Världen efter pandemin kommer att behöva humaniora

Världen kommer att behöva humanister. Ingen förnuftig människa skulle invända mot att de avgörande forskningsinsatserna under 2020 utfördes av medicinska forskare och att vaccin mot covid-19 givetvis var det viktigaste forskningsresultatet. På kort sikt. När vi nu genomlevt ännu en påsktid under pandemins färla förtjänar det att upprepas att världen kommer att förändras; det kommer en tid efter pandemin men det kommer också fler pandemier. Det är tid för ett ”post-pandemiskt ryck”.

I sin senaste undersökning – där just humaniorastudenter kan urskiljas – visar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) att etableringen på arbetsmarknaden för studenter med examen i humaniora har förbättrats  mest. Intresset för studier inom humaniora har också ökat i hela landet och i Göteborg har vi under de två senaste åren sett en kraftigt ökad efterfrågan på våra kurser och program. För påtagligt många studenter utgör kurser inom humaniora också en fördjupning och breddning av kompetensen efter inträdet på arbetsmarknaden. Utbildningarna inom områden som filosofi, historia och kulturvetenskap har ökat mest och kurser inom språk, film, konstvetenskap, arkeologi och antikens historia tillhör de mest sökta.

I en lokal undersökning av våra humanioraalumner, alltså studenter som fått sin examen från humanistisk fakultet vid Göteborgs universitet, som vi genomförde under 2020 framkommer också att studenterna får anställning, såväl inom offentlig som privat verksamhet, i mycket hög grad. Problemlösning, analysförmåga, kommunikation och uttrycksförmåga är de bidrag utbildningen ger och som studenterna uppskattar mest och har mest glädje av i arbetslivet. Och mer än 80 procent är nöjda eller mycket nöjda med sin utbildning som helhet.

Men för många unga kan det uppfattas som riskfyllt att ge sig i kast med humanioras utbildningar då de sällan utgörs av regelrätta yrkesprogram. Risken är överhängande att det i första hand är studenter som i familjen och bland vänner redan har kunskap om vad studierna innebär som söker sig till oss. Men humanistiska kunskaper behövs inom många områden och humaniora behöver också få perspektiv från alla delar av samhället. Inom teknik och naturvetenskap finns ett s k basår för dem som vill känna på området i ett första steg och få behörighet även om man inte läste tillräckligt med matte och fysik i gymnasiet. Varför finns det inte ett motsvarande humanistiskt basår?

Förmågan att göra etiska bedömningar, att förstå historiska förlopp och att analysera ideologiska förändringar är exempel på grundläggande behov för den värld som återuppstår efter covid-19. Inte minst har de tilltagande protesterna mot corona-restriktionerna visat på behov av fördjupade kunskaper om konspirationsteorier, proteströrelser, nyandlighet och vetenskapsförakt. Existentiella frågor liksom vårt behov av kulturella referenser och hållpunkter kommer att bli föremål för politiska insatser efter pandemin. Och för att ta kloka beslut behövs kritiska perspektiv och jämförelser med andra brytpunkter i mänsklighetens historia, därför behövs de långa historiska perspektiv som humanistiska utbildningar erbjuder. Omsorgen om äldre och sjuka människor är inte bara en fråga för forskning inom medicin eller omvårdnad – inte heller är arbetsmarknadens nu uppenbara ojämlikheter i möjligheten att anpassa sig till krislägen bara en organisatorisk eller ekonomisk fråga. De dilemman och konflikter som ryms i dessa två områden borde tydligare ges etiska, historiska, språkliga och kulturella aspekter.

Humanioras utbildningar erbjuder en fördjupad kunskap om de villkor som vårt samhälle nu står inför i en post-pandemisk tid. Ett humanistiskt basår som syftar till att ge grunderna för humanistiska studier på universitetsnivå även för dem som läst motsvarande ämnen på gymnasiet vore en välkommen satsning. Att basår ger inblick i humanioras perspektiv för dem som kommer från studieovana miljöer, förbereda för ett vetenskapligt tänkande och även ge behörighet för studier för dem som saknar det. Kunskaper och förmågor inom humaniora behövs och efterfrågas på en framtida arbetsmarknad. Fler studenter från många olika bakgrunder bör få möjlighet till en självklar ingång till studier inom det humanistiska området genom ett humanistiskt basår.

Göteborgs universitet har en möjlighet att gå före och lämna sina invanda hjulspår genom att skapa möjligheten till ett humanistiskt basår; men det kräver ett helt nytt tänkande kring helårsstudieplatser, avräkning och skapande av kraftfulla incitament för utbildningssamarbete.

Akademisk frihet får skydd – men regeringens kontrollmani kunde vi vara utan

Forskningspropositionerna som kommer varje mandatperiod (den senaste kom före jul och heter 2020/21:60) är en av universitetsvärldens viktigare publikationer. Inte för att den innehåller detaljerade uppgifter i likhet med budgetpropositionen utan för att den förmedlar ett generellt budskap från regeringen om prioriteringar och värderingar för hela universitetsvärlden. Förhoppningsvis kan propositionen behandlas i riksdagen efter påsk. Propositionen innehåller lite spretiga besked och flera av dem är också outvecklade. Till de verkligt positiva hör att den akademiska frihetens princip, liksom vikten av forskningskommunikation i bred mening, föreslås införas i högskolelagen. Llikaså utlovas kraftiga ökningar av basanslagen till forskning så att utbildning kan bedrivas på vetenskaplig grund. Men tyvärr lyser en övertro på styrning, kontroll och profilering igenom i väldigt många av förslagen. Här följer några axplock av relevans för humanistisk forskning och akademins roll i samhällsutvecklingen.

Att akademisk frihet som princip skrivs in i högskolelagen är brådskande menar regeringen, och den bedömningen är vi nog många som kan skriva under på. Debatten om covid-19 och politiska åtgärder i medicinska frågor har blivit så hätsk att forskare säger sig nu sluta med forskning om ett visst område. Det är välkänt att det även tidigare varit svårt att forska och undervisa om frågor som rör t ex immigration, genusforskning, kriminologi och klimatforskning utan att få hat och illasinnade kommentarer i offentligheten. Med ett stöd i högskolelagen blir det också lättare för lärosätena att än mer stödja utsatta forskare och lärare. Södertörns högskola menar i sitt remissvar att den akademiska friheten istället borde skrivas in i grundlagen, jag delar den uppfattningen men hoten är idag så stora att det behövs en snabbare väg för att visa var den svenska demokratin står i dessa frågor.

Regeringen har valt att lägga stora summor på ett tiotal s k forskningsprogram som riktas mot de samhällsområden som regeringen bedömer mest angelägna. En satsning (igen) på excellenscentrum skall också genomföras inom ramen för Vetenskapsrådet. Därutöver läggs pengar på infrastrukturer och mindre summor på forskarskolor och bildningslyft. Men också på att göra Mälardalens högskola till universitet. Här flaggar regeringen också för en ny princip för vilka lärosäten som får benämnas ”universitet”. Ser fram emot att höra mer om detta. Intressantast för oss inom humaniora är forskarskolorna, men någon modell för detta finns inte utan skall arbetas fram inom Vetenskapsrådet.

Att regeringen vill styra mer framgår inte bara genom att man väljer att fördela ökade medel genom att peka på ett tiotal olika samhällsområden inom vilka forskning skall bedrivas utan också genom att regeringen vill införa en ny modell för fördelning av forskningsmedel. Från och med 2023 skall medel fördelas med hjälp av s k profilområden men även någon form av kvalitetsgranskning vars grund skall vara modifierad bibliometri, kvalitetsgranskningsprogram och förmåga till samverkan. För mig är det oklart hur (och egentligen också av vem) denna modell skall utvecklas och hur den skall tillämpas. Har det gått för fort i arbetet med proppen? Dock framgår det – på många sidor – hur viktigt regeringen anser att det är med uppföljning och kontroll. STRUT-utredningens förslag om dialogbaserad styrning nämns men avfärdas, tillitsdelegationens arbete med tillitsbaserad styrning nämns inte ens. Självklart måste det finnas kontroll och styrning inom universitetsforskning, men istället för att föreskriva exakt vilka empiriska fenomen det skall forskas om så hade det varit roligt om regeringen hade förstått den kreativa logik som kännetecknar god forskning – och att man kanske tagit i beaktande att just dessa fenomen faktiskt redan är på forskningskartan. En slags bottom-up-process. Det är litet sorgligt att den svenska regeringens högsta ansvariga för forskning och högre utbildning tycks tro att det går att styra och kontrollera fram kreativitet, innovation och framförallt den ”serendipity” som varje forskare eftersträvar men bara når då och då.

När det gäller akademisk frihet finns det också anledning att uppmärksamma två helt andra processer i omvärlden; dels debatten om ”Vita Havet” på Konstfack i Stockholm, dels den jakt på ”islamo-gauchisme” i forskningen som just nu sätts igång i Frankrike.

Att frågor om rasism diskuteras inom de konstnärliga utbildningarna är ingenting nytt, men hätskheten i debatten som delvis rör utställningslokalen ”Vita Havet” och som förts av det kollektiv som kallar sig ”Brown Island” (i detta hav får man förmoda) är tråkig att se. Diskussionen är inte så enkel att det handlar om namngivning utan istället rör det frågor om hur konstnärlig utbildning vidareför och förstärker normer om konst och dess roll i samhällsutvecklingen. Frågorna är värda att tas på stort allvar, särskilt som vi vet hur stark den sociala snedrekryteringen är till denna typ av utbildningar. Rektor Maria Lantz skriver själv och länkar också till övriga artiklar i debatten på Konstfacks hemsida.

Utbildnings- och forskningsminister Frédérique Vidal i Frankrike har aviserat att hon avser att undersöka fransk forskning utifrån begreppet ”islamo-gauchisme” för att skilja på politisk aktivism och vetenskaplig forskning. Som ledarskapet för det kända franska lärosätet SciencesPo i Paris skriver i ett uttalande så är ministerns ambition inte bara bisarr i ett demokratiskt perspektiv utan i sig själv också ett tecken på misstänkliggörande av forskare och forskning. Tillsammans med övriga ledare för franska universitet och med CNRS (ung franskt nationellt forskningsråd) tillbakavisar de själva begreppet, som inte har någon som helst akademisk förankring, och alla försök att genomföra denna undersökning. Läs uttalandet här.

***

Det finns alltså ingen som helst anledning att vänta med att införliva den akademiska frihetens princip i högskolelagen, även om forskningens frihet redan finns skyddad i grundlagen. Förr än man anar kan en klåfingrig och okunnig styrningsmani falla över i direkt hot mot den frihet vi inom universiteten betraktar som självklar.

Positivt bokslut, mera om coronavirus och svensk förvaltningsmodell. Och så lite Macarena på det…

Januari kom med lite ljus. Sol och klara dagar, men också ett fint bokslut som visar att allt arbete som lagts ned för att få ekonomin i balans också gett effekt. Visst finns det en pandemieffekt – fler studenter har sökt sig till oss men också till många andra högskoleutbildningar i en tid av permitteringar och varsel, och många forskningsresor och konferenser har ställts in vilket gett plus på det kontot. Men, och det är viktigt, också om vi bortser från dessa för alla förändrade förutsättningar så finns det en stabilitet i bokslutet.

Visst har vissa utbildningsområden och ämnen fortfarande problem och visst har vi med oss ett negativt kapital från åren som gått. Viktigare är dock att kostnader och intäkter nu följs åt, att personalkostnaderna var väl budgeterade och att de ökade lokalkostnaderna har arbetats in. Medvetenheten om hur ekonomin och verksamheten är två sidor av samma mynt skapar nu möjligheter för långsiktig och genomtänkt utveckling, strategier och förändring i den riktning som vi, av egen vilja, gemensamt väljer att gå. Det var en väldigt fin julklapp inför 2021.

Pandemin fortsätter ju ändå att utgöra ett mörkt moln på himlen. Vaccineringen har kommit igång men det är strul med leveranserna. Kanske hinner vi inte få en vaccinerad befolkning till midsommar? Lite oroande är det att läkemedelsföretagen och EU inte är överens om vad vi alla betalat för. Men samtidigt är ändå förvissningen om att vaccineringen är igång en tröst. Det kanske tar längre tid men vi har faktiskt ett vaccin. Och för dem som oroar sig för mutationer hos viruset så rekommenderar jag Vetenskapsradion i P1 fredagen den 29 januari med bl a GU-professor Tomas Bergström, klinisk mikrobiologi. Programmet är både lugnande och förklarande på ett pedagogiskt sätt.

Många har också haft synpunkter på relationen mellan regering och myndigheter (och regioner) under pandemin. Vem är det som styr? Och vilka möjligheter har regeringen i den svenska förvaltningsmodellen? Påtagligt ofta har personer som uttalat sig uppenbarligen inte alls någon insikt i den modell för politisk styrning som finns i vårt land. Utan att försvara den ena eller den andra modellen rekommenderar jag att ta del av Statskontorets lilla skrift ”Förvaltningsmodellen under coronapandemin” som analyserat hanterandet och agerandet under de första 6-7 månaderna av pandemi. Resultaten pekar på att behovet av informell styrning och kommunikation både vertikalt och horisontellt är avgörande för att den svenska modellen skall fungera i en kris. Regeringen har heller inga andra verktyg att tillgå i en kris än i vanliga fall utan är beroende av sina expertmyndigheter. Och allmänheten tycks inte uppfatta regionernas avgörande roll i sjukvårdsfrågor.

För vår egen del har rektors nyligen förlängda skärpta tillämpning av inriktningsbeslutet för vårterminen 2021 lett till att många beslut och rekommendationer har måst omvärderas. Vi gör alla vårt bästa för att hinna med men det lär bli senare besked om både dispenser, disputationer och lokalanvändning än förutsett. Jag hoppas att alla har fördragsamhet med att snabba förändringar från regering och universitetsledning också får konsekvenser för arbetsvillkoren hela vägen ända fram till den enskilda läraren och forskaren.

Glöm inte att använda det återkommande ljuset för utevistelse och motion. Hemarbete är krävande. Och i en paus då och då istället för de (faktiskt lite trista) stretchinginstruktionerna kan ni ju ta en paus och dansa lite Macarena, tillsammans med tyska skolungdomar… 😉

Lite roligare stretching…

Nu lägger vi ett tungt år bakom oss

Vi står på trappan till 2021. Vaccineringen mot Covid-19 rullas ut, i början i lite små steg men enligt vaccinsamordnare Richard Bergström kommer takten i april vara sådan att varje vuxen svensk skall ha en möjlighet att vaccinera sig. Kanske kan vi åka och träffa vänner och släktingar i Sverige under sommaren? Kanske kan vi snart till och med träffa den familj som befinner sig på andra sidan jordklotet? Och, möjligen finns det en chans för en semesterresa med tåg till Wien, Trieste eller Brest…

Ett tungt år ligger nu bakom oss. Bland lärare och forskare har många gjort heroiska ansträngningar och offrat mycket annat för att digitalisera, ställa om och hitta nya arbetssätt. Studenterna har fått hantera en helt ny verklighet, en studiesituation som ingen av dem valt själva och som ibland varit svårbemästrad. Bland den administrativa personalen har tempot varit högt, flödet tidvis intensivt samtidigt som rutiner fått läggas om och okonventionella lösningar måste accepteras. Som dekan har jag arbetat ovanligt långa dagar, tvingats planera om och vända på en femöring alltsomoftast, samt fått rycka in ovanligt många gånger på helger och ledigheter för att lösa problem. Själv har jag också haft ett år av personlig sorg och oro och den situationen vet jag att jag delar med många av er.

Men nu, dagen länger sig redan några minuter för varje nytt datum i almanackan och om det är något vi säkert vet så är det att solen kommer tillbaka. Vi kommer att få uppleva de långa ljusa kvällarna i april och se vitsipporna blomma i vägkanterna. Naturen har ett cykliskt förlopp som skapar lugn åtminstone hos mig. Men på fakulteten står vi inför förändringar – äntligen skall vi kunna inviga vårt hus (sannolikt digitalt men ändå) och börja genomföra de externa aktiviteter vi hade planerat för 2020. Vi kommer sannolikt att under höstterminen försiktigt kunna välkomna studenterna tillbaka i portioner och därmed också nyttja alla de pedagogiska och tekniska möjligheterna som finns i våra nya undervisningslokaler. Kanske kan vi också skapa utrymme för workshops och konferenser? De strategier för arbetet som styrelsen antog i juni 2020 kommer äntligen att kunna påbörjas på riktigt. Ekonomin hämtade sig under 2020 och tillströmningen av studenter ser inte ut att minska inför nästa år. Kvalitetsarbetet inom utbildningen fortgår och pekar på enskilda brister att åtgärda men framför allt på en god och jämn kvalitet på våra utbildningar. Institutionerna har hittat former och organisation för att använda resurserna – som ökar både genom ökat antal studenter och genom extra tilldelning – på ett långsiktigt hållbart sätt.

På många sätt kan 2021 bli ett år av nystart och omstart för fakulteten där vi kan fokusera på att utvecklas genom nya forskningsfrågor och nya möten med externa parter i det omgivande samhället. Ett år där humanioras plats i samhällsutvecklingen, både lokalt och internationellt, blir självklar i kraft av den outtömliga kunskapsresurs som utgörs av forskningen och utbildningen i vår verksamhet. Vi står vid dörren till något nytt, något lovande och förhoppningsfullt. Låt oss ta vara på den känslan.

Gott nytt år!

Vi står inför ett nytt år och öppnar en dörr till en lovande framtid. (Konstmuséet, Göteborg 201230)

Lucka tjugofyra: Julafton, arkitektur och tomte

Med denna sista lucka önskar jag alla vänner, medarbetare, kolleger och bekanta, ja alla som följt lucköppningarna i denna personliga adventskalender en riktigt God Jul! Min ambition med den här satsningen var att i en tid av ensamhet, begränsningar och mycket svåra prövningar ge några reflektioner från mitt eget liv och min historia att känna igen sig i eller förvånas över. Önskar alla som behöver frid och ro över helgerna och hoppas att alla kan få åtminstone något av återhämtning inför en vårtermin som också blir tuff.

För den debattglade länkar jag till en debattartikel i Göteborgs-Posten idag där vi är sex dekaner samt överbibliotekarien som lyfter fram universitetets bidrag till vår stad och pekar på att det är verksamhetens insida som bör avgöra vilka byggnader som bidrar till stadens utveckling, inte fasaderna. Artikeln kan läsas här.

Härmed är adventskalenderns alla luckor öppnade och allra sist tittar en tomte ut – God jul och gott nytt år alla!

God Jul önskar Marie

Lucka tjugotvå och tjugotre: Porslinsblommans långa liv

Jag minns inte riktigt om det var 1969, 1970 eller möjligen 1971 som jag fick ta hand om porslinsblomman. Men jag minns att jag såg det som ett stort förtroende. Bakgrunden var att grannen i lägenheten bredvid, tant Ingeborg (så sa man på den tiden), hade blivit sjuk och skulle in på sjukhus. Det skulle nog bli en lång sjukhusvistelse trodde hon så blommorna hennes behövde tas om hand. Antagligen hade jag väl redan då visat prov på stort intresse för krukväxter och odling, jag minns att fönstret i mitt rum (ett stort tre-lufts-fönster i söder) var fyllt av krukor med olika skott och sticklingar. På den tiden delade man ofta med sig av växter och köpte inte allt i blomsteraffärer. Jag hade en del tämligen stora exemplar av Palettblad, Mose stentavlor och Monstera. Växter som jag hade med mig länge efter det men som idag är lite svåra att få fatt på.

När mamma sa att tant Ingeborg ville att jag skulle ta hand om en krukväxt blev jag stolt och glad. Växten var en för mig ny bekantskap med tjocka mörkgröna blad och långa slingor som snurrades upp runt krukan. Porslinsblomma fick jag veta att den hette. Och den fick stå i mitt soliga söderfönster bredvid de andra krukväxterna, en placering den uppenbarligen gillade för den började snart blomma. Blommorna är underbara vita väldoftande klasar (som dock kan droppa lite nektar på golvet). Endast de exemplar som trivs blommar och de blommar först när växten blivit lite äldre.

Som ni kanske anar kom tant Ingeborg aldrig hem från sjukhuset. Och det visste nog både hon och min mamma redan när jag fick ta hand om blomman. Själv förstod jag inte det förrän jag ställdes inför fait accompli, tant Ingeborg var död. Arvet i form av porslinsblomman blev plötsligt ännu viktigare, nu var den det enda jag hade kvar av min snälla granne. Och faktum är att jag idag ett halvt sekel senare fortfarande har tant Ingeborgs blomma kvar. Det är numera sticklingar från den ursprungliga blomman men det är därmed samma blomma, samma individ. Och vad mera är, samma blomma finns i också i fönstret hos min son och hans familj. Tant Ingeborgs porslinsblomma har fått ett långt liv. Och minnet av min snälla granne som dog i cancer runt 1970 har nu hållits levande i femtio år genom hennes förtroende och gåva till en tioåring som gillade krukväxter.

Tant Ingeborgs porslinsblomma idag.

Lucka tjugoett: Vintersolståndet

Idag klockan 11.02 svensk tid vände det. Nu efter vintersolståndet går vi mot ljusare tider. De första dagarna blir det fortsatt mörkare på morgonen men eftermiddagen längs minut för minut. Någon gång efter Trettondagshelgen brukar vi börja märka på allvar att ljuset återvänder. Jag minns så väl på min arbetsplats på statsvetenskapliga institutionen hur solljuset kring den 13-14 januari började lysa in igenom fönstret igen. Fönstret var min privata solkalender. Eftersom fönstret låg rakt i väster har jag upplevt många fantastiska solnedgångar därifrån.

Det finns många myter och berättelser om midvinterblot och vintersolstånd. Enligt Institutet för språk och folkminnen finns det inte mycket traditioner belagda om just vintersolståndet. Däremot ansågs Tomasdagen (den 21 december) vara dagen då julen invigs eller inleds. Därefter bör julefrid råda. Låt oss hoppas att det kan gälla även detta förfärliga år. EU har idag godkänt vaccin mot covid-19, kanske blir det ett ljus i mörkret på Tomasdagen.

Personligen är jag väl inte precis klar med julförberedelserna, men det är i alla fall en stor lättnad att idag konstatera att nu blir mörkret inte större. Äntligen kan vi rikta blicken framåt, uppåt och ta emot ljuset. Med lite tur får vi också lite snö fram i februari, då blir det ljust på riktigt.

Bild från Sveriges Televisions hemsida.

Lucka nitton och tjugo: Annorlunda (i alla fall idag) julgransprydnader

I vår gran ryms förstås en hel del historia. De flesta prydnaderna har ett värde utifrån var de är köpta, när de är köpta och av vem de är ärvda eller skänkta. Vi hade t ex länge en gammal fin elljusslinga med ljus i glas som jag fått ta över från farfar när han flyttade till ett äldreboende. En uppesittarkväll före julafton var den plötsligt svart! Och då fick maken och sonen ge sig iväg till det största varuhuset i innerstaden och köpa en ny. De fick ta den som fanns – och det är den vi har kvar.

Och jag har kulor från min barndom eller sådana som jag köpt på resor. Jag glömmer aldrig när jag och maken var i Quebec och han – som älskar jul och julgransprydnader – hittade en julgransprydnadsaffär! Hela den lilla butiken var fylld av endast och bara saker att hänga i julgranen. Jag tror att han var där två gånger… Och väl inpackade skatter skeppades hem på planet.

Men allra närmast hjärtat på mig ligger nog de egendomliga och vackra julgransprydnader som jag fick efter min farmors bortgång 1988. De hängde alltid i granen på Åsboholmsgatan och stimulerade min barnsliga nyfikenhet. Jag har fortfarande aldrig sett några liknande hängen i andra granar och inte vet jag något om deras historia heller. Men eftersom farmor och farfar satte bo 1930 misstänker jag att de kommer från deras första jular, och därmed också från julgranens verkligt folkliga intåg i Sverige. Jag vårdar dem ömt och fnyser åt dem som elakt nog kallat dem för ”fiskedrag”. Någon gång i framtiden hoppas jag att de hänger i mina barnbarns granar…

Håll till godo med detta lilla galleri!

Lucka arton: Att hugga sin egen julgran

Julgranar är som så mycket annat med den svenska julen inlånat söderifrån. Redan år 1741 skall den första ”julgranen” ha stått pyntad på en herrgård i Sörmland men granen blev inte vanlig inomhus i Sverige förrän i slutet av 1800-talet. Julgran förknippades i Tyskland med protestantismen och den förekom i välbärgade miljöer redan under 14- och 1500-talen. Men seden att använda gröna kvistar eller träd för att skydda hemmet mot onda krafter går sannolikt mycket längre tillbaka i tiden.

Först i början av 1900-talet såg julgranen inomhus ut ungefär som den gör idag, med ljus, smällkarameller, glitter och prydnader. Det var också i början av förra seklet som flaggor hamnade i granen. Det var en tid av nordism och nationalstaternas konsolidering som demokratiska och parlamentariska enheter, sannolikt är det en bakomliggande förklaring till flaggorna i granen.

Jag har alltid svenska flaggor i granen. Jag köpte fyra girlanger med svenska flaggor när jag flyttade hemifrån, flaggor förekom aldrig i mitt barndomshem, eftersom jag tyckte att farmor och farfars gran med flaggor var något att efterlikna. Mina jular som barn hos farmor och farfar har satt djupa spår, om jag skall tänka på någon form av ”idealjul” så var det nog jularna på Åsboholmsgatan i Borås när jag var riktigt liten. Granen var praktfull med märkliga prydnader (mer om dem i senare luckor) och ljus. Hos farmor och farfar var det högt i tak, höga fönster och tjocka mattor på golven, där fanns köksingång och finingång (mitt över den bodde gamlafarmor). Julen gjorde sig helt enkelt bra där.

I nästan alla år sedan mitten av 1960-talet, utom ett, fram till och med 2017 har jag varit med om att hugga egen julgran på landet. Det var ett äventyr, ofta iskallt ute och snö, att ge sig av tidigt med risgrynspudding (farmors recept) med bilen till huset som var ouppvärmt. Där tände vi i spisen, värmde puddingen, åt smörgås och drack kaffe. Sedan var det dags att hugga julgranar, eller såga med motorsågen de senare åren. Min pappa var drivande i denna julritual, något han är oförmögen till sedan några år. Så de senaste tre åren har maken och jag köpt vår julgran på torget. Det är inte samma sak, men det går an. Jag hoppas snart igen kunna hugga/såga min egen julgran igen. Men då måste jag skaffa takräcke på bilen först… 🙂

Vår på torget inköpta julgran inför kvällens julgransklädning.

Lucka sjutton: Kommunikationsteknologi och jultal

Traditionen att hålla jultal kan sannolikt hänföras till de jultal som europeiska monarker har hållit och håller sedan 1920-talet. När radion blev var mans egendom blev det också möjligt att nå hela nationen med ett samlande och inspirerande tal inför julhelgerna.

I vårt land hölls jultal i radio första gången 1927 och då av ärkebiskopen (Nathan Söderblom). Syftet var att nå svenskar i utlandet. Med redan år 1931 höll en medlem av kungafamiljen (kronprins Gustav Adolf) jultal. På det sättet var Sverige före Storbritannien vars monark höll jultal i radio först 1932. Talet var även här riktat utåt, i Storbritanniens fall till hela samväldet. Därför valde man tid mitt på eftermiddagen så att det skulle vara möjligt att lyssna i så många tidszoner som möjligt samtidigt.

Det var först efter andra världskriget som det blev vanligt att kungen själv höll jultal. När televisionen slog igenom så sändes talet i TV, första gången 1957. Under hela 1960-talet sändes kungens jultal i radio och TV. Men år 1972 hölls talet av kronprins Carl Gustaf som blev kung 1973 och därefter har hållit jultal i den egenskapen varje år. Numera har den svenska kungafamiljen en egen youtubekanal, kan följas på Instagram och på facebook. Teknologin har historiskt understött statschefens behov av att nå ut till hela befolkningen och medborgare globalt. En möjlig analys är att när den formella och konstitutionella makten minskat så har den informella, ”mjuka” och kulturellt inflytelserika makten ökat med hjälp av ny kommunikationsteknologi.

Själv lyssnar jag alltid på kungens jultal, helst på radio och när det sänds i tablån. Jag är också en trägen tittare på program som ”Året med kungafamiljen” vilket ibland får maken och barnen att småle. Men det bjuder jag gärna på – traditioner skapar sammanhang och stabilitet. Om det är något år det känns viktigt så är det i år.

Rektor Eva Wibergs jultal kan du se här.