Den vän som jag känt längst av alla har sina rötter i Finland och Ingermanland. Vi träffades i andra klass i skolan och har hållit ihop vår vänskap sedan dess. Det är faktiskt mer än ett halvt sekel. Genom henne kom jag att förstå andra världskrigets fasor på ett annat sätt än via historieböckerna. Hennes far var från Ingermanland, som tillhörde Sovjetunionen, och hade varit krigsfånge i tyska läger i Baltikum. Den erfarenheten hemsökte honom i återkommande mardrömmar. Även vistelsen i Sverige skuggades av flyktingskapet, svårigheten att få svenskt medborgarskap och hoten från Sovjetunionen långa öron, det var något jag fick med mig från tidig ålder.
När jag blev statsvetare kom jag att känna stor respekt för den finska utrikespolitik som lyckades hålla Sovjetunionen på en armlängds avstånd under så lång tid under kalla kriget. Där spelade också Finlands självklara plats i den nordiska gemenskapen en stor roll. Den finska självständighetsdagen den 6 december till minne av frigörelsen 1917 har därmed en personlig betydelse för mig – den är viktig för en människa som står mig närmare och som har känt mig längre än någon annan utanför familjen. Men dagen representerar för mig också ett av den politiska historiens mer relevanta och intressanta fenomen.
Andra advent högtidlighöll vi idag genom att tända en fin ljusstake i trä, hemslöjd från Västergötland, vars sju lågor fladdrade magnifikt mot den fina bomullsduken från 1970-talet. Den har jag fått efter mormor, som gick bort 2004, och den tillhör de vackra vardagsvaror som blev allmänt tillgängliga i Sverige under 1960- och 1970-talet.
Ljusstake från Västergötland. Bordduk från 1970-talet.
Varje första advent letar jag eller maken upp en mycket tilltufsad julkrans i form av en stjärna av gröna plastimiterade grangrenar med ett par plastiga kottar och ett rött band som sett sina bästa dagar i vår jullåda. Varje år får vi också justera den lite eftersom stommen av ståltråd påverkas av förvaringen i jullådan i källaren. Men efter lite meck och ibland lite lagning (notera gärna den blå påsförslutningen på bilden nedan) så tejpas kransen upp på ytterdörren.
Jag har gått förbi många blomsteraffärer och handelsträdgårdar och tittat längtansfullt på de vackra tjocka, gröna kransar av tall, gran och cypress som säljs där. ”En sån skulle man ju på dörren istället” har jag tänkt. Men varje gång den tanken kommer så ser jag den lilla gröna plastkransen framför mig och minns varför det är just den som sitter på dörren.
Julkransen, eller adventskransen, har som så många andra svenska jultraditioner sitt ursprung i det katolska Tyskland. I mitten av 1800-talet dök den upp som en påminnelse om adventstidens kristna budskap men då som en krans med ljus i. Kransar med färska örter eller grenar har sedan antiken använts som segersymbol, en önskan om hälsa och välgång och som en hyllning. Kransen har också en historia hos oss med skördekransar på sommaren, lagerkransar i akademin, segerkransar i Vasaloppet eller blomsterkransar på midsommar. Så julkransen är sannolikt bara en av många pusselbitar i den bild av julens traditioner som vi lever med.
Varför envisas jag då med att hänga upp en plastig och tilltufsad stjärna med tejp på dörren varje år? Varför inte köpa en stor, fin och färsk krans att hälsa julen välkommen med? Min gamla stjärna i plastimitation är ett barn av 60-talet. Precis som jag själv. I den miljö där jag växte upp var måttlighet och anspråkslöshet norm. Liksom en praktisk hållning till tillvaron. En stjärna i plast som kan användas om och om igen, hållbar och diskret – perfekt val. Den hängde på dörren till lägenheten i Krokslätt varje jul. För många år sedan stod jag som ung vuxen utan det mesta och det lackade mot jul. Min moster och min mormor kom med juldukar och pynt. Och då sa min mamma att jag gärna fick ta med mig stjärnan. Jag fick en fin jul det året trots allt. Stjärnan som därefter hänger på dörren varje jul har hängt med från min barndom och den symboliserar varifrån jag kommer och var jag har mitt hjärta.
Julkrubban som ställs fram varje advent hemma hos oss är inte heller den någon barndomstradition. Tvärtom så är det något som jag tog till mig i vuxen ålder. Ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag fick julkrubban men jag minns mycket bestämt att figurerna låg i träull i en trälåda. Kanske var det något jag fick redan när jag bodde hemma? Eller i present när jag blev äldre? Figurerna är i alla fall gjorda i något slags keramiskt material.
I samband med att maken och jag bildade ett nytt hem dök också en ny julkrubba upp 🙂 I alla fall, ett antal figurer, denna gång i plast. Så nu finns det två av allting i vår julkrubba hemma. Två Marior, två Josefar, två Jesusbarn och en dubbel uppsättning vise män. Dessutom har vi också en liten kamel-karavan i olivträ, en gång för mer än ett halvt sekel sedan inköpt i det heliga landet av min farmor och farfar. I min värld är det med hjälp av den som de vise männen anländer till stallet i Betlehem. Självklart är den därför alltid en del av julkrubban.
Vanliga jular brukar de äldsta barnbarnen (nu åtta år) älska att pyssla med de små figurerna. Och en jul var både ett Jesusbarn och en ängel försvunnen… De återfanns så småningom i ett annat hem där de åtminstone under en tid fått utgöra en möjlighet till möte med både nåd och omsorg. Nu är alla dock återbördade och just det här året lär krubban nog få stå orörd av barnahänder. Däremot sträcks förstås båda små Jesusbarnens händer ut mot oss alla.
Jag tycker det känns väldigt generöst att erbjuda världen två heliga familjer och sex stycken visa resande från fjärran land, enligt min mening är det vad vi behöver i dagsläget.
Julkrubba med dubbla heliga familjer och vise män.
Idag för fyra år sedan gick min svärmor hastigt bort efter en kort sjukhusvistelse. Svärmor var uppvuxen i Småland men levde hela sitt vuxna liv i nordvästra Skåne, alldeles nära gränsen till Halland. Hon och min svärfar drev länge en fruktodling som de tog över efter hans far och mor. Svärmor gjorde alltid ”grönkål” till jul. Innan jag träffade min man hade jag aldrig ätit något sådant. Så det var en mycket exotisk rätt som stod på spisen de första jularna, och jag var lite försiktigt avvaktande. Men jag kom att tycka om det, och det blev starkt förknippat med min mans jultradition.
När svärmor gick bort bestämde jag mig för att traditionen skulle hållas levande, åtminstone hos mig och maken. Jag insåg då att denna traditionella julrätt är framför allt förekommande i Halland och att den har namnet ”Långkål”. Jag tog en titt i min gamla kokbok från 1976 och hittade där ett utmärkt recept på rätten ”Långkål”. Kokboken fick jag av mamma när jag flyttade hemifrån 1977 och för tio år sedan var den så sönderläst att jag lät binda in den på nytt hos en bokbindare. Det är jag mycket glad för, det gav boken ett nytt liv.
De senaste jularna har jag därför köpt färsk grönkål i affären och kokat långkål. Det är numera något av de godaste på julbordet för min del. Eftersom jag undviker kött byter jag ut skinkspadet mot stark grönsaksbuljong vilket går jättebra. Kan varmt rekommenderas!
I nedräkningen till jul är kalenderljuset eller datumljuset en viktig detalj för mig. I mitt barndomshem fanns det inte men när jag flyttade hemifrån var det en tradition jag införde för min egen del. Jag vet inte hur gammal traditionen med just kalenderljus är. Men ljuset är en variant på adventskalender, och adventskalendern är runt 150 år gammal i sin nuvarande form – alltså med dagliga markeringar (luckor) av dagarna mellan första söndagen i advent och juldagen.
För några år sedan var det litet svårt att få tag i kalender- eller datumljus och ett år blev jag helt utan. Det tyckte jag var lite trist så i år ordnade maken med ett ljus redan i oktober. Och idag var det dags att tända det för första gången.
Denna helgen infaller Första Advent, den första av fyra adventssöndagar fram till juldagen. För tusen år sedan var det en fasteperiod i den kristna traditionen, parallell med fastan före påskhelgen. Men för de flesta i vårt land är adventstiden numera snarast en lång rad av mer eller mindre kulinariska upplevelser; pepparkakor, glögg, saffransdoftande lussekatter, långkål, skinka, köttbullar och Janssons frestelse. Alla har sina favoriter.
I år blir det förstås helt annorlunda. Inte blir det väl någon fasta precis men några julbord eller glögg och pepparkakor med kollegerna lär det inte bli. Just nu vilar restriktionerna tungt över oss och den bestämda rekommendationen är att hålla sig hemmavid, röra sig till fots eller cykel, egen bil för längre transporter, samt att inte umgås med personer utanför den inre kretsen i hushållet. Möjligen kan vi få nya förhållningsregler inför själva jultiden, men det är ännu för tidigt att säga.
Just nu finns det dock en positiv utveckling i Västra Götalandsregionen där antalet nya covid-smittade och nya covid-patienter med behov av intensivvård har slutat att öka sedan ett par veckor och nu snarast planar ut. Vår regions läge är lite bättre än i både Stockholmsområdet och Skåne avseende smittade och döda i relation till antalet invånare. Det finns således all anledning att fortsätta hålla i, hålla avstånd och avstå från besök i affärer och andra lokaler där det finns risk för trängsel. De sista veckorna på terminen kommer ännu färre undervisningsmoment att äga rum på campus. Och vi ger därmed plats åt det som måste utföras på plats. Vi hjälps också åt mellan fakulteterna att skapa utrymme för sådana moment. Därför kommer vi t ex att bereda plats för vissa kursmoment för studenter från Konstnärliga fakulteten hos oss.
På söndag tänder vi det första ljuset i adventsljusstaken. Och många av oss tar fram de elektriska ljusstakarna och sätter i fönstren, liksom glimmande stjärnor och änglar med glittrande vingar. Även på Humanisten gnistrar det med röda hjärtan i träden, ljusstakar i fönstren och girlanger i mörkret. Låt oss frossa i en adventstid fylld av ljus och stjärnor men inte glömma bort dem som är ensamma eller behöver hjälp att få till lite julstämning. Ring någon gammal vän eller videoprata med äldre släktingar, skicka extra många julkort, och kanske en julblomma till dem som blir ensamma i jul.
Från och med tisdag blir det litet julkalender med lucköppningar på bloggen, kanske inte varje dag men i alla fall regelbundet, fram till jul! Häng med om du vill.
Hösten 2020 har inte varit någon av de lättare. Det är några veckor sedan jag updaterade bloggen och det primära skälet är att tiden inte räckt till.
Nu börjar e-post-haveriets konsekvenser minska i teknisk mening. Möjligheter att skicka och ta emot är åter för nästan alla, vi har fungerande funktionsbrevlådor och äldre e-post tuggar långsamt in i våra brevlådor. En del får oönskade effekter när återställningar sker i systemen med kastade mejl som dyker upp och utkast som försvinner. Som jag har sagt i olika sammanhang, det här tar tid och vi kan kallt räkna med problem året ut.
Den interna revisionsprocessen av e-post-haveriet, som inkluderar bedömningar av teknisk expertis, är på gång och jag uppfattar att vi kan få en redovisning inom några veckor. En större utredning där förtroendefrågorna och verksamhetens behov står i centrum är förutskickad och direktiv för det arbetet tas fram av en intern arbetsgrupp inom GU.
Jag har hört många medarbetare berätta om goda och konstruktiva samtal med IT-supporten. Själv har jag också haft sådana. Mitt i allt är det glädjande att arbetet med att ”sopa upp” på det individuella planet har skett i god anda. Men frågorna om vår digitala sårbarhet, om datasäkerhet, om datalagring och vår förmåga att stå emot externa digitala hot måste högre upp på den gemensamma agendan framöver. Sådant är lednings- och styrningsfrågor och kräver bra dialog mellan ansvariga chefer, forskande och undervisande kolleger och skickliga IT-proffs. Just nu pågår, i skuggan av covid-19 och e-post-haveriet, ett viktigt arbete med att ta fram säkra lösningar för datahantering. Läs mer här.
Tyvärr har smittspridningen av SARS-coV-2-viruset ökat kraftigt de senaste veckorna, och särskilt i vår del av landet. Storstadsregionerna är mer drabbade än områden med glesare befolkning. Nya lokala rekommendationer har utfärdats, du hittar dem här. Men framför allt måste vi nu återigen fundera på vad vi kan göra för att inte bli en del av smittspridningen. Det här är på allvar och vi måste hjälpas åt att ta ansvar för varandra och för de andra. Varje person kan göra något och det kan vara just det som bryter en smittkedja.
Som en del i att motverka smittspridningen fattade jag beslut den 4 november om att stänga entréerna på Humanisten och att endast ge plats i byggnaden för studenter och medarbetare från vår fakultet. Det var inte roligt men nödvändigt. Mängden studenter hade ökat vecka för vecka, i takt med att andra lokaler stängde sina dörrar, och särskilt efter de nya rekommendationerna. Därmed stängde också servicecenter Näckrosen. Det är en tillfällig lösning och hur länge det förblir på detta sätt beror på smittspridningen och på Folkhälsomyndighetens och smittskyddsläkarens kommande rekommendationer.
Det är november, en gråtrist och mörk månad. Men det är också en månad när vi kan förbereda jul och nyår, en viss ledighet hägrar och mörkret kommer att få ge vika för ljuset. Vi fick också i denna månad besked om att flera vaccin ganska snart är på väg att ut till dem som behöver. För vår egen del ser vi också en positiv utveckling i det att vi får fler studieplatser för 2021 och att allt fler presumtiva studenter söker till våra utbildningar.
’Cause nothin’ lasts forever, not even cold November rain, som Axl Rose i Guns N’ Roses sjunger. På återhörande och återseende – på zoom, teams, mejl och på avstånd! 🙂
Som de flesta medarbetare och studenter säkert noterat så fungerar inte e-posten vid Göteborgs universitet sedan den 18 september. En majoritet av medarbetarna har inte tillgång till sin inkorg, kan inte skicka eller ta emot mejl och kan inte heller se äldre mejlkonversationer. Detta gäller såväl enskilda lärare och forskare som funktionsadresser. Däremot är studentmejlen inte berörd. Självklart är detta mycket allvarligt – dels skadar det förtroendet internt och externt för universitetet, dels blir det kraftiga störningar i verksamheten då beslut, möten och aktiviteter inte kan genomföras på det sätt som tänkt, eller inte alls.
På medarbetarportalen uppdateras informationen kontinuerligt – ikväll strax efter klockan sju lades en längre text på både svenska och engelska upp som bekriver det som inträffat, samt vad universitetsledningen gjort för att hantera krisläget.
Felet har inte med migreringen av mejl, den nya webben eller det nya spamfiltret att göra. Inte heller finns något som tyder på extern attack eller påverkan. Arbetet med att lösa problemet har pågått sedan i fredags och en del har fått tillbaka e-posten men stabiliteten saknas. Använd därför sms, telefon, canvas, teams, messenger, twitter och andra alternativa kommunikationsvägar för att få kontakt.
Vår kansli-adress fungerar INTE och de flesta handläggares e-post är också ur funktion. Fakultetsledningen nås på sina respektive telefonnummer, liksom kanslichef. Situationen är mycket besvärlig, vi måste koncentrera oss på att hålla verksamheten flytande under de närmaste dagarna och skjuta upp den kommunikation som kan skjutas upp.
Håll er uppdaterade via driftinfo på medarbetarportalen!
Sommaren går nu över i hösttermin. Sensommaren har visserligen ännu mycket kvar att bjuda men de långa ledigheterna är över för denna gång. Tyvärr återkommer vi till verksamheten på ungefär samma villkor som vi lämnade den, alltså i huvudsak på distans. Den mer uttalade återgång till campusförlagda verksamhet under hösten som vi trodde oss se före midsommar hägrar därframme men har skjutits ytterligare lite längre fram. Så har också vår invigning och många av våra externa aktiviteter gentemot göteborgarna i allmänhet.
Men, det finns också många ljuspunkter. Hanteringen av vilken verksamhet som skall prioriteras på campus har gått smidigt och utfallet är rimligt. På måndag öppnar servicecenter i Humanisten för att ge möjlighet till bl a GU-kort för de allt fler studenter som sökt sig till oss. Antagningsstatistiken är klart positiv jämfört med tidigare år, och andelen genuint distansantagna är endast marginellt högre än tidigare år. Till det kan läggas att prognosen för år 2020 pekar på en viss överproduktion av HST (och det innan beslutet om att reducera våra HST genomförts) och på ett litet ekonomiskt plus.
Fakultetsstyrelsen beslutade i juni om fakultetens strategier för den närmast femårsperioden. Vi har därmed en riktning för verksamhetens utveckling. Mycket fokus ligger på att öka samarbetet och kontaktytorna både internt och externt samt att främja och bygga forsknings- och utbildningsmiljöer vars akademiska ambitioner och innehåll har en stark inre dragningskraft på presumtiva medarbetare och studenter. Under 2021 kommer vi också att använda en något mofidierad modell för resursfördelning av fakultetsmedel. Syftet är att ge långsiktiga och mer stabila planeringsförutsättningar för institutionerna än de hittills årligt beslutade principerna.
Vårt nya externa råd har träffats en gång (via zoom) och vi har ett nytt möte inplanerat som vi hoppas kan genomföras på plats. Rådets ledamöter (en plats vakant) behöver ju få vandra runt i vårt hus och se var verksamheten bedrivs. En av de saker som vi hoppas kunna diskutera med rådet är den alumnundersökning vi genomfört och som kommer att presenteras inom fakulteten under september. Frågor om hur vi bäst når ut med våra utbildningar men också om hur vi kan möta de behov som växlar i samhället är intressant att diskutera med rådet. Rådets ledamöter är i bokstavsordning: Stefan Gustavsson (näringspol chef Västsvenska Handelskammaren), Katti Hoflin (kulturchef VG-regionen), Susanne Rappmann (biskop, Gbg stift), Frida Röhl (konstnärlig ledare, Folkteatern) samt Hamid Zafar (barn- och utbildningschef, Mullsjö). Vi hoppas på ett rikt samarbete som kan ge inspiration åt båda hållen!
***
Nu närmar sig presidentvalet i USA, den 3 november står president Donald Trump mot demokraternas kandidat Joe Biden. I Sverige brukar intresset för amerikanska val vara stort och många är de seminarier och workshops som kommer att avhandla ämnet i höst. Förhoppningsvis också hos oss på Humfak. Under sommaren har jag läst boken ”How democracies die” (2018) av statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. En viktig bok som jag varmt kan rekommendera. Boken är centrerad kring amerikansk politik och kring Donald Trumps utövande av presidentskapet. Den är dock fylld av jämförelser både historiskt och geografiskt som ger en god inblick inte bara i amerikansk politiks alla skrymslen och vrår utan också en utmärkt bas för en demokratidiskussion i bredare mening. Vad är det egentligen som utmärker demokratin? Och hur går det till när den reproducerar sig själv? Och när den inte gör det…
***
Detta om detta – fortfarande blommar rosorna utanför humanistiska biblioteket. Njut av sensommaren och ta in blomdoften medan vi har rosorna kvar. Allt har sin tid.
Det sista ledningsrådet har genomförts, det sista fakultetsstyrelsesammanträdet, det sista sammanträdet med lärarförslagsnämnden och det sista prefektrådet likaså. Nu stundar helt enkelt sommaruppehåll vid Humanistiska fakulteten.
Men, vänta nu, inte riktigt. Det finns en grupp personer som fortsätter att zooma in och ut, det tycks vara både lärare och studenter, just det, det är årets sommarkurser! I år har fakulteten extra många kurser att erbjuda – allt från klimathistoria till ryska idag.
Dessutom är det många som under sommaren behöver planera och skapa förutsättningar för den terminsstart som inför höstterminen ser väldigt annorlunda ut. Men jag tror att det är extra viktigt i år att inte försöka kompensera osäkerheten med väldigt detaljerad planering långt i förväg. Risken är stor att allt måste tänkas om när vi väl är på plats igen.
Den här våren har varit något alldeles exceptionellt. Tack till alla er som gjort att verksamheten har fortsatt att fungera, tack till alla er som löst problem på daglig basis och tack till alla som stöttat varandra under den här tunga tiden.
En kollega gav mig en gång rådet när jag frågade hur man skulle ta sig an uppdraget som dekan att jag skulle ”springa rakt fram och ta det som det kommer”. Jag kanske inte riktigt har följt denna uppmaning, min kalender och jag är lite för goda vänner för det. Men i dagsläget skulle jag kanske vilja modifiera rådet till att vi behöver ”lunka på rakt fram och ta det som det kommer”. Självklart måste vi planera och skapa förutsättningar för en bra start i augusti redan nu, men jag tror att vi helt enkelt måste vara väldigt pragmatiska och inse att en pandemi är omöjlig att planera för.
Ett sjukdomsförlopp hos en känd sjukdom är ofta förutsägbart och obevekligt hos en individ, men när både antalet personer som drabbas ökar exponentiellt och dessutom sjukdomens förlopp från början är okänt – ja då hjälper det vare sig med excelark eller outlookalender. Mångfalden av effekter som covid-19 fört med sig är svår att redan idag förstå konsekvenserna av. Jag tror att sjukdomen och pandemin leder till policyförändringar i många länder och att den kommer att påverka t ex akademisk undervisning och kunskap. Men det är långsiktiga effekter som vi ännu inte ser.
För vår egen del avser vi att påbörja höstterminen på distans med några undantag. Dessa undantag beslutar prefekterna om i samråd med mig, och de olika momenten kommer att planeras in i lokalerna via campusservice Lorensberg. Systemet skall garantera att det går att upprätthålla fysisk distans och att det finns god tillgång till handtvätt överallt där studenter och lärare behöver vara för undervisning. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med egenansvaret – att undvika smittspridning är absolut prioritet när vi genomför campusförlagda moment. Ansvaret ligger på oss alla i detta – studenter, lärare, administration, ledning och campus.
När detta skrivs är det nästan 30 grader i luften utanför Humanisten. Går vi en lika het sommar till mötes som den vi hade 2018? I så fall har vi definitivt fler saker att oroa oss för än Covid-19. Klimatförändringarna blir alltmer påtagliga även i vardagslivet och måste få konsekvenser för våra verksamheter. I höst kommer arbetet med koldioxidbudgetar att ta fart vid Göteborgs universitet. Klimatramverket innebär ett långsiktigt åtagande från universitet och högskolor för att nå det s k 1,5-gradersmålet. Som lärosäte har vi ett ansvar att just ”lyssna på forskarna” som Greta Thunberg säger, och sedan omsätta det vi hört i beslut och verksamhet.
Och, om vi skall hålla oss till vetenskap och beprövad erfarenhet så blir det en sommar med fysisk distans, handtvätt och resor inom Sverige. Och är man sjuk så håller man sig hemma. Jag tror det kan bli en annorlunda sommar, men också en ledighet med plats för reflektion och eftertanke, för samtal och fördjupning. Saker som lätt hamnar på undantag i ett snabbt snurrande ekorrhjul.
Ta hand om er och tvätta händerna så ses vi augusti!
