Header

They simply believed in the humanities and knew from experience that the disciplines would bring students above the categories of nation, vocation, and time to become members of a class constrained by no such boundaries.

Jag citerar här Justin Stover, doktor i medeltida latin och anställd som forskare och lärare vid Edinburghs universitet, i den politiska tidskriften American Affairs (hösten 2017) och senare även i Chronicle of Higher Education (mars 2018). Utgångspunkten är den (ständigt) återkommande debatten om humanioras nytta och betydelse i demokratiska samhälle. När frågan nu åter är uppe för debatt är hans (möjligen oväntade) tes att det inte finns någon anledning för humaniora att vare sig försvara sig eller kampanja för sin sak. Han fortsätter:

The humanities are no more or less relevant now than they ever were. It is not the humanities that we have lost faith in, but the economic, political, and social order that they have been made to serve. Perhaps we demand a case for the humanities only because we cannot fathom having to make a case for anything else.

Jag tycker att Stover har en avgörande poäng, men jag menar att situationen I Storbritannien inte direkt kan överföras på situationen i Sverige. En skillnad är att i Storbritannien har en akademisk examen i klassiska språk, filosofi, historia eller kulturvetenskap ett värde på arbetsmarknaden som inte finns i Sverige. Jag brukar återkomma till kollegan i Oxford som berättade om en god väns dotter som läste konstvetenskap, filosofi och lite klassiska språk och sedan fick jobb på försäljningsavdelningen på ett av Europas stora modeföretag. På en fråga om hur de såg på hennes kompetens för jobbet hade den blivande arbetsgivaren sagt att ”sälja våra varor och sköta våra system kan vi lära henne, men vi kan inte ge henne henne analys och bildning.” Så har jag sällan eller aldrig hört svenska arbetsgivare resonera. Men jag skulle gärna vilja att det gjorde det.

Om vi återvänder till Stovers poänger så pekar han på ett av de argument som jag delvis tog upp här på bloggen i somras, nämligen att det finns något lockande i såväl elitism, specialisering och fördjupning. Humanioras essens är att reflektera över och fördjupa sig i de spår vi människor lämnar efter oss och i de kulturella system som vi utvecklar för att hålla samman gemenskaper och särskilja gemenskaper. Det är också vad som drar studenter till oss: intresse för ämnet! Och därmed sprider vi en sorts ideologi – en ideologi om vad som är värt att veta, vad som gör människan till människa och om vad som är avancerat, svårt, komplicerat och därmed utvecklande. Som Stover skriver så lärde sig inte unga människor på medeltiden att skriva hexameter för att bli kreativa, nyttiga och innovativa. De lärde sig detta eftersom det var vad som krävdes av en bildad människa, och endast en bildad människa kunde förväntas ha omdöme och förmåga att bära andras förtroende.

Universitetet, och särskilt humaniora, kläms idag mellan de kritiker som hävdar att vissa felaktiga ideologier sprids där (läs: s k post-modernism) och andra som hävdar att man inte får en kunskap som krävs i arbetslivet (läs: instrumentell kunskap). Ja, en viss ideologi sprids på universitetet och har alltid spridits där – en ideologi om kunskapens och om den vetenskapliga nyfikenhetens primat. En ideologi om att friheten att komma på och formulera sina forskningsproblem är absolut, lika absolut är tvånget att utsätta sig för kollegernas granskning och stå upp för sina resultat, metoder och perspektiv. Att vara vid ett universitet förpliktigar – att vinna auktoritet på kunskapens område är något som måste göras om och om igen.

Humaniora skall vara öppet för alla som vill pröva, för alla med intresse och förkunskaper som räcker, oavsett studietradition och social bakgrund. Så länge vårt kunskapsområde är inkluderande och öppet behöver vi inte vara rädda vare sig för elitism eller för specialisering. Men det kräver aktiva åtgärder för att bredda rekryteringen och öka stödet för dem som behöver vänja sig vid studietakten och studiedisciplinen. Självklart ställer det krav på oss – vi måste ständigt utveckla vår pedagogik, våra ämneskunskaper och vår analytiska förmåga. Och vi måste göra det i en öppen, mångfaldig och generös arbetsmiljö, det är vad som stimulerar vetenskaplig utveckling.

Humaniora är helt enkelt universitetets grund, inget som man kan ha och mista. Utan en humanistisk fakultet är ett universitet inget universitet i klassisk mening. Här finns, och skall finnas, ett förvaltande av ett kunskapsarv, utveckling av nya perspektiv på människans existens och en kulturell reflektion som är nödvändigt för varje modernt demokratiskt samhälle. Och det är till det som vi bjuder in studenter och kolleger.

Låt mig få avsluta med ännu ett citat av Justin Stover:

The humanities and the university do need defenders, and the way to defend the humanities is to practice them. Vast expanses of humanistic inquiry are still in need of scholars and scholarship. Whole fields remain untilled. We do not need to spend our time justifying our existence. All we need to do is put our hand to the plow. Scholarship has built institutions before and will do so again.

Precis. Hårt och träget arbete. Vare sig mer eller mindre.

*

Och det citatet passar ju bra när våren är på inmarsch över landet, för med den följer arbete med att sköta åkrar och planteringar, klippa träd och rosor samt då och då njuta en fika utomhus! Vågar man utbryta i en liten hyllning till den obesegrande solen, sol invictus?

För ett par veckor sedan skrev ordförande i Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén på DN Debatt angående att allt färre elever på grundskola och gymnasieskola läser moderna språk. Bakgrunden till artikeln var att Kristianstads kommun helt ville avveckla möjligheten att studera franska på grundskolenivå i kommunen.

Hur ser det då ut med språkintresset på grund- och gymnasieskolan?

En titt på skolverkets statistik* visar att i avgångsklassen 2016/2017 fanns det 17 700 elever som läst tyska, 14 300 som läst franska och 39 200 som läst spanska. Tio år tidigare (2006/2007) var motsvarande antal 25 900, 18 300 och 32 300 elever. Tyskan hade alltså förlorat en tredjedel, franskan en femtedel och spanskan tvärtom hade ökat med en femtedel.

Om vi istället tittar på gymnasieskolan så var det läsåret 2016/2017 ett antal om 10 900 elever som läst tyska, 8 600 som läst franska och 22 900 som läst spanska. Om vi även här jämför med situationen för tio år sedan ser vi att läsåret 2006/2007 lämnade 14 900 elever gymnasieskolan med tyska i bagaget, 10 100 med franska och 17 300 med spanska. Tyskan tappade alltså en fjärdedel, franskan en sjättedel medan spanskan ökade med en tredjedel.

Samtidigt skall vi då notera att antalet elever i grundskolan mellan 2006/2007 och 2016/2017 minskade med 15 procent i grundskolan och med nio procent i gymnasieskolan. Även med kontroll för dessa minskningar har dock, framför allt, tyskan förlorat sin position som skolspråk medan spanskan istället stärkt sin position på både tyskans och franskans bekostnad.

De elever som läser andra språk än ovanstående är mycket få, italienska är det största på gymnasiet med dryga 2000 elever, medan danska, arabiska och kinesiska lockat några hundratal studenter.

Det rent humanistiska programmet på gymnasiet hade förra året (2017) endast 642 elever i landet, de som alltså tog sin examen på ett rent humanioraprogram. Det är ju skönt att veta att det inte bara är dessa elever som är intresserade av att söka till våra utbildningar inom humanistisk fakultet!

En förklaring till spanskans stärkta positioner kan vara att det ger extra meritpoäng att läsa språk, och att det finns en utbredd uppfattning att spanska är lättare att lära sig än både tyska och franska. Rent anekdotiskt har jag hört detta nämnas av många, både de som läser spanska själva på gymnasiet/grundskola och deras föräldrar. Men, det är rent anekdotisk bevisning förstås.

Sammantaget är det, mot bakgrund av det vikande intresset för språk och med hänsyn till övriga universitets vägval, en rimlig tanke med nybörjarkurser inte bara i språk som ryska och kinesiska utan också i tyska och franska. Men det är också en akut brist på utbildade språklärare! Ett sätt att bli språklärare är att läsa språk vid Humanistisk fakultet och att sedan läsa det s k kompletterande pedagogiska programmet (KPU) för att få den pedagogiska kompetensen. Det ger en möjlighet att pröva om det är just språk man vill ägna sig åt, och även pröva sig fram till vilket språk som är mest intressant. Ett annat är förstås att söka in till ämneslärarutbildningen där språken som erbjuds är svenska, spanska, tyska, engelska, franska och latin. Vilka kombinationer som ges varierar lite men en vägledning ges här.

Som ämneslärare finns ju också alla möjligheter att läsa historia, filosofi eller konstvetenskap, eller, tja, någon av alla de övriga ämneskombinationer som är möjliga för en ämneslärare. Så, varför inte, men lärare är bara ett av alla de jobb man kan ha efter en examen från humanistisk fakultet.

Faktum är att de flesta jobb nog kräver kompetens inom språkområdet, kulturvetenskaperna, historieämnena eller de filosofiska områdena. När man tänker efter lite…

 

* Under förutsättning att jag förstått tabellerna korrekt.

I förra veckan damp en liten promemoria ner i mejlboxen, den heter ”Övergripande modellförslag för styrning av universitet och högskolor” och är den första rapporten från den av regeringen tillsatta ”Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Strut) SOU 2017:05. Inte bara för att Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman är särskild utredare utan också för att styrningsfrågorna inom högskolan är så brännande ser jag – och nog de flesta av mina kolleger – fram emot utredningen med stort intresse.

I dessa de första 22 sidorna framträder en analys som uppenbart bygger på egen erfarenhet av styrningsfrågor i vår sektor, men också på en grundsyn där tillit och förtroende måste bli mer närvarande i relationen mellan regering och högskolesektorn.

Låt mig bara lyfta ett par ting i den aktuella promemorian:

1. Den idé om konkurrens som sedan många år genomsyrat modeller för tilldelning av forskningsmedel har visat sig permanenta maktstrukturer (och varit negativt för jämställdheten) och kringskära friheten istället för tvärtom. Fokus på externa medel har skapat en ängslighet i sektorn som inte ger utrymme för originalitet och nyskapande, och som dessutom kvarhåller områden som är i den forskningsmässiga skuggan just där. I vårt land kommer vi som lärosäten att konkurrera med varandra istället för att poola resurser och bygga starka nationella forsknings- och utbildningsmiljöer. För min personliga del minns jag frustrationen när jag deltog i arbetet att utveckla en fakultetsgemensam metodkurs och istället för att tänka i ämnesmässiga och nationella stordriftsfördelar tvingades se till just lärosätets intressen i relation till andra stora lärosäten. Vilka som kom i kläm? Doktoranderna naturligtvis!

2. I ett samlat anslag för utbildning och forskning bör beräkningen ske utifrån tanken att utbildning behöver en fast basanslag. Prestationer bör alltså inte få ett så bedövande stort genomslag som är fallet idag. Ett fast grundanslag ger möjlighet att bygga upp långsiktiga utbildningar och att tolerera små studentgrupper under längre perioder. Risken är annars att viktiga delar av akademisk kompetens försvinner, den svälts ut om och när den tappar i attraktivitet från studenter och arbetsmarknad lokalt och temporärt. När så kompetensen behövs så finns den inte längre kvar och det krävs stora resurser för att återuppbygga den, om det alls är möjligt.

Även här drar jag mig till minnes diskussioner om huruvida t ex jämförande konstitutionell rätt (författnings- och grundlagsfrågor) egentligen hade något berättigande i en allt mer internationell och konkurrensutsatt forskningsmiljö – många ansåg att sådant kanske mer hörde hemma i seniorernas och hobbyprojektens hörn. Efter några parlamentariskt turbulenta år i vårt land och hot mot pressfrihet och rättsstat t o m i EU står författningsfrågorna inte så lågt i kurs längre, och som tur är finns kompetensen kvar. Många av våra traditionella universitetsämnen går upp och ned i popularitet, visst behövs förändring över tid, men det är också universitetets roll att utöva motstånd mot en kunskapssyn där marknadsvärdet avgör vilken kunskap som är ”sann”, ”nyttig” och ”rätt”.

Jag ser mycket fram emot Strutens kommande avrapporteringar och hoppas på livlig diskussion kring dessa för oss alla avgörande frågor under våren! Klicka och läs själv via länkarna ovan.

***

En helt annan sak – bygget går framåt och i morse tog jag den här bilden från trapporna ner från Dicksonsgatan. Två helt nya våningar växer fram!

 

 

Terminen går mot sitt slut. Mörkret blir allt mörkare, ett tag till. Samtidigt går Sverige på högvarv och julen med all sin värme och möjliga gemenskap närmar sig. Verkligheten är alltid alldeles för komplicerad för att fångas i enkla modeller och förklaringskedjor. Men, när detta är sagt, några omständigheter i vårt samhälle är så avgörande för oss som Humanistisk fakultet och vi måste prioritera att hitta strategier och även mer kortsiktiga åtgärder för att möta dem.

  1. Vårt minskande söktryck till våra utbildningar
  2. Vår ekonomiska sårbarhet, delvis till följd av punkt 1.
  3. Vår utvecklingspotential i en tid av om- och nybyggnad

Vi kommer att få lämna tillbaka utbildningsplatser för omfördelning inom universitetet eftersom vi under en längre tid inte fyllt vårt uppdrag. Det är helt i sin ordning och handlar om att anpassa kostymen efter verksamheten. Mot bakgrund av den minskande kostymen finns dock en ekonomisk risk, flera institutioner har gjort slut på sparat kapital och är ytterst sårbara för ytterligare negativa ekonomiska förändringar. Att studentkullar och forskningsanslag fluktuerar över tid är normalt, men en nedåtgående trend får inte få fäste – särskilt inte som det kan medföra att kostnaderna för vårt nya hus blir mer betungande än vad som var tänkt i prognosen. Vi måste därför gemensamt se över och fundera kring hur vi bäst förbereder oss för vårt gemensamma hem i en ny fakultetsbyggnad. Vi har två år på oss att – mot bakgrund av förändringarna – gemensamt se över ytor och nya omkostnader.

Jag ser ändå framåt med stor optimism. Vår fakultet rymmer en enorm akademisk bredd och inom ett flertal av våra kunskapsområden har vi forskning och utbildning på allra högsta internationella nivå. Samhället behöver fler människor med utbildning och skolning inom historia, filosofi, språk och kultur. Vårt gemensamma ansvar är att externt visa allt vad vi har att erbjuda och att internt skapa förutsättningar för en utbildning och forskning som fortsatt håller verkligt hög akademisk nivå. Det kan vi.

Det finns flera sätt att stabilisera ekonomin. Att öka söktrycket till våra utbildningar och förbättra kvoten mellan forskningsanslag och fakultetsmedel är en avgörande väg.

Vi har – utifrån vår stora andel uppdrag i fristående kurs – goda prestationer. Att vi inte når samma prestationsgrad som övriga fakulteter förklaras av att närmare 80 procent av vårt utbildningsutbud består av fristående kurs, något som är unikt för oss. Prestationsgraden för studenter på fristående kurser är generellt lägre än för programstudenter, men hos oss är den inte lägre än hos andra fakulteter. Vi ska emellertid inte slå oss till ro med det utan fortsätta arbeta för att förbättra såväl söktryck som prestationer.

Förutom att arbeta med vårt utbildningsutbud ska vi stärka våra positioner genom att öka andelen forskningsanslag i relation till fakultetsmedel, arbeta med uppdragsutbildning och utveckla samverkansuppgiften som en del i arbetet med ökad synlighet och relevans i samhället. För en professor bör det vara normalt att söka forskningsanslag varje ansökningsomgång, för såväl sig själv som för juniora kolleger. Vi vet alla att på varje beviljat anslag ligger 5-10 ansökningar som inte får pengar. För de institutioner som inte har seminarier där man kollegialt kan diskutera och ge råd om ansökningar så är det absolut läge att sammankalla till sådana nu under vintern. Och sätt upp en gemensam lista på finansiärer som kanske inte tillhör de vanligaste, det finns en mängd sektorsanknutna finansiärer som är intressanta för olika subdiscipliner och forskningsområdet.

I nästa års verksamhetsplan finns flera förslag för att komma åt problematiken på längre sikt. På fakultetsnivå hoppas vi t ex kunna skapa ett externt råd med personer från det omgivande samhället för att få bolla idéer kring utbildningar, forskning och samverkansmöjligheter. Utbildningsutbudet kommer under nästa år att kompletteras med t ex internationell masterutbildning i logik, förslag finns också på en fakultetsöverskridande masterutbildning med fokus på hav och samhälle och redan i vår finns åter nybörjarkurser i skolspråken att söka. Institutioner och fakultetsledning arbetar intensivt för att vända utvecklingen och ingen sten lämnas ovänd.

Ta vara på adventstiden och njut av ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. När mörkret är som störst vänder det. Vintersolståndet närmar sig!

Idag meddelade Vetenskapsrådets HS-råd vilka forskningsprojekt som fått pengar och för Humanistisk fakultets del var det glädjande nyheter, sju olika projekt har funnit nåd inför bedömarnas ögon och kommer att ge kreativ nytändning både till forskarna själv och till den forskningsmiljö i vilken anslaget landar. De som fått forskningsanslag är*

 

Eva-Marie Bloom Ström (SPL)

Ordföljd och verbfrasens roll för uttryck av bestämdhet i Bantuspråk

Evie Coussé (SPL) 

Uppkomsten av komplexa verbkonstruktioner i germanska språk

Hjalmar Falk (LIR)

Att konfrontera fienden: västmarxistisk reception av Carl Schmitt

Anders Herlitz (FLOV)

Bra och rättvis fördelning av hälsorelaterade resurser

Pernilla Myrne (SPL)

Arabiska medeltida sexualhandböcker: handskriftstradition och reception

Magdalena Nordin (LIR)

Integration och tradition: Framväxten av en Syrisk-ortodox kyrka i Sverige

Tobias Pontara (KUV)

Klassisk musik för en medialiserad värld: visuella och audiovisuella representationer av västerländsk konstmusik i det moderna mediesamhället

***

Ett stort och varmt grattis till såväl projektledare som till medverkande i alla dessa projekt – och även till kolleger som funnits och finns med i forskningsmiljöerna runt projekten. Ett av dessa projekt är i ekonomiska termer det största som HS-rådet beviljar i år, elva miljoner kronor (Pontara)!

Till dessa projektbidrag skall också fogas att Språkbanken (Lars Borin, Svenska språket) och GU, som förvaltare av ett konsortium, beviljats ett större infrastrukturstöd på sju år från VR:s infrastrukturkommitté RFI.

Forskning inom humaniora har stora möjligheter att utvecklas och det finns – trots ovannämnda framgångar – många potentiella forskningsfält kvar inom fakulteten. Några av de som inte lyckades denna gången kommer att ha möjligheter i kommande omgångar. Anslag får vi också från många andra stiftelser och fonder, inte att förglömma! Projektbidrag från Vetenskapsrådets medel är dock viktiga då de tillhör dock den grupp som går igenom den hårdaste kollegiala granskningen och är forskningsmedel som genom sin konstruktion skapar oberoende och integritet för den forskning som bedrivs.

Som sagt, grattis igen till alla som är och kommer att bli involverade i den forskning som nu kan påbörjas vid vår fakultet!

 

*Säg till om jag missat någon, ber i så fall redan nu om ursäkt för sådan miss.

 

En utvidgad bokfestival är över i Göteborg, den ursprungliga mässan har tappat besökare samtidigt som svenska nazister har mött ett både manifest, fredligt och målmedvetet motstånd från demokratiska krafter ur alla läger. Det är inget annat än en massiv seger för vår demokrati att vanliga medborgare så tydligt gestaltat sin vilja att gemensamt försvara de omistliga värden vi gemensamt vunnit i kamp mot repression och undfallenhet.

Jag besökte Bokmässan alla dagar utom lördagen, tittade in och lyssnade på Humanistens forskare och personal samt deltog också i ett par evenemang. Ronny Ambjörnsson nämnde i en bisats i ett samtal om nyutgivningen av hans bok Den skötsamme arbetaren en sak som fastnade. Vi talade om nazisterna som marscherat utanför dagen innan, när läsningen minskar tappar vi också förmågan att argumentera och använda språket till försvar mot odemokratiska krafter, i en bisats sa Ronny ungefär ”men jag ser ju att de här nazisterna har en massa märken, tecken och symboler och då behöver man ju förstå och kunna tolka dem”.

Ronny Ambjörnsson skriver om ett sågverkssamhälle i början av 1900-talet, men också om frigörelse och framåtskridande mer generellt. Dagens generationer behöver förstås läsning och språk lika mycket som min generation, men dagens digitala samhälle kräver också tillgång till en global symbolvärld, ett universum av tecken som går utöver det skrivna och talade språket.

För många år sedan när jag arbetade med min avhandling läste jag MJ Edelmans The symbolic uses of politics (1985). Den öppnade mina ögon för tolkningsteori på en ny nivå, och den insikten har fortsatt att prägla min egen forskning och undervisning. Symboler och tecken är såväl kommunikation som handling och historia, den som inte kan avkoda eller tolka ideologiska symboler eller digitala memer saknar i realiteten en del av förmågan att antingen bjuda motstånd eller bli delaktig i samhällsförändringen. Lägg därtill de språkliga kinesiska askar som t ex filosofi eller lingvistik erbjuder så blir vår fakultets uppdrag än mer tydligt. Humanistiska kunskaper och insikter är helt enkelt lika oundgängliga som de alltid varit, men de tar andra former och gestalter än förr. Och i dagens samhällsutveckling har vi inte tid att lägga kraft på att lokalt eller nationellt legitimera eller försvara oss, tvärtom krävs all vår energi till en framåtrörelse med större fördjupning, ökad komplexitet och ökat internationellt utbyte.

Mässans tema var bildning och jag har för min egen del tagit fasta på bildning som ett motstånd mot jag-fixering och ytlighet, bildning är radikalt – en förmåga att förstå sig själv och sin samtid i ett evighetsperspektiv. Vad kan vara mer omvälvande?

 

 

Som läsare av denna blogg kanske kommer ihåg hade jag några ganska skarpa synpunkter på regeringens förslag att ändra universitetets uppdrag från ”breddad rekrytering” till ett ”breddat deltagande” vilket jag utförligt redogjorde för på denna plats. Nu finns vårt svar på remissen, det vi alltså lämnar till GU centralt, inskickat och jag vill gärna publicera det här eftersom det på ett utmärkt sätt sammanfattar svagheterna med förslaget.

Texten har utarbetats av Åsa Wengelin, vice-dekan och Anna Nordling, kanslichef:

Göteborgs universitet har fått möjlighet att yttra sig angående förslaget till ändring av formuleringen för området breddad rekrytering till högre utbildning i högskolelagen (1992:1434). Remissen innehåller även förslag till förändring i förordningen (2012:811) avseende instruktion till Universitet- och högskolerådet.

VR 2017/109

Till utbildningsenheten

Synpunkter på promemorian Brett deltagande i högskoleutbildning

Humanistisk fakultet ser med självklarhet positivt på att alla ska ges lika möjligheter att delta i universitetsutbildning och att universitetet ska utgöra en tillgänglig och inkluderade miljö. Vi ställer oss emellertid mycket frågande till promemorians underliggande antaganden när det gäller begreppet brett deltagande. Texten anger att det till skillnad från breddad rekrytering ”inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den”.

För det första vill vi problematisera utredningens syn på studenternas förmåga. Vår tolkning av breddad rekrytering är att universitetet ska göras mer tillgängligt genom att vi som organisation ska  arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning. Det är väl etablerat att det finns strukturella förklaringar till att t.ex. studenter från studieovana miljöer, studenter som inte har svenska som förstaspråk och studenter med olika typer av funktionsvariationer i lägre utsträckning än andra studerar på universitetsnivå. Det innebär inte med automatik att de har sämre förutsättningar och framför allt inte sämre förmåga att tillgodogöra sig universitetsundervisning än andra studenter. Däremot kan det för vissa av de här grupperna finnas språkliga hinder att överkomma. Detta arbetar de flesta lärosäten aktivt med redan idag och Göteborgs universitet gör det med framgång genom den nyligen etablerade enheten för akademiskt språk (ASK).

För det andra vill vi problematisera utredningens syn på lärosätenas – och därmed ytterst våra lärares – insatser.  Redan idag ställer vi höga krav på högskolepedagogisk kompetens och vid Göteborgs universitet erbjuds alla lärare möjligheter att utveckla sådan kompetens vid enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande. Att antyda att våra lärare inte gör sitt yttersta för att hålla högsta möjliga pedagogiska kvalitet utifrån givna förutsättningar är att förminska en hel yrkeskår.

En avgörande förutsättning för att utöver pedagogisk utveckling och språkutvecklande insatser ge studenterna mer stöd genom utbildningen är en tillräcklig omfattning av lärarledd tid. Vi förutser också ett ökat behov av språkutvecklande insatser. Enligt promemorian bedöms förslaget emellertid inte leda till ökade kostnader och förändringen ska genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Det humanistiska området (och flera andra) lider redan idag av en alltför låg ersättning till utbildningen på grundnivå, och det är svårt att se vilka ytterligare satsningar som kan genomföras för att institutionerna ska kunna erbjuda sina studenter mer tid och särskilda stödåtgärder utan att mer pengar tillförs verksamheten. En olycklig tolkning som därför redan har framförts i mediedebatten är att lärosätens ska – eller i praktiken kommer att – sänka kraven på studenternas prestationer. Detta är naturligtvis inte en tillfredställande tolkning och det behöver klargöras vad det innebär för lärosätena att studenter inte bara ska påbörja en utbildning ”utan även fullfölja den”.

*****

Vill också gärna passa på att tipsa om den utmärkta artikeln om bildning på barrikaderna, ja bildning som motståndsrörelse som återfanns för några dagar sedan (31 aug 2017) i Svenska Dagbladet. Jag citerar några rader:

…det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.”

Med detta citat önskar jag alla en fortsatt fin september, för ”minns i november den ljuva september…” 

 

 

 

 

Varmt välkomna tillbaka till verksamheten – nu är de allra flesta åter och studenterna har redan börjat sätta sin prägel på vårt hus. Och där ligger väl vårt absolut viktigaste arbete framåt, att få fler studenter att vilja läsa våra utbildningar. Söktrycket har minskat, i hela landet, men situationen för oss är besvärlig. Vi behöver göra en egen analys av situationen för att kunna skapa långsiktiga strategier kring våra utbildningar.

Vår akilleshäl när det gäller prestationer är att vi har helt övervägande andel fristående kurser jämfört med övriga fakulteter, men våra studenter gör inte sämre ifrån sig på dessa kurser än andra fakulteters studenter. Och vill vi vara ett universitet med möjligheter att läsa ämnen som enstaka kurser att baka ihop till examina så måste skillnaden i prestationer ges större vikt vid avräkningen. Det går inte att jämföra prestationer på kurser som ingår i ett flerårigt professionsprogram med prestationer där studenterna antas till flera separata kurser bara på enda termin och som dessutom ofta går på kvällar, halvfart och/eller bedrivs via nätet. Men viktigast är ändå att vi får fler som vill söka våra utbildningar och att vi därmed också kan hålla hög kvalitet och volym i vår undervisning.

Förra veckan satt styrelse och prefekter i Varberg och diskuterade handlings- och verksamhetsplaner, denna vecka åker vi dekaner med rektorerna för att göra samma sak. Så småningom kommer nya planer att beslutas (slutet av oktober) efter beredning på flera nivåer. Vision 2020 närmar sig och med denna omgång är målgångsåret faktiskt inom räckhåll, handlingsplanen sträcker sig 2018-2020! Men planer skall fyllas med innehåll – en del vet vi redan, t ex att våra strategiska forsknings och nätverkssatsningar utvärderas under 2018 och att vi skall utreda möjligheterna till större delaktighet i korta lärarprogrammet (KPU samt ”kort-KPU à la Brobyggaren) medan andra ting är mer av förslag att diskutera, t ex om vi skall ha egen utbildningskatalog framåt och genomföra utbildning i kursplanearbete för forskarutbildningshandledare (bara för att nämna ett par förslag från Varberg).

Beredningsarbetet pågår och kreativiteten flödar såväl på kansliet som i alla de olika grupper som har att hantera vår verksamhet denna höst. En höst som präglas av att huset och därmed fakulteten är i en om- och nybyggnadsprocess. Jag hoppas och tror att vi kan hitta långsiktiga och stabila strukturer för utbildningarna som kan vara på plats när också huset är det och att forskningsarbetet trots allt stök i huset skall kunna bedrivas med samma glädje och iver som hittills!

 

 

 

(DENNA BLOGGPOST HAR TIDIGARE (8 AUGUSTI) PUBLICERATS PÅ MIN PERSONLIGA BLOGG ”VÄNSTRA STRANDEN”)

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

 

Diskussionen om studenters behov av historia, filosofi, språk och kulturvetenskap kan ses ur två perspektiv: antingen är det en självklarhet att dessa områden är nödvändiga för varje medborgares civilisering och fostran och vi behöver inte ytterligare motivera vår existens, eller så uppfattar vi dem som nyttiga kompetenser som behövs på en alltmer individualiserad arbetsmarknad och visar deras betydelse med belägg. I det första fallet hamnar vi i elfenbenstornet och förkovrar oss tillsammans med alla som vill vara med och i det andra fallet fastnar vi i trendnissarnas eget lilla hörn med stora tabeller och avancerade analyser. Inget av hörnen är att rekommendera.

Jag tror därför att frågan är fel ställd. Alla någotsånär alerta medborgare vet att en gymnasieexamen idag är en nödvändighet för att få något jobb alls och att en högskoleexamen är närmast detsamma för ett kvalificerat jobb. Just nu har vi små ungdomskullar, men om tio år har vi sannolikt fler 19-åringar än vi hade för tio år sedan. Andelen som söker till högskolan har inte sjunkit och söktrycket generellt är högt. Dock, söktrycket till just våra utbildningar har minskat nationellt samtidigt som arbetsmarknaden är het och efterfrågar personer som kommer direkt från s k professionsutbildningar.

Vår fråga borde därför istället vara vilka värden och förmågor just vi kan tillföra, vad är vår unika profil?

I ett samhälle som alltmer kommit att betona och värdesätta individualiserade val och profiler erbjuder studier i humaniora större möjligheter än andra områden att bli en verklig expert i låt oss säga logik eller tysk litteratur SAMTIDIGT som de generella förmågorna att analysera, argumentera, skriva, tolka, förstå och kontextualisera utvecklas. För en tid sedan var väl hyllningarna till nörden (eller the geek) kanske än mer högljudda än idag, men fortfarande är det hos oss det är möjligt att genomföra studier som är något mer än ett på förhand uppställt och organiserat utbud för att passa in som en bit i ett av någon annan utformat pussel. Är vi tydliga med att detta är en fördel?

Dagens unga är mycket samhällsintresserade men orienterade mot relationer, hållbarhet, trygghet och småskalighet. Jobbet är inte längre ett livslångt projekt. Men livsstilar och värderingar blir också alltmer globala, kulturer mixas och arbetsmarknaden söker i allt större utsträckning kunskaper som är ett med individen. Skolutbildningar och behörigheter är allt mindre konforma. Det livslånga lärandet blir alltmer påtagligt och behovet av kunskapspåfyllning i ett arbetsliv som ändrar sig snabbt är centralt. Kan humaniora erbjuda bra utbildning och kvalificerad handledning i det här nya, snabbt omskapande, landskapet? Ja, det är jag övertygad om. Hur, ja det är ingen enkel ekvation, och den får vi diskutera framöver. Ser fram emot det!

Men, nu en riktigt skön sommar med mycket humlesurr och rosdoft tillönskas alla medarbetare!

PS Det är väldigt roligt att redan vara tillbaka på bloggen, om än i en ny roll. Välkomna att följa! DS

IMG_0048