Etikett: Forskningspropositionen

Forskningspropositionerna som kommer varje mandatperiod (den senaste kom före jul och heter 2020/21:60) är en av universitetsvärldens viktigare publikationer. Inte för att den innehåller detaljerade uppgifter i likhet med budgetpropositionen utan för att den förmedlar ett generellt budskap från regeringen om prioriteringar och värderingar för hela universitetsvärlden. Förhoppningsvis kan propositionen behandlas i riksdagen efter påsk. Propositionen innehåller lite spretiga besked och flera av dem är också outvecklade. Till de verkligt positiva hör att den akademiska frihetens princip, liksom vikten av forskningskommunikation i bred mening, föreslås införas i högskolelagen. Llikaså utlovas kraftiga ökningar av basanslagen till forskning så att utbildning kan bedrivas på vetenskaplig grund. Men tyvärr lyser en övertro på styrning, kontroll och profilering igenom i väldigt många av förslagen. Här följer några axplock av relevans för humanistisk forskning och akademins roll i samhällsutvecklingen.

Att akademisk frihet som princip skrivs in i högskolelagen är brådskande menar regeringen, och den bedömningen är vi nog många som kan skriva under på. Debatten om covid-19 och politiska åtgärder i medicinska frågor har blivit så hätsk att forskare säger sig nu sluta med forskning om ett visst område. Det är välkänt att det även tidigare varit svårt att forska och undervisa om frågor som rör t ex immigration, genusforskning, kriminologi och klimatforskning utan att få hat och illasinnade kommentarer i offentligheten. Med ett stöd i högskolelagen blir det också lättare för lärosätena att än mer stödja utsatta forskare och lärare. Södertörns högskola menar i sitt remissvar att den akademiska friheten istället borde skrivas in i grundlagen, jag delar den uppfattningen men hoten är idag så stora att det behövs en snabbare väg för att visa var den svenska demokratin står i dessa frågor.

Regeringen har valt att lägga stora summor på ett tiotal s k forskningsprogram som riktas mot de samhällsområden som regeringen bedömer mest angelägna. En satsning (igen) på excellenscentrum skall också genomföras inom ramen för Vetenskapsrådet. Därutöver läggs pengar på infrastrukturer och mindre summor på forskarskolor och bildningslyft. Men också på att göra Mälardalens högskola till universitet. Här flaggar regeringen också för en ny princip för vilka lärosäten som får benämnas ”universitet”. Ser fram emot att höra mer om detta. Intressantast för oss inom humaniora är forskarskolorna, men någon modell för detta finns inte utan skall arbetas fram inom Vetenskapsrådet.

Att regeringen vill styra mer framgår inte bara genom att man väljer att fördela ökade medel genom att peka på ett tiotal olika samhällsområden inom vilka forskning skall bedrivas utan också genom att regeringen vill införa en ny modell för fördelning av forskningsmedel. Från och med 2023 skall medel fördelas med hjälp av s k profilområden men även någon form av kvalitetsgranskning vars grund skall vara modifierad bibliometri, kvalitetsgranskningsprogram och förmåga till samverkan. För mig är det oklart hur (och egentligen också av vem) denna modell skall utvecklas och hur den skall tillämpas. Har det gått för fort i arbetet med proppen? Dock framgår det – på många sidor – hur viktigt regeringen anser att det är med uppföljning och kontroll. STRUT-utredningens förslag om dialogbaserad styrning nämns men avfärdas, tillitsdelegationens arbete med tillitsbaserad styrning nämns inte ens. Självklart måste det finnas kontroll och styrning inom universitetsforskning, men istället för att föreskriva exakt vilka empiriska fenomen det skall forskas om så hade det varit roligt om regeringen hade förstått den kreativa logik som kännetecknar god forskning – och att man kanske tagit i beaktande att just dessa fenomen faktiskt redan är på forskningskartan. En slags bottom-up-process. Det är litet sorgligt att den svenska regeringens högsta ansvariga för forskning och högre utbildning tycks tro att det går att styra och kontrollera fram kreativitet, innovation och framförallt den ”serendipity” som varje forskare eftersträvar men bara når då och då.

När det gäller akademisk frihet finns det också anledning att uppmärksamma två helt andra processer i omvärlden; dels debatten om ”Vita Havet” på Konstfack i Stockholm, dels den jakt på ”islamo-gauchisme” i forskningen som just nu sätts igång i Frankrike.

Att frågor om rasism diskuteras inom de konstnärliga utbildningarna är ingenting nytt, men hätskheten i debatten som delvis rör utställningslokalen ”Vita Havet” och som förts av det kollektiv som kallar sig ”Brown Island” (i detta hav får man förmoda) är tråkig att se. Diskussionen är inte så enkel att det handlar om namngivning utan istället rör det frågor om hur konstnärlig utbildning vidareför och förstärker normer om konst och dess roll i samhällsutvecklingen. Frågorna är värda att tas på stort allvar, särskilt som vi vet hur stark den sociala snedrekryteringen är till denna typ av utbildningar. Rektor Maria Lantz skriver själv och länkar också till övriga artiklar i debatten på Konstfacks hemsida.

Utbildnings- och forskningsminister Frédérique Vidal i Frankrike har aviserat att hon avser att undersöka fransk forskning utifrån begreppet ”islamo-gauchisme” för att skilja på politisk aktivism och vetenskaplig forskning. Som ledarskapet för det kända franska lärosätet SciencesPo i Paris skriver i ett uttalande så är ministerns ambition inte bara bisarr i ett demokratiskt perspektiv utan i sig själv också ett tecken på misstänkliggörande av forskare och forskning. Tillsammans med övriga ledare för franska universitet och med CNRS (ung franskt nationellt forskningsråd) tillbakavisar de själva begreppet, som inte har någon som helst akademisk förankring, och alla försök att genomföra denna undersökning. Läs uttalandet här.

***

Det finns alltså ingen som helst anledning att vänta med att införliva den akademiska frihetens princip i högskolelagen, även om forskningens frihet redan finns skyddad i grundlagen. Förr än man anar kan en klåfingrig och okunnig styrningsmani falla över i direkt hot mot den frihet vi inom universiteten betraktar som självklar.