Publicerat

Fakultetens visionsarbete drar igång – och nu väntar vi in ett nytt hus!

Sommarledigheterna är slut för de flesta och lokalerna börjar lite långsamt fyllas på med återvändande medarbetare. Snart stormar studenterna in, men vi har lite respit att förbereda oss och komma in i lunken igen. Själv är jag lite vill i tiden de första dagarna, men nu är det åter dags att passa mötestider, fatta beslut och göra planer.

Fakultetsstyrelsen och prefekterna hade tillsammans med fakultetsledningen ett internat på Stenungsbaden i veckan (20-21 aug). Vi diskuterade visionsarbete, långsiktiga strategier, RED19, verksamhetsplan och budgetarbete. Konstruktiva dagar tyckte jag, och mycket material och tankar att ta med sig inför hösten.

Göteborgs universitet har påbörjat arbetet med en ny Vision, ett lovande arbete som trycker på universitetets relevans, etiska avvägningar och kvalitet i forskning och utbildning. Det innebär också att vi nu står inför den sista verksamhetsplanen med Vision 2020 – nästa år skall allt vara uppfyllt! 🙂 Praktiskt innebär det att HP/VP denna gång egentligen inskränker sig till en VP 2020. En genomgång av nuvarande VP 2019 visar att en hel del är genomfört, annat är på god väg men några få saker behöver påbörjas under hösten och får kanske flytta med till 2020.

Inför inflyttningen i det nya huset och de stora förändringar det innebär behöver Humanistiska fakulteten dock en egen långsiktig vision och strategi att arbeta utifrån. Små beslut i allt från ekonomi till Twitter bör bottna i en strategi som pekar ut riktningen för utbildning, forskning och samverkan. I Stenungssund nämndes samhällsrelevans, synlighet, kvalitet och resursfördelning som centrala bitar i en strategi, medan ledord som ”Tala-Tänka-Minnas” eller ”Vad gör en människa?” kanske kan fånga fakultetens vetenskapliga identitet. Strategi och vision förutsätter varandra och det kreativa arbetet med att mejsla fram dessa kommer att starta direkt i höst.

Därutöver, i en parallell rörelse, kommer vi att ta fram en ”utbildningskatalog” som visar upp de möjligheter som finns hos oss, både för studenter, GU-kolleger och andra intresserade. En publikation som ligger på webben i hela sin bredd men som också finns att tillgå i handfast materiell pappersform att sätta i handen på den rådvilla.

Jag känner stor tillförsikt inför det här arbetsåret, men naturligtvis också en bävan inför de stora förändringar som inflyttning och invigning innebär. Det är dock avgörande att vi ser det nya huset som en möjlighet och använder den unika situation som det ger oss – trots att vi har fokus på att hantera knapphet i resurser och byggets störande effekter. Huset kan faktiskt nu ge oss en extra skjuts framåt, både som energitillskott och med en ny funktionalitet. Vi måste ta den.

Välkomna tillbaka till ett nytt arbetsår!

Publicerat

Kreativitet behövs i arbetet med att stabilisera utbildningarna

Varmt välkomna tillbaka till verksamheten – nu är de allra flesta åter och studenterna har redan börjat sätta sin prägel på vårt hus. Och där ligger väl vårt absolut viktigaste arbete framåt, att få fler studenter att vilja läsa våra utbildningar. Söktrycket har minskat, i hela landet, men situationen för oss är besvärlig. Vi behöver göra en egen analys av situationen för att kunna skapa långsiktiga strategier kring våra utbildningar.

Vår akilleshäl när det gäller prestationer är att vi har helt övervägande andel fristående kurser jämfört med övriga fakulteter, men våra studenter gör inte sämre ifrån sig på dessa kurser än andra fakulteters studenter. Och vill vi vara ett universitet med möjligheter att läsa ämnen som enstaka kurser att baka ihop till examina så måste skillnaden i prestationer ges större vikt vid avräkningen. Det går inte att jämföra prestationer på kurser som ingår i ett flerårigt professionsprogram med prestationer där studenterna antas till flera separata kurser bara på enda termin och som dessutom ofta går på kvällar, halvfart och/eller bedrivs via nätet. Men viktigast är ändå att vi får fler som vill söka våra utbildningar och att vi därmed också kan hålla hög kvalitet och volym i vår undervisning.

Förra veckan satt styrelse och prefekter i Varberg och diskuterade handlings- och verksamhetsplaner, denna vecka åker vi dekaner med rektorerna för att göra samma sak. Så småningom kommer nya planer att beslutas (slutet av oktober) efter beredning på flera nivåer. Vision 2020 närmar sig och med denna omgång är målgångsåret faktiskt inom räckhåll, handlingsplanen sträcker sig 2018-2020! Men planer skall fyllas med innehåll – en del vet vi redan, t ex att våra strategiska forsknings och nätverkssatsningar utvärderas under 2018 och att vi skall utreda möjligheterna till större delaktighet i korta lärarprogrammet (KPU samt ”kort-KPU à la Brobyggaren) medan andra ting är mer av förslag att diskutera, t ex om vi skall ha egen utbildningskatalog framåt och genomföra utbildning i kursplanearbete för forskarutbildningshandledare (bara för att nämna ett par förslag från Varberg).

Beredningsarbetet pågår och kreativiteten flödar såväl på kansliet som i alla de olika grupper som har att hantera vår verksamhet denna höst. En höst som präglas av att huset och därmed fakulteten är i en om- och nybyggnadsprocess. Jag hoppas och tror att vi kan hitta långsiktiga och stabila strukturer för utbildningarna som kan vara på plats när också huset är det och att forskningsarbetet trots allt stök i huset skall kunna bedrivas med samma glädje och iver som hittills!

 

 

Publicerat

Universitetets roll i samhällsdebatten

Idag hade jag förmånen att få medverka i ett seminarium om den demokratiska samhällsdebatten och universitetens roll i densamma som anordnades av Göteborgs universitet.

Tillsammans med mig framträdde också Christoph Haug från Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap samt Ulla Sätereie från Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation.

Nedan följer ett utdrag från mitt anförande.

Min utgångspunkt idag är att universitetet som institution är unikt. Universitetet vårdar en intellektuell skatt, en kunskap och ett sätt att tänka. Detta kunskaps- och bildningsförvaltande sker i grund och botten utan egenintresse, alltså utan tanke på vinster, utdelning till aktieägare, popularitet, kundomdömen eller maktambitioner. Dock, genom att universiteten blir alltmer marknadsanpassade smyger sig hela tiden detta tänkande in i styrningen och organiseringen av universiteten, ofta helt i onödan. Genom att på olika sätt motstå eller hantera den typen av utveckling och istället stå upp för vad som ibland kallas ”eviga värden” och genom att visa på sin egen betydelse i andra avseenden än att vara lönsamt kan universitetet leva upp till sin väsentliga demokratiska roll som samhällets reservoar för nödvändig kunskap, sans, måtta, förnuft och insikt om sanningens bräcklighet och människans ofullkomlighet.

Jag menar alltså att universitetet som institution är unikt i det avseendet att man vårda och utvecklar ett arv av intellektualitet och systematiserad undersökning av världen runt omkring. Centralt för rollen i debatten är frågor som hur vi förhåller oss till varandra på en öppen samhällsscen, hur vi skapar transparens i vetenskapens debatter, och vikten av att framhålla att vetenskapen mindre bygger på sanningen med stort S och mer på tron på en bräcklig och felbar, men kollektivt förstådd, sanning.

De epistemiska (ung. kunskapsteoretiska) dygder som bör vara normerande för vår verksamhet som universitet är två: Viktigast är opartiskhet och därefter kommer intellektuellt mod. Opartiskhet kan delas in i

  • öppenhet för andra idéer
  • viljan att lära av andra och utbyte av idéer
  • brist på avundsjuka eller negativ bias mot andras idéer
  •  stark känsla för sin egen ofullkomlighet

Intellektuellt mod kan delas in i

  • viljan att förstå och undersöka alternativ till de rådande idéerna
  • ståndaktighet när man utsätts för kritik, intill dess att man är överbevisad
  • viljan att falsifiera sina egna teser

När vi pratar om universitetets tredje uppgift låter det som en prioritering, alltså tredje uppgiften, inte första eller andra. I vårt samhälle, präglat av digitalisering, individualisering och globalisering, tycker jag att vi borde döpa om ”tredje uppgiften” till förmån för samhällsansvar. I all vår forskning och utbildning har vi ett samhällsansvar – det är kollektivt men bärs upp av enskilda individer, forskargrupper och lärarlag.

Det organ som övervakar och utvecklar arbetet kring universitetens unika roll, vilken bygger på Universitetens Magna Charta från 1988, finns på www.magna-charta.org där man också kan ladda ner själva texten som behandlar universitetens unika uppgift i samhället.

Mer om de s k epistemiska dygderna opartiskhet och intellektuellt mod kan man läsa hos filosofen James Montmarquet t ex artikeln ”Epistemic Virtue” i Mind vol 96, 1987,  s 482- 497. Och mer om en dygdig kunskapsteori t ex här.

 

Publicerat

Styrning genom detaljerad utvärdering dödar kreativitet och lust

…all utvärdering har sina värderingsmässiga och kunskapsteoretiska premisser. Utvärdering är socialt bestämt, utvärdering är en form av  maktutövning. Det finns ingen objektiv utvärdering. Det finns ingen magic bullet att skicka iväg som utan värdepremisser kan förklara om en intervention eller verksamhet är mer eller mindre bra.

Så skriver Göran Brulin och Lennart Svensson (Linköpings universitet) under strecket i Svenska Dagbladet angående Peter Dahler-Larsens kritiska uppgörelse med utvärderingsamhället, ”The evaluation society” (Stanford University Press 2011).

Nu i januari är det säkert fler än jag som dragits in i redovisningsarbete där stort och smått som genomförts under året 2013 skall redovisas till någon ansiktslös utvärderingsprocess vars syfte för de flesta kolleger framstår som mycket oklart och kanske t o m tveksamt. Jag är en vän av tydliga mål för mitt arbete, utan dem skulle det vara omöjligt för mig att ha en riktning i det jag gör. Problemet är att livet självt då och då dyker upp och ställer sig i vägen för den fina planerna. Målen uppfylls, men kanske inte riktigt på det sätt som jag tänkt mig från början. Jag fångar ett tillfälle i flykten, och kan göra det just eftersom jag har en riktning i det jag gör, men resultatet blir ändå lite annorlunda än jag trodde. Det är då professionaliteten är den avgörande kompassen. Som forskare, som akademisk ledare eller som lärare vet jag intuitivt vad som är rätt och fel. Jag gör en snabb bedömning och agerar därefter. Återkopplingen, lärdomen och den nya kunskapen blir en väg framåt till nya mål och oväntade verksamheter. Det är utflykten i det okända som är vetenskapens drivkraft, att upptäcka och förstå det som tycktes gåtfullt. Och därmed att generera ytterligare teoretisk insikt kring samhällets förändring och fenomen.

När alla mål skall underbyggas med detaljregleringar vilka förutsättes leda till just det målet försvinner såväl kreativitet, passion och professionalitet ut ur arbetet. Och det är precis meningen med utvärderingssamhället. Istället för att utreda och analysera innan ett förslag läggs så lanseras trendiga idéer eller lånas tankar från andra områden och sedan skall det hela utvärderas. På så sätt kan man förändra snabbt och ha ryggen fri eftersom man genomför ”en utvärdering”. Men genom utvärderingen har också styrningen blivit en del av själva genomförandet. Jag skulle vilja se ett öppnare förhållningssätt till målen i Vision 2020 och betydligt mindre av reglering kring såväl formulering som återkoppling.

Och precis som Brulin och Svensson skriver; handen på hjärtat, när de mål du sätter upp för dig själv (institution, institution, fakultet, universitet) formuleras utifrån perspektivet att du måste kunna berätta att det tillsatts en arbetsgrupp, fattats ett beslut eller hållits en konferens, ja då är det redan försent. Kreativiteten är borta, nyfikenheten försvinner och framför allt – möjligheten att finna verkligt ny kunskap har blivit mikroskopisk. Ingen vågar tänka i termer av något som man inte redan är helt säker på är genomförtbart – och hur det skall genomföras.

Mål och visioner skall vara precis så långt borta att vi måste ställa oss på tå för att nå dit, men också så stimulerande att lusten till kunskap överskrider smärtan i ansträngningen. När målen görs utvärderingsbara och i sig själva redan bygger in medlen för uppnåendet liknar det mera en tågresa från Göteborg med målet i Stockholm. Den enda överaskningen är hur stor förseningen blir.

Mer debatt om utvärderingssamhället av Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, Uppsala universitet.

Publicerat

De akademiska värdena i en tid visioner och målstyrning

I december är det dags att se tillbaka, men förstås också drömma lite om framtiden. Redan i januari är den ju här…

Under året som gått har fakulteten inom mitt ansvarsområde tagit några kliv framåt. Vi är i det närmaste klara med tillämpningsföreskrifter för anställningsordningen och docentkriterier, vi har startat ett nytt fakultetsgemensamt forskarutbildningsämne (samhällsvetenskapliga miljöstudier), vi har påbörjat en serie ”hearings” i aktuella ämnen tillsammans med Humanistiska fakulteten (till våren blir det den 7 maj på temat ”Folkviljans förverkligande?”), vi har återstartat lunchföreläsningar (nu i entrén) kring aktuell forskning från fakulteten, vi har medverkat till att få tydliga principer för samfinansiering från rektor, informerat och debatterat OH-modellen, genomfört en form av professorsprogram och vi är mitt uppe i arbetet med att hitta modeller för att finansiera infrastruktur vid GU som helhet.

Under hösten har vi också påbörjat arbete med att se över fördelningsmodellen för fakultetsmedel för forskning/utbildning på forskarnivå, påbörjat arbete med att se över förutsättningar för mer samverkan i utbildningen mellan avancerad och forskarnivå och även genomfört en inventering av spetsforskningens roll i programutbildningarna inom fakulteten.

Det flesta strategiska åtgärder som vi gjort följer vår verksamhetsplan för 2013. Om vi tittar på verksamhetsplanen för nästa år så vill jag särskilt nämna arbetet med att utveckla ett fakultetsgemensamt program för rekrytering och mentorskap. Det kommer att bli en viktig fråga men är också en svår fråga. Med respekt för de olikheter som finns måste vi hitta ett system som ger varje individ en möjlighet att få stöd i sin meritering och därmed bli en del av den interna rekryteringen men också ett system som stödjer goda externa rekryteringar. En annan central fråga är att undersöka rekryteringen till våra doktorandstudier: vem är det som blir doktorand i samhällsvetenskapliga ämnen vid GU? Når vi verkligen de som har bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen och som kommer att utgöra en god rekryteringsbas för framtida forskning eller kvalificerat yrkesarbete inom ämnesområdet?

För mig handlar verksamheten i fakultetsledningen om att upprätthålla de akademiska värdena av en fri tanke, ett kritiskt förhållningssätt och ett rationellt samtal i ett samhälle som blir alltmer kortsiktigt och regelstyrt. Men jag vill också med alla upptänkliga medel bidra till en forskning som ger stor spelrum för kreativitet, mångfald, misslyckanden, galna idéer och alla kollegers rätt att bli tagna på allvar.

Med förhoppningar om en vilsam, god och rekreerande helgledighet!

julbilder-julbild-clipart-jul3

 

 

Publicerat

Nya mål och nya planer – Vision 2020 inför nästa år

Ledigheten är över för de flesta, men glädjande nog fortsätter solsken och blå himmel att förse oss med välbehövlig kraft inför en stundande arbetstyngd höst. GU:s Vision 2020 går nu in på andra året och det är dags att börja summera och ta nya tag inför nästa års handlingsplan.

Inom mitt verksamhetsområde så visade institutionsdialogerna att arbetet med rekryteringskommittér kommit igång på flera institutioner och så länge det arbetet framskrider är det sannolikt inte behövligt med någon fakultetsgrupp för dessa frågor. Vårens hearing om migrationsfrågor var uppskattad och kan fortfarande ses på nätet (och ja, det är jag som introducerar och gör kardinalfelet att inte berätta vad jag heter…). Nu är läge att fundera på tema och organisering av vårens hearing. De fakultetsgemensamma lunchseminarierna/-föreläsningarna är organiserade och klara, jag kommer själv att medverka i en av dem. Sprid gärna information om dessa!

Den gemensamma forskningsinfrastrukturen inventeras (sista svarsdag 15/9!) och en GU-gemensam grupp under ledning av Staffan Edén jobbar sedan i vintras med tillgänglighet och ansvar för denna centrala del av vår verksamhet. Vid fakulteten har vi satsat på det nya webbenkätverktyget Qualtrix som en del i vården av den gemensamma infrastrukturen, något som vi hoppas skall underlätta för både forskare, handledare och studenter. En ny fakultetsgemensam kurs på forskarnivå – ”Att kommunicera vetenskap” – är under utarbetande, fördelningsmodellen för fakultetsmedel har diskuterats och kommer att ses över, lektorer som står på tur att befordras till professorer har inventerats och stöd har delats ut och mer är på förslag.

Två saker som vi ännu inte kommit till skott med är ett professorskollegium och en översyn över samarbetet mellan större forskningssatsningar/-program och utbildningsprogram/kurser. Under hösten kommer jag dock att försöka ta några steg mot att båda dessa åtminstone initieras.

Inför 2014 har åtminstone två förslag för handlingsplanen kommit upp inom Beredningen för forskning och utbildningen på forskarnivå (BFF), dels att se över den sociala snedrekryteringen till utbildningen på forskarnivå genom en inventering och dels att arbeta fram en rapport med förslag till hur vi bättre kan nyttja samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå särskilt avseende kurser. Om detta har jag också skrivit tidigare.

Sammantaget, och särskilt med tanke på under vilka tidsmässiga villkor handlingsplanen för 2013 tillkom, är jag nöjd med att det blivit såpass tydligt vad vi från fakulteten gör inom området forskning och utbildning på forskarnivå och hoppas att det skall bli minst lika bra även 2014.

PS. Noterar att Rektor Pam Fredman nu beslutat följa gott exempel och börja ”rektorsblogga”. DS

Publicerat

Vad skall vi med doktorander till?

Det talas en del om volymer i dagarna, och i vårt fall på samhällsvetenskapliga fakulteten kan vi tala om volymen på forskarutbildningen. Bakom ordet volym döljer sig förstås en mängd människor vars avhandlingsprojekt är lika brokiga som min farmors trasmattor. Men, vi kan inte komma från det faktum att antalet doktorander i Sverige har minskat.

År 2002 fanns det totalt 19 444 doktorander i vårt land. Knappt tio år senare (2011) var analet 18 311. Vid Göteborgs universitet fanns år 2002 totalt 2 252 doktorander och år 2011 var det antalet 1706. Antalet doktorsexamina vid Göteborgs universitet var år 2011 totalt 265 stycken, en siffra som var den lägsta på tio år. Vid vår egen fakultet har antalet disputationer legat stabilt runt 30 sedan några år, men det är i sig en sänkning mot tidigare.

I Vision 2020 sägs att universitetet vill öka antalet doktorander med extern anställning. I fakultetens handlingsplan säger vi att vi vill öka antalet externfinansierade doktorander. I stor utsträckning handlar den centrala planen om s k samverkansdoktorander (tidigare benämnda industridoktorander). I vår egen handlingsplan vid fakulteten innesluts såväl samverkansdoktorander som doktorander som finansieras via externa forskningsprogram och -projekt.

Men hur vill vi hantera utbildningen på forskarnivå framåt? Från regeringens sida är tystnaden avseende doktorander monumental. Det enda som sagts är att alla skall ha doktorandtjänster. Ett beslut som redan har fattats vid vårt universitet. För våra ämnen och forskningsområden är återväxten den mest centrala. Vi måste ha nya unga människor som är beredda att viga sina liv åt vetenskapen. Vårt forsknings- och utbildningsarbete kräver också att vi ständigt utvecklas pedagogiskt, något som kräver en pågående utbidlning på hög nivå. Men även samhället torde ha ett stort intresse av att få ta del av samhällsvetenskapligt forskarutbildades kompetens inom alla upptänkliga områden.

Är samverkansdoktorander och externt finansierade doktorander ett sätt att hålla uppe ”volymen” eller är det ett sätt att vara relevanta för samhället? Leder nya former av doktorandfinansiering till högre nivå på akademisk kunskap eller dräneras goda miljöer på sin vetenskapliga essens? Bör vi se utbildningen på forskarnivå som mer av en gemensam angelägenhet vid fakulteten för att garantera den vetenskapliga kvaliteten?

Frågor om utbildningen på forskarnivå behöver ställas vid alla institutioner.

Och då har jag ändå inget sagt om det märkliga i vår fyra-åriga utbildning jämfört med Europas tre-åriga och inte heller om behovet av att tänka om relationen mellan Masternivå och Forskarnivå. Jag återkommer…

Marie Demker

Publicerat

Uppmuntra till utveckling – vägen till god forskning

Universitetslärarens arbete är ganska ofta ensamt. Även om allt fler kurser och program numera drivs av grupper av hängivna lärare och forskare som hänger i och utvecklar sin undervisning tillsammans och även om forskningen numera allt oftare bedrivs i mindre grupper och nätverk så återstår faktum – som lärare och forskare är du ofta väldigt ensam i ditt arbete. Är det någon annan som ser det jag gör, kan nog en och annan fråga sig ibland när tröttheten kommer och man rusar iväg på ännu en kurskonferens eller ännu ett möte om strategiska frågor.

I fakultetens handlingsplan återfinns en punkt om att tillsammans med prefekterna identifiera lektorer som skulle kunna förväntas befordras till professorer inom två år. Bakgrunden är att regeringen, efter en rapport från HSV,  gett universiteten i uppdrag att öka nyrekryteringen av professorer som är kvinnor. I regleringsbrevet för Göteborgs universitet 2013 framgår att ”under 2012-2015 ska minst 40 procent av de professorer som anställs vara kvinnor.” För vår del tycker vi att det finns anledning att göra en bredare inventering och valet har därför blivit att alla lektorer på tröskeln till en professorsbefordran bör identifieras. Jag tror att det är viktigt att alla institutioner framöver skapar en rutin för att uppmuntra de anställda lärarna och forskarna att utvecklas och gå vidare i sitt arbete på ett sådant sätt att de också kan komma ifråga för såväl docentur som en professorsanställning. Vikten av att vi ser alla och uppmuntrar alla att, efter sin förmåga, fördjupa sin forskning och sin undervisning kan inte nog påpekas med tanke på att vi finns på en arbetsplats där kreativitet och intellektuell nyfikenhet är bränslet.

Även här bör alla enheter på fakulteten kunna hitta rutiner för att särskilt de yngre disputerade forskarna och lärarna får möjlighet till likvärdiga framtidsutsikter. Det kan ske genom årliga genomgångar av meriter, genom mentorer eller särskilt utsedda grupper som har till uppgift att stimulera till meritering och utveckling. Det är trots allt bara i ett större forskarkollektiv som även de mest briljanta idéerna får en adekvat och kritisk granskning likaväl som de kan få verklig genombrottskraft.

För övrigt rekommenderar jag gärna en lättsam text om svenska damlandslagets huvudtränare Pia Sundhages filosofi (även om jag kanske avstår från sångframträdandena) för att åstadkomma storverk: att ta fasta på det som är bra och jobba därifrån och framåt.

Marie Demker

Publicerat

Om Vision 2020: Vikten av rekrytering

Alla dessa handlingsplaner, målformuleringar och visioner. Visst kan man bli ganska trött på dem? Anledningen till att vi känner oss lite håglösa inför en ny bunt planer brukar vara att de är oprecisa, fulla av vackra ord och innehåller sådant som ingen vettig människa kan vara emot. Eller?

Vision 2020 för Göteborgs universitet anses av många vara en plan som ligger på den övre halvan av skalan, alltså hyggligt angelägen och tydlig i sina mål. Men poängen är ändock att den skall åtföljas av handlingsplaner och mål på alla nivåer inom universitetet. Annars blir den verkningslös. Vid vår fakultet har vi skrivit en handlingsplan 2013-2015 och en verksamhetsplan för 2013. Ni skall alla ha fått del av den via era prefekter. Den finns också att läsa här.

Inom det område som primärt är mitt, alltså forskning och utbildning på forskarnivå tänkte jag här på bloggen lyfta fram några av de mål och strategier som vi angett i den inlämnade planen.

Jag tror att området som i Vision 2020 kallas ”Aktiv strategisk rekrytering” är av särskilt stor vikt nu efter omorganiseringen. Rekryteringsfrågorna ligger nu i större utsträckning än tidigare på varje institution och det är också där de bästa strategierna kan utvecklas. Jag tror att en bra början vore att varje institution satte samman särskilda permanent sökkommittéer, eller motsvarande grupper, av seniora forskare och lärare med god överblick, ledda av någon av prefekterna. Syftet med dessa grupper är att ha en beredskap för externa rekryteringar avseende allt från post-docs till professorer. Men också att vara de som tar fram goda förslag inför de återkommande möjligheter som ges att rekrytera via t ex Pro Futura, Wallenberg Fellows m fl.

I rekryteringsarbetet behöver vi tänka framåt: vilka forskningsfält vill vi fördjupa eller förnya? Vilka utbildningsområden kräver nya lärarkrafter? Sökkommittéer är ett sätt att institutionalisera en sådan tankegång och arbeta upp goda gemensamma nätverk.

I detta arbete får vi dock inte stirra oss blinda på vad som händer i omvärlden, också vid vårt eget universitet finns ytterst goda krafter som det finns all anledning att försöka bibehålla. Låt oss komma ihåg vikten av att utveckla och bibehålla den kvalitet i forskning och utbildning som redan finns. De nydisputerade forskarna måste ges en bra chans att visa framfötterna om inte annat för att kunna erhålla en post-dok-period vid ett annat lärosäte och kanske i sinom tid komma tillbaka, med nya kunskaper och nya nätverk.

Marie Demker