Publicerat

Kan ett universitet styras?

The university is an autonomous institution at the heart of societies differently organized because of geography and historical heritage; it produces, examines, appraises and hands down culture by research and teaching. To meet the needs of the world around it, its research and teaching must be morally and intellectually independent of all political authority and economic power.

Så lyder i engelsk översättning den första grundläggande principen för de europeiska universitetens oberoende, universitetens Magna Charta, undertecknad i Bologna 1987 av större delen av de europeiska universiteten, däribland Göteborgs universitet. Deklarationen övervakas och utvecklas av Observatory Magna Charta Universitatum. Uppfyller den svenska högskolesektorn denna fundamentala princip, hur oberoende av ekonomisk makt och politisk auktoritet är dagens rektorer, styrelser, dekaner och prefekter egentligen? Kollegialitet blandas ihop med demokrati, kraftfull styrning blandas samman med samhällsrelevant problemlösning och kreativitet förväxlas med ekonomisk framgång.

Enligt uppgift vill regeringen återigen utreda ledningsfrågor inom universitet och högskolor. Frågan är med vilken utgångspunkt? Är det frågan om huruvida den nya rektorsstyrda och linjestyrda organisationen är förenlig med Magna Charta tro? Eller är det snarare med perspektivet att de olydiga forskarna måste disciplineras ytterligare med fler externa chefer med hårda nypor och ekonomistyrning i blicken?

I en studie som genomförts vid Uppsala universitet och presenteras av Academic Rights Watch  ifrågasätts om bland annat Göteborgs universitet överhuvudtaget uppfyller grundläggande kriterier för ett kollegialt beslutsfattande, kriterier som UNESCO använder som rekommendationer för hur högre utbildning och forskning skall bedrivas. Det finns t o m tecken på att resultat, om än i studentuppsatser, som inte passar in i bilden smusslas undan. Jag tror att sådant är misstag i arbetet, styrning och anpassning fungerar mer subtilt än så.

Jag skulle vilja ställa frågan om universitet överhuvudtaget skall styras. Är ”styrning” verkligen ett ändamålsenligt begrepp i ett sammanhang som handlar om så olika verksamheter som det praktiska sökandet efter nya antibiotika och djupdykningar i normativa frågor om hur denna skall användas? Jag tror inte det. Universiteten skall, i enlighet med Magna Charta, vara en slags tänkandets frizon där den kollegiala granskningen är överordnad alla andra krafter. Därmed inte sagt att det är felfri, tvärtom, en ständigt pågående debatt om processer och former för forskning och utbildning är oundgänglig. Men, enligt min uppfattning, tycks nästan alla nya styrningsfilosofier, utredningar och utvärderingar istället syfta till att tysta denna vildvuxna debatt och ersätta den med tydliga externt genererade mål, hierarkiska arbetsformer och ekonomisk avkastning som ledstjärnor.

Utreda ledningsfrågor inom högskolan. Jojo. Jag väntar med spänning.

Publicerat

Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust

…all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av  maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Så skriver Göran Brulin och Lennart Svensson (Linköpings universitet) under strecket i Svenska Dagbladet angående Peter Dahler-Larsens kritiska uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2011).

Nu i januari är det säkert fler än jag som dragits in i redovisningsarbete där stort och smått som genomförts under året 2013 skall redovisas till någon ansiktslös utvärderingsprocess vars syfte för de flesta kolleger framstår som mycket oklart och kanske t o m tveksamt. Jag är en vän av tydliga mål för mitt arbete, utan dem skulle det vara omöjligt för mig att ha en riktning i det jag gör. Problemet är att livet självt då och då dyker upp och ställer sig i vägen för den fina planerna. Målen uppfylls, men kanske inte riktigt på det sätt som jag tänkt mig från början. Jag fångar ett tillfälle i flykten, och kan göra det just eftersom jag har en riktning i det jag gör, men resultatet blir ändå lite annorlunda än jag trodde. Det är då professionaliteten är den avgörande kompassen. Som forskare, som akademisk ledare eller som lärare vet jag intuitivt vad som är rätt och fel. Jag gör en snabb bedömning och agerar därefter. Återkopplingen, lärdomen och den nya kunskapen blir en väg framåt till nya mål och oväntade verksamheter. Det är utflykten i det okända som är vetenskapens drivkraft, att upptäcka och förstå det som tycktes gåtfullt. Och därmed att generera ytterligare teoretisk insikt kring samhällets förändring och fenomen.

När alla mål skall underbyggas med detaljregleringar vilka förutsättes leda till just det målet försvinner såväl kreativitet, passion och professionalitet ut ur arbetet. Och det är precis meningen med utvärderingssamhället. Istället för att utreda och analysera innan ett förslag läggs så lanseras trendiga idéer eller lånas tankar från andra områden och sedan skall det hela utvärderas. På så sätt kan man förändra snabbt och ha ryggen fri eftersom man genomför ”en utvärdering”. Men genom utvärderingen har också styrningen blivit en del av själva genomförandet. Jag skulle vilja se ett öppnare förhållningssätt till målen i Vision 2020 och betydligt mindre av reglering kring såväl formulering som återkoppling.

Och precis som Brulin och Svensson skriver; handen på hjärtat, när de mål du sätter upp för dig själv (institution, institution, fakultet, universitet) formuleras utifrån perspektivet att du måste kunna berätta att det tillsatts en arbetsgrupp, fattats ett beslut eller hållits en konferens, ja då är det redan försent. Kreativiteten är borta, nyfikenheten försvinner och framför allt – möjligheten att finna verkligt ny kunskap har blivit mikroskopisk. Ingen vågar tänka i termer av något som man inte redan är helt säker på är genomförtbart – och hur det skall genomföras.

Mål och visioner skall vara precis så långt borta att vi måste ställa oss på tå för att nå dit, men också så stimulerande att lusten till kunskap överskrider smärtan i ansträngningen. När målen görs utvärderingsbara och i sig själva redan bygger in medlen för uppnåendet liknar det mera en tågresa från Göteborg med målet i Stockholm. Den enda överaskningen är hur stor förseningen blir.

Mer debatt om utvärderingssamhället av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, Uppsala universitet.

Publicerat

Kunskapens människa inte i centrum för forskningspolitiken

Idag har dagsljuset längt sig en kvart eller så sedan vintersolståndet den 21 december förra året. Åtminstone för mig tänder det åter hoppet om ljusa vårkvällar och ljumma vindar. Men, framför oss nu ligger några ”oxveckor” som ibland kan kännas oöverstigliga. För min egen del är planering och uppdelning i mindre bitar det bästa sättet att hantera arbetsbördan, men också att acceptera att de flesta av oss faktiskt är tröttare i vintermörkret.

Ett litet bloss i detta mörker var det att under helgerna läsa ”Kunskapens människa. Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken” av professorn i sociologi Stefan Svallfors. Boken är en personligt hållen betraktelse som börjar i egna erfarenheter av hur forskning faktiskt bedrivs och fungerar – något som skiljer sig radikalt från hur det beskrivs i läroböcker – och vidare till kritik och reformförslag inom det forskningspolitiska området. Jag tyckte särskilt bra om Svallfors sätt att betona hur konstituerandet av forskningsobjekt är en del i den kreativa forskningsprocessen. Jag menar att den helt avgörande processen inom forskningen är just när vi ställer oss frågorna ”varför vill jag/någon veta något om detta?” och fortsätter vidare med frågor om egenskaper, liknande processer, vad kan man lära av andra och vartåt pekar mitt forskningsobjekt (s 41). Svallfors betonar förnimmelse, associationer, förmåga att göra intuitiva skutt i tänkandet, handlaget och praktikens betydelse samt inte minst förmågan att reducera komplexitet. Utan detta sistnämnda ingen forskning av värde överhuvudtaget.

I boken lyfts vidare fram att det är i forskargruppen som det verkligt spännande händer, det är när vi är tillräckligt olika för att skapa dynamik men inte så olika att det blir spänningar som kreativiteten börjar fungera. I gruppen måste finnas tillit, förtroende och trygghet. Var och en måste kunna göra misstag och var och en måste kunna få erkännande för goda idéer. Men forskningspolitiken bygger inte alls på dessa tankar – vare sig det mödosamma (och avgörande) momentet att definiera sitt forskningsobjekt eller värdet av arbetet i den lilla forskargruppen ges någon plats i de skiftande forskningspolitiska medel som lanseras. Istället är det ”insamlande” av data kring på förhand bestämda ämnen eller frågor, konstlat uppbyggda s k excellenta team av personer som var och en är framgångsrika men inte nödvändigtvis tillsammans eller kulten av den ”store” (ja, maskulint genus) forskaren som omhuldas i forskningspolitiken.

Som Svallfors skriver så kan många av oss vila tryggt i att forskningspolitiken skiftar så ofta att vi inte behöver bry oss så mycket, förr eller senare kommer det en möjlighet som passar just oss. Men det är djupt otillfredsställande att så stora insatser och så många miljarder används på ett sätt som de flesta av oss inblandade forskare faktiskt inte tror så mycket på. Men som Svallfors skriver i slutet av sin bok, svängningarna hotar faktiskt grunderna för ett kunskapssamhälle.

De mellanmänskliga sammanhang byggda på tillit och sympati som är varje fungerande kunskapsproducerande sammanhangs förutsättning undergrävs av felaktigt utformade forskningspolitiska insatser. (…) en bättre forskningspolitik kräver också att man litar på forskarna. Tror på vår förmåga att prioritera och leverera. Försiktigt stöttar de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Satsar på lagom stora program för lagom stor grupper. Slutar med meningslösa utvärderingar. (s 123, 125)

Svallfors pekar på att hela forskarsamhällets ethos är en återkommande utvärdering där stränga kriterier redan är inbyggda, och konkurrensen finns redan där. Jag minns när den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros (s) i en debatt med mig påpekade att jag borde vara nöjd och inte klaga på alla utvärderingar eftersom det var forskarna själva som utförde dem. Vad han inte förstod (?) var ju att problemet jag ville komma åt var att det inte var forskarna som bestämde kriterierna. Vi var snarare gisslan i ett elakt spel, utan deltagande från oss inga pengar till någon. Sådana spelregler är inte vad forskningen behöver.

Svallfors bok är läsvärd, tänkvärd och kunde kanske leda till både kollektivt handlande och nytt mod.

Själv har jag tidigare skrivit om forskningspolitiken i liknande termer som Stefan Svallfors i Mats Benners och Sverker Sörlins ”Forska lagom och vara världsbäst” (2008). En omarbetad version av den texten går att läsa i Statsvetenskaplig tidskrift no 5 2010.

Publicerat

Ett annat sätt att skapa jämställdhet?

Forskningsmedel fördelas ojämnt. Det är ett faktum. Hur ojämnt som helst får det dock inte bli. Regeringen har nu beslutat att utreda hur fakultetsmedlen fördelas på kvinnor och män. Jämställdhetsminister Maria Arnholm säger i regeringens pressmeddelande att:

– Jämställda villkor i akademin är en förutsättning för att nå det forskningspolitiska målet om att Sverige ska vara en framstående forskningsnation. Det ska vara forskarens kompetens och inte kön som avgör om hen beviljas medel eller inte, avslutar Maria Arnholm.

Samtidigt vet vi att av de externa forskningsmedlen från t ex VR beviljas mindre än tio procent av de insända ansökningarna överhuvudtaget. Och här har män en högre beviljandegrad än kvinnor (även givet andelen ansökningar) och vi vet också att kvinnors självständighet ifrågasätts mer än män.

Jag tror att själva tilldelningssystemet tillsammans med satsningen på prestation i termer av publikationer driver fram en forskningskultur som allt annat lika oftare gynnar män än kvinnor. Men inte bara det, det gynnar sannolikt en viss monokultur inom begreppsanvändning, metodval och frågeställningar också.

I Storbritannien har man prövat något som kallats Sciencewise och som innebär en samverkan mellan allmänhet och forskare i att diskutera samhällsförändringar på vetenskaplig grund, något som också kan ge tillbaka forskningsfrågor med stor relevans för samhället. På forskningsbloggen från London School of Economics anges att:

There are also signs that Sciencewise is being more creative about the
projects it supervises and funds, allowing for novel partnerships to
emerge and helping to foster the development of more responsive, context
specific methods of citizen engagement.

Själva tanken att forskningsproblemen formuleras i relation till samhällsrelevans är ju inte ny, men att skapa kreativa och öppna samtal mellan forskare och allmänhet kring dessa frågor är ett nytt sätt att tänka kring forskningsfinansiering. Någonstans tror jag att det är denna typ av strukturella förändringar som – tillsammans med ordinarie jämställdhetspolitik inom akademin – på allvar skulle förändra kvinnors och mäns möjlighet att forska på lika villkor – och att ta del av resurser på lika villkor.

Svaren har vi inte – men vi måste börja ställa frågorna på ett nytt sätt.

Mer om Sciencewise här.

 

 

Publicerat

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS

 

Publicerat

OH-modellen synliggör och ger utrymme för strategiskt tänkande

Vårens verksamhetsperiod går mot sin fullbordan. Terminen är slut och vi är många som examinerat uppsatser, rättat sluttentor eller intervjuat och granskat presumtiva doktorander. I de sista skälvande dagarna före semestern samlades dock prefekter för en information kring universitetets OH-modell och de frågor som finns kring medfinansiering och samfinansiering av både forskning och utbildning.

Jag tyckte det blev en bra diskussion kring vilka problem som upplevs mest betungande men även om hur bekymmer faktiskt kan lösas. OH-modellen är en redovisningsmodell för de kostnader som uppstår när vi forskar och undervisar. Personligen kan jag tycka att både ekonomiska modeller och rutiner för uppföljning och tilldelning i allmänhet är alldeles för komplexa och finmaskiga. De som hittar på dem tror att man kan styra människors beteende på ett mycket exakt sätt, istället brukar modellerna – tack vare sin snårighet – leda till oväntade och ibland oönskade konskevenser.

Men när vi nu har de modeller vi har så tyckte jag att företagsekonomen Peter Rosén och vår förre prodekan Sven-Åke Lindgren vid mötet på ett tydligt sätt påvisade hur man kunde använda och se på modellen så att den blir mindre av en hämsko och mer av just ett sätt att redovisa de kostnader vi faktiskt har. Ett credo som gick igenom diskussionerna var att den synlighet som modellen skapar måste användas strategiskt. För prefekter och andra bör synligheten leda till diskussioner om val, prioriteringar och satsningar, men också en insikt om att skall forskning kunna utföras professionellt vid en institution måste den också ges ett fullgott stöd i form av professionell administration vid samma institution. Det gäller förstås på alla nivåer inom universitetet.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag SUHF:s rapporter och länkar samt GU:s ekonomienhets FAQ kring modellen.

Jag önskar alla en riktigt skön sommar där det finns plats för kreativitet och reflektion kring både forskningen och livet!

Nu återkommer dekanbloggen inte förrän i augusti!

Publicerat

Kunskapsdrivet forskningssamarbete eller finansieringsdrivet?

Samarbete kräver tid. Särskilt i akademiska sammanhang. Tyvärr avkrävs vi forskare väldigt ofta antingen snabba utvärderingar eller satsningar på samarbete utan att något egentligt syfte klargörs. Jag har genomfört forskningssamarbeten över akademiska disciplingränser i 20 år och jag vet att skall det bli bra så krävs A) ett tydligt fokus/syfte samt B) tid.

Jag drar mig till minnes att det tog ungefär ett års frekvent möten och diskussioner innan statsvetare och sociologer verkligen på djupet kunde relatera till begreppet ”individualisering” på samma sätt. Termen ”religion” har helt andra konnotationer bland samhällsvetare än den har bland teologer. Och att som statsvetare arbeta med förklaringsambitioner tillsammans med historiker är inte den enklaste uppgiften. Men det går. och det blir bra. Till och med mycket bättre än om man inte samarbetat.

Förutsättningarna för att det skall gå bra är att samarbetena är forskariniterade, att de är långsiktiga och har ett tydligt fokus. Det är inte troligt att vi får fram relevanta och nya kunskaper genom att avsätta pengar och sedan säga att de får ni söka om ni samabetar över ämnesgränserna. Istället bör vi för det första identifiera de forskargrupper som redan jobbar så, och har gjort det länge, och mot bakgrund av kvaliteten i deras forskning stödja dem. För det andra bör vi initiera forskning kring stora samhällsutmaningar genom att initiera forskarlag kring dessa, ledda av personer med hög integritet och stor erfarenhet, och se dessa som långsiktiga åtaganden där resultaten kommer på flera års sikt. Ett ständigt flöde av artiklar är ingen garanti för god forskning, tvärtom riskerar viktiga sanningar att drunkna eller hackas sönder.

Tyvärr lever vi en alltför incitamentsdriven tid där resultaten skall komma snabbt, där kvantitet lätt förväxlas med kvalitet och där samarbeten alltför ofta är taktiska i relation till finansiering och inte kunskapsgenererade. Jag önskar att vi kunde gemensamt förflytta oss mot satsningar där samarbeten gynnas därför att de ger bättre kunskap och där tiden att gå på djupet därför är en självklar förutsättning. Enligt min uppfattning gäller detta såväl på mikronivå som på europeisk nivå.

I Rektors senaste nyhetsbrev diskuteras lärdomar från Oslo universitet avseende ovannämnda frågor. Jag tror vi kunde kommit till den punkten också genom att lyssna noga på de forskare som vi har alldeles inom armlängds avstånd. Eftertänksamhet är en dygd och bör behandlas som en sådan, inte ses som ett produktionsunderskott.

Läs mera om framtidens forskning på Vetenskapsrådets webbplats.