Lärosätena behöver ta ett eget större ansvar för samverkansuppgiften

Tisdag den 7 juni deltog jag i en konferens arrangerad av Centrum för samverkande visuell forskning, GPS400 vid Göteborgs universitet. Mitt deltagande rörde en paneldiskussion om samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället särskilt inom kulturarvsområdet. I panelen återfanns representanter för både lokala och nationella institutioner och aktörer som t ex Kungliga Biblioteket, Higab och Västra Götalands-regionen. Som så ofta var vi alla eniga om hur viktigt det är att förbättra vår förmåga till samverkan.

Mitt bidrag var dels att framhålla lärosätenas, och särskilt Göteborgs universitets, ansvar för att skapa kontaktytor, dels att lärosätena behöver bli bättre på att själva avsätta resurser för att göra det möjligt för forskare och lärare att genomföra samverkan. På fakultetsnivån är resurserna alldeles för knappa för att kunna genomföra den här typen av initiativ. De medel vi får fördelade från universitetsstyrelsen är avsedda för utbildning och forskning – externa medel kan alltid sökas men den akademiska marknaden gynnar inte alltid de områden som är starka hos just oss eller där de största behoven i samhället finns.

Jag tror att Göteborgs universitet skulle behöva skapa en samverkansplattform som var gemensam för hela lärosätet – och förenar alla de enskilda initiativ som just nu bildar en skog av ingångar med mer eller mindre precisa villkor. Inom ramen för en sådan plattform skall också finnas utrymme för en s k matchmaking mellan å ena sidan forskare, forskargrupper, lärarlag och utvecklingsprojekt inom universitetet och å den andra behov och önskemål om universitetets förmågor och resurser.

I dagsläget bygger samverkan alltför ofta på individuella kontakter och tillfälligheter (vilket dock kan bli väldigt bra) istället för på en strukturell ordning som ger möjligheter till långsiktiga relationer där behoven och resurserna kan ”matchas” för att komma hela samhället till nytta. Ibland är det också kommersiella intressen som styr, något som kan leda universitetets resurser bort från det gemensamma bästa, bort från demokratins behov och från civilsamhället.

Nyckelordet för samverkan tror jag är ömsesidighet. Det måste finnas ett behov och en längtan från båda parter, och en nytta för båda parter. Forskaren som får nya perspektiv likaväl som samhällsaktören som får utvecklingsbehov tillgodosedda. Ett första steg från lärosätena vore att satsa på anställningar i vars arbetsuppgifter samverkan är en central del, s k samverkanslektorat. Men också samverkansdoktorander och utlysningar av utbytesprojekt där samarbete är det centrala värdet vore utvecklande.

Goda exempel på plattformar med utrymme för samverkan finns på Oxfords universitet – TORCH – och på Cambridge universitet – CRASSH. Riksbankens jubileumsfond utlyser också bidrag för s k Flexitanställningar, något som nu permanentas, vilket är ett led i stärkandet av samverkan mellan lärosätena och det omgivande samhället.

Med detta sagt så sker utomordentligt många goda insatser inom ramen för samverkan alldeles oavsett de strukturella förutsättningarna. Men jag tror att vi med ganska enkla medel kunde komma mycket längre, både till glädje för universitetets lärare och forskare och det samhälle i vilket vi verkar.

Forskningens profilområden – en skvader eller en dold agenda?

Magnoliorna har just börjat blomma, solen står högt, kvällar och mornar är ljusa, fåglarna kvittrar intensivt. Våren här här. Jag har förmånen av att kunna promenera igenom några parkområden på mornar och kvällar, är tacksam för det eftersom de soliga dagarna oftast tillbringas på kontoret. Men nu är det Valborg och Första maj – dock utan minsta extra-tid i kalendern – och självdeklarationens sista dag på måndag. Vilken helg! 🙂

Dagens ämne är dock inte våren utan den ständigt pågående huvudvärken kring regeringens satsning på s k profilområden.

I forskningspropositionen som kom 2020 aviserades ökade basanslag och dessa avser regeringen nu att fördela med hjälp av en ”kvalitetsbaserad resursfördelning” som vilar på grunden att varje lärosäte presenterar ett till fem profilområden vilka konkurrerar med varandra om de nya medel som (eventuellt) ställs till förfogande. Enligt regeringen skall den nya tilldelningen användas från 2024. I nuläget är det oklart hur stor del av forskningsmedlen som avses gå denna väg, det har talats om 500 miljoner kronor till 27 olika lärosäten, och likaså om denna tilldelning ersätter den s k snurra som används idag för upp till 20 procent av anslaget (och som baseras på nyckeltal som publikationer m m).

Arbetet med att ta fram profilområden har genomförts i forskningsnämnden men eftersom läget är så oklart från departementet och regeringen är arbetet inte i någon operativ fas ännu. Rektors bedömning är att vi som lärosäte skall ”gräva där vi står” och alltså framhålla de spetsområden vi har.

Men samtidigt skapar osäkerheten kring framtida tilldelningen basanslagen oklarhet kring begreppet ”profilområde” – om en ökad del av anslaget skall gå den vägen är det ju inte fråga om en profil utan om reguljär och grundläggande verksamhet? Hur skall ”normalforskning” finansieras om inte forskningsmedel tilldelas lärosätena i enlighet med de uppdrag de har? Externa medel kan inte vara vägen för all den ”normalforskning” som helt enkelt måste hållas igång och som en dag kanske leder till ett genombrott. Om basanslag inte längre är basanslag utan även de blir föremål för ansökningskonkurrens så utarmas lärosätenas möjlighet att bedriva kvalificerad utbildning på vetenskaplig grund. På längre sikt utarmas samhället på vetenskaplig kunskap och skapandet av ny kunskap och utvecklingen av kunskap styrs till ekonomiskt och statusmässiga lukrativa områden utan hänsyn till behoven i den demokratiska samhällsutvecklingen.

Många av oss som intresserar oss för sektorns inre arbete ser satsningen som ett sätt för regeringen att legitimera ökade forskningsmedel till de mindre lärosätena. Om det var tanken hade det varit enklare att inte gå omvägen över ansökningsförfarandet med allt vad det innebär av arbetstid och smärtsamma förenklingar. Jag tror att alla de stora lärosätena hade tyckt att det varit okej om regeringen beslutat sig för att fördela ett ökat basanslag till vissa mindre lärosäten (även om det inte varit vetenskapligt rationellt) och låtit det passera för vad det vore – en regional satsning.

***

Maj månad kantas av akademiska högtider: efter Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen den 30 april följer doktorspromotion för 2020 den 6 maj, diplomeringsceremoni den 17 maj och professorsinstallation för 2019-2021 den 20 maj. Den 14 juni genomförs pensionärshögtiden. Kanske ses vi någonstans i minglet?

En höst med återgång och så lite om infrastrukturutredningen

Välkomna tillbaka och välkomna till en spännande höst med återstart för hela verksamheten vid Humanisten!

Sommaren har förflutit och hösten är här. Just nu sitter jag på en distansarbetsplats med ovanligt vacker höstlik utsikt över rönnar, körsbärsträd och hagar, en natur som långsamt börjar gå till vila. Under resten av den här månaden är hemarbete påbjudet för statliga myndigheter, när verksamheten så tillåter. Men redan om ett par veckor kan vi börja återkomsten till campus och till akademiskt liv såsom det brukat vara. Fast kanske inte riktigt ändå…

För första gången är en majoritet av våra antagna studenter distansstudenter. Humanistiska fakulteten har en lång tradition av distanskurser och utvecklingsarbete för distansundervisning. Men såvitt jag vet är det i höst första gången som fler studenter är antagna till distanskurser än till till campuskurser – hur fördelningen kommer att vara i det praktiska arbetet vet vi inte säkert. Avhopp, reservantagning och liknande kan förskjuta balansen. Oavsett detta så är fördelningen ett memento för oss pedagogiskt. Vi har alla möjligheter att i våra nya lokaler erbjuda utmärkta lärmiljöer och pedagogiska verktyg för distansstudier, och det är en riktning som vi behöver arbeta i när vi nu återvänder till huset.

Och nya regler om distansarbete är på väg. Det berör främst dem som arbetar med verksamhetsstöd och inriktningen är att uppdatera de regler som senast reviderades 2014. Avsikten är att möjliggöra distansarbete i viss grad även på mer regelbunden basis. Men det är fortsatt så att frågan om att arbeta på distans avgörs av arbetsuppgifterna och verksamhetens behov. En utredning kring villkor och förutsättningar för distansarbete genomförs under hösten och sannolikt kommer det att finnas ett nytt styrdokument för dessa frågor till våren 2022.

I sommar kom Tobias Krantzs utredning om nationell infrastruktur. Krantz är anställd på Svenskt Näringsliv för att arbeta med utbildning och forskning men var också under ett drygt år forsknings- och högskoleminister i regeringen Reinfeldt. Utredningen fokuserar på de stora nationella (och internationella) infrastrukturerna och särskilt på finansieringen av dessa. Uppgiften är jättestor men utomordentligt väsentlig för svensk forskning. Allt mer även av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning bedrivs med stöd av, eller i samverkan med, infrastrukturer av olika slag. För vårt områdes del ofta digitala infrastrukturer som databaser men också system för maskininlärning och analys av stora mängder empiriska data, både historiska och samtida.

Utredaren föreslår, utan annan koppling till utredningens direktiv än önskan om långsiktighet, att forskningsberedningen (som förbereder regeringens forskningspropositioner) borde bestå av partiföreträdare från alla riksdagspartier. Det alltså utöver de 12 forskningssakkunniga personer från akademin som nu sitter där. På vilket sätt långsiktigheten gynnas av en partipolitisering av regeringens rådgivande grupp i forskningsfrågor framgår inte. Utredningen föreslår också en kraftigare styrning av finansiering av nationell infrastruktur genom att den skall inordnas i en ny särskild myndighet, skild från Vetenskapsrådet som idag har en särskild kommitté för infrastruktur. Därutöver vill utredaren se ytterligare en ny myndighet som samordnar digitala infrastrukturer (SUNET, SND, SNIC m fl).

Genomgående uppvisar utredaren stark tilltro till att myndighetsstyrning samt ökat inflytande från politiska företrädare och från näringslivets intressen skulle förbättra förutsättningarna för att utveckla svensk strategisk infrastruktur. Argumenten för det är dock tunna eller lyser med sin frånvaro. På de 338 sidorna förekommer orden ”styra” eller ”styrning” nästan 200 gånger. Oavsett att utredningen har till uppgift att bland annat diskutera styrning så var det övergripande syftet enligt direktiven att utreda förutsättningarna för att utveckla, prioritera och organisera svensk forskningsinfrastruktur – ord som förekommer med frekvensen 50, 20 och 30 gånger i samma text. Inte ens tillsammans nämns de mer än hälften så många gånger som olika varianter av styrning. Personligen tycker jag utredningen är lite av en besvikelse då den dels saknar konsekvensanalyser och dels anbefaller en och samma lösning på alla problem; ökad styrning. De stora frågorna kvarstår obesvarade. Nå, så småningom blir det dags för remissrunda. Det blir spännande.

***

Nu tar vi oss an hösten med gott mod, gott omdöme och respekt för både varandra och för alla de förändringar som inträffat under den 1,5 år som vi levt i vad som måste betraktas som ett undantagstillstånd. Välkomna tillbaka!

Höst vid sjön

Akademisk frihet får skydd – men regeringens kontrollmani kunde vi vara utan

Forskningspropositionerna som kommer varje mandatperiod (den senaste kom före jul och heter 2020/21:60) är en av universitetsvärldens viktigare publikationer. Inte för att den innehåller detaljerade uppgifter i likhet med budgetpropositionen utan för att den förmedlar ett generellt budskap från regeringen om prioriteringar och värderingar för hela universitetsvärlden. Förhoppningsvis kan propositionen behandlas i riksdagen efter påsk. Propositionen innehåller lite spretiga besked och flera av dem är också outvecklade. Till de verkligt positiva hör att den akademiska frihetens princip, liksom vikten av forskningskommunikation i bred mening, föreslås införas i högskolelagen. Llikaså utlovas kraftiga ökningar av basanslagen till forskning så att utbildning kan bedrivas på vetenskaplig grund. Men tyvärr lyser en övertro på styrning, kontroll och profilering igenom i väldigt många av förslagen. Här följer några axplock av relevans för humanistisk forskning och akademins roll i samhällsutvecklingen.

Att akademisk frihet som princip skrivs in i högskolelagen är brådskande menar regeringen, och den bedömningen är vi nog många som kan skriva under på. Debatten om covid-19 och politiska åtgärder i medicinska frågor har blivit så hätsk att forskare säger sig nu sluta med forskning om ett visst område. Det är välkänt att det även tidigare varit svårt att forska och undervisa om frågor som rör t ex immigration, genusforskning, kriminologi och klimatforskning utan att få hat och illasinnade kommentarer i offentligheten. Med ett stöd i högskolelagen blir det också lättare för lärosätena att än mer stödja utsatta forskare och lärare. Södertörns högskola menar i sitt remissvar att den akademiska friheten istället borde skrivas in i grundlagen, jag delar den uppfattningen men hoten är idag så stora att det behövs en snabbare väg för att visa var den svenska demokratin står i dessa frågor.

Regeringen har valt att lägga stora summor på ett tiotal s k forskningsprogram som riktas mot de samhällsområden som regeringen bedömer mest angelägna. En satsning (igen) på excellenscentrum skall också genomföras inom ramen för Vetenskapsrådet. Därutöver läggs pengar på infrastrukturer och mindre summor på forskarskolor och bildningslyft. Men också på att göra Mälardalens högskola till universitet. Här flaggar regeringen också för en ny princip för vilka lärosäten som får benämnas ”universitet”. Ser fram emot att höra mer om detta. Intressantast för oss inom humaniora är forskarskolorna, men någon modell för detta finns inte utan skall arbetas fram inom Vetenskapsrådet.

Att regeringen vill styra mer framgår inte bara genom att man väljer att fördela ökade medel genom att peka på ett tiotal olika samhällsområden inom vilka forskning skall bedrivas utan också genom att regeringen vill införa en ny modell för fördelning av forskningsmedel. Från och med 2023 skall medel fördelas med hjälp av s k profilområden men även någon form av kvalitetsgranskning vars grund skall vara modifierad bibliometri, kvalitetsgranskningsprogram och förmåga till samverkan. För mig är det oklart hur (och egentligen också av vem) denna modell skall utvecklas och hur den skall tillämpas. Har det gått för fort i arbetet med proppen? Dock framgår det – på många sidor – hur viktigt regeringen anser att det är med uppföljning och kontroll. STRUT-utredningens förslag om dialogbaserad styrning nämns men avfärdas, tillitsdelegationens arbete med tillitsbaserad styrning nämns inte ens. Självklart måste det finnas kontroll och styrning inom universitetsforskning, men istället för att föreskriva exakt vilka empiriska fenomen det skall forskas om så hade det varit roligt om regeringen hade förstått den kreativa logik som kännetecknar god forskning – och att man kanske tagit i beaktande att just dessa fenomen faktiskt redan är på forskningskartan. En slags bottom-up-process. Det är litet sorgligt att den svenska regeringens högsta ansvariga för forskning och högre utbildning tycks tro att det går att styra och kontrollera fram kreativitet, innovation och framförallt den ”serendipity” som varje forskare eftersträvar men bara når då och då.

När det gäller akademisk frihet finns det också anledning att uppmärksamma två helt andra processer i omvärlden; dels debatten om ”Vita Havet” på Konstfack i Stockholm, dels den jakt på ”islamo-gauchisme” i forskningen som just nu sätts igång i Frankrike.

Att frågor om rasism diskuteras inom de konstnärliga utbildningarna är ingenting nytt, men hätskheten i debatten som delvis rör utställningslokalen ”Vita Havet” och som förts av det kollektiv som kallar sig ”Brown Island” (i detta hav får man förmoda) är tråkig att se. Diskussionen är inte så enkel att det handlar om namngivning utan istället rör det frågor om hur konstnärlig utbildning vidareför och förstärker normer om konst och dess roll i samhällsutvecklingen. Frågorna är värda att tas på stort allvar, särskilt som vi vet hur stark den sociala snedrekryteringen är till denna typ av utbildningar. Rektor Maria Lantz skriver själv och länkar också till övriga artiklar i debatten på Konstfacks hemsida.

Utbildnings- och forskningsminister Frédérique Vidal i Frankrike har aviserat att hon avser att undersöka fransk forskning utifrån begreppet ”islamo-gauchisme” för att skilja på politisk aktivism och vetenskaplig forskning. Som ledarskapet för det kända franska lärosätet SciencesPo i Paris skriver i ett uttalande så är ministerns ambition inte bara bisarr i ett demokratiskt perspektiv utan i sig själv också ett tecken på misstänkliggörande av forskare och forskning. Tillsammans med övriga ledare för franska universitet och med CNRS (ung franskt nationellt forskningsråd) tillbakavisar de själva begreppet, som inte har någon som helst akademisk förankring, och alla försök att genomföra denna undersökning. Läs uttalandet här.

***

Det finns alltså ingen som helst anledning att vänta med att införliva den akademiska frihetens princip i högskolelagen, även om forskningens frihet redan finns skyddad i grundlagen. Förr än man anar kan en klåfingrig och okunnig styrningsmani falla över i direkt hot mot den frihet vi inom universiteten betraktar som självklar.

Humanioras plikt och vikt inför 2020-talet

På Trettondagsafton den 5 januari skrev jag och dekanen för humanistisk och teologisk fakultet i Lund Johannes Persson en debattartikel i GP där vi argumenterade för en stark och ny forskningssatsning på humanistisk forskning i syfte att skapa breda teoretiska plattformar och starkare incitament för samarbete både inom humaniora och mellan humaniora och andra vetenskapsområden. Humaniora är en nödvändighet, menar vi, om de problem och svårigheter som återfinns såväl på mikronivå i vårt eget samhälle som på den globala nivån skall kunna hanteras. Men en försvinnande liten del av den statliga forskningsfinansieringen landar i humanistiskt inriktade verksamheter, något som på lång sikt riskerar både att försämra samhällets motståndskraft vid kris och oro men också utarma själva kunskapsbasen för samhällsutvecklingen.

Inför det nya decenniet krävs verkligen en förnyad kamp för kunskap och för kunskapens roll i samhällsutvecklingen. När anekdoter och åsikter jämställs med verifierad kunskap i samhällsdebatten eller när dramatiken i en medieberättelse är viktigare än sanningshalten, ja då behövs vi. När källkritiken brister eftersom många hellre blir smekta medhårs än får sina fördomar ifrågasatta och när längtan efter den homogena nationella gemenskap som aldrig funnits växer sig politiskt stark, ja då behövs vi. Man får gärna kalla oss tråkiga, men då står vi ändå där med våra ”å ena sidan och å andra sidan” eller ”det beror på hur man menar” och gör tillvaron komplicerad. Det är en del av vårt jobb. Då är det lite symboliskt att just detta första år av 20-talet så samlas vi alla i ett och samma hus, och vilket härligt hus se’n… Här kan vi – med viss distans och i ett flödande klart ljus – analysera och diskutera samhällsutvecklingen, men också bjuda in till samtal, studier och fördjupning inom ett brett humanistiskt område.

För mig personligen innebär också det nya året och det nya decenniet att jag går in i den andra fasen av mitt dekanskap. För tre år sedan tillträdde jag som dekan för Humanistisk fakultet och jag kan verkligen inte säga att jag visste vad som väntade 🙂 Nu har jag blivit varm i kläderna, för att inte säga hemtam, på fakulteten och ser fram emot de kommande tre åren med stor glädje och tillförsikt. Kanske kan vi nu (äntligen) få gå över i en fas där vi aktivt förvaltar och utvecklar våra styrkor och utröner hur den kan tas tillvara i vår nya miljö.

Varmt välkomna tillbaka till ett nytt verksamhetsår och till vårt nya intellektuella hem.

Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.

 

 

Humaniora behöver inte försvara sig – men kan inte vila på sina lagrar

They simply believed in the humanities and knew from experience that the disciplines would bring students above the categories of nation, vocation, and time to become members of a class constrained by no such boundaries.

Jag citerar här Justin Stover, doktor i medeltida latin och anställd som forskare och lärare vid Edinburghs universitet, i den politiska tidskriften American Affairs (hösten 2017) och senare även i Chronicle of Higher Education (mars 2018). Utgångspunkten är den (ständigt) återkommande debatten om humanioras nytta och betydelse i demokratiska samhälle. När frågan nu åter är uppe för debatt är hans (möjligen oväntade) tes att det inte finns någon anledning för humaniora att vare sig försvara sig eller kampanja för sin sak. Han fortsätter:

The humanities are no more or less relevant now than they ever were. It is not the humanities that we have lost faith in, but the economic, political, and social order that they have been made to serve. Perhaps we demand a case for the humanities only because we cannot fathom having to make a case for anything else.

Jag tycker att Stover har en avgörande poäng, men jag menar att situationen I Storbritannien inte direkt kan överföras på situationen i Sverige. En skillnad är att i Storbritannien har en akademisk examen i klassiska språk, filosofi, historia eller kulturvetenskap ett värde på arbetsmarknaden som inte finns i Sverige. Jag brukar återkomma till kollegan i Oxford som berättade om en god väns dotter som läste konstvetenskap, filosofi och lite klassiska språk och sedan fick jobb på försäljningsavdelningen på ett av Europas stora modeföretag. På en fråga om hur de såg på hennes kompetens för jobbet hade den blivande arbetsgivaren sagt att ”sälja våra varor och sköta våra system kan vi lära henne, men vi kan inte ge henne henne analys och bildning.” Så har jag sällan eller aldrig hört svenska arbetsgivare resonera. Men jag skulle gärna vilja att det gjorde det.

Om vi återvänder till Stovers poänger så pekar han på ett av de argument som jag delvis tog upp här på bloggen i somras, nämligen att det finns något lockande i såväl elitism, specialisering och fördjupning. Humanioras essens är att reflektera över och fördjupa sig i de spår vi människor lämnar efter oss och i de kulturella system som vi utvecklar för att hålla samman gemenskaper och särskilja gemenskaper. Det är också vad som drar studenter till oss: intresse för ämnet! Och därmed sprider vi en sorts ideologi – en ideologi om vad som är värt att veta, vad som gör människan till människa och om vad som är avancerat, svårt, komplicerat och därmed utvecklande. Som Stover skriver så lärde sig inte unga människor på medeltiden att skriva hexameter för att bli kreativa, nyttiga och innovativa. De lärde sig detta eftersom det var vad som krävdes av en bildad människa, och endast en bildad människa kunde förväntas ha omdöme och förmåga att bära andras förtroende.

Universitetet, och särskilt humaniora, kläms idag mellan de kritiker som hävdar att vissa felaktiga ideologier sprids där (läs: s k post-modernism) och andra som hävdar att man inte får en kunskap som krävs i arbetslivet (läs: instrumentell kunskap). Ja, en viss ideologi sprids på universitetet och har alltid spridits där – en ideologi om kunskapens och om den vetenskapliga nyfikenhetens primat. En ideologi om att friheten att komma på och formulera sina forskningsproblem är absolut, lika absolut är tvånget att utsätta sig för kollegernas granskning och stå upp för sina resultat, metoder och perspektiv. Att vara vid ett universitet förpliktigar – att vinna auktoritet på kunskapens område är något som måste göras om och om igen.

Humaniora skall vara öppet för alla som vill pröva, för alla med intresse och förkunskaper som räcker, oavsett studietradition och social bakgrund. Så länge vårt kunskapsområde är inkluderande och öppet behöver vi inte vara rädda vare sig för elitism eller för specialisering. Men det kräver aktiva åtgärder för att bredda rekryteringen och öka stödet för dem som behöver vänja sig vid studietakten och studiedisciplinen. Självklart ställer det krav på oss – vi måste ständigt utveckla vår pedagogik, våra ämneskunskaper och vår analytiska förmåga. Och vi måste göra det i en öppen, mångfaldig och generös arbetsmiljö, det är vad som stimulerar vetenskaplig utveckling.

Humaniora är helt enkelt universitetets grund, inget som man kan ha och mista. Utan en humanistisk fakultet är ett universitet inget universitet i klassisk mening. Här finns, och skall finnas, ett förvaltande av ett kunskapsarv, utveckling av nya perspektiv på människans existens och en kulturell reflektion som är nödvändigt för varje modernt demokratiskt samhälle. Och det är till det som vi bjuder in studenter och kolleger.

Låt mig få avsluta med ännu ett citat av Justin Stover:

The humanities and the university do need defenders, and the way to defend the humanities is to practice them. Vast expanses of humanistic inquiry are still in need of scholars and scholarship. Whole fields remain untilled. We do not need to spend our time justifying our existence. All we need to do is put our hand to the plow. Scholarship has built institutions before and will do so again.

Precis. Hårt och träget arbete. Vare sig mer eller mindre.

*

Och det citatet passar ju bra när våren är på inmarsch över landet, för med den följer arbete med att sköta åkrar och planteringar, klippa träd och rosor samt då och då njuta en fika utomhus! Vågar man utbryta i en liten hyllning till den obesegrande solen, sol invictus?

En första aning om nya styrningsmodeller – och ett nytt hus…

I förra veckan damp en liten promemoria ner i mejlboxen, den heter ”Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor” och är den första rapporten från den av regeringen tillsatta ”Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Strut) SOU 2017:05. Inte bara för att Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman är särskild utredare utan också för att styrningsfrågorna inom högskolan är så brännande ser jag – och nog de flesta av mina kolleger – fram emot utredningen med stort intresse.

I dessa de första 22 sidorna framträder en analys som uppenbart bygger på egen erfarenhet av styrningsfrågor i vår sektor, men också på en grundsyn där tillit och förtroende måste bli mer närvarande i relationen mellan regering och högskolesektorn.

Låt mig bara lyfta ett par ting i den aktuella promemorian:

1. Den idé om konkurrens som sedan många år genomsyrat modeller för tilldelning av forskningsmedel har visat sig permanenta maktstrukturer (och varit negativt för jämställdheten) och kringskära friheten istället för tvärtom. Fokus på externa medel har skapat en ängslighet i sektorn som inte ger utrymme för originalitet och nyskapande, och som dessutom kvarhåller områden som är i den forskningsmässiga skuggan just där. I vårt land kommer vi som lärosäten att konkurrera med varandra istället för att poola resurser och bygga starka nationella forsknings- och utbildningsmiljöer. För min personliga del minns jag frustrationen när jag deltog i arbetet att utveckla en fakultetsgemensam metodkurs och istället för att tänka i ämnesmässiga och nationella stordriftsfördelar tvingades se till just lärosätets intressen i relation till andra stora lärosäten. Vilka som kom i kläm? Doktoranderna naturligtvis!

2. I ett samlat anslag för utbildning och forskning bör beräkningen ske utifrån tanken att utbildning behöver en fast basanslag. Prestationer bör alltså inte få ett så bedövande stort genomslag som är fallet idag. Ett fast grundanslag ger möjlighet att bygga upp långsiktiga utbildningar och att tolerera små studentgrupper under längre perioder. Risken är annars att viktiga delar av akademisk kompetens försvinner, den svälts ut om och när den tappar i attraktivitet från studenter och arbetsmarknad lokalt och temporärt. När så kompetensen behövs så finns den inte längre kvar och det krävs stora resurser för att återuppbygga den, om det alls är möjligt.

Även här drar jag mig till minnes diskussioner om huruvida t ex jämförande konstitutionell rätt (författnings- och grundlagsfrågor) egentligen hade något berättigande i en allt mer internationell och konkurrensutsatt forskningsmiljö – många ansåg att sådant kanske mer hörde hemma i seniorernas och hobbyprojektens hörn. Efter några parlamentariskt turbulenta år i vårt land och hot mot pressfrihet och rättsstat t o m i EU står författningsfrågorna inte så lågt i kurs längre, och som tur är finns kompetensen kvar. Många av våra traditionella universitetsämnen går upp och ned i popularitet, visst behövs förändring över tid, men det är också universitetets roll att utöva motstånd mot en kunskapssyn där marknadsvärdet avgör vilken kunskap som är ”sann”, ”nyttig” och ”rätt”.

Jag ser mycket fram emot Strutens kommande avrapporteringar och hoppas på livlig diskussion kring dessa för oss alla avgörande frågor under våren! Klicka och läs själv via länkarna ovan.

***

En helt annan sak – bygget går framåt och i morse tog jag den här bilden från trapporna ner från Dicksonsgatan. Två helt nya våningar växer fram!

 

 

Nytt resursfördelningssystem utreds – sannolikt större fokus på förutsättningar för forskning och utbildning

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.