Samhällsvetenskapliga miljöstudier – vårt nyaste forskarutbildningsämne

Samhällsvetenskapliga fakultetens nyaste forskarutbildningsämne heter ”Samhällsvetenskapliga miljöstudier” och tillkom den 1 juli i år. Vid det senaste sammanträdet med fakultetsstyrelsen den 5 september beslöt styrelsen att ge resurser till en tre-årig föreståndaranställning för den nya forskarutbildningen, placerad vid Institutionen för Globala Studier.

Arbetet med att ta fram den nya utbildningen har varit långvarig och går tillbaka till en översyn av forskarutbildningarna som genomfördes vid fakulteten redan för fyra år sedan. Syftet var att hindra små och resurssvaga utbildningar förblöda, för både doktorandernas och universitetets skull.

En arbetsgrupp tog under under 2011-12 fram en allmän studieplan för det nya forskarutbildningsämnet och på samma sätt togs under 2012-2013 en rapport fram som sätter ramar för verksamheten. När vi nu inom en snar framtid har en föreståndare är förhoppningen att arbetet kommer igång snarast möjligt. Ett fakultetssammansatt handledarkollegium och aktiva insatser för extern finanisering står först på dagordningen. Flera kurser, forskargrupper och andra verksamheter på fakulteten inom utbildningen på forskarnivå bör kunna integreras i det nya forskarutbildningsämnet.

Ett flertal av doktoranderna i humanekologi, ett forskarutbildningsämne som lades ned den 1 juli, övergår till den nya studieplanen. Men det långsiktiga syftet är att skapa en bred forskarutbildning där många institutioner och ämnen bidrar. Ett samarbete med Handelshögskolan är också under planering. Från fakultetens sida hoppas vi att den nya utbildningen på forskarnivå skall bli en synlig och fruktbar satsning på forskning inom området hållbar utveckling och miljö.

Varför är tid en kvalitetsfråga i doktorandutbildningen?

Vid Göteborgs universitet finns det doktorander som genomför sin forskarutbildning på 0.9 år och nettostudietiden hoppar under de senaste åren mellan tio och tre år. Några doktorander med annan examen än från GU har heller ingen fakultet (mer än Sahlgrenska) antagit förra året.

Inget av det här är naturligtvis sant, om vi med sanning menar något som vi har anledning att hålla för sant på rimliga erfarenhetsmässiga grunder. De flesta av oss som har med doktorander att göra vet att även om vi tittar på nettostudietid så rör det sig sällan om mindre än de fyra år som finansieringssystemet idag ger utrymme för.

Det finns många sätt att räkna på, det finns många sätt att svara på enkäter, det finns många sätt att rapportera in uppgifter på och dessvärre gör inte alla individer på samma sätt ens avseende en av dessa parametrar. Vid sammanträdet med Göteborgs universitets utbildningsnämnds permanenta utskott för utbildning på forskarnivå (puh!) fick vi oss till livs ett antal, låt oss säga, intressanta resultat om utbildning på forskarnivå. Alla baserade på LADOK. Protesterna runt bordet, där alla fakulteter har en representant, var högljudda. Vi pratade i mun på varandra i ivern att säga att detta kan ju inte vara riktigt, det stämde helt enkelt inte med de entydiga bilder av våra fakulteter som vi själva har genom vårt eget arbete med dessa frågor.

Två saker är uppenbara: A) rapporteringen av aktivitetsgrad, antagningsdata och ett stort antal andra uppgifter som rör utbildning på forskarnivå är i LADOK så icke-transparent att data är absolut omöjliga att använda till någonting. B) vår fokusering vid tid som variabel avseende kvaliteten på utbildningen på FU-nivå kan starkt ifrågasättas eftersom tid kan varieras på oändligt många sätt.

Personligen skulle jag vilja se en tydlig uppstramning avseende rapportering, den bör inte skötas av enskilda doktorander som förstår blanketter och enkäter på olika sätt, den bör vara starkt förenklad och fokusera på några få variabler som kan användas som jämförelse. LADOK är möjligen en helt felaktig väg att gå för att få detta resultat. Därutöver bör vi börja fundera på varför nettostudietid är en så viktig faktor för oss när vi diskuterar kvalitet i utbildningen på forskarnivå. Visst är det olyckligt när individer fastnar i åratal i doktorandrollen – men är det egentligen en fråga om tid? Och är det inte så att den tid man vistas i en akademisk miljö kan vara mycket produktiv oavsett om den räknas som ”nettostudietid” eller ej? Svenska doktorander har jämfört med sina europeiska syskon en enorm fördel med längre tid för avhandlingsarbete och finansiering (i princip) från första dagen. Jag skulle vilja se mindre fixering vid tid och mer titta på vad som faktiskt händer på den där tiden, är inte den akademiska portfölj som doktoranden har med sig (vid sidan av själva avhandlingen) en väldigt central kvalitetsfråga?*

Utskottet har tagit på sig uppgiften att försöka se en s k helikopterbild av utbildningen på forskarnivå vid vårt universitet. Att döma av dragningen den 12 september återstår mycket arbete innan vi ens kan lyfta från marken.

*Inspirerat av den delegation från utskottet som deltagit i ett europeiskt möte om utbildning på forskarnivå.

 

Nya mål och nya planer – Vision 2020 inför nästa år

Ledigheten är över för de flesta, men glädjande nog fortsätter solsken och blå himmel att förse oss med välbehövlig kraft inför en stundande arbetstyngd höst. GU:s Vision 2020 går nu in på andra året och det är dags att börja summera och ta nya tag inför nästa års handlingsplan.

Inom mitt verksamhetsområde så visade institutionsdialogerna att arbetet med rekryteringskommittér kommit igång på flera institutioner och så länge det arbetet framskrider är det sannolikt inte behövligt med någon fakultetsgrupp för dessa frågor. Vårens hearing om migrationsfrågor var uppskattad och kan fortfarande ses på nätet (och ja, det är jag som introducerar och gör kardinalfelet att inte berätta vad jag heter…). Nu är läge att fundera på tema och organisering av vårens hearing. De fakultetsgemensamma lunchseminarierna/-föreläsningarna är organiserade och klara, jag kommer själv att medverka i en av dem. Sprid gärna information om dessa!

Den gemensamma forskningsinfrastrukturen inventeras (sista svarsdag 15/9!) och en GU-gemensam grupp under ledning av Staffan Edén jobbar sedan i vintras med tillgänglighet och ansvar för denna centrala del av vår verksamhet. Vid fakulteten har vi satsat på det nya webbenkätverktyget Qualtrix som en del i vården av den gemensamma infrastrukturen, något som vi hoppas skall underlätta för både forskare, handledare och studenter. En ny fakultetsgemensam kurs på forskarnivå – ”Att kommunicera vetenskap” – är under utarbetande, fördelningsmodellen för fakultetsmedel har diskuterats och kommer att ses över, lektorer som står på tur att befordras till professorer har inventerats och stöd har delats ut och mer är på förslag.

Två saker som vi ännu inte kommit till skott med är ett professorskollegium och en översyn över samarbetet mellan större forskningssatsningar/-program och utbildningsprogram/kurser. Under hösten kommer jag dock att försöka ta några steg mot att båda dessa åtminstone initieras.

Inför 2014 har åtminstone två förslag för handlingsplanen kommit upp inom Beredningen för forskning och utbildningen på forskarnivå (BFF), dels att se över den sociala snedrekryteringen till utbildningen på forskarnivå genom en inventering och dels att arbeta fram en rapport med förslag till hur vi bättre kan nyttja samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå särskilt avseende kurser. Om detta har jag också skrivit tidigare.

Sammantaget, och särskilt med tanke på under vilka tidsmässiga villkor handlingsplanen för 2013 tillkom, är jag nöjd med att det blivit såpass tydligt vad vi från fakulteten gör inom området forskning och utbildning på forskarnivå och hoppas att det skall bli minst lika bra även 2014.

PS. Noterar att Rektor Pam Fredman nu beslutat följa gott exempel och börja ”rektorsblogga”. DS

OH-modellen synliggör och ger utrymme för strategiskt tänkande

Vårens verksamhetsperiod går mot sin fullbordan. Terminen är slut och vi är många som examinerat uppsatser, rättat sluttentor eller intervjuat och granskat presumtiva doktorander. I de sista skälvande dagarna före semestern samlades dock prefekter för en information kring universitetets OH-modell och de frågor som finns kring medfinansiering och samfinansiering av både forskning och utbildning.

Jag tyckte det blev en bra diskussion kring vilka problem som upplevs mest betungande men även om hur bekymmer faktiskt kan lösas. OH-modellen är en redovisningsmodell för de kostnader som uppstår när vi forskar och undervisar. Personligen kan jag tycka att både ekonomiska modeller och rutiner för uppföljning och tilldelning i allmänhet är alldeles för komplexa och finmaskiga. De som hittar på dem tror att man kan styra människors beteende på ett mycket exakt sätt, istället brukar modellerna – tack vare sin snårighet – leda till oväntade och ibland oönskade konskevenser.

Men när vi nu har de modeller vi har så tyckte jag att företagsekonomen Peter Rosén och vår förre prodekan Sven-Åke Lindgren vid mötet på ett tydligt sätt påvisade hur man kunde använda och se på modellen så att den blir mindre av en hämsko och mer av just ett sätt att redovisa de kostnader vi faktiskt har. Ett credo som gick igenom diskussionerna var att den synlighet som modellen skapar måste användas strategiskt. För prefekter och andra bör synligheten leda till diskussioner om val, prioriteringar och satsningar, men också en insikt om att skall forskning kunna utföras professionellt vid en institution måste den också ges ett fullgott stöd i form av professionell administration vid samma institution. Det gäller förstås på alla nivåer inom universitetet.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag SUHF:s rapporter och länkar samt GU:s ekonomienhets FAQ kring modellen.

Jag önskar alla en riktigt skön sommar där det finns plats för kreativitet och reflektion kring både forskningen och livet!

Nu återkommer dekanbloggen inte förrän i augusti!

Samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå krävs

Hur gick det med den s k Bolognaanpassningen av forskarutbildningen? Tja, inte sådär bra faktiskt. Tack vare ett luddigt riksdagsbeslut laborerar vi med en masterutbildning (avancerad nivå) som inte är ett krav för att komma in på utbildningen på forskarnivå. Och vi har kvar en fyraårig forskarutbildning som kan läggas ovanpå den femåriga grund- och avancerade nivån. För de flesta svenska doktorander innebär det ytterligare ett studieår – och för de flesta svenska högskolor och universitet innebär det en extra medfinansiering på ett år för internationella samarbeten som inkluderar doktorander.

Den svenska regeringen är inte så intresserad av dessa frågor. Enligt uppgift vid utbildningsnämndens och utskottet för utbildning på forskarnivås gemensamma möte den 30 maj skickar Sverige inte ens någon representant till en Bolognauppföljningskonferens i sommar. Som förklaring anges att det inte finns några problem. Om detta är riktigt är agerandet anmärkningsvärt med tanke på att hela den svenska högskolesektorn lider av den anomali som det innebär att ha en utbildning på avancerad nivå som inte räknas som den introduktion i forskarutbildningen som var förväntat. Istället har vi fått en flora av kurser av varierande kvalitet som forskarnivå, samtidigt som många av de avancerade kurserna var forskarutbildningskurser som s a s flyttades till avancerad nivå. Och avancerad nivå riskerar att kunskapsmässigt urholkas. Samtidigt – och detta är en komparativ fördel för svenska doktorer – så får en svensk doktorand ytterligare ett år på sig att meritera sig. Något som i de flesta ämnen också ger utslag i en bättre chanser för anställning som postdoktor och motsvarande.

Lagen är som den är. Ingen kan be eller övertala en nybliven doktorand att tillgodoräkna sig ett masterår och därmed gå miste om ett år doktorandår, men det vi kan göra är att försöka bygga ihop den avancerade nivån med forskarnivån. Låt oss undvika att hitta på nya kurser på forskarnivån när doktoranderna mycket väl skulle kunna delta i kurser på avancerad nivå. För den som är orolig för nivån är en bra lösning att examinera doktorander på annat sätt än masterstudenterna. Det är rimligt att tro att den som kommit längre i sin utbildning också kan fördjupa kunskaperna på ett bättre sätt än den som kommer direkt från kandidatexamen. På det sättet ger vi också doktoranderna en möjlighet att bredda sig, t ex läsa en avancerad kurs inom en annan disciplin men som berör det egna avhandlingsämnet, examinerad på den egna heminstitutionen.

På sikt tror jag att vi får en 3+2+3 situation, såsom var tanken i Bolognasystemet. Men det lär dröja. Tills dess bör vi jobba med att samordna och samverka mellan avancerad nivå och forskarnivå så att vi använder våra gemensamma resurser på ett bra sätt och ger doktoranderna maximala möjligheter att fördjupa sig och möta andra kunskapsvärldar.

 

Kunskapsdrivet forskningssamarbete eller finansieringsdrivet?

Samarbete kräver tid. Särskilt i akademiska sammanhang. Tyvärr avkrävs vi forskare väldigt ofta antingen snabba utvärderingar eller satsningar på samarbete utan att något egentligt syfte klargörs. Jag har genomfört forskningssamarbeten över akademiska disciplingränser i 20 år och jag vet att skall det bli bra så krävs A) ett tydligt fokus/syfte samt B) tid.

Jag drar mig till minnes att det tog ungefär ett års frekvent möten och diskussioner innan statsvetare och sociologer verkligen på djupet kunde relatera till begreppet ”individualisering” på samma sätt. Termen ”religion” har helt andra konnotationer bland samhällsvetare än den har bland teologer. Och att som statsvetare arbeta med förklaringsambitioner tillsammans med historiker är inte den enklaste uppgiften. Men det går. och det blir bra. Till och med mycket bättre än om man inte samarbetat.

Förutsättningarna för att det skall gå bra är att samarbetena är forskariniterade, att de är långsiktiga och har ett tydligt fokus. Det är inte troligt att vi får fram relevanta och nya kunskaper genom att avsätta pengar och sedan säga att de får ni söka om ni samabetar över ämnesgränserna. Istället bör vi för det första identifiera de forskargrupper som redan jobbar så, och har gjort det länge, och mot bakgrund av kvaliteten i deras forskning stödja dem. För det andra bör vi initiera forskning kring stora samhällsutmaningar genom att initiera forskarlag kring dessa, ledda av personer med hög integritet och stor erfarenhet, och se dessa som långsiktiga åtaganden där resultaten kommer på flera års sikt. Ett ständigt flöde av artiklar är ingen garanti för god forskning, tvärtom riskerar viktiga sanningar att drunkna eller hackas sönder.

Tyvärr lever vi en alltför incitamentsdriven tid där resultaten skall komma snabbt, där kvantitet lätt förväxlas med kvalitet och där samarbeten alltför ofta är taktiska i relation till finansiering och inte kunskapsgenererade. Jag önskar att vi kunde gemensamt förflytta oss mot satsningar där samarbeten gynnas därför att de ger bättre kunskap och där tiden att gå på djupet därför är en självklar förutsättning. Enligt min uppfattning gäller detta såväl på mikronivå som på europeisk nivå.

I Rektors senaste nyhetsbrev diskuteras lärdomar från Oslo universitet avseende ovannämnda frågor. Jag tror vi kunde kommit till den punkten också genom att lyssna noga på de forskare som vi har alldeles inom armlängds avstånd. Eftertänksamhet är en dygd och bör behandlas som en sådan, inte ses som ett produktionsunderskott.

Läs mera om framtidens forskning på Vetenskapsrådets webbplats.

Om Big Data och infrastruktur – växer den oss över huvudet?

Kommer vi att dränkas av data inom den samhällsvetenskapliga forskningen? I fakultetens handlingsplan lyfter vi fram stöd till infrastruktur som något som lämpligen ligger på fakultetsnivå, ett område där överblick och samarbete ger mer än individuella insatser. Vid Göteborgs universitet pågår en översyn och diskussion kring infrastruktur vars primära syfte är att skapa större tillgänglighet, transparens och samverkan mellan både forskare och mellan allmänhet och forskning.

Koncentrationen blir oftast på statistiska data, men infrastruktur är också arkivering och tillgängliggörande av olika former av forskningsmaterial av helt annat slag; dokument, brev, intervjuer, programtexter, bilder m m. Den typen av data är svårare att systematisera idag, men forskningsinriktningar som främst använder sådant material samlar också in det på annat sätt. Forskningsproblemet och materialet har ett starkare samband, tillgängligheten kan finnas men frågan är hur många andra som kan tillgodogöra sig t ex intervjusvar insamlade för ett särskilt syfte. Vi bör dock inte räkna bort sådant forskningsmaterial eftersom det i sig leder till en fokusering på en typ av data som är bra på att svara på vissa frågor – men knappast alls på andra.

Men det som idag benämns ”Big Data” är statistiska data, förment neutrala och möjliga att använda som svar på många frågor. Mängden och tillgängligheten till sådana data har ökat exponentiellt de sista tio åren.  Vad gör vi med den utvecklingen?

Den mest genomgripande förändringen som big data innebär för vårt sätt att förstå världen är att vi alltmer kommer att förlita oss på statistiska samband. Vi är annars skolade att söka förståelse i form av orsakssamband. Det är djupt rotat i oss: en sak leder till en annan – därför. Big data nöjer sig med en sak, en annan – och sannolikheten att de förekommer tillsammans. Big data-analys kan förvisso bidra till förståelse av orsak och verkan, men i första hand visar den inte på kausalitet utan på korrelation.

I Svenska Dagbladet hade i april Sam Sundberg en intressant understreckare ur vilken citatet ovan är hämtat. Avslutningen av den texten är också värd att citera: ”Ren information är alltid neutral. Frågorna vi ställer är alltid ledande.”

Samhällsvetenskapens styrka är att kunna ställa rätt frågor. Forskningsproblemen är något som aldrig kan formuleras annat än av människor, av samhällsvarelser som interagerar med varandra och som skapar teorier, modeller och förklaringar. Det är vår styrka och vår egenart.

Även i Foreign Affairs kan man läsa en text på samma tema.

Linje eller kollegialitet – en fråga om värderingar

Kollegialitet eller linjen? Ja, i den akademiska världen är detta en het fråga (s 26) just nu. Göteborgs universitet har sannolikt gått längst av de gamla universiteten i sin strävan efter en linjeorganisation. En strävan som då och då krockar med andra mål som t ex att samverka över ämnes- och fakultetsgränser. Men framför allt är frågan om linjeorganisation och kollegialitet en fråga om grundläggande värderingar i akademin.

Vi vet alla att system har fel och brister som vi får dras med, men vi väljer knappast en princip för att vi tror att den aldrig någonsin kan slå fel eller missbrukas. Vi väljer på värdegrund. För mig är kollegialiteten den avgörande principen för den akademiska världen, kompletterad med tydliga ansvarsförhållanden ifråga om arbetsplatsens organisering och arbetets innehåll.

Mest problematiskt tycker jag är att det finns ett tryck både uppifrån och nedifrån för att skilja makt och ansvar åt. Allt fler chefer ges allt mer ansvar för än det ena och än det andra, men makten över resurser och organisation ligger i de ansiktslösa kontrollerande system som åläggs oss alla att medverka i. I en akademiskt trångsynt tid gäller det att försöka göra det bästa av varje situation, välja sina strider men också att vid vissa enstaka tillfällen helt enkelt säga att ”nej, här går gränsen för vad jag anser att vi skall medverka till”. Vi borde alla vara lite mer frimodiga i dessa avseenden.

För den som vill fördjupa sig i akademins avvägningar mellan linje och kollegialitet rekommenderar jag Elin Sundbergs C-uppsats i statsvetenskap (Uppsala) ”Autonomireformen. Vad hände med det kollegiala styret?”

 

Vad skall vi med doktorander till?

Det talas en del om volymer i dagarna, och i vårt fall på samhällsvetenskapliga fakulteten kan vi tala om volymen på forskarutbildningen. Bakom ordet volym döljer sig förstås en mängd människor vars avhandlingsprojekt är lika brokiga som min farmors trasmattor. Men, vi kan inte komma från det faktum att antalet doktorander i Sverige har minskat.

År 2002 fanns det totalt 19 444 doktorander i vårt land. Knappt tio år senare (2011) var analet 18 311. Vid Göteborgs universitet fanns år 2002 totalt 2 252 doktorander och år 2011 var det antalet 1706. Antalet doktorsexamina vid Göteborgs universitet var år 2011 totalt 265 stycken, en siffra som var den lägsta på tio år. Vid vår egen fakultet har antalet disputationer legat stabilt runt 30 sedan några år, men det är i sig en sänkning mot tidigare.

I Vision 2020 sägs att universitetet vill öka antalet doktorander med extern anställning. I fakultetens handlingsplan säger vi att vi vill öka antalet externfinansierade doktorander. I stor utsträckning handlar den centrala planen om s k samverkansdoktorander (tidigare benämnda industridoktorander). I vår egen handlingsplan vid fakulteten innesluts såväl samverkansdoktorander som doktorander som finansieras via externa forskningsprogram och -projekt.

Men hur vill vi hantera utbildningen på forskarnivå framåt? Från regeringens sida är tystnaden avseende doktorander monumental. Det enda som sagts är att alla skall ha doktorandtjänster. Ett beslut som redan har fattats vid vårt universitet. För våra ämnen och forskningsområden är återväxten den mest centrala. Vi måste ha nya unga människor som är beredda att viga sina liv åt vetenskapen. Vårt forsknings- och utbildningsarbete kräver också att vi ständigt utvecklas pedagogiskt, något som kräver en pågående utbidlning på hög nivå. Men även samhället torde ha ett stort intresse av att få ta del av samhällsvetenskapligt forskarutbildades kompetens inom alla upptänkliga områden.

Är samverkansdoktorander och externt finansierade doktorander ett sätt att hålla uppe ”volymen” eller är det ett sätt att vara relevanta för samhället? Leder nya former av doktorandfinansiering till högre nivå på akademisk kunskap eller dräneras goda miljöer på sin vetenskapliga essens? Bör vi se utbildningen på forskarnivå som mer av en gemensam angelägenhet vid fakulteten för att garantera den vetenskapliga kvaliteten?

Frågor om utbildningen på forskarnivå behöver ställas vid alla institutioner.

Och då har jag ändå inget sagt om det märkliga i vår fyra-åriga utbildning jämfört med Europas tre-åriga och inte heller om behovet av att tänka om relationen mellan Masternivå och Forskarnivå. Jag återkommer…

Marie Demker

Uppmuntra till utveckling – vägen till god forskning

Universitetslärarens arbete är ganska ofta ensamt. Även om allt fler kurser och program numera drivs av grupper av hängivna lärare och forskare som hänger i och utvecklar sin undervisning tillsammans och även om forskningen numera allt oftare bedrivs i mindre grupper och nätverk så återstår faktum – som lärare och forskare är du ofta väldigt ensam i ditt arbete. Är det någon annan som ser det jag gör, kan nog en och annan fråga sig ibland när tröttheten kommer och man rusar iväg på ännu en kurskonferens eller ännu ett möte om strategiska frågor.

I fakultetens handlingsplan återfinns en punkt om att tillsammans med prefekterna identifiera lektorer som skulle kunna förväntas befordras till professorer inom två år. Bakgrunden är att regeringen, efter en rapport från HSV,  gett universiteten i uppdrag att öka nyrekryteringen av professorer som är kvinnor. I regleringsbrevet för Göteborgs universitet 2013 framgår att ”under 2012-2015 ska minst 40 procent av de professorer som anställs vara kvinnor.” För vår del tycker vi att det finns anledning att göra en bredare inventering och valet har därför blivit att alla lektorer på tröskeln till en professorsbefordran bör identifieras. Jag tror att det är viktigt att alla institutioner framöver skapar en rutin för att uppmuntra de anställda lärarna och forskarna att utvecklas och gå vidare i sitt arbete på ett sådant sätt att de också kan komma ifråga för såväl docentur som en professorsanställning. Vikten av att vi ser alla och uppmuntrar alla att, efter sin förmåga, fördjupa sin forskning och sin undervisning kan inte nog påpekas med tanke på att vi finns på en arbetsplats där kreativitet och intellektuell nyfikenhet är bränslet.

Även här bör alla enheter på fakulteten kunna hitta rutiner för att särskilt de yngre disputerade forskarna och lärarna får möjlighet till likvärdiga framtidsutsikter. Det kan ske genom årliga genomgångar av meriter, genom mentorer eller särskilt utsedda grupper som har till uppgift att stimulera till meritering och utveckling. Det är trots allt bara i ett större forskarkollektiv som även de mest briljanta idéerna får en adekvat och kritisk granskning likaväl som de kan få verklig genombrottskraft.

För övrigt rekommenderar jag gärna en lättsam text om svenska damlandslagets huvudtränare Pia Sundhages filosofi (även om jag kanske avstår från sångframträdandena) för att åstadkomma storverk: att ta fasta på det som är bra och jobba därifrån och framåt.

Marie Demker