Publicerat

Akademisk frihet får skydd – men regeringens kontrollmani kunde vi vara utan

Forskningspropositionerna som kommer varje mandatperiod (den senaste kom före jul och heter 2020/21:60) är en av universitetsvärldens viktigare publikationer. Inte för att den innehåller detaljerade uppgifter i likhet med budgetpropositionen utan för att den förmedlar ett generellt budskap från regeringen om prioriteringar och värderingar för hela universitetsvärlden. Förhoppningsvis kan propositionen behandlas i riksdagen efter påsk. Propositionen innehåller lite spretiga besked och flera av dem är också outvecklade. Till de verkligt positiva hör att den akademiska frihetens princip, liksom vikten av forskningskommunikation i bred mening, föreslås införas i högskolelagen. Llikaså utlovas kraftiga ökningar av basanslagen till forskning så att utbildning kan bedrivas på vetenskaplig grund. Men tyvärr lyser en övertro på styrning, kontroll och profilering igenom i väldigt många av förslagen. Här följer några axplock av relevans för humanistisk forskning och akademins roll i samhällsutvecklingen.

Att akademisk frihet som princip skrivs in i högskolelagen är brådskande menar regeringen, och den bedömningen är vi nog många som kan skriva under på. Debatten om covid-19 och politiska åtgärder i medicinska frågor har blivit så hätsk att forskare säger sig nu sluta med forskning om ett visst område. Det är välkänt att det även tidigare varit svårt att forska och undervisa om frågor som rör t ex immigration, genusforskning, kriminologi och klimatforskning utan att få hat och illasinnade kommentarer i offentligheten. Med ett stöd i högskolelagen blir det också lättare för lärosätena att än mer stödja utsatta forskare och lärare. Södertörns högskola menar i sitt remissvar att den akademiska friheten istället borde skrivas in i grundlagen, jag delar den uppfattningen men hoten är idag så stora att det behövs en snabbare väg för att visa var den svenska demokratin står i dessa frågor.

Regeringen har valt att lägga stora summor på ett tiotal s k forskningsprogram som riktas mot de samhällsområden som regeringen bedömer mest angelägna. En satsning (igen) på excellenscentrum skall också genomföras inom ramen för Vetenskapsrådet. Därutöver läggs pengar på infrastrukturer och mindre summor på forskarskolor och bildningslyft. Men också på att göra Mälardalens högskola till universitet. Här flaggar regeringen också för en ny princip för vilka lärosäten som får benämnas ”universitet”. Ser fram emot att höra mer om detta. Intressantast för oss inom humaniora är forskarskolorna, men någon modell för detta finns inte utan skall arbetas fram inom Vetenskapsrådet.

Att regeringen vill styra mer framgår inte bara genom att man väljer att fördela ökade medel genom att peka på ett tiotal olika samhällsområden inom vilka forskning skall bedrivas utan också genom att regeringen vill införa en ny modell för fördelning av forskningsmedel. Från och med 2023 skall medel fördelas med hjälp av s k profilområden men även någon form av kvalitetsgranskning vars grund skall vara modifierad bibliometri, kvalitetsgranskningsprogram och förmåga till samverkan. För mig är det oklart hur (och egentligen också av vem) denna modell skall utvecklas och hur den skall tillämpas. Har det gått för fort i arbetet med proppen? Dock framgår det – på många sidor – hur viktigt regeringen anser att det är med uppföljning och kontroll. STRUT-utredningens förslag om dialogbaserad styrning nämns men avfärdas, tillitsdelegationens arbete med tillitsbaserad styrning nämns inte ens. Självklart måste det finnas kontroll och styrning inom universitetsforskning, men istället för att föreskriva exakt vilka empiriska fenomen det skall forskas om så hade det varit roligt om regeringen hade förstått den kreativa logik som kännetecknar god forskning – och att man kanske tagit i beaktande att just dessa fenomen faktiskt redan är på forskningskartan. En slags bottom-up-process. Det är litet sorgligt att den svenska regeringens högsta ansvariga för forskning och högre utbildning tycks tro att det går att styra och kontrollera fram kreativitet, innovation och framförallt den ”serendipity” som varje forskare eftersträvar men bara når då och då.

När det gäller akademisk frihet finns det också anledning att uppmärksamma två helt andra processer i omvärlden; dels debatten om ”Vita Havet” på Konstfack i Stockholm, dels den jakt på ”islamo-gauchisme” i forskningen som just nu sätts igång i Frankrike.

Att frågor om rasism diskuteras inom de konstnärliga utbildningarna är ingenting nytt, men hätskheten i debatten som delvis rör utställningslokalen ”Vita Havet” och som förts av det kollektiv som kallar sig ”Brown Island” (i detta hav får man förmoda) är tråkig att se. Diskussionen är inte så enkel att det handlar om namngivning utan istället rör det frågor om hur konstnärlig utbildning vidareför och förstärker normer om konst och dess roll i samhällsutvecklingen. Frågorna är värda att tas på stort allvar, särskilt som vi vet hur stark den sociala snedrekryteringen är till denna typ av utbildningar. Rektor Maria Lantz skriver själv och länkar också till övriga artiklar i debatten på Konstfacks hemsida.

Utbildnings- och forskningsminister Frédérique Vidal i Frankrike har aviserat att hon avser att undersöka fransk forskning utifrån begreppet ”islamo-gauchisme” för att skilja på politisk aktivism och vetenskaplig forskning. Som ledarskapet för det kända franska lärosätet SciencesPo i Paris skriver i ett uttalande så är ministerns ambition inte bara bisarr i ett demokratiskt perspektiv utan i sig själv också ett tecken på misstänkliggörande av forskare och forskning. Tillsammans med övriga ledare för franska universitet och med CNRS (ung franskt nationellt forskningsråd) tillbakavisar de själva begreppet, som inte har någon som helst akademisk förankring, och alla försök att genomföra denna undersökning. Läs uttalandet här.

***

Det finns alltså ingen som helst anledning att vänta med att införliva den akademiska frihetens princip i högskolelagen, även om forskningens frihet redan finns skyddad i grundlagen. Förr än man anar kan en klåfingrig och okunnig styrningsmani falla över i direkt hot mot den frihet vi inom universiteten betraktar som självklar.

Publicerat

Förslag om ”breddat deltagande” – ett ogenomtänkt förslag

 

(DENNA BLOGGPOST HAR TIDIGARE (8 AUGUSTI) PUBLICERATS PÅ MIN PERSONLIGA BLOGG ”VÄNSTRA STRANDEN”)

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

 

Publicerat

Universitetet söker ny rektor

När Pam Fredman, som blev vårt universitets första kvinna som rektor, slutar nästa år har hon suttit i elva år, det är den längsta rektorsperioden för en och samma rektor sedan språkvetaren Hjalmar Frisk var rektor (1951-1966). Frisks rektorsperiod var en en omtumlande tid eftersom Göteborgs Högskola blev universitet 1954 och under Frisks tid blev också den tidigare sammanhållna Filosofiska fakulteten uppdelad i tre fakulteter – samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Frisk lär också ha förhindrat en sammanslagning av Göteborgs universitet med Chalmers Tekniska Högskola i början av 1960-talet.

I svensk utbildningshistoria är 1960-talet den stora expansionens tid, inte bara i termer av antal studenter utan också för universitetens plats i samhällslivet. Kanske kan man säga att det ultimata uttrycket för att universiteten verkligen blev en relevant och profilerad del i samhällslivet var ungdomsrevolten 1968, som ju tog sig olika former också i Sverige. Dock var det på universiteten i Lund och Stockholm som 1968-revolten syntes tydligast. Universiteten har blivit alltmer centrala inom många sfärer i samhället, inte bara som utbildningsanstalter eller forskningsinstitutioner. Utbildning och forskning ges allt större plats i debatter och politiska beslut. Konsekvensen är att dagens universitet är utsatta för ett mycket stort externt tryck, såväl i termer av marknadens konkurrens som förväntningar på samverkan, arbetsmarknadsanpassning och alla externa utvärderingar på alla nivåer.

Att vara rektor i dagens svenska forskningslandskap och utbildningssystem har idag därför en annan karaktär än förr – med autonomireformer, målstyrning och prestationsrelaterade fördelningsmodeller är rektor inte bara myndighetschef utan också ledare för en mångfacetterad och multiprofessionell organisation som nog utan överdrift kan sägas sakna motstycke i det övriga samhällslivet. Möjligen finns likheter med de stora nationella kyrkoorganisationerna eller kanske den gamla Volvokoncern som ju också tillverkade matjesfiléer (ABBA) på 70-talet! Göteborgs universitet är ett stort och brett universitet, det är minst sagt en utmaning att vara rektor här. Och allmänt sett har de villiga och dugliga rektorskandidaterna inte blivit fler samtidigt som antalet universitet och högskolor istället blivit det. Påtagligt ofta kommer nya rektorer från andra motsvarande positioner på andra högskolor och universitet – vilket inte behöver vara någon nackdel egentligen men kan vara ett uttryck för att rektorsjobbet blir ett särskilt skrå vilket på sikt försvagar den akademiska legitimiteten för universitetsledningen.

Den 7 juni kommer kravprofilen att fastställas av Universitetsstyrelsen, fram tills dess kan alla höra av sig till lärarrepresentanterna i styrelsen med synpunkter på densamma. I rekryteringsgruppen sitter två lärarrepresentanter som naturligtvis tar emot synpunkter både nu och under processens gång. En av dem är Staffan I Lindberg från vår fakultet (statsvetenskap). Och det kommer som vanligt att finnas en hörandeförsamling som får ta ställning till en tänkbar rektorskandidat som skall kunna vara utsedd av regeringen nästa försommar.

Universitetet har en särskild sajt helt vigd åt rektorsvalet, använd gärna den!

 

 

Publicerat

Kåre Bremers utredning: Vårda prefekterna och orka fatta strategiska beslut.

Universitet och högskolor behöver en mer genomtänkt ledningsfilosofi för att kunna fungera bra som en självständig kraft i samhällsutvecklingen. En sådan ledningsfilosofi skall betona tydlighet, transparens och ansvarsutkrävande på alla ledningsnivåer. Så kan man beskriva kontentan av ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” SOU 2015:92 som är Kåre Bremers s k ledningsutredning, avlämnad till ministern i början av november.

Först och främst är detta en utredning av ”gammalt snitt”, den är alltså en inventering av kunskapsläge, beskrivning av problem och möjligheter och en handlingsrekommendation. Men till skillnad från vad som är brukligt kommer inte en mängd förslag till lagstiftning eller ändringar av förordningar utan utredningen är lika mycket en uppmaning till universitet och högskolor att själva ta tag i ledningsfrågorna. Med tanke på den höga nivån på läsbarhet (disposition och stilistik) rekommenderar jag alla med minsta intresse att åtminstone läsa igenom sammanfattningen.

Några punkter som jag fann särskilt relevanta var Bremers betoning av hur den starka tillväxt av utbildning och forskning som skett de senaste 25 åren inte speglas i en utveckling av lednings- och styrningsmodellerna inifrån sektorn. Stat, kommun, näringsliv, organisationer, internationella forskarsamhället, medier m fl har helt andra krav och förväntningar på akademin idag än t ex på 1990-talet. För att klara de kraven med bibehållen integritet kräver, menar Bremer, ledningsfunktionerna större omsorg än hittills. Utredningen betonar linjestyrning, men, och det är viktigt, det beror på att allt fler beslut är av den karaktären att de inte kan (eller bör) fattas i konsensus i ett kollegium (vars avgränsning f ö är problematiskt i sig). Kollegial styrning har fortfarande en helt central plats avseende innehåll i forskning och utbildning, men lämpar sig dåligt för ekonomistyrning, rekrytering, organisation m fl strategiska frågor på övergripande nivå. Modellerna skall hållas isär och det skall vara tydligt när vilken av dem tillämpas.

Bremer betonar vikten av att vårda prefekten och hens roll som just strateg, att ge mandat för förändring och utveckling, inte bara förvaltning. Bremer visar också övertygande att verksamhetsstödet (förvaltningen) inte alls vuxit utan tvärtom idag utgör en mindre andel av universitetens och högskolornas volym. Vilket sannolikt betyder, menar han, att lärare/forskare gör alltmer administration själva. Ett förhållande som inte är ämnat att säkra verksamhetens kvalitet.

Två ytterligare saker vill jag nämna, dels att beroendet av den externfinansierade forskningen utsätter prefekter (och dekaner, rektorer) för tryck från ett alternativt ledarskap, forskningsledaren. Hen kanske inte är särskilt intresserad av (eller insatt i) institutionens eller lärosätets övergripande strategier och driver därför prefekten framför sig i kraft av sina ekonomiska resurser. En prefekt som sällan eller aldrig har några resurser avsatta för strategiska satsningar. Och, dels att beroender av extern finansiering som ständigt kräver samfinansiering helt urholkar lärosätenas basanslag och de möjligheter som finns till profilering och fri forskning inom dess ram.

Jag håller inte alls med Bremer om allt, men det är det mest genomarbetade och välargumenterade i genren som jag läst på mycket länge. Sannolikt blir betänkandet föremål för mycket diskussion och samtal kolleger emellan på alla nivåer.

*

Under vårvintern gör vi en nystart här på bloggen där jag kommer att avlösas av andra bloggare, primärt personer som finns med i BFF (Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå). Syftet är att texterna skall bli angelägna, diskuterade och spegla mer av de aktuella diskussioner som förs kring forskning och utbilding på forskarnivå, framförallt inom ramen för BFF men också i fakultetsstyrelse och ledningsgrupp.