Publicerat

Vi fortsätter snart med god fart in i 2022 – önskar alla lugna och avkopplande helger innan dess!

De som känner mig vet att jag tycker att tiden är ett fascinerande fenomen. Tid är något som vi människor har skapat för att förstå tillvaron, något som ger perspektiv på årstidernas växling, livets ständiga pånyttfödelse och den egna vardagens betydelse. Jag upplever en tid och du upplever en annan, men vi måste alla förhålla oss till en normerande tid om vi t ex skall ta tåget en viss dag vid en viss tid till en viss plats.

Julen dyker upp mitt i det ständigt pågående flödet av dagar och veckor och skapar utrymme för tankehopp framåt och bakåt, neråt och uppåt i tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att i mitt inre plötsligt befinna mig en juldag hos farmor och farfar i Borås för femtio år sedan; se den mönstrade ullmattan på vilken jag lagt ut julens nya Legobitar, höra klirret av glasskålens lock när jag tar ännu en hård syrlig karamell och känna doften av steken i farmors ugn. Julen är en högtid som spelar väldigt stor roll för de allra flesta i vårt land – på ett eller annat sätt. För mig är julen en viktig religiös högtid, liksom en familjehelg. Men oavsett hur vi firar så uppträder julen, vare sig vi vill eller ej, mitt i flödet av tid och avbryter vardagslunken.

I denna nutid, år 2021, firade jag (som vanligt numera) jul mer än en dag, på flera ställen och med olika delar av familjen. Men Lego låg det fortfarande i julklapparna och samma glasskål är fylld med samma typ av gammaldags karameller. Någon stek serverades dock inte på juldagen, istället doftade det långkål i mitt kök på julafton och hos min mamma fick jag god och uppskattad lutfisk på juldagen.

Jag hoppas att alla fakultetens medarbetare har haft och fortsatt får en fin jultid med mycket tid för återhämtning och även utrymme att göra det där som inte fått plats i vardagen. Det blev ännu ett svårt år med pandemi och restriktioner, med uppskjutna arrangemang och ändrade planer. Och tyvärr måste vi också inleda det nya året med fortsatta smittskyddsåtgärder, så vi kan inte slappna av som vi så väl hade behövt.

Tack till alla som gjort det möjligt att upprätthålla en verksamhet med god kvalitet och att hålla vårt hus öppet både bildligt och fysiskt under det här året. Vi har alla tillsammans skapat en tro på framtiden för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Snart kör vi på igen, in i året 2022!

Önskar alla en God fortsättning, ett Gott nytt år och så ses vi igen i vardagen på andra sidan nyåret!

Göteborgs universitets huvudbyggnad i Vasaparken i vinterskrud.
Publicerat

Universitetet söker ny rektor

När Pam Fredman, som blev vårt universitets första kvinna som rektor, slutar nästa år har hon suttit i elva år, det är den längsta rektorsperioden för en och samma rektor sedan språkvetaren Hjalmar Frisk var rektor (1951-1966). Frisks rektorsperiod var en en omtumlande tid eftersom Göteborgs Högskola blev universitet 1954 och under Frisks tid blev också den tidigare sammanhållna Filosofiska fakulteten uppdelad i tre fakulteter – samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Frisk lär också ha förhindrat en sammanslagning av Göteborgs universitet med Chalmers Tekniska Högskola i början av 1960-talet.

I svensk utbildningshistoria är 1960-talet den stora expansionens tid, inte bara i termer av antal studenter utan också för universitetens plats i samhällslivet. Kanske kan man säga att det ultimata uttrycket för att universiteten verkligen blev en relevant och profilerad del i samhällslivet var ungdomsrevolten 1968, som ju tog sig olika former också i Sverige. Dock var det på universiteten i Lund och Stockholm som 1968-revolten syntes tydligast. Universiteten har blivit alltmer centrala inom många sfärer i samhället, inte bara som utbildningsanstalter eller forskningsinstitutioner. Utbildning och forskning ges allt större plats i debatter och politiska beslut. Konsekvensen är att dagens universitet är utsatta för ett mycket stort externt tryck, såväl i termer av marknadens konkurrens som förväntningar på samverkan, arbetsmarknadsanpassning och alla externa utvärderingar på alla nivåer.

Att vara rektor i dagens svenska forskningslandskap och utbildningssystem har idag därför en annan karaktär än förr – med autonomireformer, målstyrning och prestationsrelaterade fördelningsmodeller är rektor inte bara myndighetschef utan också ledare för en mångfacetterad och multiprofessionell organisation som nog utan överdrift kan sägas sakna motstycke i det övriga samhällslivet. Möjligen finns likheter med de stora nationella kyrkoorganisationerna eller kanske den gamla Volvokoncern som ju också tillverkade matjesfiléer (ABBA) på 70-talet! Göteborgs universitet är ett stort och brett universitet, det är minst sagt en utmaning att vara rektor här. Och allmänt sett har de villiga och dugliga rektorskandidaterna inte blivit fler samtidigt som antalet universitet och högskolor istället blivit det. Påtagligt ofta kommer nya rektorer från andra motsvarande positioner på andra högskolor och universitet – vilket inte behöver vara någon nackdel egentligen men kan vara ett uttryck för att rektorsjobbet blir ett särskilt skrå vilket på sikt försvagar den akademiska legitimiteten för universitetsledningen.

Den 7 juni kommer kravprofilen att fastställas av Universitetsstyrelsen, fram tills dess kan alla höra av sig till lärarrepresentanterna i styrelsen med synpunkter på densamma. I rekryteringsgruppen sitter två lärarrepresentanter som naturligtvis tar emot synpunkter både nu och under processens gång. En av dem är Staffan I Lindberg från vår fakultet (statsvetenskap). Och det kommer som vanligt att finnas en hörandeförsamling som får ta ställning till en tänkbar rektorskandidat som skall kunna vara utsedd av regeringen nästa försommar.

Universitetet har en särskild sajt helt vigd åt rektorsvalet, använd gärna den!

 

 

Publicerat

Linje eller kollegialitet – en fråga om värderingar

Kollegialitet eller linjen? Ja, i den akademiska världen är detta en het fråga (s 26) just nu. Göteborgs universitet har sannolikt gått längst av de gamla universiteten i sin strävan efter en linjeorganisation. En strävan som då och då krockar med andra mål som t ex att samverka över ämnes- och fakultetsgränser. Men framför allt är frågan om linjeorganisation och kollegialitet en fråga om grundläggande värderingar i akademin.

Vi vet alla att system har fel och brister som vi får dras med, men vi väljer knappast en princip för att vi tror att den aldrig någonsin kan slå fel eller missbrukas. Vi väljer på värdegrund. För mig är kollegialiteten den avgörande principen för den akademiska världen, kompletterad med tydliga ansvarsförhållanden ifråga om arbetsplatsens organisering och arbetets innehåll.

Mest problematiskt tycker jag är att det finns ett tryck både uppifrån och nedifrån för att skilja makt och ansvar åt. Allt fler chefer ges allt mer ansvar för än det ena och än det andra, men makten över resurser och organisation ligger i de ansiktslösa kontrollerande system som åläggs oss alla att medverka i. I en akademiskt trångsynt tid gäller det att försöka göra det bästa av varje situation, välja sina strider men också att vid vissa enstaka tillfällen helt enkelt säga att ”nej, här går gränsen för vad jag anser att vi skall medverka till”. Vi borde alla vara lite mer frimodiga i dessa avseenden.

För den som vill fördjupa sig i akademins avvägningar mellan linje och kollegialitet rekommenderar jag Elin Sundbergs C-uppsats i statsvetenskap (Uppsala) ”Autonomireformen. Vad hände med det kollegiala styret?”