular brukar de äldsta barnbarnen (nu åtta år) älska att pyssla med de små figurerna. Och en jul var både ett Jesusbarn och en ängel försvunnen… De återfanns så småningom i ett annat hem där de åtminstone under en tid fått utgöra en möjlighet till möte med både nåd och omsorg. Nu är alla dock återbördade och just det här året lär krubban nog få stå orörd av barnahänder. Däremot sträcks förstås båda små Jesusbarnens händer ut mot oss alla.

Jag tycker det känns väldigt generöst att erbjuda världen två heliga familjer och sex stycken visa resande från fjärran land, enligt min mening är det vad vi behöver i dagsläget.