Header

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!

God Jul och Gott nytt år!

20 Dec-2018 | Skrivet av Marie i Fakulteten

Jag vill önska alla medarbetare och studenter vid Humanistisk fakultet en God jul och ett Gott nytt år! Vi har haft ett kämpigt år 2018 med stora störningar på grund av vår om- och tillbyggnad samt även arbetat hårt med att förbättra vår svaga ekonomi. Mitt i allt detta har så många människor gjort sitt bästa för att ge studenter en god utbildning, samhället ny kunskap och universitetet en kompetent administration och förvaltning.

Tack för året som gått – vi ser fram emot ett år när vi faktiskt kommer att ta vårt nya hus i besittning: Nya Humanisten 2020 blir faktiskt förverkligad den 1 december nästa år.

Hösten går in i en allt mörkare fas. Nu närmar sig Allhelgonahelgen och för många föräldrar och barn också ett höstlov. Men på Humanisten går verksamheten oförtrutet vidare. Husets former blir alltmer synligt för omgivningen – nu är de vackra pelarna som kommer att omsluta ingången på plats, och många av oss sitter i nya lokaler, nybyggda eller ombyggda. Till våren lär det bli ännu tydligare.

Under hösten har vi haft en del inkörningsproblem då många inte hittar fram (eller ut) eftersom halva huset är ”avklippt” och är en byggarbetsplats. Den nya ingången var inte intuitivt självklar för alla studenter. Men det börjar sätta sig nu och jag möter allt färre som frågar efter vägen. Inför vårterminen är vi lovade utökade tider på servicecenter Näckrosen och möjlighet till ett bättre mottagande av nya studenter. Redan under nästa år skall vi alla flytta in och ta huset i besittning – och i samband med det skall vi slå på trumman ordentligt med aktiviteter som på olika sätt lyfter fram vår verksamhet och den samlade kompetens som kommer att finnas i Nya Humanisten.

Fortfarande gäller att byggplanerna går precis som planerat, både tidsplan och budget hålls till punkt och pricka. Dock är de framtida kostnader som följer av hyresavtalet ändå mycket ansträngande för oss med tanke på att vi redan har ett vikande söktryck på våra utbildningar. Det faktum att 80 procent av våra studenter går på fristående kurs gör oss extra sårbara för upplevd tråkig studiemiljö och komplicerad logistik. Det är lättare att lämna studierna efter en termin (eller rent av i inledningen) av fristående kurs än om man är antagen till ett program. Vi behöver därför se över kostnaderna i verksamheten för att komma tillbaka till ett läge där inkomster och utgifter är i balans efter det att vi flyttat in. Kostymen är lite för stor i nuläget. Fakultetsledningen har enskilda uppföljningsmöten kring ekonomin med alla institutioner i höst inför budgetarbetet och det arbetet kommer att fortsätta även under nästa år med uppföljningar av varje institutions ekonomiska prognos. Fakultetsstyrelsen kommer också fortlöpande att följa den ekonomiska utvecklingen och vi har förändrat budgetprocessen så att den tydligare är förankrad i styrelsen.

Men det nya huset ger också många möjligheter; med fakulteten samlad på ett ställe får vi dels en mer attraktiv studentmiljö och dels en mer vital kollegial miljö. Jag ser mycket fram emot det och är övertygad om att forskning och utbildning inom humaniora har en ljus framtid vid Göteborgs universitet.

Under morgonen idag planterades nya träd och lökar på innergården mellan flygel E och F. Det gäller att ha kvar sina förhoppningar och planera för våren!

Varmt välkomna tillbaka!

31 Aug-2018 | Skrivet av Marie i Fakulteten

Jag vill med detta inlägg hälsa alla medarbetare varmt välkomna tillbaka, och alldeles snart också alla studenter som kommer att strömma in genom Humanistens nya entré som finns på Lundgrensgatan 1B (nedanför Humanistiska biblioteket). Skyltar har satts upp lite överallt runt huset men låt oss hjälpa studenter och alla andra att hitta rätt, det ser tillbommat och många tror inte att det går att ta sig in när de kommer upp emot den gamla entrén. För personer som inte kan använda trappor finns entrén via Språkskrapan tillgänglig. Jag har själv redan fått övertyga en handfull personer om att det går bra att komma in i huset från Lundgrensgatan… 🙂

Fakultetskansliet har nu flyttat och sitter i E-korridoren. Flytten är klar men det tar lite tid att få allt på plats. Mina kartonger är förstås de som står sist kvar, men jag skall se till att få upp böckerna i hyllorna den här gången också.

Om en dryg vecka är det val, den politiska stämningen är het och debatterna går höga både i medier och säkert i många hem och bland studenter. Självklart skall man läsa och ta del av vad partierna vill och kanske också göra lite roliga tester på nätet, men jag skulle kanske vilja uppmana oss alla till att först och främst betänka de större sammanhangen snarare än sakfrågorna. Vilket samhälle och vilken demokrati vill vi överlämna till kommande generationer? Enskilda politiker i riksdagen kan trots allt inte påverka specifika frågor på individnivå på det sätt som de mediala utfrågningarna (och politikerna själva) ibland ger sken av. Valen vart fjärde år handlar trots allt mer om inriktningar och perspektiv, än om exakta kalkyler och precisa svar.

Och om jag skulle rekommendera läsning av någonting inför valdagen så vore det faktiskt Regeringsformen, kapitel 1 och 2. Ibland tror jag att den politiska debatten skulle må bra av lite högläsning ur just denna urkund, en del frågor och svar kanske skulle klinga annorlunda då.

Välkomna tillbaka och väl mötta för en fin höst!

Sommaren har ju sedan länge varit här rent meteorologiskt – men för de allra flesta är den nu också på väg även i termer av ledighet. Jag hoppas att alla medarbetare som går på sin sommarledighet nu eller under de närmaste dagarna verkligen tar sin uppgift på allvar – alltså den att vara ledig. All forskning visar att det är förmågan till avkoppling, rekreation, återhämtning och möjligheten att se fram emot något roligt som gör att man orkar med både stressiga och tunga perioder i arbetslivet. Sommaren kan vara en sådan period och därför är det viktigt att oavsett vad vi gör med vår ledighet så skall det vara en tid för sådant som ger energi, inte tar energi.

Sätt på autosvar på mejlen och telefonen, kolla inte mer än du känner att du vill, läs uppsatser, romaner, artiklar eller åk på konferens. Det kvittar. Bara det du gör ger den välbehövliga återhämtningen och omväxlingen.

Själv har jag i veckan packat flyttkartonger inför sommarens flytt av fakultetskansliet samt hanterat processer med elektorer till forskningsråd, planerat strategimöten för hösten, utsett några sakkunniga, fastställt handläggningsordningar och hanterat arbetsmiljöärenden. Verksamheten flyter på helt enkelt. 🙂

Men en del av verksamheten inom akademin flyttar över till Gotland under veckan som kommer. En viktig del i universitetens samverkan med samhället är att vara på plats under politikerveckan i Almedalen. Då fylls Visby av seminarier av olika slag med många lärosäten inblandade. Göteborgs universitets arrangemang hittar man här. Även tankesmedjan Humtank har seminarier i Almedalen, en hel massa faktiskt, och jag tänker bevista åtminstone några av dem. Programmet finns att ladda ned här. Vår nye representant i Humtank är Daniel Brodén, filmvetare. Själv tänker jag bland mycket annat prata om digitalisering i relation till partiernas demokratiska uppgift, ett seminarium tidigt på fredagsmorgonen.

***

Och så gick ju Sverige till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Verkligen roligt och en fjäder i hatten för en laginsats och för en solidaritet där var och en gör sin bit och det räcker riktigt långt. Själv hoppas jag kunna jubla ännu en gång när Sverige nu möter Schweiz (tisdag 3 juli) och att det skall bära hela vägen till medalj. Men någon seger i förskott går det inte att ta ut…

Jag önskar alla en riktigt skön sommar med mycket återhämtning och glädje!

Sommaren överraskade oss verkligen i år – värmerekord och vattenransonering i maj! Och i familjen har nu alla badat utomhus utom jag 🙂

Men mitt i denna förtida sommaryra påminner jag mig dock om historieprofessorn Timothy Snyders allvarliga och lite kylande bok ”On Tyranny: Twenty lessons from the Twentieth Century” som kom förra året. Maken köpte den till mig i New York på legendariska bokhandeln Bluestockings i höstas. Och efter att tidigare ha läst och på olika sätt påtalat vikten av att läsa böcker som Viktor Klemperers ”Tredje rikets språk” och Sebastians Haffners ”En tysk mans historia” för att vaccinera sig mot alla former av epidemiska totalitära idéer så kan jag bara säga att Snyder är en liten guldgruva.

I små korta texter (2-3 sidor) som alla inleds med en tydlig och innehållslig sentens och ingress som sammanfattar erfarenheten som förmedlas, lyfts tjugo viktiga historiska lärdomar fram att ta med sig från ett 1900-tal som såg diktaturer komma och gå, men också den moderna demokratin födas och blomstra.

Om alla vi medborgare tog dessa tjugo lärdomar ad notam och levde efter dem i våra egna liv varje dag, om vi uppfostrade våra barn efter dem och om vi byggde upp våra institutioner efter dem så skulle aldrig diktaturen få fäste i våra stater och regimer. Ingen är fullkomlig, men om de allra flesta medborgare levde efter nästan alla dessa lärdomar nästan hela tiden och om våra institutioner understödde och utvecklade sådana strukturer när vi själva sviktade så skulle vi uppnå samma mål. Men, om allt fler medborgare negligerar dessa lärdomar och inte heller våra institutioner konstrueras efter dem och om vi inte heller fostrar våra barn i dem – ja, då har vi inte någon motståndskraft mot för demokratin livsfarliga idéer om kollektivets, statens och majoritetens rätt på bekostnad av individens, medborgarens och minoritetetens.

För oss som är verksamma inom universitetet är det inte bara den akademiska friheten vi måste försvara, vi måste också försvara friheten per se. Vårt ansvar är att i all vår verksamhet tradera, utveckla och förnya vårt eget kunskapsarv men också både att bejaka och kritiskt granska nya perspektiv.

I Sverige är vi universitetsanställda i allmänhet statstjänstemän, en av Snyders lärdomar är att hålla ämbetsmannaetiken högt. Om jurister och offentliga tjänstemän hade hållit sig till den etik som deras profession krävde så hade mycket av Tredje Rikets vidrigheter aldrig kunna genomföras. Jurister, läkare och handläggare genomförde handlingar som helt enkelt stred mot det ethos som professionen hade. Diktaturen kanske hindras för att du vägrar skriva under ett papper.

Läs Snyder i sommar! (finns på svenska också)

On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century

They simply believed in the humanities and knew from experience that the disciplines would bring students above the categories of nation, vocation, and time to become members of a class constrained by no such boundaries.

Jag citerar här Justin Stover, doktor i medeltida latin och anställd som forskare och lärare vid Edinburghs universitet, i den politiska tidskriften American Affairs (hösten 2017) och senare även i Chronicle of Higher Education (mars 2018). Utgångspunkten är den (ständigt) återkommande debatten om humanioras nytta och betydelse i demokratiska samhälle. När frågan nu åter är uppe för debatt är hans (möjligen oväntade) tes att det inte finns någon anledning för humaniora att vare sig försvara sig eller kampanja för sin sak. Han fortsätter:

The humanities are no more or less relevant now than they ever were. It is not the humanities that we have lost faith in, but the economic, political, and social order that they have been made to serve. Perhaps we demand a case for the humanities only because we cannot fathom having to make a case for anything else.

Jag tycker att Stover har en avgörande poäng, men jag menar att situationen I Storbritannien inte direkt kan överföras på situationen i Sverige. En skillnad är att i Storbritannien har en akademisk examen i klassiska språk, filosofi, historia eller kulturvetenskap ett värde på arbetsmarknaden som inte finns i Sverige. Jag brukar återkomma till kollegan i Oxford som berättade om en god väns dotter som läste konstvetenskap, filosofi och lite klassiska språk och sedan fick jobb på försäljningsavdelningen på ett av Europas stora modeföretag. På en fråga om hur de såg på hennes kompetens för jobbet hade den blivande arbetsgivaren sagt att ”sälja våra varor och sköta våra system kan vi lära henne, men vi kan inte ge henne henne analys och bildning.” Så har jag sällan eller aldrig hört svenska arbetsgivare resonera. Men jag skulle gärna vilja att det gjorde det.

Om vi återvänder till Stovers poänger så pekar han på ett av de argument som jag delvis tog upp här på bloggen i somras, nämligen att det finns något lockande i såväl elitism, specialisering och fördjupning. Humanioras essens är att reflektera över och fördjupa sig i de spår vi människor lämnar efter oss och i de kulturella system som vi utvecklar för att hålla samman gemenskaper och särskilja gemenskaper. Det är också vad som drar studenter till oss: intresse för ämnet! Och därmed sprider vi en sorts ideologi – en ideologi om vad som är värt att veta, vad som gör människan till människa och om vad som är avancerat, svårt, komplicerat och därmed utvecklande. Som Stover skriver så lärde sig inte unga människor på medeltiden att skriva hexameter för att bli kreativa, nyttiga och innovativa. De lärde sig detta eftersom det var vad som krävdes av en bildad människa, och endast en bildad människa kunde förväntas ha omdöme och förmåga att bära andras förtroende.

Universitetet, och särskilt humaniora, kläms idag mellan de kritiker som hävdar att vissa felaktiga ideologier sprids där (läs: s k post-modernism) och andra som hävdar att man inte får en kunskap som krävs i arbetslivet (läs: instrumentell kunskap). Ja, en viss ideologi sprids på universitetet och har alltid spridits där – en ideologi om kunskapens och om den vetenskapliga nyfikenhetens primat. En ideologi om att friheten att komma på och formulera sina forskningsproblem är absolut, lika absolut är tvånget att utsätta sig för kollegernas granskning och stå upp för sina resultat, metoder och perspektiv. Att vara vid ett universitet förpliktigar – att vinna auktoritet på kunskapens område är något som måste göras om och om igen.

Humaniora skall vara öppet för alla som vill pröva, för alla med intresse och förkunskaper som räcker, oavsett studietradition och social bakgrund. Så länge vårt kunskapsområde är inkluderande och öppet behöver vi inte vara rädda vare sig för elitism eller för specialisering. Men det kräver aktiva åtgärder för att bredda rekryteringen och öka stödet för dem som behöver vänja sig vid studietakten och studiedisciplinen. Självklart ställer det krav på oss – vi måste ständigt utveckla vår pedagogik, våra ämneskunskaper och vår analytiska förmåga. Och vi måste göra det i en öppen, mångfaldig och generös arbetsmiljö, det är vad som stimulerar vetenskaplig utveckling.

Humaniora är helt enkelt universitetets grund, inget som man kan ha och mista. Utan en humanistisk fakultet är ett universitet inget universitet i klassisk mening. Här finns, och skall finnas, ett förvaltande av ett kunskapsarv, utveckling av nya perspektiv på människans existens och en kulturell reflektion som är nödvändigt för varje modernt demokratiskt samhälle. Och det är till det som vi bjuder in studenter och kolleger.

Låt mig få avsluta med ännu ett citat av Justin Stover:

The humanities and the university do need defenders, and the way to defend the humanities is to practice them. Vast expanses of humanistic inquiry are still in need of scholars and scholarship. Whole fields remain untilled. We do not need to spend our time justifying our existence. All we need to do is put our hand to the plow. Scholarship has built institutions before and will do so again.

Precis. Hårt och träget arbete. Vare sig mer eller mindre.

*

Och det citatet passar ju bra när våren är på inmarsch över landet, för med den följer arbete med att sköta åkrar och planteringar, klippa träd och rosor samt då och då njuta en fika utomhus! Vågar man utbryta i en liten hyllning till den obesegrande solen, sol invictus?

För ett par veckor sedan skrev ordförande i Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén på DN Debatt angående att allt färre elever på grundskola och gymnasieskola läser moderna språk. Bakgrunden till artikeln var att Kristianstads kommun helt ville avveckla möjligheten att studera franska på grundskolenivå i kommunen.

Hur ser det då ut med språkintresset på grund- och gymnasieskolan?

En titt på skolverkets statistik* visar att i avgångsklassen 2016/2017 fanns det 17 700 elever som läst tyska, 14 300 som läst franska och 39 200 som läst spanska. Tio år tidigare (2006/2007) var motsvarande antal 25 900, 18 300 och 32 300 elever. Tyskan hade alltså förlorat en tredjedel, franskan en femtedel och spanskan tvärtom hade ökat med en femtedel.

Om vi istället tittar på gymnasieskolan så var det läsåret 2016/2017 ett antal om 10 900 elever som läst tyska, 8 600 som läst franska och 22 900 som läst spanska. Om vi även här jämför med situationen för tio år sedan ser vi att läsåret 2006/2007 lämnade 14 900 elever gymnasieskolan med tyska i bagaget, 10 100 med franska och 17 300 med spanska. Tyskan tappade alltså en fjärdedel, franskan en sjättedel medan spanskan ökade med en tredjedel.

Samtidigt skall vi då notera att antalet elever i grundskolan mellan 2006/2007 och 2016/2017 minskade med 15 procent i grundskolan och med nio procent i gymnasieskolan. Även med kontroll för dessa minskningar har dock, framför allt, tyskan förlorat sin position som skolspråk medan spanskan istället stärkt sin position på både tyskans och franskans bekostnad.

De elever som läser andra språk än ovanstående är mycket få, italienska är det största på gymnasiet med dryga 2000 elever, medan danska, arabiska och kinesiska lockat några hundratal studenter.

Det rent humanistiska programmet på gymnasiet hade förra året (2017) endast 642 elever i landet, de som alltså tog sin examen på ett rent humanioraprogram. Det är ju skönt att veta att det inte bara är dessa elever som är intresserade av att söka till våra utbildningar inom humanistisk fakultet!

En förklaring till spanskans stärkta positioner kan vara att det ger extra meritpoäng att läsa språk, och att det finns en utbredd uppfattning att spanska är lättare att lära sig än både tyska och franska. Rent anekdotiskt har jag hört detta nämnas av många, både de som läser spanska själva på gymnasiet/grundskola och deras föräldrar. Men, det är rent anekdotisk bevisning förstås.

Sammantaget är det, mot bakgrund av det vikande intresset för språk och med hänsyn till övriga universitets vägval, en rimlig tanke med nybörjarkurser inte bara i språk som ryska och kinesiska utan också i tyska och franska. Men det är också en akut brist på utbildade språklärare! Ett sätt att bli språklärare är att läsa språk vid Humanistisk fakultet och att sedan läsa det s k kompletterande pedagogiska programmet (KPU) för att få den pedagogiska kompetensen. Det ger en möjlighet att pröva om det är just språk man vill ägna sig åt, och även pröva sig fram till vilket språk som är mest intressant. Ett annat är förstås att söka in till ämneslärarutbildningen där språken som erbjuds är svenska, spanska, tyska, engelska, franska och latin. Vilka kombinationer som ges varierar lite men en vägledning ges här.

Som ämneslärare finns ju också alla möjligheter att läsa historia, filosofi eller konstvetenskap, eller, tja, någon av alla de övriga ämneskombinationer som är möjliga för en ämneslärare. Så, varför inte, men lärare är bara ett av alla de jobb man kan ha efter en examen från humanistisk fakultet.

Faktum är att de flesta jobb nog kräver kompetens inom språkområdet, kulturvetenskaperna, historieämnena eller de filosofiska områdena. När man tänker efter lite…

 

* Under förutsättning att jag förstått tabellerna korrekt.

I förra veckan damp en liten promemoria ner i mejlboxen, den heter ”Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor” och är den första rapporten från den av regeringen tillsatta ”Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Strut) SOU 2017:05. Inte bara för att Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman är särskild utredare utan också för att styrningsfrågorna inom högskolan är så brännande ser jag – och nog de flesta av mina kolleger – fram emot utredningen med stort intresse.

I dessa de första 22 sidorna framträder en analys som uppenbart bygger på egen erfarenhet av styrningsfrågor i vår sektor, men också på en grundsyn där tillit och förtroende måste bli mer närvarande i relationen mellan regering och högskolesektorn.

Låt mig bara lyfta ett par ting i den aktuella promemorian:

1. Den idé om konkurrens som sedan många år genomsyrat modeller för tilldelning av forskningsmedel har visat sig permanenta maktstrukturer (och varit negativt för jämställdheten) och kringskära friheten istället för tvärtom. Fokus på externa medel har skapat en ängslighet i sektorn som inte ger utrymme för originalitet och nyskapande, och som dessutom kvarhåller områden som är i den forskningsmässiga skuggan just där. I vårt land kommer vi som lärosäten att konkurrera med varandra istället för att poola resurser och bygga starka nationella forsknings- och utbildningsmiljöer. För min personliga del minns jag frustrationen när jag deltog i arbetet att utveckla en fakultetsgemensam metodkurs och istället för att tänka i ämnesmässiga och nationella stordriftsfördelar tvingades se till just lärosätets intressen i relation till andra stora lärosäten. Vilka som kom i kläm? Doktoranderna naturligtvis!

2. I ett samlat anslag för utbildning och forskning bör beräkningen ske utifrån tanken att utbildning behöver en fast basanslag. Prestationer bör alltså inte få ett så bedövande stort genomslag som är fallet idag. Ett fast grundanslag ger möjlighet att bygga upp långsiktiga utbildningar och att tolerera små studentgrupper under längre perioder. Risken är annars att viktiga delar av akademisk kompetens försvinner, den svälts ut om och när den tappar i attraktivitet från studenter och arbetsmarknad lokalt och temporärt. När så kompetensen behövs så finns den inte längre kvar och det krävs stora resurser för att återuppbygga den, om det alls är möjligt.

Även här drar jag mig till minnes diskussioner om huruvida t ex jämförande konstitutionell rätt (författnings- och grundlagsfrågor) egentligen hade något berättigande i en allt mer internationell och konkurrensutsatt forskningsmiljö – många ansåg att sådant kanske mer hörde hemma i seniorernas och hobbyprojektens hörn. Efter några parlamentariskt turbulenta år i vårt land och hot mot pressfrihet och rättsstat t o m i EU står författningsfrågorna inte så lågt i kurs längre, och som tur är finns kompetensen kvar. Många av våra traditionella universitetsämnen går upp och ned i popularitet, visst behövs förändring över tid, men det är också universitetets roll att utöva motstånd mot en kunskapssyn där marknadsvärdet avgör vilken kunskap som är ”sann”, ”nyttig” och ”rätt”.

Jag ser mycket fram emot Strutens kommande avrapporteringar och hoppas på livlig diskussion kring dessa för oss alla avgörande frågor under våren! Klicka och läs själv via länkarna ovan.

***

En helt annan sak – bygget går framåt och i morse tog jag den här bilden från trapporna ner från Dicksonsgatan. Två helt nya våningar växer fram!

 

 

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

  1. Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
  2. Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
  3. Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!