Publicerat

Översyn av resurser för olika utbildningsplatser vid universitetet är på väg

I Göteborgs universitets tertialrapport för perioden januari-april 2022 kan man roa sig med att räkna ut hur många kronor varje helårsstudieplats vid varje enskild fakultet får kosta i genomsnitt. En jämförelse ger vid handen att Humanistiska fakultetens platser har minst resurser att använda medan de fakulteter som representerar naturvetenskapliga eller medicinska vetenskaper har ungefär dubbelt så mycket per plats i genomsnitt att spendera. Där vår fakultet har drygt 50 000 kr att använda per plats har de fakulteter som har mest närmare 100 000 kr till sitt förfogande.

Nu är dessa summor genomsnittliga och gäller inte alla utbildningar och inte alla platser på de olika fakulteterna. Men de visar vilka olika världar vi lever i. Skillnader som en gång för länge sedan hade en materiell grund i meningen att vissa vetenskaper behövde apparater, djur, infrastruktur och laboratorier medan andra vetenskaper primärt sysselsatte sig med att läsa och skriva, kanske också räkna lite. Dock är ju dessa skillnader med digitaliseringen och den pedagogiska utvecklingen numera obsoleta, inte helt och hållet men till stor del. Humanistisk fakultet investerar i språklaboratorier, AI, digital infrastruktur och video medan medicin inte har samma behov av extra resurser utan t ex kan göra digitala obduktioner och analyser eller använda nationellt samordnad datorkraft för att genomföra undersökningar. Resursbehoven följer helt enkelt inte alls fakultetsgränserna. Och självklart har varje fakultet en blandning av s k prislappar, inte bara en sorts platser.

Vid Humanistisk fakultet genomförde vi en översyn över kurser och program för att hitta rätt mix av prislappar, dock under ett och samma takbelopp. Vi ansökte om och fick ett ändrat uppdrag som bättre speglade den mix av kurser vi faktiskt ger, men vi fick då också sänka det antal platser totalt som vi kunde ta på oss som uppdrag. De platser som fick mer fick helt enkelt hanteras genom att dra ned på antalet platser totalt. Eftersom detta arbete genomfördes inom varje institution uppkom inte någon konkurrenssituation mellan fakultetens institutioner. Men som fakultet behöver vi fylla på med antal platser, något som jag och vice-dekan för utbildning arbetar för i alla de forum där vi är aktiva inom universitetet.

I juni fattade fakultetsstyrelsen beslut om att från och med 2023 låta institutionerna omfördela platser inom sig när ledningen ser att vissa utbildningar sviktar och/eller andra ökar. Det ger varje institutionsledning större möjligheter och ökat ansvar för att balansera verksamheten och skapa längre planeringsperioder.

Men ännu viktigare framåt är att det arbete som vår fakultet gjort under 2019-2021 med att se över alla kurser och program med avsikt att ge dem ”rätt” prislapp nu också initierats över hela universitetet. Det innebär på längre sikt att resurser och förutsättningar för våra utbildningsplatser kan jämnas ut mellan fakulteterna och spegla innehållet i kurser och program i större utsträckning än idag. Jag tror att det kommer att betyda mycket för att vi skall kunna se gemensamma möjligheter och svårigheter vid hela universitetet, oavsett fakultetstillhörighet.

Med dessa hoppingivande rader önskar jag alla medarbetare vid fakulteten en riktig fin sommar, med mycket ledighet och vila. Så ses vi för nya tag i augusti!

Publicerat

Humaniora: Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Eller…

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!

Publicerat

Tyska och franska tappar bland elever men spanska ökar – lite om språk och utbildning

För ett par veckor sedan skrev ordförande i Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén på DN Debatt angående att allt färre elever på grundskola och gymnasieskola läser moderna språk. Bakgrunden till artikeln var att Kristianstads kommun helt ville avveckla möjligheten att studera franska på grundskolenivå i kommunen.

Hur ser det då ut med språkintresset på grund- och gymnasieskolan?

En titt på skolverkets statistik* visar att i avgångsklassen 2016/2017 fanns det 17 700 elever som läst tyska, 14 300 som läst franska och 39 200 som läst spanska. Tio år tidigare (2006/2007) var motsvarande antal 25 900, 18 300 och 32 300 elever. Tyskan hade alltså förlorat en tredjedel, franskan en femtedel och spanskan tvärtom hade ökat med en femtedel.

Om vi istället tittar på gymnasieskolan så var det läsåret 2016/2017 ett antal om 10 900 elever som läst tyska, 8 600 som läst franska och 22 900 som läst spanska. Om vi även här jämför med situationen för tio år sedan ser vi att läsåret 2006/2007 lämnade 14 900 elever gymnasieskolan med tyska i bagaget, 10 100 med franska och 17 300 med spanska. Tyskan tappade alltså en fjärdedel, franskan en sjättedel medan spanskan ökade med en tredjedel.

Samtidigt skall vi då notera att antalet elever i grundskolan mellan 2006/2007 och 2016/2017 minskade med 15 procent i grundskolan och med nio procent i gymnasieskolan. Även med kontroll för dessa minskningar har dock, framför allt, tyskan förlorat sin position som skolspråk medan spanskan istället stärkt sin position på både tyskans och franskans bekostnad.

De elever som läser andra språk än ovanstående är mycket få, italienska är det största på gymnasiet med dryga 2000 elever, medan danska, arabiska och kinesiska lockat några hundratal studenter.

Det rent humanistiska programmet på gymnasiet hade förra året (2017) endast 642 elever i landet, de som alltså tog sin examen på ett rent humanioraprogram. Det är ju skönt att veta att det inte bara är dessa elever som är intresserade av att söka till våra utbildningar inom humanistisk fakultet!

En förklaring till spanskans stärkta positioner kan vara att det ger extra meritpoäng att läsa språk, och att det finns en utbredd uppfattning att spanska är lättare att lära sig än både tyska och franska. Rent anekdotiskt har jag hört detta nämnas av många, både de som läser spanska själva på gymnasiet/grundskola och deras föräldrar. Men, det är rent anekdotisk bevisning förstås.

Sammantaget är det, mot bakgrund av det vikande intresset för språk och med hänsyn till övriga universitets vägval, en rimlig tanke med nybörjarkurser inte bara i språk som ryska och kinesiska utan också i tyska och franska. Men det är också en akut brist på utbildade språklärare! Ett sätt att bli språklärare är att läsa språk vid Humanistisk fakultet och att sedan läsa det s k kompletterande pedagogiska programmet (KPU) för att få den pedagogiska kompetensen. Det ger en möjlighet att pröva om det är just språk man vill ägna sig åt, och även pröva sig fram till vilket språk som är mest intressant. Ett annat är förstås att söka in till ämneslärarutbildningen där språken som erbjuds är svenska, spanska, tyska, engelska, franska och latin. Vilka kombinationer som ges varierar lite men en vägledning ges här.

Som ämneslärare finns ju också alla möjligheter att läsa historia, filosofi eller konstvetenskap, eller, tja, någon av alla de övriga ämneskombinationer som är möjliga för en ämneslärare. Så, varför inte, men lärare är bara ett av alla de jobb man kan ha efter en examen från humanistisk fakultet.

Faktum är att de flesta jobb nog kräver kompetens inom språkområdet, kulturvetenskaperna, historieämnena eller de filosofiska områdena. När man tänker efter lite…

 

* Under förutsättning att jag förstått tabellerna korrekt.

Publicerat

Kreativitet behövs i arbetet med att stabilisera utbildningarna

Varmt välkomna tillbaka till verksamheten – nu är de allra flesta åter och studenterna har redan börjat sätta sin prägel på vårt hus. Och där ligger väl vårt absolut viktigaste arbete framåt, att få fler studenter att vilja läsa våra utbildningar. Söktrycket har minskat, i hela landet, men situationen för oss är besvärlig. Vi behöver göra en egen analys av situationen för att kunna skapa långsiktiga strategier kring våra utbildningar.

Vår akilleshäl när det gäller prestationer är att vi har helt övervägande andel fristående kurser jämfört med övriga fakulteter, men våra studenter gör inte sämre ifrån sig på dessa kurser än andra fakulteters studenter. Och vill vi vara ett universitet med möjligheter att läsa ämnen som enstaka kurser att baka ihop till examina så måste skillnaden i prestationer ges större vikt vid avräkningen. Det går inte att jämföra prestationer på kurser som ingår i ett flerårigt professionsprogram med prestationer där studenterna antas till flera separata kurser bara på enda termin och som dessutom ofta går på kvällar, halvfart och/eller bedrivs via nätet. Men viktigast är ändå att vi får fler som vill söka våra utbildningar och att vi därmed också kan hålla hög kvalitet och volym i vår undervisning.

Förra veckan satt styrelse och prefekter i Varberg och diskuterade handlings- och verksamhetsplaner, denna vecka åker vi dekaner med rektorerna för att göra samma sak. Så småningom kommer nya planer att beslutas (slutet av oktober) efter beredning på flera nivåer. Vision 2020 närmar sig och med denna omgång är målgångsåret faktiskt inom räckhåll, handlingsplanen sträcker sig 2018-2020! Men planer skall fyllas med innehåll – en del vet vi redan, t ex att våra strategiska forsknings och nätverkssatsningar utvärderas under 2018 och att vi skall utreda möjligheterna till större delaktighet i korta lärarprogrammet (KPU samt ”kort-KPU à la Brobyggaren) medan andra ting är mer av förslag att diskutera, t ex om vi skall ha egen utbildningskatalog framåt och genomföra utbildning i kursplanearbete för forskarutbildningshandledare (bara för att nämna ett par förslag från Varberg).

Beredningsarbetet pågår och kreativiteten flödar såväl på kansliet som i alla de olika grupper som har att hantera vår verksamhet denna höst. En höst som präglas av att huset och därmed fakulteten är i en om- och nybyggnadsprocess. Jag hoppas och tror att vi kan hitta långsiktiga och stabila strukturer för utbildningarna som kan vara på plats när också huset är det och att forskningsarbetet trots allt stök i huset skall kunna bedrivas med samma glädje och iver som hittills!

 

 

Publicerat

Vad vill vi med vår utbildning? Om humaniora och studenters behov

Diskussionen om studenters behov av historia, filosofi, språk och kulturvetenskap kan ses ur två perspektiv: antingen är det en självklarhet att dessa områden är nödvändiga för varje medborgares civilisering och fostran och vi behöver inte ytterligare motivera vår existens, eller så uppfattar vi dem som nyttiga kompetenser som behövs på en alltmer individualiserad arbetsmarknad och visar deras betydelse med belägg. I det första fallet hamnar vi i elfenbenstornet och förkovrar oss tillsammans med alla som vill vara med och i det andra fallet fastnar vi i trendnissarnas eget lilla hörn med stora tabeller och avancerade analyser. Inget av hörnen är att rekommendera.

Jag tror därför att frågan är fel ställd. Alla någotsånär alerta medborgare vet att en gymnasieexamen idag är en nödvändighet för att få något jobb alls och att en högskoleexamen är närmast detsamma för ett kvalificerat jobb. Just nu har vi små ungdomskullar, men om tio år har vi sannolikt fler 19-åringar än vi hade för tio år sedan. Andelen som söker till högskolan har inte sjunkit och söktrycket generellt är högt. Dock, söktrycket till just våra utbildningar har minskat nationellt samtidigt som arbetsmarknaden är het och efterfrågar personer som kommer direkt från s k professionsutbildningar.

Vår fråga borde därför istället vara vilka värden och förmågor just vi kan tillföra, vad är vår unika profil?

I ett samhälle som alltmer kommit att betona och värdesätta individualiserade val och profiler erbjuder studier i humaniora större möjligheter än andra områden att bli en verklig expert i låt oss säga logik eller tysk litteratur SAMTIDIGT som de generella förmågorna att analysera, argumentera, skriva, tolka, förstå och kontextualisera utvecklas. För en tid sedan var väl hyllningarna till nörden (eller the geek) kanske än mer högljudda än idag, men fortfarande är det hos oss det är möjligt att genomföra studier som är något mer än ett på förhand uppställt och organiserat utbud för att passa in som en bit i ett av någon annan utformat pussel. Är vi tydliga med att detta är en fördel?

Dagens unga är mycket samhällsintresserade men orienterade mot relationer, hållbarhet, trygghet och småskalighet. Jobbet är inte längre ett livslångt projekt. Men livsstilar och värderingar blir också alltmer globala, kulturer mixas och arbetsmarknaden söker i allt större utsträckning kunskaper som är ett med individen. Skolutbildningar och behörigheter är allt mindre konforma. Det livslånga lärandet blir alltmer påtagligt och behovet av kunskapspåfyllning i ett arbetsliv som ändrar sig snabbt är centralt. Kan humaniora erbjuda bra utbildning och kvalificerad handledning i det här nya, snabbt omskapande, landskapet? Ja, det är jag övertygad om. Hur, ja det är ingen enkel ekvation, och den får vi diskutera framöver. Ser fram emot det!

Men, nu en riktigt skön sommar med mycket humlesurr och rosdoft tillönskas alla medarbetare!

PS Det är väldigt roligt att redan vara tillbaka på bloggen, om än i en ny roll. Välkomna att följa! DS

IMG_0048