Header

Diskussionen om studenters behov av historia, filosofi, språk och kulturvetenskap kan ses ur två perspektiv: antingen är det en självklarhet att dessa områden är nödvändiga för varje medborgares civilisering och fostran och vi behöver inte ytterligare motivera vår existens, eller så uppfattar vi dem som nyttiga kompetenser som behövs på en alltmer individualiserad arbetsmarknad och visar deras betydelse med belägg. I det första fallet hamnar vi i elfenbenstornet och förkovrar oss tillsammans med alla som vill vara med och i det andra fallet fastnar vi i trendnissarnas eget lilla hörn med stora tabeller och avancerade analyser. Inget av hörnen är att rekommendera.

Jag tror därför att frågan är fel ställd. Alla någotsånär alerta medborgare vet att en gymnasieexamen idag är en nödvändighet för att få något jobb alls och att en högskoleexamen är närmast detsamma för ett kvalificerat jobb. Just nu har vi små ungdomskullar, men om tio år har vi sannolikt fler 19-åringar än vi hade för tio år sedan. Andelen som söker till högskolan har inte sjunkit och söktrycket generellt är högt. Dock, söktrycket till just våra utbildningar har minskat nationellt samtidigt som arbetsmarknaden är het och efterfrågar personer som kommer direkt från s k professionsutbildningar.

Vår fråga borde därför istället vara vilka värden och förmågor just vi kan tillföra, vad är vår unika profil?

I ett samhälle som alltmer kommit att betona och värdesätta individualiserade val och profiler erbjuder studier i humaniora större möjligheter än andra områden att bli en verklig expert i låt oss säga logik eller tysk litteratur SAMTIDIGT som de generella förmågorna att analysera, argumentera, skriva, tolka, förstå och kontextualisera utvecklas. För en tid sedan var väl hyllningarna till nörden (eller the geek) kanske än mer högljudda än idag, men fortfarande är det hos oss det är möjligt att genomföra studier som är något mer än ett på förhand uppställt och organiserat utbud för att passa in som en bit i ett av någon annan utformat pussel. Är vi tydliga med att detta är en fördel?

Dagens unga är mycket samhällsintresserade men orienterade mot relationer, hållbarhet, trygghet och småskalighet. Jobbet är inte längre ett livslångt projekt. Men livsstilar och värderingar blir också alltmer globala, kulturer mixas och arbetsmarknaden söker i allt större utsträckning kunskaper som är ett med individen. Skolutbildningar och behörigheter är allt mindre konforma. Det livslånga lärandet blir alltmer påtagligt och behovet av kunskapspåfyllning i ett arbetsliv som ändrar sig snabbt är centralt. Kan humaniora erbjuda bra utbildning och kvalificerad handledning i det här nya, snabbt omskapande, landskapet? Ja, det är jag övertygad om. Hur, ja det är ingen enkel ekvation, och den får vi diskutera framöver. Ser fram emot det!

Men, nu en riktigt skön sommar med mycket humlesurr och rosdoft tillönskas alla medarbetare!

PS Det är väldigt roligt att redan vara tillbaka på bloggen, om än i en ny roll. Välkomna att följa! DS

IMG_0048

Med start den förste januari 2017 är jag av rektor utsedd till uppdraget att vara dekan för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och lämnar därmed mitt uppdrag som prodekan på samhällsvetenskapliga fakulteten.

Jag vill därför passa på att tacka alla medarbetare på samhällsvetenskapliga fakulteten för det stöd som jag fått i arbetet som prodekan under nu fyra och ett halvt år. Mitt arbetsuppgifter har kretsat kring forskning och utbildning på forskarnivå, och sammanträdena med Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå (BFF) har alltid varit lika stimulerande. Men även kommunikationsfrågor och ekonomiska frågor har tagit en stor del av min arbetstid i anspråk. Som vice ordförande i både Lärarförslagsnämnd och fakultetsstyrelse har jag fått insikt och kunskap om i stort sett alla frågor som berör styrningen av fakultetens verksamhet.

När jag påbörjade uppdraget den förste juli 2012 kände jag mig väldigt oförberedd, och inte så lite orolig för vad som egentligen förväntades av en person på en sådan post. Jag skall inte sticka under stol med att uppdraget periodvis varit tungt och att det funnits dagar när jag misströstat inför möjligheterna att förändra och utveckla verksamheten. Men jag ångrar inte en sekund att jag åtog mig att vara prodekan för denna mångfacetterade och framstående akademiska miljö som är vår fakultet. Det är en erfarenhet jag unnar många fler att få del av! När jag nu övergår till att vara dekan för humanistisk fakultet bär jag många goda erfarenheter med mig dit, och hoppas så småningom kunna bära med mig också goda erfarenheter tillbaka till statsvetenskapliga institutionen och till samhällsvetenskapliga fakulteten när uppdraget är avslutat.

Under den här perioden har vi arbetat fram två nya fakultetsgemensamma kurser på forskarnivå (även om den ena inte startat ännu) och vi har gemensamt i BFF gått igenom fakultetens alla forskarutbildningsämnen för att granska och värdera olika sätt att säkra kvaliteten i utbildningen på forskarnivå. Fakulteten har sjösatt ett nytt system för resursfördelning avseende resurser för forskning, ett system som möjliggör framtida förändring inom och mellan institutionerna och som inte reproducerar gamla hierarkier. Vi har utvecklat våra kontaktytor med allmänheten genom hearings och seminarier, satsat på att rekrytera internationellt genom de särskilda forskar- och professorsprogram som erbjuds. Och, sist men inte minst, har vi arbetat fram och beslutat om en policy och handläggningsordning för inrättande och finansiering av samhällsvetenskaplig forsknings infrastruktur.

Jag ser fram emot att på humanistisk fakultet få bidra med det jag kan och att få odla andra delar av min akademiska profil än hittills, att få anstränga mig för att förstå nya mönster och ordningar och över att få nya medarbetare att bolla frågor och svar med.

På återseende framöver!

Och ett riktigt Gott Nytt År 2017 önskar Marie

Relaterad bild

 

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Regeringen kommer att satsa mer pengar på svensk forskning. Det framgår av budgetpropostionen för 2017. Men, dels är de stora förstärkningarna skjutna på framtiden och dels väntar vi på en forskningsproposition där mer preciserade satsningar lär komma.

Så vi lever lite i väntans tider. Just nu vet vi att forskningsråden Vinnova, Formas, Forte men även VR kommer att få mer medel. Vinnova redan 2017 och de övriga får sina stora tillskott 2018 och framåt. Minister Hellmark Knutsson har också sagt att basanslagen skall höjas men hur den s k snurran ser ut som fördelar anslagen mellan universitet och högskolor vet vi inte ännu. Där kan det absolut komma förändringar. Samverkan är dock det område där regeringen febrilt försöker få fram ett mått för att kunna fördela forskningsmedel efter förmåga till samverkan, alltså att kunna ge de universitet som bäst arbetar med samverkan med det omgivande samhället en större andel av forskningsbudgeten än de annars fått. Vår fakultet har – som en del av GU – deltagit i de s k piloterna i det arbetet och även fått oss tilldelat fakultetsmedel på det sättet.

Det hetaste stalltipset i frågan om fördelningen av basanslagen är hursomhelst att de stora och äldre universiteten får en skärv medan de mindre universiteten och högskolorna får den större delen. Vi vet också redan nu att Malmö högskola får en förstärkning eftersom de kommer att bli universitet.

Satsningarna på samhällsvetenskaplig forskning ligger inom de områden som vi idag betecknar som de stora samhällsutmaningarna: Hälsa, Miljö, Inkluderande samhälle, Hållbar planering och Digitalisering. I de fall det finns forskargrupper vid fakulteten som arbetade med UGOT-ansökningar kring dessa områden är det absolut värt att blåsa liv i dessa samarbeten inför de utlysningar och satsningar som kommer.

Ett litet intrikat problem med förstärkningen till Vinnova är att det är ett speciellt forskningsråd, rådet kräver mycket hög (normalt hälften) samfinansiering. En ökning av anslagen till VINNOVA kan således fortsätta att urholka basanslaget.

Forskningspropositionen skall komma ”i november” och just nu sägs det att tidpunkten blir i slutet av den månaden.

Vi väntar också på en proposition från den s k Forskarkarriärutredningen. Vi vet att karriärstöd på alla niver kommer att ses som en kvalitet i utbildningen och det är viktigt att betänka det på forskarutbildningen om vi skall tro UKÄ:s signaler.

Men, som sagt, de riktigt stora satsningarna kommer först efter nästa år och den viktigaste propositionen (Forskningspropositionen) kommer om några veckor. Vi får se tiden an. Slumpen gynnar den förberedde!

Välkomna tillbaka – jag skall inte göra samma misstag som rikspolischefen Dan Eliasson som i en krönika i tidningen ”Svensk Polis” skrev något om sin egen semester och därmed ansågs tondöv för verksamhetens problem… Men jag hoppas ändå att ni alla som haft en sommarsemester som ni känner gett vila och återhämtning inför arbetsåret.

På min prodekan-agenda för hösten står kvalitetsfrågor i forskarutbildningen i relation till den nationella utvärderingen, en ny fakultetsgemensam forskarkurs kring forskningsetik, förberedelser inför arbetet med en ny universitetsgemensam utvärdering av vår forskning samt integreringen av forskarutbildningsämnet samhällsvetenskapliga miljöstudier. Efter beslutet på försommaren om en policy och handläggningsordning för fakultetsgemensam infrastruktur återstår också arbetet med att formulera ett policydokument. Därutöver har vi förstås alla de vanliga bestyren med en handlings- och verksamhetsplan för 2017, budgetarbetet inför 2017 och lokalfrågorna för fakulteten. Som prodekan har jag också inträtt som fakultetens representant i det nybildade vetenskapliga rådet för Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning (CUL) vars första sammanträde äger rum måndag den 29 augusti. Glädjande nog har fakulteten kunnat ta emot en nyantagen CUL-doktorand, placerad på Institutionen för Sociologi och arbetsvetenskap.

Under sommaren tillbringade jag en vecka i en vävstuga. Jag har aldrig vävt tidigare men insåg snabbt att vävning och akademisk verksamhet är likartade verksamheter. Den som inte sätter upp väven exakt och noga kommer aldrig att få några vackra resultat i vävstolen. Genom att sätta upp en damastväv insåg jag vikten av varje tråds exakta placeringar genom solv, ögon och sked. Ett enda misstag och det syns ofelbart i den väv som växer fram under händerna. Inslagen i väven är bara pricken över i:et, det som ger färg och gör vävandet synligt för omgivningen. Förberedelsearbetet med varpen är helt utslagsgivande. Så tänker jag också gå vidare under det här arbetsåret, så om ni inte ser mig någonannanstans så sitter jag sannolikt på en pall i den akademiska vävstolen och solvar; trär trådar genom rätt öga i solven och rätt hål i maillonen och försöker att inte trassla in mig i dropploden… 🙂

Hydrangeas

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslutade år 2014 att genomföra en pilotomgång för utvärderingar av utbildningar på forskarnivå. Syftet var dels att pröva ut en ny metod som sedan skulle användas i vidare utvärdering på samtliga utbildningsnivåer inom högskolan, dels att utföra faktiska kvalitetsgranskningar av ett mindre antal utbildningar. UKÄ valde ut forskarutbildningar med en stor spridning i ämne, storlek och geografisk hemvist. Vårvintern 2015 blev det klart att utbildningen på forskarnivå i psykologi vid Göteborgs universitet var en av de som skulle granskas i pilotomgången.

Vid ett uppstartsmöte i mars 2015 presenterade UKÄ sin metod, och både vi som skulle utvärderas och bedömargrupperna fick möjlighet till förtydliganden. Man kan lugnt säga att det fortfarande fanns en hel del frågor som snurrade! Hur mycket tid och resurser skulle vår medverkan ta? Hade vi koll på, dvs fullgod dokumentation av, alla kvalitetssäkrande moment? Och förstås viktigast: vilket skulle utfallet bli?

Under våren 2015 författade vi den självvärdering som innehöll våra svar på frågorna om doktorandernas måluppfyllelse (Enligt Högskoleförordningens examensordning), forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet, forskarutbildningens historik, det institutionsinterna kvalitetssäkringsarbetet och utbildningens särskilda förutsättningar. Dessutom ingick den allmänna och samtliga de individuella studieplanerna (vilket i vårt fall innebar ett 60-tal doktoranders ISP:ar för varje enskilt läsår). Efter att ha erhållit allt detta material återkom bedömargruppen med frågor vid lärosätesintervjuer under oktober 2015. Bedömargruppen skrev därefter ett preliminärt yttrande, som sändes till lärosätena i mars 2016. Där ingick också särskilda avsnitt om vår forskarutbildning ur doktorand- och arbetslivsperspektiv. Vi erhöll några veckor på oss att kommentera och rätta till eventuella missförstånd och sakfel – det var några av båda slagen. I maj 2016 fattade universitetskanslern beslut om kvaliteten på de utvärderade forskarutbildningarna i pilotomgången.

Vi var tre personer som arbetade intensivt med utvärderingen: institutionens viceprefekt med ansvar för forskarutbildning, institutionens forskautbildningshandläggare och proprefekten (som har ansvar för forskningen, och undervisar på flera av kurserna inom institutionens forskarutbildning).

Vår forskarutbildning fick det samlade omdömet hög kvalitet. Detta innebär att vår forskarutbildning är färdigutvärderad (med UKÄs ord) och att den uppfyller kvalitetskraven för utbildning på forskarnivå. Härligt! Var det då värt allt arbete? Vår medverkan har inneburit att vi fått syn på några svagheter och områden med förbättringspotential. Det finns naturligtvis alltid anledning att fundera över kvalitetshöjande och kvalitetssäkrande åtgärder inom en så komplex verksamhet som utbildning på forskarnivå. Ibland kan det nog dessutom behövas utomstående granskningar för att få syn på saker som den oundvikliga hemmablindheten inte registrerar.

Den metod som nu har använts i pilotutvärderingen kommer dock att modifieras utifrån synpunkter som både de granskade utbildningsanordnarna och bedömargrupperna har givit. Det är positivt att vi har fått möjlighet att lämna synpunkter på processen, metoden som sådan och arbetsåtgången. Metoden som användes i pilotomgången är också i linje med den nya modell för utvärdering som UKÄ för närvarande arbetar fram, och som ska gälla för samtliga högskolans utbildningsnivåer.

Här kan man läsa mer om pilotprojektet, och även ta del av en intervju med en av de ansvariga om hur UKÄ tänker sig att deras framtida kvalitetsutvärderingar ska gå till.

Leif Strömwall är professor i psykologi och proprefekt vid Psykologiska institutionen, med särskilt ansvar för forskningsfrågor.

När Pam Fredman, som blev vårt universitets första kvinna som rektor, slutar nästa år har hon suttit i elva år, det är den längsta rektorsperioden för en och samma rektor sedan språkvetaren Hjalmar Frisk var rektor (1951-1966). Frisks rektorsperiod var en en omtumlande tid eftersom Göteborgs Högskola blev universitet 1954 och under Frisks tid blev också den tidigare sammanhållna Filosofiska fakulteten uppdelad i tre fakulteter – samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Frisk lär också ha förhindrat en sammanslagning av Göteborgs universitet med Chalmers Tekniska Högskola i början av 1960-talet.

I svensk utbildningshistoria är 1960-talet den stora expansionens tid, inte bara i termer av antal studenter utan också för universitetens plats i samhällslivet. Kanske kan man säga att det ultimata uttrycket för att universiteten verkligen blev en relevant och profilerad del i samhällslivet var ungdomsrevolten 1968, som ju tog sig olika former också i Sverige. Dock var det på universiteten i Lund och Stockholm som 1968-revolten syntes tydligast. Universiteten har blivit alltmer centrala inom många sfärer i samhället, inte bara som utbildningsanstalter eller forskningsinstitutioner. Utbildning och forskning ges allt större plats i debatter och politiska beslut. Konsekvensen är att dagens universitet är utsatta för ett mycket stort externt tryck, såväl i termer av marknadens konkurrens som förväntningar på samverkan, arbetsmarknadsanpassning och alla externa utvärderingar på alla nivåer.

Att vara rektor i dagens svenska forskningslandskap och utbildningssystem har idag därför en annan karaktär än förr – med autonomireformer, målstyrning och prestationsrelaterade fördelningsmodeller är rektor inte bara myndighetschef utan också ledare för en mångfacetterad och multiprofessionell organisation som nog utan överdrift kan sägas sakna motstycke i det övriga samhällslivet. Möjligen finns likheter med de stora nationella kyrkoorganisationerna eller kanske den gamla Volvokoncern som ju också tillverkade matjesfiléer (ABBA) på 70-talet! Göteborgs universitet är ett stort och brett universitet, det är minst sagt en utmaning att vara rektor här. Och allmänt sett har de villiga och dugliga rektorskandidaterna inte blivit fler samtidigt som antalet universitet och högskolor istället blivit det. Påtagligt ofta kommer nya rektorer från andra motsvarande positioner på andra högskolor och universitet – vilket inte behöver vara någon nackdel egentligen men kan vara ett uttryck för att rektorsjobbet blir ett särskilt skrå vilket på sikt försvagar den akademiska legitimiteten för universitetsledningen.

Den 7 juni kommer kravprofilen att fastställas av Universitetsstyrelsen, fram tills dess kan alla höra av sig till lärarrepresentanterna i styrelsen med synpunkter på densamma. I rekryteringsgruppen sitter två lärarrepresentanter som naturligtvis tar emot synpunkter både nu och under processens gång. En av dem är Staffan I Lindberg från vår fakultet (statsvetenskap). Och det kommer som vanligt att finnas en hörandeförsamling som får ta ställning till en tänkbar rektorskandidat som skall kunna vara utsedd av regeringen nästa försommar.

Universitetet har en särskild sajt helt vigd åt rektorsvalet, använd gärna den!

 

 

Styrningsutredningen har i huvudsak rätt i att de kollegiala organen inom universitets- och högskolevärlden inte bör syssla med ledning av verksamheten. Men man har glömt bort deras synnerligen viktiga uppgift att kunna utkräva ansvar av ledningen. Utan denna funktion kommer inte ledningen att ha legitimitet hos de som faktiskt skall utföra arbetet vid landets universitet och högskolor. Och då kommer då kommer dessa att fungera betydligt sämre.

Så skriver professor Bo Rothstein, just nu tjänstledig från Statsvetenskapliga institutionen för en tjänst i Oxford, på DN-debatt om den utredning av Kåre Bremer som debatterats sedan en tid på denna blogg. Rotstein har själv deltagit i utredningens referensgrupp. Rothstein har även i andra sammanhang (t ex fakultetens professorskollegium om styrning, den 27 november 2014) drivit en liknande tes kring det kollegiala ansvarsutkrävandet.

Läs själv hela texten på DN-debatts sida här.

 

Tyvärr har inte Kåre Bremers utredning om ledning och styrning av högskolan varit föremål för särskilt mycket debatt inom Göteborgs universitet. Universitetsledningen har lämnat ett kort, positivt, remissvar där man i huvudsak hade synpunkter på rektorstillsättningar och styrelsedito. Debatten har dock varit livlig inom andra högskolor och universitet, och inom olika akademiska grupperingar.

I samband med diskussionen i medierna om Karolinska institutet och den beramade Machiarini-affären har också frågor om styrning och ledning kommit upp. Några har menat att avsaknaden av kollegialitet inom KI varit en förutsättning för anställningen av en person som väl närmast kan beskrivas som en sol-och-vårare i forskningsvärlden. Personligen har jag svårt att se på vilket sätt just kollegialitet i allmänhet hade omöjliggjort Machiarinis anställning – men jag har aldrig arbetat vid KI och det är 30 år sedan jag hade någon beröring med den medicinska forskningen så jag vill inte vara tvärsäker. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö vill istället lyfta fram en bristande akademisk kultur, i meningen meritokrati och kritiskt förhållningssätt, som orsaken till de problem KI fått genom Machiarini.

Jag menar att Bremers utredning förtjänar en djupare diskussion, alldeles oavsett att hans förslag främst riktar sig till universiteten/högskolorna och inte till regeringen. När det gäller tillsättningen av rektor och den process som föreslås av Bremer menar jag att verkligheten har förändrats så mycket att såväl sekretess som tanken att endast presentera en kandidat är rimligt. Att bli rektor för ett universitet är faktiskt inte ett så attraktiv uppdrag för en professor som det kanske kan tyckas. Bremers förslag ställer dock mycket höga krav på beredningsprocessen.

Viktigare tycker jag är Bremers betoning av prefektens roll som ledare för en akademisk verksamhet. Om detta har jag skrivit tidigare här. Jag delar helt uppfattningen av den posten måste göras mer attraktiv och tydlig. Men för mig leder inte det till uppfattningen att institutionsstyrelserna skall bort. Tvärtom menar jag att det är just där, på det akademiska ”verkstadsgolvet”, som de kollegiala strukturerna har som allra störst betydelse. Institutioner bör ledas av styrelser med kollegial sammansättning (inte arbetsplatsdemokratisk) och dessa bör fatta alla beslut som rör kärnverksamheten. Prefekten är självklar ordförande i styrelsen. Däremot bör prefekten själv kunna fatta beslut som rör stödverksamhete, efter beredning i ledningsgrupp.

Den kollegiala strukturen har dessvärre underminerats av oss själva inom akademin. Kollegialitet kräver kollektiva mål, gemensamma strategier och värdehierarkier. De flesta akademiska institutioner belönar dock numera istället ”hjältar” och ”entreprenörer”. De externa kraven på framgång och resultat från universiteten har ökat extremt de senaste två decennierna. I en ny individualiserad forskningsvärld där personer som Paolo Machiarini (och han är inte ensam) i kraft av karisma, framgång och fräckhet belönas som individ blir kollegialitet tandlöst, eller i värsta fall ett annat ord för svågerpolitik. En forskningspolitik som betonar individuell framgång och som sätter tillfälliga vinster före långsiktig kunskapsuppbyggnad har redan förändrat akademin på ett sätt som ger kollegialitet mycket litet utrymme. Termen ”kollegialitet” får därför allt oftare i debatten tjäna som ett tillhygge för dem som nostalgiskt längtar tillbaka till akademin före 1993. Vi måste hitta en annan väg framåt, en väg som bibehåller och understödjer de akademiska värdena, den kollegiala strukturen och forskningens kollektiva natur. Den debatten välkomnar jag.

***

För den som vill fördjupa sig i kollegialitetens alla hemliga rum rekommenderar jag professorn i idéhistoria i Göteborg, Henrik Björcks, skrift. En så utförlig, saklig och djupgående diskussion har jag inte sett någon annanstans.