Lucka tjugotvå och tjugotre: Porslinsblommans långa liv

Jag minns inte riktigt om det var 1969, 1970 eller möjligen 1971 som jag fick ta hand om porslinsblomman. Men jag minns att jag såg det som ett stort förtroende. Bakgrunden var att grannen i lägenheten bredvid, tant Ingeborg (så sa man på den tiden), hade blivit sjuk och skulle in på sjukhus. Det skulle nog bli en lång sjukhusvistelse trodde hon så blommorna hennes behövde tas om hand. Antagligen hade jag väl redan då visat prov på stort intresse för krukväxter och odling, jag minns att fönstret i mitt rum (ett stort tre-lufts-fönster i söder) var fyllt av krukor med olika skott och sticklingar. På den tiden delade man ofta med sig av växter och köpte inte allt i blomsteraffärer. Jag hade en del tämligen stora exemplar av Palettblad, Mose stentavlor och Monstera. Växter som jag hade med mig länge efter det men som idag är lite svåra att få fatt på.

När mamma sa att tant Ingeborg ville att jag skulle ta hand om en krukväxt blev jag stolt och glad. Växten var en för mig ny bekantskap med tjocka mörkgröna blad och långa slingor som snurrades upp runt krukan. Porslinsblomma fick jag veta att den hette. Och den fick stå i mitt soliga söderfönster bredvid de andra krukväxterna, en placering den uppenbarligen gillade för den började snart blomma. Blommorna är underbara vita väldoftande klasar (som dock kan droppa lite nektar på golvet). Endast de exemplar som trivs blommar och de blommar först när växten blivit lite äldre.

Som ni kanske anar kom tant Ingeborg aldrig hem från sjukhuset. Och det visste nog både hon och min mamma redan när jag fick ta hand om blomman. Själv förstod jag inte det förrän jag ställdes inför fait accompli, tant Ingeborg var död. Arvet i form av porslinsblomman blev plötsligt ännu viktigare, nu var den det enda jag hade kvar av min snälla granne. Och faktum är att jag idag ett halvt sekel senare fortfarande har tant Ingeborgs blomma kvar. Det är numera sticklingar från den ursprungliga blomman men det är därmed samma blomma, samma individ. Och vad mera är, samma blomma finns i också i fönstret hos min son och hans familj. Tant Ingeborgs porslinsblomma har fått ett långt liv. Och minnet av min snälla granne som dog i cancer runt 1970 har nu hållits levande i femtio år genom hennes förtroende och gåva till en tioåring som gillade krukväxter.

Tant Ingeborgs porslinsblomma idag.