Publicerat

”Ett brev betyder så mycket” – nostalgin som hotar den akademiska friheten

I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.

Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.

Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.

***

Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.

Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.

Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.

Publicerat

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.