Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.

 

 

GÄSTINLÄGG: Leif Strömwall om att delta i en pilotutvärdering av utbildning på forskarnivå

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslutade år 2014 att genomföra en pilotomgång för utvärderingar av utbildningar på forskarnivå. Syftet var dels att pröva ut en ny metod som sedan skulle användas i vidare utvärdering på samtliga utbildningsnivåer inom högskolan, dels att utföra faktiska kvalitetsgranskningar av ett mindre antal utbildningar. UKÄ valde ut forskarutbildningar med en stor spridning i ämne, storlek och geografisk hemvist. Vårvintern 2015 blev det klart att utbildningen på forskarnivå i psykologi vid Göteborgs universitet var en av de som skulle granskas i pilotomgången.

Vid ett uppstartsmöte i mars 2015 presenterade UKÄ sin metod, och både vi som skulle utvärderas och bedömargrupperna fick möjlighet till förtydliganden. Man kan lugnt säga att det fortfarande fanns en hel del frågor som snurrade! Hur mycket tid och resurser skulle vår medverkan ta? Hade vi koll på, dvs fullgod dokumentation av, alla kvalitetssäkrande moment? Och förstås viktigast: vilket skulle utfallet bli?

Under våren 2015 författade vi den självvärdering som innehöll våra svar på frågorna om doktorandernas måluppfyllelse (Enligt Högskoleförordningens examensordning), forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet, forskarutbildningens historik, det institutionsinterna kvalitetssäkringsarbetet och utbildningens särskilda förutsättningar. Dessutom ingick den allmänna och samtliga de individuella studieplanerna (vilket i vårt fall innebar ett 60-tal doktoranders ISP:ar för varje enskilt läsår). Efter att ha erhållit allt detta material återkom bedömargruppen med frågor vid lärosätesintervjuer under oktober 2015. Bedömargruppen skrev därefter ett preliminärt yttrande, som sändes till lärosätena i mars 2016. Där ingick också särskilda avsnitt om vår forskarutbildning ur doktorand- och arbetslivsperspektiv. Vi erhöll några veckor på oss att kommentera och rätta till eventuella missförstånd och sakfel – det var några av båda slagen. I maj 2016 fattade universitetskanslern beslut om kvaliteten på de utvärderade forskarutbildningarna i pilotomgången.

Vi var tre personer som arbetade intensivt med utvärderingen: institutionens viceprefekt med ansvar för forskarutbildning, institutionens forskautbildningshandläggare och proprefekten (som har ansvar för forskningen, och undervisar på flera av kurserna inom institutionens forskarutbildning).

Vår forskarutbildning fick det samlade omdömet hög kvalitet. Detta innebär att vår forskarutbildning är färdigutvärderad (med UKÄs ord) och att den uppfyller kvalitetskraven för utbildning på forskarnivå. Härligt! Var det då värt allt arbete? Vår medverkan har inneburit att vi fått syn på några svagheter och områden med förbättringspotential. Det finns naturligtvis alltid anledning att fundera över kvalitetshöjande och kvalitetssäkrande åtgärder inom en så komplex verksamhet som utbildning på forskarnivå. Ibland kan det nog dessutom behövas utomstående granskningar för att få syn på saker som den oundvikliga hemmablindheten inte registrerar.

Den metod som nu har använts i pilotutvärderingen kommer dock att modifieras utifrån synpunkter som både de granskade utbildningsanordnarna och bedömargrupperna har givit. Det är positivt att vi har fått möjlighet att lämna synpunkter på processen, metoden som sådan och arbetsåtgången. Metoden som användes i pilotomgången är också i linje med den nya modell för utvärdering som UKÄ för närvarande arbetar fram, och som ska gälla för samtliga högskolans utbildningsnivåer.

Här kan man läsa mer om pilotprojektet, och även ta del av en intervju med en av de ansvariga om hur UKÄ tänker sig att deras framtida kvalitetsutvärderingar ska gå till.

Leif Strömwall är professor i psykologi och proprefekt vid Psykologiska institutionen, med särskilt ansvar för forskningsfrågor.

Inte vem som helst blir forskare, inte!

Vem som helst blir inte doktorand och vem som helst blir inte forskare. I Anna Peixotos avhandling i sociologi redovisas och diskuteras de strukturer som skapar en forskare, och de är inte alltid baserade på vetenskapliga meriter. Vi vet att det finns en s k social snedrekrytering till högre studier i allmänhet, och att den ser lite olika ut under olika epoker i och inom olika ämnesområden. Men när det gäller våra doktorander och forskare vet vi ännu så länge mindre. Forskningsfrågor, val av metoder och teman påverkas förstås av forskarens person, en bredd är att föredra och öppnar nya perspektiv. Under hösten kommer fakulteten att genomföra ett första steg med att inventera den sociala bakgrunden hos våra doktorander – har vi en snedrekrytering? Och i så fall, hur faller den ut? Med resultaten för ögonen kan vi sedan diskutera rimliga förändringsmöjligheter.

I fakultetsledningen arbetar vi också med att utveckla någon form av generellt system för att stötta disputerade forskare framförallt i de första karriärstegen. Våra karriärseminarier som genomförs tre gånger per år är förstås en del i detta, men vi försöker också hitta ett system som gör att ingen faller vid sidan efter disputation – många institutioner har goda strukturer för mentorskap och coachning och dessa skall självklart utevckjlas vidare. Men kan vi hitta ett system där vi poolar dessa resurser och gör det möjligt för alla att kunna vända sig någonstans för att få stöd i den känsliga processen att bli forskare – eller faktiskt välja att göra något annat vettigt med sin examen?

***

Nu är verksamheten åter i full sving vid fakulteten, studenter och anställda fyller våra lokaler. Samhällsvetenskapliga fakultetens kansli har flyttat till A-huset i Campus Linné (Övre Husargatan 36) det s k KKII-huset. Ombyggnader av lokaler i Haga fortsätter under nästan hela hösten och många medarbetare flyttar både en och två gånger. Lokalfrågan i all sin komplexitet och alla sina förgreningar har varit en av de frågor som – trots att den inte längre skall vara fakultetens angelägenhet – tagit mest tid i anspråk fakultetsledningen. Frågan är fortfarande högst levande och en utredning på uppdrag av Gemensamma Förvaltningen arbetar med att se över organisationen av lokalfrågorna.

Frågan om ny fördelningsmodell för fakultetsmedel (medel för forskning och utbildning på forskarnivå) har inte kunnat lösas inför budgetarbetet 2015 men processen med att ta fram en ny modell fortsätter. Vid kansliet har en ny personalhandläggare och LFN-sekreterare anställts, Anna Skanse Bråse. Hon börjar på heltid den 1 oktober. Hon nås dock redan nu på funktionsadressen. Våren 2015 skall val till ny fakultetsstyrelse genomföras och redan i höst kommer förstås förberedelserna för valet att ta fart.

Jag hoppas nu på en mild och ljus höst efter denna heta och torra sommar.

 

Blott Sverige svenska krusbär har? Om svenskt (icke-)medlemskap ENQA

Att värdera en universitetsutbildning är svårt. Att utvärdera den tycks vara ännu svårare. Sverige kommer från och med i höst inte längre att vara medlem av ENQA, den europeiska organisation som garanterar att de europeiska univeristetsutbildningarna inom EHEA (European Higher Education Area) håller god standard. Historien bakom är ganska lång och innebar dels att regeringen körde över ett förslag till utvärderingssystem som högskolesektorn stod bakom och dels att en tidigare universitetskansler avgick i protest. En hel del kan läsas i tidningen Fokus nu nästan två år gamla reportage.

Kritiken mot det nya utvärderingssystemet är fortfarande hård, den avgångne kanslern Anders Flodström uttryckte sig häromdagen tillsammans med den likaledes avgångna huvudsekreteraren Lena Adamsson i Svenska Dagbladet och förklarade att den politiska ledningen inom högskolan inte har förstått allvaret i kritiken mot utvärderingssystemet och mot den politiska styrningen av universitetsområdet:

Frågan har vid flera tillfällen varit föremål för
interpellationsdebatter i riksdagen där vår utbildningsminister varje
gång (liksom statssekreteraren i andra sammanhang) kompenserar sin
okunnighet med gott självförtroende och meddelar att Sverige i själva
verket leder utvecklingen i Europa. Sverige är föregångare och det
kommer alla snart att förstå!

Flodström och Adamsson menar att vare sig minister eller statssekreterare fullt ut förstår innebörden i kritiken och inte heller iakttager den rimliga ödmjukhet inför andras argument som universitetsvärlden är den främste försvararen av. Bakgrunden tror jag är att systemets viktigaste användning är att tvinga fram nedläggningar och prioriteringar bland den, lite överdimensionerade, flora av utbildningar som i sin tur blivit följden av ett trubbigt marknadsorienterar ekonomiskt tilldelningssystem. Ur askan i elden alltså.

I riksdagen har socialdemokraternas Ibrahim Baylan ställt en fråga om saken till utbildningsministern, Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm har på sin blogg kommenterat beslutet. SULF har kommenterat liksom förstås UKÄ själva. Med tanke på att förberedelserna är i full gång för ett utvärderingssystem som skall gälla också utbildning på forskarnivå är frågan om vilka kriterier, standard och vilken riktning systemet skall avgörande även för detta system. Redan har ryktet om den goda svenska högskoleutbildningen fått sig en knäck. Det ryktet måste återupprättas och utvecklingen får inte påverka utbildningen på forskarnivå.

Att som hittills stoppa huvudet i sanden eller låtsas som om man själv är den enda som hittat den rätta vägen och att alla andra bara är korkade urholkar vårt förtroendet för ledningen av utbildningspolitiken. Blott Sverige svenska krusbär har, eller…?

De akademiska värdena i en tid visioner och målstyrning

I december är det dags att se tillbaka, men förstås också drömma lite om framtiden. Redan i januari är den ju här…

Under året som gått har fakulteten inom mitt ansvarsområde tagit några kliv framåt. Vi är i det närmaste klara med tillämpningsföreskrifter för anställningsordningen och docentkriterier, vi har startat ett nytt fakultetsgemensamt forskarutbildningsämne (samhällsvetenskapliga miljöstudier), vi har påbörjat en serie ”hearings” i aktuella ämnen tillsammans med Humanistiska fakulteten (till våren blir det den 7 maj på temat ”Folkviljans förverkligande?”), vi har återstartat lunchföreläsningar (nu i entrén) kring aktuell forskning från fakulteten, vi har medverkat till att få tydliga principer för samfinansiering från rektor, informerat och debatterat OH-modellen, genomfört en form av professorsprogram och vi är mitt uppe i arbetet med att hitta modeller för att finansiera infrastruktur vid GU som helhet.

Under hösten har vi också påbörjat arbete med att se över fördelningsmodellen för fakultetsmedel för forskning/utbildning på forskarnivå, påbörjat arbete med att se över förutsättningar för mer samverkan i utbildningen mellan avancerad och forskarnivå och även genomfört en inventering av spetsforskningens roll i programutbildningarna inom fakulteten.

Det flesta strategiska åtgärder som vi gjort följer vår verksamhetsplan för 2013. Om vi tittar på verksamhetsplanen för nästa år så vill jag särskilt nämna arbetet med att utveckla ett fakultetsgemensamt program för rekrytering och mentorskap. Det kommer att bli en viktig fråga men är också en svår fråga. Med respekt för de olikheter som finns måste vi hitta ett system som ger varje individ en möjlighet att få stöd i sin meritering och därmed bli en del av den interna rekryteringen men också ett system som stödjer goda externa rekryteringar. En annan central fråga är att undersöka rekryteringen till våra doktorandstudier: vem är det som blir doktorand i samhällsvetenskapliga ämnen vid GU? Når vi verkligen de som har bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen och som kommer att utgöra en god rekryteringsbas för framtida forskning eller kvalificerat yrkesarbete inom ämnesområdet?

För mig handlar verksamheten i fakultetsledningen om att upprätthålla de akademiska värdena av en fri tanke, ett kritiskt förhållningssätt och ett rationellt samtal i ett samhälle som blir alltmer kortsiktigt och regelstyrt. Men jag vill också med alla upptänkliga medel bidra till en forskning som ger stor spelrum för kreativitet, mångfald, misslyckanden, galna idéer och alla kollegers rätt att bli tagna på allvar.

Med förhoppningar om en vilsam, god och rekreerande helgledighet!

julbilder-julbild-clipart-jul3

 

 

Samhällsvetenskapliga miljöstudier – vårt nyaste forskarutbildningsämne

Samhällsvetenskapliga fakultetens nyaste forskarutbildningsämne heter ”Samhällsvetenskapliga miljöstudier” och tillkom den 1 juli i år. Vid det senaste sammanträdet med fakultetsstyrelsen den 5 september beslöt styrelsen att ge resurser till en tre-årig föreståndaranställning för den nya forskarutbildningen, placerad vid Institutionen för Globala Studier.

Arbetet med att ta fram den nya utbildningen har varit långvarig och går tillbaka till en översyn av forskarutbildningarna som genomfördes vid fakulteten redan för fyra år sedan. Syftet var att hindra små och resurssvaga utbildningar förblöda, för både doktorandernas och universitetets skull.

En arbetsgrupp tog under under 2011-12 fram en allmän studieplan för det nya forskarutbildningsämnet och på samma sätt togs under 2012-2013 en rapport fram som sätter ramar för verksamheten. När vi nu inom en snar framtid har en föreståndare är förhoppningen att arbetet kommer igång snarast möjligt. Ett fakultetssammansatt handledarkollegium och aktiva insatser för extern finanisering står först på dagordningen. Flera kurser, forskargrupper och andra verksamheter på fakulteten inom utbildningen på forskarnivå bör kunna integreras i det nya forskarutbildningsämnet.

Ett flertal av doktoranderna i humanekologi, ett forskarutbildningsämne som lades ned den 1 juli, övergår till den nya studieplanen. Men det långsiktiga syftet är att skapa en bred forskarutbildning där många institutioner och ämnen bidrar. Ett samarbete med Handelshögskolan är också under planering. Från fakultetens sida hoppas vi att den nya utbildningen på forskarnivå skall bli en synlig och fruktbar satsning på forskning inom området hållbar utveckling och miljö.

Varför är tid en kvalitetsfråga i doktorandutbildningen?

Vid Göteborgs universitet finns det doktorander som genomför sin forskarutbildning på 0.9 år och nettostudietiden hoppar under de senaste åren mellan tio och tre år. Några doktorander med annan examen än från GU har heller ingen fakultet (mer än Sahlgrenska) antagit förra året.

Inget av det här är naturligtvis sant, om vi med sanning menar något som vi har anledning att hålla för sant på rimliga erfarenhetsmässiga grunder. De flesta av oss som har med doktorander att göra vet att även om vi tittar på nettostudietid så rör det sig sällan om mindre än de fyra år som finansieringssystemet idag ger utrymme för.

Det finns många sätt att räkna på, det finns många sätt att svara på enkäter, det finns många sätt att rapportera in uppgifter på och dessvärre gör inte alla individer på samma sätt ens avseende en av dessa parametrar. Vid sammanträdet med Göteborgs universitets utbildningsnämnds permanenta utskott för utbildning på forskarnivå (puh!) fick vi oss till livs ett antal, låt oss säga, intressanta resultat om utbildning på forskarnivå. Alla baserade på LADOK. Protesterna runt bordet, där alla fakulteter har en representant, var högljudda. Vi pratade i mun på varandra i ivern att säga att detta kan ju inte vara riktigt, det stämde helt enkelt inte med de entydiga bilder av våra fakulteter som vi själva har genom vårt eget arbete med dessa frågor.

Två saker är uppenbara: A) rapporteringen av aktivitetsgrad, antagningsdata och ett stort antal andra uppgifter som rör utbildning på forskarnivå är i LADOK så icke-transparent att data är absolut omöjliga att använda till någonting. B) vår fokusering vid tid som variabel avseende kvaliteten på utbildningen på FU-nivå kan starkt ifrågasättas eftersom tid kan varieras på oändligt många sätt.

Personligen skulle jag vilja se en tydlig uppstramning avseende rapportering, den bör inte skötas av enskilda doktorander som förstår blanketter och enkäter på olika sätt, den bör vara starkt förenklad och fokusera på några få variabler som kan användas som jämförelse. LADOK är möjligen en helt felaktig väg att gå för att få detta resultat. Därutöver bör vi börja fundera på varför nettostudietid är en så viktig faktor för oss när vi diskuterar kvalitet i utbildningen på forskarnivå. Visst är det olyckligt när individer fastnar i åratal i doktorandrollen – men är det egentligen en fråga om tid? Och är det inte så att den tid man vistas i en akademisk miljö kan vara mycket produktiv oavsett om den räknas som ”nettostudietid” eller ej? Svenska doktorander har jämfört med sina europeiska syskon en enorm fördel med längre tid för avhandlingsarbete och finansiering (i princip) från första dagen. Jag skulle vilja se mindre fixering vid tid och mer titta på vad som faktiskt händer på den där tiden, är inte den akademiska portfölj som doktoranden har med sig (vid sidan av själva avhandlingen) en väldigt central kvalitetsfråga?*

Utskottet har tagit på sig uppgiften att försöka se en s k helikopterbild av utbildningen på forskarnivå vid vårt universitet. Att döma av dragningen den 12 september återstår mycket arbete innan vi ens kan lyfta från marken.

*Inspirerat av den delegation från utskottet som deltagit i ett europeiskt möte om utbildning på forskarnivå.