Universiteten behöver mer av starka, visionära och målmedvetna ledare men också fler tydliga och beslutsfähiga kollegier. Så lyder den korta versionen av dagens diskussion kring styrning och ledning som genomfördes inom ramen för Samhällsvetenskapliga fakultetens första professorskollegium. Temat var styrningsfrågor inom universitetssektorn allmänt och även inom vårt eget universitet. Inbjudna inledare var professorn i vetenskapsteori och dekanen för Humanistiska fakulteten Margareta Hallberg samt professorn i statsvetenskap Bo Rothstein som särskilt har funderat kring styrningsfrågorna som ledamot i referensgruppen för den utredning om ledning och styrning av universiteten som Kåre Bremer (f d rektor SU) arbetar med.
Margareta Hallberg belyste tydligt de problem som den organisation Göteborgs universitet valt medför. Blandningen av kollegialt och linjestyrt skapar oklarhet och osäkerhet. Göteborgs universitet har vad Hallberg kalalde en ”demokratisk styrning” vilket innebär att de platser där den kollegiala styrningen skall utövas fylls genom demokratiska val där alla – inte bara lärare/forskare – väljer sina representanter. Genom en delegationsordning som i praktiken gör fakulteterna till förmedlingslänk till prefekterna, men med ansvar för såväl kvalitet som ekonomi, skapas ett glapp mellan ansvar och makt. Hallberg lyfte också frågan om prefekternas stora makt, en makt som kan utövas väl om den utövas av erfarna lärare/forskare med gott omdöme men som också lätt kan missbrukas – i en icke-ideal värld där prefektrollen inte är det mest eftertraktade uppdraget finns uppenbar risk att makten utövas på grunder som är ogenomskinliga eller där prefekten inte bottnar i de komplexa frågor som ligger på henom. Fakulteternas ”avlövning” har också medfört en stor ensamhet för många prefekter som inte heller har någon institutionsstyrelse att luta sig emot, endast ett råd. Delegationsordningen bygger in en motsättning mellan linjeorganisationen (rektor-dekan-prefekt) och den kollegiala ordningen (fakultetsstyrelse, institutionsråd). Dessutom har inrättandet av en utbildningsnämnd i praktiken tagit ifrån såväl institutioner som fakulteter makten över utbildningsfrågorna och resurser inom detta område.
Bo Rothstein påpekade att de mest framgångsrika akademiska institutionerna leds av ”stjärnforskare”. Att vara prefekt eller dekan är attraktivt vid många andra lärosäten och skapar därför en hälsosam konkurrens mellan skickliga lärare/forskare om uppdragen. Bakgrunden är att dessa personer verkligen har möjlighet att påverka forskning och utbildning inom den egna enheten, frågor av mer rutinmässig natur eller chefsfrågor sköts av andra. Prefekten/dekanen är den som leder verksamheten, på riktigt. Rothstein menade också att visserligen är starkt ledarskap viktigt, men också starka kollegiala organ. På samma sätt som kommunfullmäktige eller riksdag kan avsätta en kommunstyrelse eller en regering så skall också en fakultetsstyrelse/institutionsstyrelse kunna förklara att en dekan/prefekt inte längre har deras förtroende. Men denna dekan/prefekt måste då också ha handlingsutrymme att uträtta något, styrelsen skall inte ha visionerna och målen utan prefekten/dekanen. Rothstein betonade också att organiseringen av t ex en fakultet kräver kännedom om forskningens och utbildningens starka och svaga punkter. Kopplingen mellan enskilda forskargrupper och ledningsstrukturen måste vara bättre än idag menade han. Rothstein anförde att han intervjuat dekaner som inte hade en aning om forskningen inom den egna fakulteten, något som är förödande om planer och mål skall ha någon trovärdighet.
I diskussionen anfördes ett antal argument både för och emot starka ledare, kollegialitet samt funderingar kring prefektrollens ambivalens. För min personliga del tog jag med mig reflektioner kring organiseringen av vår egen fakultet, hur överbryggar vi relationen mellan institutioner och därmed linjen å ena sidan och det kollegiala å den andra? Jag blev också stärkt i min övertygelse om att delegationsordningen bygger in intressemotsättningar som är ohanterliga på alla nivåer – utom rektorsnivån – samt att den kollegiala ordningens svaga ställning också underminerar attraktiviteten i ledningsuppdragen. Jag är också, tillsammans med Margareta Hallberg, övertygad om att vi behöver återinföra institutionsstyrelserna.
Jag önskar med detta också alla en fin adventstid!
