Kunskapsdrivet forskningssamarbete eller finansieringsdrivet?

Samarbete kräver tid. Särskilt i akademiska sammanhang. Tyvärr avkrävs vi forskare väldigt ofta antingen snabba utvärderingar eller satsningar på samarbete utan att något egentligt syfte klargörs. Jag har genomfört forskningssamarbeten över akademiska disciplingränser i 20 år och jag vet att skall det bli bra så krävs A) ett tydligt fokus/syfte samt B) tid.

Jag drar mig till minnes att det tog ungefär ett års frekvent möten och diskussioner innan statsvetare och sociologer verkligen på djupet kunde relatera till begreppet ”individualisering” på samma sätt. Termen ”religion” har helt andra konnotationer bland samhällsvetare än den har bland teologer. Och att som statsvetare arbeta med förklaringsambitioner tillsammans med historiker är inte den enklaste uppgiften. Men det går. och det blir bra. Till och med mycket bättre än om man inte samarbetat.

Förutsättningarna för att det skall gå bra är att samarbetena är forskariniterade, att de är långsiktiga och har ett tydligt fokus. Det är inte troligt att vi får fram relevanta och nya kunskaper genom att avsätta pengar och sedan säga att de får ni söka om ni samabetar över ämnesgränserna. Istället bör vi för det första identifiera de forskargrupper som redan jobbar så, och har gjort det länge, och mot bakgrund av kvaliteten i deras forskning stödja dem. För det andra bör vi initiera forskning kring stora samhällsutmaningar genom att initiera forskarlag kring dessa, ledda av personer med hög integritet och stor erfarenhet, och se dessa som långsiktiga åtaganden där resultaten kommer på flera års sikt. Ett ständigt flöde av artiklar är ingen garanti för god forskning, tvärtom riskerar viktiga sanningar att drunkna eller hackas sönder.

Tyvärr lever vi en alltför incitamentsdriven tid där resultaten skall komma snabbt, där kvantitet lätt förväxlas med kvalitet och där samarbeten alltför ofta är taktiska i relation till finansiering och inte kunskapsgenererade. Jag önskar att vi kunde gemensamt förflytta oss mot satsningar där samarbeten gynnas därför att de ger bättre kunskap och där tiden att gå på djupet därför är en självklar förutsättning. Enligt min uppfattning gäller detta såväl på mikronivå som på europeisk nivå.

I Rektors senaste nyhetsbrev diskuteras lärdomar från Oslo universitet avseende ovannämnda frågor. Jag tror vi kunde kommit till den punkten också genom att lyssna noga på de forskare som vi har alldeles inom armlängds avstånd. Eftertänksamhet är en dygd och bör behandlas som en sådan, inte ses som ett produktionsunderskott.

Läs mera om framtidens forskning på Vetenskapsrådets webbplats.