Header

Idag meddelade Vetenskapsrådets HS-råd vilka forskningsprojekt som fått pengar och för Humanistisk fakultets del var det glädjande nyheter, sju olika projekt har funnit nåd inför bedömarnas ögon och kommer att ge kreativ nytändning både till forskarna själv och till den forskningsmiljö i vilken anslaget landar. De som fått forskningsanslag är*

 

Eva-Marie Bloom Ström (SPL)

Ordföljd och verbfrasens roll för uttryck av bestämdhet i Bantuspråk

Evie Coussé (SPL) 

Uppkomsten av komplexa verbkonstruktioner i germanska språk

Hjalmar Falk (LIR)

Att konfrontera fienden: västmarxistisk reception av Carl Schmitt

Anders Herlitz (FLOV)

Bra och rättvis fördelning av hälsorelaterade resurser

Pernilla Myrne (SPL)

Arabiska medeltida sexualhandböcker: handskriftstradition och reception

Magdalena Nordin (LIR)

Integration och tradition: Framväxten av en Syrisk-ortodox kyrka i Sverige

Tobias Pontara (KUV)

Klassisk musik för en medialiserad värld: visuella och audiovisuella representationer av västerländsk konstmusik i det moderna mediesamhället

***

Ett stort och varmt grattis till såväl projektledare som till medverkande i alla dessa projekt – och även till kolleger som funnits och finns med i forskningsmiljöerna runt projekten. Ett av dessa projekt är i ekonomiska termer det största som HS-rådet beviljar i år, elva miljoner kronor (Pontara)!

Till dessa projektbidrag skall också fogas att Språkbanken (Lars Borin, Svenska språket) och GU, som förvaltare av ett konsortium, beviljats ett större infrastrukturstöd på sju år från VR:s infrastrukturkommitté RFI.

Forskning inom humaniora har stora möjligheter att utvecklas och det finns – trots ovannämnda framgångar – många potentiella forskningsfält kvar inom fakulteten. Några av de som inte lyckades denna gången kommer att ha möjligheter i kommande omgångar. Anslag får vi också från många andra stiftelser och fonder, inte att förglömma! Projektbidrag från Vetenskapsrådets medel är dock viktiga då de tillhör dock den grupp som går igenom den hårdaste kollegiala granskningen och är forskningsmedel som genom sin konstruktion skapar oberoende och integritet för den forskning som bedrivs.

Som sagt, grattis igen till alla som är och kommer att bli involverade i den forskning som nu kan påbörjas vid vår fakultet!

 

*Säg till om jag missat någon, ber i så fall redan nu om ursäkt för sådan miss.

 

En utvidgad bokfestival är över i Göteborg, den ursprungliga mässan har tappat besökare samtidigt som svenska nazister har mött ett både manifest, fredligt och målmedvetet motstånd från demokratiska krafter ur alla läger. Det är inget annat än en massiv seger för vår demokrati att vanliga medborgare så tydligt gestaltat sin vilja att gemensamt försvara de omistliga värden vi gemensamt vunnit i kamp mot repression och undfallenhet.

Jag besökte Bokmässan alla dagar utom lördagen, tittade in och lyssnade på Humanistens forskare och personal samt deltog också i ett par evenemang. Ronny Ambjörnsson nämnde i en bisats i ett samtal om nyutgivningen av hans bok Den skötsamme arbetaren en sak som fastnade. Vi talade om nazisterna som marscherat utanför dagen innan, när läsningen minskar tappar vi också förmågan att argumentera och använda språket till försvar mot odemokratiska krafter, i en bisats sa Ronny ungefär ”men jag ser ju att de här nazisterna har en massa märken, tecken och symboler och då behöver man ju förstå och kunna tolka dem”.

Ronny Ambjörnsson skriver om ett sågverkssamhälle i början av 1900-talet, men också om frigörelse och framåtskridande mer generellt. Dagens generationer behöver förstås läsning och språk lika mycket som min generation, men dagens digitala samhälle kräver också tillgång till en global symbolvärld, ett universum av tecken som går utöver det skrivna och talade språket.

För många år sedan när jag arbetade med min avhandling läste jag MJ Edelmans The symbolic uses of politics (1985). Den öppnade mina ögon för tolkningsteori på en ny nivå, och den insikten har fortsatt att prägla min egen forskning och undervisning. Symboler och tecken är såväl kommunikation som handling och historia, den som inte kan avkoda eller tolka ideologiska symboler eller digitala memer saknar i realiteten en del av förmågan att antingen bjuda motstånd eller bli delaktig i samhällsförändringen. Lägg därtill de språkliga kinesiska askar som t ex filosofi eller lingvistik erbjuder så blir vår fakultets uppdrag än mer tydligt. Humanistiska kunskaper och insikter är helt enkelt lika oundgängliga som de alltid varit, men de tar andra former och gestalter än förr. Och i dagens samhällsutveckling har vi inte tid att lägga kraft på att lokalt eller nationellt legitimera eller försvara oss, tvärtom krävs all vår energi till en framåtrörelse med större fördjupning, ökad komplexitet och ökat internationellt utbyte.

Mässans tema var bildning och jag har för min egen del tagit fasta på bildning som ett motstånd mot jag-fixering och ytlighet, bildning är radikalt – en förmåga att förstå sig själv och sin samtid i ett evighetsperspektiv. Vad kan vara mer omvälvande?

 

 

Som läsare av denna blogg kanske kommer ihåg hade jag några ganska skarpa synpunkter på regeringens förslag att ändra universitetets uppdrag från ”breddad rekrytering” till ett ”breddat deltagande” vilket jag utförligt redogjorde för på denna plats. Nu finns vårt svar på remissen, det vi alltså lämnar till GU centralt, inskickat och jag vill gärna publicera det här eftersom det på ett utmärkt sätt sammanfattar svagheterna med förslaget.

Texten har utarbetats av Åsa Wengelin, vice-dekan och Anna Nordling, kanslichef:

Göteborgs universitet har fått möjlighet att yttra sig angående förslaget till ändring av formuleringen för området breddad rekrytering till högre utbildning i högskolelagen (1992:1434). Remissen innehåller även förslag till förändring i förordningen (2012:811) avseende instruktion till Universitet- och högskolerådet.

VR 2017/109

Till utbildningsenheten

Synpunkter på promemorian Brett deltagande i högskoleutbildning

Humanistisk fakultet ser med självklarhet positivt på att alla ska ges lika möjligheter att delta i universitetsutbildning och att universitetet ska utgöra en tillgänglig och inkluderade miljö. Vi ställer oss emellertid mycket frågande till promemorians underliggande antaganden när det gäller begreppet brett deltagande. Texten anger att det till skillnad från breddad rekrytering ”inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den”.

För det första vill vi problematisera utredningens syn på studenternas förmåga. Vår tolkning av breddad rekrytering är att universitetet ska göras mer tillgängligt genom att vi som organisation ska  arbeta för att alla grupper i samhället får lika stor tillgång till högre utbildning. Det är väl etablerat att det finns strukturella förklaringar till att t.ex. studenter från studieovana miljöer, studenter som inte har svenska som förstaspråk och studenter med olika typer av funktionsvariationer i lägre utsträckning än andra studerar på universitetsnivå. Det innebär inte med automatik att de har sämre förutsättningar och framför allt inte sämre förmåga att tillgodogöra sig universitetsundervisning än andra studenter. Däremot kan det för vissa av de här grupperna finnas språkliga hinder att överkomma. Detta arbetar de flesta lärosäten aktivt med redan idag och Göteborgs universitet gör det med framgång genom den nyligen etablerade enheten för akademiskt språk (ASK).

För det andra vill vi problematisera utredningens syn på lärosätenas – och därmed ytterst våra lärares – insatser.  Redan idag ställer vi höga krav på högskolepedagogisk kompetens och vid Göteborgs universitet erbjuds alla lärare möjligheter att utveckla sådan kompetens vid enheten för pedagogisk utveckling och interaktivt lärande. Att antyda att våra lärare inte gör sitt yttersta för att hålla högsta möjliga pedagogiska kvalitet utifrån givna förutsättningar är att förminska en hel yrkeskår.

En avgörande förutsättning för att utöver pedagogisk utveckling och språkutvecklande insatser ge studenterna mer stöd genom utbildningen är en tillräcklig omfattning av lärarledd tid. Vi förutser också ett ökat behov av språkutvecklande insatser. Enligt promemorian bedöms förslaget emellertid inte leda till ökade kostnader och förändringen ska genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Det humanistiska området (och flera andra) lider redan idag av en alltför låg ersättning till utbildningen på grundnivå, och det är svårt att se vilka ytterligare satsningar som kan genomföras för att institutionerna ska kunna erbjuda sina studenter mer tid och särskilda stödåtgärder utan att mer pengar tillförs verksamheten. En olycklig tolkning som därför redan har framförts i mediedebatten är att lärosätens ska – eller i praktiken kommer att – sänka kraven på studenternas prestationer. Detta är naturligtvis inte en tillfredställande tolkning och det behöver klargöras vad det innebär för lärosätena att studenter inte bara ska påbörja en utbildning ”utan även fullfölja den”.

*****

Vill också gärna passa på att tipsa om den utmärkta artikeln om bildning på barrikaderna, ja bildning som motståndsrörelse som återfanns för några dagar sedan (31 aug 2017) i Svenska Dagbladet. Jag citerar några rader:

…det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.”

Med detta citat önskar jag alla en fortsatt fin september, för ”minns i november den ljuva september…” 

 

 

 

 

Varmt välkomna tillbaka till verksamheten – nu är de allra flesta åter och studenterna har redan börjat sätta sin prägel på vårt hus. Och där ligger väl vårt absolut viktigaste arbete framåt, att få fler studenter att vilja läsa våra utbildningar. Söktrycket har minskat, i hela landet, men situationen för oss är besvärlig. Vi behöver göra en egen analys av situationen för att kunna skapa långsiktiga strategier kring våra utbildningar.

Vår akilleshäl när det gäller prestationer är att vi har helt övervägande andel fristående kurser jämfört med övriga fakulteter, men våra studenter gör inte sämre ifrån sig på dessa kurser än andra fakulteters studenter. Och vill vi vara ett universitet med möjligheter att läsa ämnen som enstaka kurser att baka ihop till examina så måste skillnaden i prestationer ges större vikt vid avräkningen. Det går inte att jämföra prestationer på kurser som ingår i ett flerårigt professionsprogram med prestationer där studenterna antas till flera separata kurser bara på enda termin och som dessutom ofta går på kvällar, halvfart och/eller bedrivs via nätet. Men viktigast är ändå att vi får fler som vill söka våra utbildningar och att vi därmed också kan hålla hög kvalitet och volym i vår undervisning.

Förra veckan satt styrelse och prefekter i Varberg och diskuterade handlings- och verksamhetsplaner, denna vecka åker vi dekaner med rektorerna för att göra samma sak. Så småningom kommer nya planer att beslutas (slutet av oktober) efter beredning på flera nivåer. Vision 2020 närmar sig och med denna omgång är målgångsåret faktiskt inom räckhåll, handlingsplanen sträcker sig 2018-2020! Men planer skall fyllas med innehåll – en del vet vi redan, t ex att våra strategiska forsknings och nätverkssatsningar utvärderas under 2018 och att vi skall utreda möjligheterna till större delaktighet i korta lärarprogrammet (KPU samt ”kort-KPU à la Brobyggaren) medan andra ting är mer av förslag att diskutera, t ex om vi skall ha egen utbildningskatalog framåt och genomföra utbildning i kursplanearbete för forskarutbildningshandledare (bara för att nämna ett par förslag från Varberg).

Beredningsarbetet pågår och kreativiteten flödar såväl på kansliet som i alla de olika grupper som har att hantera vår verksamhet denna höst. En höst som präglas av att huset och därmed fakulteten är i en om- och nybyggnadsprocess. Jag hoppas och tror att vi kan hitta långsiktiga och stabila strukturer för utbildningarna som kan vara på plats när också huset är det och att forskningsarbetet trots allt stök i huset skall kunna bedrivas med samma glädje och iver som hittills!

 

 

 

(DENNA BLOGGPOST HAR TIDIGARE (8 AUGUSTI) PUBLICERATS PÅ MIN PERSONLIGA BLOGG ”VÄNSTRA STRANDEN”)

Lagförslaget om åtgärder för breddat deltagande medför att ännu ett nytt uppdrag åläggs lärosätena och ska konkurrera med kärnverksamheten om de redan knappa ekonomiska resurserna. Dessutom tar det inte sin utgångspunkt i examensmålen för utbildningarna och i lärarnas professionella kompetens.

Så skrev Alexander Maurits (prefekt) och Tobias Hägerland (studierektor) vid Centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet den 26 juli i en debattartikel i Svenska Dagbladet som en reaktion på en promemoria om ”breddat deltagande” i högskolan som presenterades den 18 juli av ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson. Några dagar senare reagerade också Göran Rosenberg (journalist, författare och hedersdoktor vid Göteborgs universitet) på samma promemoria i en krönika i radioprogrammet Godmorgon, Världen (P1). Därefter har debatten böljat vidare, ministern har svarat och även ledarsidor har tagit upp saken.

Vad handlar då allt detta om? Att döma av promemorian är det en pyttesak, högskolans krav om att arbeta med breddad rekrytering (för att motarbeta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning) skall bytas ut till ett krav om breddat deltagande i högskolan. Men den som hållit i den bildliga pennan här har nog inte insett konsekvenserna av sitt förslag (skall dock nu ut på remiss!).

Att arbeta med breddad rekrytering och att arbeta med breddad deltagande är absolut inte utbytbart. Och pyttesaken blir genast en gigantisk riktningsförändring, i promemorian står det att:

”I stället för enbart rekryterande aktiviteter bör åtgärder för ökat deltagande i högskoleutbildning betonas. Formuleringen’ brettdeltagande’markerar bl.a. att det inte bara handlar om att studenter med olika bakgrund ska söka och påbörja en utbildning utan att de också ska fullfölja den.”

Den här formuleringen är något av det mest gummiartade jag någonsin sett. I en svepande gest som sträcker sig från utbildningen till sjuksköterska och via design- och musikalutbildningarna, med en utfärd till latin och tyska och fram till examen i teoretisk fysik skall hela högskolan alltså ”vidta åtgärder” inte bara för att attrahera studieovana studenter och studenter med olika bakgrund utan också ”vidta åtgärder” så att de skall fullfölja sin utbildning.

Någonstans där kände jag hur min värdighet och stolthet som universitetslärare släpades i smutsen – inom universitetet tilldelas vi resurser efter hur väl vi lyckas få igenom studenterna, vi ställer höga krav på högskolepedagogisk kompetens på varje anställd lärare, vi arbetar kontinuerligt med frågor om pedagogisk utveckling och vi kvalitetsutvecklar våra egna utbildningar regelbundet. Tills alldeles nyss utvärderades våra utbildningar externt och vi har att lita till marknadsmekanismer när det gäller att göra våra utbildningar attraktiva. Hur kan en tjänsteman på utbildningsdepartementet tro att en svepande formulering om krav på åtgärder för ett s k breddat deltagande skulle förändra eller förbättra vårt arbete i dessa avseenden? Hela bakgrunden till förändringen av högskolan (allt från doktorandtjänster som finansiering och bättre meriteringsanställningar till krav på högskolepedagogisk utbildning och egna kvalitetssystem) är ju exakt detta, att stötta en heterogen studentgrupp genom utbildningen! Vi kan självklart alltid göra saker ännu bättre men inte genom svepande – och faktiskt implicita anklagelser – uppdrag som utan konkretisering betyder allt eller ingenting. Det är precis så här ett ledarskap inte skall se ut: med vaga uttalanden och allmänt ifrågasättande skapas osäkerhet, stress och oro i en lojal och hängiven grupp medarbetarare.

Att såväl promemorian som ministerns svar andas en von oben-attityd som kan få den lugnaste universitetslärares blodtryck att skena är ju också en kommunikationsmiss som riskerar att förgifta hela diskussionen.

Att vi inom högskolan skall arbeta med breddad rekrytering är ett bra och hyggligt konkret krav (i alla fall har vi konkretiserat det på vårt högskoleverkstadsgolv) som snarare behöver utvecklas och förfinas, samt läggas även på andra delar av utbildningssektorn och t ex bostads- och folkhälsosektorn. Men den här promemorian ger inga sådana förutsättningar utan bör helt enkelt skickas i papperskorgen.

Jag ställer gärna upp personligen för att informera ministern om det tunga arbete som universitetslärare på alla nivåer genomför, och som universiteten har processer kring, just för att se till att studenter förmår fullfölja sin studier. Det finns så många olika orsaker till avhopp, icke genomförda studier eller försenade studier – de flesta helt rationella och sannolikt inte så starkt relaterade till pedagogiska frågor. Vi hade gärna berättat om någon frågat.

Sista ordet är nog inte sagt i denna debatt.

Uppdatering 170818:

Den 12 augusti svarade Liberalerna (Björklund och Nylander) på Hellmark Knutssons förslag från i juli om ”breddat deltagande”. Det var utmärkt att partipolitiskt engagerade gick in i debatten men tyvärr valde de att göra högskolepolitisk principträta av debatten. De såg alltså förslaget som ett utlopp för den rödgröna regeringens allmänna brist på kvalitetsmedvetenhet och på klåfingrigheten i att vilja styra vad som skall vara en autonom högskola.

Det är en debatt jag kan ta alla dagar i veckan men dessvärre gav det Helene Hellmark Knutsson, Lena Hallengren och Thomas Strand (de senare i utbildningsutskottet för S) en möjlighet att finta bort huvudfrågan, nämligen varför och hur ”breddad rekrytering” skall ersättas av ”breddat deltagande” och vilka signaler just detta förslag sänder till högskolesektorn. Jag inser att jag är en nörd som vill prata detaljer men det är där den lede sitter och flinar.

Så, igen, förslaget om ”breddat deltagande” är fortfarande lika dåligt och de nu två svar som ministern för högre utbildning och forskning givit är tyvärr helt undermåliga – det ena seglar över trädtopparna och det andra är, som man säger, off topic (även om hon fick hjälp där av Liberalerna).

 

Diskussionen om studenters behov av historia, filosofi, språk och kulturvetenskap kan ses ur två perspektiv: antingen är det en självklarhet att dessa områden är nödvändiga för varje medborgares civilisering och fostran och vi behöver inte ytterligare motivera vår existens, eller så uppfattar vi dem som nyttiga kompetenser som behövs på en alltmer individualiserad arbetsmarknad och visar deras betydelse med belägg. I det första fallet hamnar vi i elfenbenstornet och förkovrar oss tillsammans med alla som vill vara med och i det andra fallet fastnar vi i trendnissarnas eget lilla hörn med stora tabeller och avancerade analyser. Inget av hörnen är att rekommendera.

Jag tror därför att frågan är fel ställd. Alla någotsånär alerta medborgare vet att en gymnasieexamen idag är en nödvändighet för att få något jobb alls och att en högskoleexamen är närmast detsamma för ett kvalificerat jobb. Just nu har vi små ungdomskullar, men om tio år har vi sannolikt fler 19-åringar än vi hade för tio år sedan. Andelen som söker till högskolan har inte sjunkit och söktrycket generellt är högt. Dock, söktrycket till just våra utbildningar har minskat nationellt samtidigt som arbetsmarknaden är het och efterfrågar personer som kommer direkt från s k professionsutbildningar.

Vår fråga borde därför istället vara vilka värden och förmågor just vi kan tillföra, vad är vår unika profil?

I ett samhälle som alltmer kommit att betona och värdesätta individualiserade val och profiler erbjuder studier i humaniora större möjligheter än andra områden att bli en verklig expert i låt oss säga logik eller tysk litteratur SAMTIDIGT som de generella förmågorna att analysera, argumentera, skriva, tolka, förstå och kontextualisera utvecklas. För en tid sedan var väl hyllningarna till nörden (eller the geek) kanske än mer högljudda än idag, men fortfarande är det hos oss det är möjligt att genomföra studier som är något mer än ett på förhand uppställt och organiserat utbud för att passa in som en bit i ett av någon annan utformat pussel. Är vi tydliga med att detta är en fördel?

Dagens unga är mycket samhällsintresserade men orienterade mot relationer, hållbarhet, trygghet och småskalighet. Jobbet är inte längre ett livslångt projekt. Men livsstilar och värderingar blir också alltmer globala, kulturer mixas och arbetsmarknaden söker i allt större utsträckning kunskaper som är ett med individen. Skolutbildningar och behörigheter är allt mindre konforma. Det livslånga lärandet blir alltmer påtagligt och behovet av kunskapspåfyllning i ett arbetsliv som ändrar sig snabbt är centralt. Kan humaniora erbjuda bra utbildning och kvalificerad handledning i det här nya, snabbt omskapande, landskapet? Ja, det är jag övertygad om. Hur, ja det är ingen enkel ekvation, och den får vi diskutera framöver. Ser fram emot det!

Men, nu en riktigt skön sommar med mycket humlesurr och rosdoft tillönskas alla medarbetare!

PS Det är väldigt roligt att redan vara tillbaka på bloggen, om än i en ny roll. Välkomna att följa! DS

IMG_0048

Med start den förste januari 2017 är jag av rektor utsedd till uppdraget att vara dekan för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och lämnar därmed mitt uppdrag som prodekan på samhällsvetenskapliga fakulteten.

Jag vill därför passa på att tacka alla medarbetare på samhällsvetenskapliga fakulteten för det stöd som jag fått i arbetet som prodekan under nu fyra och ett halvt år. Mitt arbetsuppgifter har kretsat kring forskning och utbildning på forskarnivå, och sammanträdena med Beredningen för forskning och utbildning på forskarnivå (BFF) har alltid varit lika stimulerande. Men även kommunikationsfrågor och ekonomiska frågor har tagit en stor del av min arbetstid i anspråk. Som vice ordförande i både Lärarförslagsnämnd och fakultetsstyrelse har jag fått insikt och kunskap om i stort sett alla frågor som berör styrningen av fakultetens verksamhet.

När jag påbörjade uppdraget den förste juli 2012 kände jag mig väldigt oförberedd, och inte så lite orolig för vad som egentligen förväntades av en person på en sådan post. Jag skall inte sticka under stol med att uppdraget periodvis varit tungt och att det funnits dagar när jag misströstat inför möjligheterna att förändra och utveckla verksamheten. Men jag ångrar inte en sekund att jag åtog mig att vara prodekan för denna mångfacetterade och framstående akademiska miljö som är vår fakultet. Det är en erfarenhet jag unnar många fler att få del av! När jag nu övergår till att vara dekan för humanistisk fakultet bär jag många goda erfarenheter med mig dit, och hoppas så småningom kunna bära med mig också goda erfarenheter tillbaka till statsvetenskapliga institutionen och till samhällsvetenskapliga fakulteten när uppdraget är avslutat.

Under den här perioden har vi arbetat fram två nya fakultetsgemensamma kurser på forskarnivå (även om den ena inte startat ännu) och vi har gemensamt i BFF gått igenom fakultetens alla forskarutbildningsämnen för att granska och värdera olika sätt att säkra kvaliteten i utbildningen på forskarnivå. Fakulteten har sjösatt ett nytt system för resursfördelning avseende resurser för forskning, ett system som möjliggör framtida förändring inom och mellan institutionerna och som inte reproducerar gamla hierarkier. Vi har utvecklat våra kontaktytor med allmänheten genom hearings och seminarier, satsat på att rekrytera internationellt genom de särskilda forskar- och professorsprogram som erbjuds. Och, sist men inte minst, har vi arbetat fram och beslutat om en policy och handläggningsordning för inrättande och finansiering av samhällsvetenskaplig forsknings infrastruktur.

Jag ser fram emot att på humanistisk fakultet få bidra med det jag kan och att få odla andra delar av min akademiska profil än hittills, att få anstränga mig för att förstå nya mönster och ordningar och över att få nya medarbetare att bolla frågor och svar med.

På återseende framöver!

Och ett riktigt Gott Nytt År 2017 önskar Marie

Relaterad bild

 

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Regeringen kommer att satsa mer pengar på svensk forskning. Det framgår av budgetpropostionen för 2017. Men, dels är de stora förstärkningarna skjutna på framtiden och dels väntar vi på en forskningsproposition där mer preciserade satsningar lär komma.

Så vi lever lite i väntans tider. Just nu vet vi att forskningsråden Vinnova, Formas, Forte men även VR kommer att få mer medel. Vinnova redan 2017 och de övriga får sina stora tillskott 2018 och framåt. Minister Hellmark Knutsson har också sagt att basanslagen skall höjas men hur den s k snurran ser ut som fördelar anslagen mellan universitet och högskolor vet vi inte ännu. Där kan det absolut komma förändringar. Samverkan är dock det område där regeringen febrilt försöker få fram ett mått för att kunna fördela forskningsmedel efter förmåga till samverkan, alltså att kunna ge de universitet som bäst arbetar med samverkan med det omgivande samhället en större andel av forskningsbudgeten än de annars fått. Vår fakultet har – som en del av GU – deltagit i de s k piloterna i det arbetet och även fått oss tilldelat fakultetsmedel på det sättet.

Det hetaste stalltipset i frågan om fördelningen av basanslagen är hursomhelst att de stora och äldre universiteten får en skärv medan de mindre universiteten och högskolorna får den större delen. Vi vet också redan nu att Malmö högskola får en förstärkning eftersom de kommer att bli universitet.

Satsningarna på samhällsvetenskaplig forskning ligger inom de områden som vi idag betecknar som de stora samhällsutmaningarna: Hälsa, Miljö, Inkluderande samhälle, Hållbar planering och Digitalisering. I de fall det finns forskargrupper vid fakulteten som arbetade med UGOT-ansökningar kring dessa områden är det absolut värt att blåsa liv i dessa samarbeten inför de utlysningar och satsningar som kommer.

Ett litet intrikat problem med förstärkningen till Vinnova är att det är ett speciellt forskningsråd, rådet kräver mycket hög (normalt hälften) samfinansiering. En ökning av anslagen till VINNOVA kan således fortsätta att urholka basanslaget.

Forskningspropositionen skall komma ”i november” och just nu sägs det att tidpunkten blir i slutet av den månaden.

Vi väntar också på en proposition från den s k Forskarkarriärutredningen. Vi vet att karriärstöd på alla niver kommer att ses som en kvalitet i utbildningen och det är viktigt att betänka det på forskarutbildningen om vi skall tro UKÄ:s signaler.

Men, som sagt, de riktigt stora satsningarna kommer först efter nästa år och den viktigaste propositionen (Forskningspropositionen) kommer om några veckor. Vi får se tiden an. Slumpen gynnar den förberedde!