Humanioras plikt och vikt inför 2020-talet

På Trettondagsafton den 5 januari skrev jag och dekanen för humanistisk och teologisk fakultet i Lund Johannes Persson en debattartikel i GP där vi argumenterade för en stark och ny forskningssatsning på humanistisk forskning i syfte att skapa breda teoretiska plattformar och starkare incitament för samarbete både inom humaniora och mellan humaniora och andra vetenskapsområden. Humaniora är en nödvändighet, menar vi, om de problem och svårigheter som återfinns såväl på mikronivå i vårt eget samhälle som på den globala nivån skall kunna hanteras. Men en försvinnande liten del av den statliga forskningsfinansieringen landar i humanistiskt inriktade verksamheter, något som på lång sikt riskerar både att försämra samhällets motståndskraft vid kris och oro men också utarma själva kunskapsbasen för samhällsutvecklingen.

Inför det nya decenniet krävs verkligen en förnyad kamp för kunskap och för kunskapens roll i samhällsutvecklingen. När anekdoter och åsikter jämställs med verifierad kunskap i samhällsdebatten eller när dramatiken i en medieberättelse är viktigare än sanningshalten, ja då behövs vi. När källkritiken brister eftersom många hellre blir smekta medhårs än får sina fördomar ifrågasatta och när längtan efter den homogena nationella gemenskap som aldrig funnits växer sig politiskt stark, ja då behövs vi. Man får gärna kalla oss tråkiga, men då står vi ändå där med våra ”å ena sidan och å andra sidan” eller ”det beror på hur man menar” och gör tillvaron komplicerad. Det är en del av vårt jobb. Då är det lite symboliskt att just detta första år av 20-talet så samlas vi alla i ett och samma hus, och vilket härligt hus se’n… Här kan vi – med viss distans och i ett flödande klart ljus – analysera och diskutera samhällsutvecklingen, men också bjuda in till samtal, studier och fördjupning inom ett brett humanistiskt område.

För mig personligen innebär också det nya året och det nya decenniet att jag går in i den andra fasen av mitt dekanskap. För tre år sedan tillträdde jag som dekan för Humanistisk fakultet och jag kan verkligen inte säga att jag visste vad som väntade 🙂 Nu har jag blivit varm i kläderna, för att inte säga hemtam, på fakulteten och ser fram emot de kommande tre åren med stor glädje och tillförsikt. Kanske kan vi nu (äntligen) få gå över i en fas där vi aktivt förvaltar och utvecklar våra styrkor och utröner hur den kan tas tillvara i vår nya miljö.

Varmt välkomna tillbaka till ett nytt verksamhetsår och till vårt nya intellektuella hem.

Nytt hus, nytt år och nya förväntningar!

Det lackar mot jul. Och vi har tagit emot vårt nya hus, om än mycket arbete återstår med inredning och annat jox. Från fakultetsledningens sida ser vi fram emot 2020 när husets potential skall förverkligas. Inte bara programmet som arbetsgruppen ”Humanisten 2020” jobbar med känns förväntansfullt utan också de ännu okända möjligheter som det innebär att dela ett gemensamt hus. Möjligheten att träffas på kort varsel, att ta fika ihop, kvista över på ett seminarium som pågår på granninstitutionen eller spontant diskutera gemensamma frågor kring utbildning eller forskning – allt detta kan ge oss en ännu oanad styrka!

I fakultetsstyrelsen pågår just nu arbetet med att grundlägga en vision och strategi för vår fakultet. På årets sista styrelsemöte den 17 december kommer styrelsen att diskutera två olika förslag som ledamöterna arbetat fram. Och därefter tar ett berednings- och förankringsarbete form som inför beslut under senvåren eller försommaren.

Alla vet att våra lokalkostnader ökar med det nya huset. Men bakgrunden till det är i första hand att vi ökar våra ytor och inte att de nya lokalerna är påtagligt dyra. Tidigare betalade vi i ca 2500 kr per m2 och år och nu har den kostnaden stigit till 2800 kr m2. Med tanke på att alla lokaler är ombyggda och stora delar helt nybyggda är det inte en orimlig ökning. Varje instutions lokalkostnad beräknas av fastighets- och serviceenheten genom tillämpning av en modell som tar hänsyn till en mängd olika faktorer, t ex städning, avskrivningar vid sidan av själva lokalytan. Den totala lokalkostnaden för fakulteten ligger på ca 68 miljoner per år. Grunden i lokalkostnadsmodellen är den s k enskilt förhyrda arean för varje institution, vilket i praktiken betyder den egna kontorsytan.

Budgeten för bygget har hållits relativt det påskrivna avtalet från 2016. Däremot gjordes flera förändringar under den långa projekteringsfasen fram till byggstart vilket påverkade budgeten. Inga nya kostnader har dock tillkommit för oss under arbetet, tvärtom har vi själva reducerat de investeringskostnader som beräknats och på det viset också kunnat hålla lokalkostnaden nere. Vi har återvänt möbler (en del av dessa kommer att rekonditioneras under våren), vi har kunnat köpa in AV-utrustning inom ramen för våra egna investeringsramar (vilket inte var planerat i projektet) och vi har lämnat ifrån oss ett antal m2 genom att avsäga oss språkskrapan. Däremot har vi under byggtiden haft kostnader för ytor och materiel vi inte kunnat utnyttja vilket vi nu diskuterar med universitetsledningen.

Förhoppningsvis kan vi nu lägga en tung tid bakom oss och vända ansiktet mot framtiden i ett ljust, öppet och välkomnande hus placerat i en tilltalande grön miljö. Jag har också nu varit dekan för Humanistisk fakultet i tre år, tre år som i stor utsträckning också präglats av byggprojektet och en försvagad ekonomi. Nu är byggprojektet i stort sett avslutat och ekonomin har genom hårt arbete vänt uppåt. Personligen ser jag därför fram emot en fortsatt dekanperiod som skall kunna präglas av utveckling och förnyelse i hela verksamheten.

I år är det av kalenderskäl lätt att få en lång sammanhängande helgledighet och jag vill verkigen understryka att den återhämtningen är något jag hoppas att alla prioriterar. Jag önskar också alla medarbetare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Jultallrik från 1973: ”Going home for Christmas!”

Öppet hus – i alla bemärkelser!

Nu har alla äntligen fått en smygtitt, en första koll på hur det nya huset och våra nya lokaler faktiskt tar sig ut. Onsdagen den 9 oktober på seneftermiddagen var det öppet hus på Humanisten. Plötsligt vimlade ett gäng upprymda humanister runt i nya huset. Kollade in om bokhyllorna fick plats på väggen, häpnade över ljuset i trapphallen, fick lite svindel från våning sex och ända ner i källaren, åkte i hissar med stränga röster och dubbla uppsättningar knappar samt beundrade hörsalar, case-salar och den fina teatersalen (black box) djupt inne i berget.

Jag är medveten om att de som kom och tittade var de som också var mest förväntansfulla, men jag hörde bara glada röster och positiva uttalanden. Faktum är att det är nu mindre än två månader kvar tills husets huvudentré åter öppnar, den 2 december (idag endast 52 dagar)! Planeringen för den stora invigningen den 24 april pågår också för fullt, liksom arbetet med Humanisten 2020 för att låta hela vårt första år vara ett smörgåsbord fyllt av humanioras alla bidrag och möjligheter.

Vi står i oktober inför det akademiska årets stora högtid, promoveringen den 18 oktober av alla nyblivna doktorer. Då kommer också våra båda hedersdoktorer Martin Bagge och Claes Eriksson att promoveras. I år är det min tur att medverka på podiet iklädd (varm!) dekan-kappa och vår promotor professor Åsa Arping ligger i hårdträning med sitt latin, likt alla andra i hennes sitaution!

Vi är många som nu ser fram emot att samla hela fakulteten under ett tak. För mig som dekan har det blivit allt mer påtagligt att det inte varit bra vare sig för medarbetare eller studenter att verksamheten varit så utspridd som den varit. Ingen skugga över tidigare beslut, allt rymdes inte här helt enkelt, men det blir en kvalitativ förbättring att ha tillgång till hela bredden i ett och samma hus. Det gäller både för studenterna och för oss som jobbar här. Huset är byggt för att släppa igenom människor, tankar och upplevelser; alltså genomskinligt, ljust och öppet. Låt oss försöka hålla fast vid den tanken även när vi börjar känna oss hemma!

De ekonomiska rapporterna i höst om utbildningsekonomin ger oss lite hopp inför framtiden. Lite fler studenter än tidigare och vi ser en lite bättre matchning mellan kostnader och intäkter. Det bådar gott. Och med ett nytt hus där hela fakultetens verksamhet ryms – som har generösa ytor för studier, samverkan, samtal och seminarier – tror jag att vi kan göra en riktig omstart för hela verksamheten.

Fakultetens visionsarbete drar igång – och nu väntar vi in ett nytt hus!

Sommarledigheterna är slut för de flesta och lokalerna börjar lite långsamt fyllas på med återvändande medarbetare. Snart stormar studenterna in, men vi har lite respit att förbereda oss och komma in i lunken igen. Själv är jag lite vill i tiden de första dagarna, men nu är det åter dags att passa mötestider, fatta beslut och göra planer.

Fakultetsstyrelsen och prefekterna hade tillsammans med fakultetsledningen ett internat på Stenungsbaden i veckan (20-21 aug). Vi diskuterade visionsarbete, långsiktiga strategier, RED19, verksamhetsplan och budgetarbete. Konstruktiva dagar tyckte jag, och mycket material och tankar att ta med sig inför hösten.

Göteborgs universitet har påbörjat arbetet med en ny Vision, ett lovande arbete som trycker på universitetets relevans, etiska avvägningar och kvalitet i forskning och utbildning. Det innebär också att vi nu står inför den sista verksamhetsplanen med Vision 2020 – nästa år skall allt vara uppfyllt! 🙂 Praktiskt innebär det att HP/VP denna gång egentligen inskränker sig till en VP 2020. En genomgång av nuvarande VP 2019 visar att en hel del är genomfört, annat är på god väg men några få saker behöver påbörjas under hösten och får kanske flytta med till 2020.

Inför inflyttningen i det nya huset och de stora förändringar det innebär behöver Humanistiska fakulteten dock en egen långsiktig vision och strategi att arbeta utifrån. Små beslut i allt från ekonomi till Twitter bör bottna i en strategi som pekar ut riktningen för utbildning, forskning och samverkan. I Stenungssund nämndes samhällsrelevans, synlighet, kvalitet och resursfördelning som centrala bitar i en strategi, medan ledord som ”Tala-Tänka-Minnas” eller ”Vad gör en människa?” kanske kan fånga fakultetens vetenskapliga identitet. Strategi och vision förutsätter varandra och det kreativa arbetet med att mejsla fram dessa kommer att starta direkt i höst.

Därutöver, i en parallell rörelse, kommer vi att ta fram en ”utbildningskatalog” som visar upp de möjligheter som finns hos oss, både för studenter, GU-kolleger och andra intresserade. En publikation som ligger på webben i hela sin bredd men som också finns att tillgå i handfast materiell pappersform att sätta i handen på den rådvilla.

Jag känner stor tillförsikt inför det här arbetsåret, men naturligtvis också en bävan inför de stora förändringar som inflyttning och invigning innebär. Det är dock avgörande att vi ser det nya huset som en möjlighet och använder den unika situation som det ger oss – trots att vi har fokus på att hantera knapphet i resurser och byggets störande effekter. Huset kan faktiskt nu ge oss en extra skjuts framåt, både som energitillskott och med en ny funktionalitet. Vi måste ta den.

Välkomna tillbaka till ett nytt arbetsår!

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.

Vad skall vi med Open Access till?

Kommer vi att se nya universitstsförlag poppa upp vid våra lärosäten? Och hur förhåller vi oss till frågan om status när det kommer till publiceringar?

Vid årets nationella fakultetskonferens i Malmö (den 13-14 maj) diskuterades den just nu lite infekterade frågan om open access/öppen tillgång avseende publiceringar från forskningsprojekt och forskningsresultat. Vi har ett femtontal representanter från olika lärosäten som lyssnade på bibliotekschef Sara Kjellberg och bibliotikarien Jakob Andersson på temat öppen tillgång. Vi började i frågan om Plan S som är ett initiativ från ScienceEurope )en europeisk organisation för forskningsfinansiärer). Mycket kritik har redan riktats mot den snabba och ovillkorliga övergången till publiceringen i s k open access-tidskrifter. Det svaga inflytandet av forskare och forskningsaktiva institutioner i själva processen kanske kan förklara åtminstone en del av kritiken. Och som pro-dekan Magnus Nilsson påpekade så har öppen tillgång funnits via forskningsbiblioteken hela tiden – vad det här handlar om är digital tillgång. Så lösningen på problemet med tillgång till forskningsresultat ligger i att reflektera över varför och hur forskningsresultat bör spridas och vem det är som behöver och bör ha tillgång.

Att de stora förlagshusens monopol och extrema vinstmarginaler måste bort är nog alla forskare och lärosäten ense om – men just nu drivs frågan om öppen tillgång lite för mycket som en teknisk fråga (vad är möjligt?) eller en utbudsfråga (allt skall finnas). Men för vem och i vilken form bör forskningsresultat presenteras, spridas och användas? Och bör de villkoren vara olika beroende på vilka vetenskapliga områden det gäller?

Jakob Andersson berättade att det nu finns en trend mot att allt fler lärosäten skapar egna universitetsförlag med peer review och kvalitetsgranskning. Sådana förlag har öppen digital tillgång och hanteras ofta av universitetsbiblioteken. Ett sådant svenskt förlag är Stockholm University Press, ett förlag som gett ut både antologier och monografier med klassisk peer review granskning och nedladdningsbar liksom print-on-demand-upplagor (samt också tidskrifter). Öppen tillgång är förstås en självklarhet inom ramen för dessa nya förlag. Andersson pekade också på Kriterium som ett lyckat grepp för att stärka den vetenskapliga kvaliteten och statusen hos främst monografin.

Och, för att inte fastna i statusträsket när vi avgör hur vi vill sprida och använda forskningsresultat (att en tidskrifts s k impactfaktor blir viktigare i en kvalitetsbedömning än vad som faktiskt står i texten) rekommenderas alla att läsa igenom San Fransisco-deklarationen för bedömning och granskning av forskningspublikationer.

Nästa års fakultetskonferens blir i Linnéuniversitetets nybyggnad i Campus Kalmar!


Humanisten 2020: På visit i ett hus under arbete…

Någon vecka före påsken fick fakultetsledningen och kansliet möjlighet att besöka den byggarbetsplats som har omgett oss under nu snart tre år, och som skall bli vårt nya akademiska hem under många år framåt. Den råa betongen var förstås det mest påtagliga i utsikten, men känslan av att befinna sig i en miljö som verkligen är under tillblivelse var också stark. Arbetet pågick intensivt och vi kunde tyvärr inte få tillträde till våning fem och sex i den nya delen av huset. Men vi fick möjlighet att se blivande undervisningslokaler, entrén, trapphallen, grupprum, dramasal, gemensamma ytor och restaurangdelen vilket gav en väldigt tydlig bild av en ny miljö för studier och forskning.

För vår egen del tittade vi också in i den del som skall bli kansliets och fakultetsledningens huvudsakliga arbetsplats. Själv noterade jag att en av dekanrummets väggar kommer att utgöras av den gamla byggnadens tegelvägg, en vägg som tidigare var en del av trapphallen men som nu alltså integreras i kansliets nya lokaler. Tegelväggen är en symbol för vårt arbete med att hålla samman, integrera och förnya fakultetens verksamhet inom ramen för det nya huset. Men också en påminnelse om universitetets ledord att förnya det överlämnade och lämna det förnyade vidare: Tradita innovare, innovata tradere

Om ni inte redan deltagit i ett studiebesök så se till att via institutionen eller forskningsgruppen få den möjligheten. Det är tufft för många att byta arbetsplats och arbetsrum, att arbeta i en helt ny miljö är både upplivande och påfrestande. Nya dofter, ljud och ljusspel tar lite tid att vänja sig vid. Att få tillfälle att bekanta sig med huset inifrån kan vara ett sätt att få mer konkreta bilder av hur den nya arbetsplatsen kommer att fungera. Se nedan några bilder från vårt besök den 10 april och från de pågående arbetena med anpassa den nya entrén.

Ett besök förbereds via en gajd och arbetena anpassas till tidpunkten så att de besökande kan få se de delar som är mest relevanta för just dem. Men kom då också ihåg att respektera byggnadsarbetarnas tid och arbetsinsats genom att också närvara och genomföra de inbokade besöken!

På vandring i nybygget…
Spontant sammanträde i det blivande sammanträdesrummet.
Så här lär utsikten bli från dekanens arbetsrum.
Under de närmaste veckorna pågår arbete med området kring den nya entrén.

Ingen dumstrut: Reflektioner från en dekan kring regeringens utredning av högskolans styrning

Så kom den då äntligen, STRUTEN, alltså SOU 2019:6 ”En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan”. Försenad på grund av regeringskrisen överlämnades i början av februari 2019 den till en alldeles ny minister för högre utbildning och forskning; Matilda Ernkrans (S). Nästan femhundra sidor utredningstext men med ett stort antal förslag som redan länge varit kända om än inte i sina detaljer. Göteborgs universitets förra rektor Pam Fredman har varit utredare och hon har också presenterat sina förslag och principer inför olika publiker under i stort sett hela 2018, och detta mot bakgrund av en principiell önskan att få högskolans styrningsmekanismer debatterade och genomlysta på bredast möjliga sätt.

Kortfattat föreslår utredningen en ny finansieringsmodell för högskolan där basanslaget utgör en större andel än idag, där forsknings- och utbildningsanslaget ges tillsammans och där studentprestationerna inte utgör en styrande variabel annat än som mål för antal examinerade studenter. Utredningen föreslår också att den nyligen introducerade grunden ”samverkan” tas bort ur tilldelningsmodellen. Styrningen av högskolorna skall ske genom dialog och baseras på de fyraåriga mandatperioderna, varje period skall styras genom en specifik proposition för högskolan. Den s k prislappen för studentens utbildning blir ett genomsnitt av den rörliga delen av utbildningstilldelningen för varje lärosätes helårsstudenter – med färre examinerade skall denna rörliga del betalas tillbaka. Sparande avseende undre- och överproduktion får uppgå till högst tio procent av den rörliga delen.

För forskningsdelen är det den ökade basfinansieringen som är det mer generellt intressanta förslaget men också att ökningar och minskningar i utbildningsuppdraget också skall påverka forskningstilldelningen. Diskussionen kring finansieringen av forskarutbildningen är medvetet kortfattad (se sid 255) men utredningen önskar ett större intresse från regeringen avseende volymen av forskarutbildade från våra lärosäten. Det är dock glädjande att utredningen för en problematiserad och tydlig argumentation kring den sociala snedrekryteringen till forskarutbildningen. Det är vi inte bortskämda med. Utredaren betonar att de 40 procent utländska doktoranderna inte är ett uttryck för arbete med breddad rekrytering utan istället en viktig del av högskolans internationalisering (s 258). Här menar utredaren att det krävs tydliga direktiv från regeringen.

De regeländringar som föreslås riktar in sig på viktiga frågor i dagens debattklimat; utbildningens frihet är också en akademisk frihet som bör värnas genom lag, breddad rekrytering skall omfatta också forskarutbildningen, jämställdhetsmål skall vara lokala och forskningskvaliteten skall inte lika tungt som idag luta sig mot bibliometri utan baseras på ett nationellt ramverk för utvärdering av forskning.

Utredningen för fram en tillitsbaserad modell för statens styrning av högre utbildning och forskning som jag i mångt och mycket sympatiserar med. Om den modell som föreslås tillämpas kommer våra möjligheter att ge studenter en utbildning med hög kvalitet och pigga lärare öka, och högskolans kärnvärden får ett ökat skydd. Tyvärr är utredningstexten påtagligt upprepande och många resonemang förtydligas endast bit för bit över de många sidorna, vilket gör utredningen svårläst.

Nu är den ute på remiss (gick ut 28 februari) och svaren skall vara inne den 24 juni. Ännu har den inte kommit till oss på fakultetsnivå men min ambition är att vi skall kunna ägna ett prefektråd och en styrelse åt att diskutera hur vår fakultet ställer sig till utredningen. Om vi inte får internremiss från GU så kan vi skicka in ett remiss-svar ändå, sådan är den svenska demokratin!

Nu är vi mitt i månaden mars, en ofta riktig grå, slaskig och kall månad. Men eftersom det är den 8 mars idag (Internationella Kvinnodagen) så serveras härmed en bakelse till tröst i den marsgråa tillvaron.

 

 

”Parasiterna och de hederliga skattebetalarna” – om hat, hot och trakasserier i akademin

Jag hade idag den 6 februari 2019 förmånen att på ett gemensamt strategimöte för bl a prefekter, dekaner och universitetsledningen vid Göteborgs universitet kort säga något om min syn på och erfarenheter av hat, hot och trakasserier – både som forskare och som dekan. Jag är väldigt glad att universitetets ledning tar upp dessa frågor till allmän diskussion och pekar på dem som både arbetsmiljöfrågor och som försök att styra och skrämma akademisk forskning och utbildning. I Göteborg hade vi ett bombhot mot Nationella genussekretariatet som är placerat vid Göteborgs universitet strax före jul och dessförinnan upplevde vi på Humanistiska fakulteten ett starkt negativt tryck mot ett forskarnätverk som ägnar sig åt maktanalys och -kritik med ett post-kolonialt perspektiv.

Att t ex genusvetenskap är föremål för hat och misstänkliggörande vet vi sedan länge, i Ungern har ämnet i praktiken förbjudits. Områden som mobiliserar olika former av mer eller mindre organiserade hat-kampanjer är t ex genus, vargar, invandring och infrastruktur. Påtagligt ofta kläs ett politiserat och ideologiserat förakt för både forskningsfrågor och forskare i termer av ”kritik”. Men det är inte kritik att med svepande generaliseringar förneka hela forskningsfält, bygga upp konspirationsteorier som implicerar korruption eller att komma med argument som misstänkliggör den individuella forskaren, s k ad hominem-argument.

Påtagligt ofta återkommer den retoriska figuren ”parasiter och hederliga skattebetalare”. Forskare påstås inte veta något om verkligheten utan parasiterar på hederliga svenskars arbete. Förminskande epitet, sexistiska påhopp och önskningar om att man skall dö, sägas upp eller få sina barn/föräldrar/vänner o dyl utsatta för våld är vanligt. Även som lärare kan man utsättas för denna typ av aggression från missnöjda studenter, något som är tungt för en ensam lärare att bemöta. Mina erfarenheter är att det viktigaste sättet att bemöta hatet och föraktet är att tala om det – många fler är utsatta än man kan tro. Känslan av att inte vara ensam skapar trygghet i sig. I vissa lägen kan det också hjälpa att svara på otrevliga mejl, om man orkar. Ibland händer det något bra när personen som skriver får svar från en riktig människa.

Som chef har vi ansvar för arbetsmiljön och därmed också för denna typ av arbetsmiljöproblem. Prefekter och dekaner bör samtala om strategier för att stötta enskilda medarbetare, vi behöver diskutera säkerhet i lokaler och på arbets- och tjänsteresor. Vi behöver kartlägga och undersöka vilka, hur och när som utsätts för hot. LAMK behöver ta upp incidenter och risker för enskilda och för grupper av medarbetare, liksom de lokala arbetsmiljögrupperna. Riskanalyser måste ta upp denna typ av problem.

Åtgärder på arbetsplatsen kommer sannolikt inte att minska hat och förakt, men dels kan rädslan minska och tryggheten öka genom åtgärderna och dels kan man undvika direkta konfrontationer med våldsinslag. Vi behöver be om råd och hjälp från personerna i universitetets säkerhetsarbete – och försöka vara förutseende i våra kontakter och åtgärder.

Viktigast är att hjälpas åt att hantera konsekvenserna av fenomenet hat, hot och trakasserier. Vi skall inte sticka under stol med att hat och hot påverkar oss alla. Vi är bara människor. Men vi kan stärka vår motståndskraft genom att tala om fenomenet och vi kan stötta varandra både som anställda och som medmänniskor.

***

Fakultetsledningen skrev en debattartikel i ämnet strax före jul 2018. Monica Löfgren Nilsson, docent och prefekt vid JMG, forskar kring hat och hot mot journalister och politiker. Hon deltog också på strategimötet med resultat från sin forskning. En av slutsatserna är att i stort sett alla som deltar i den offentliga debatten blir utsatta – vilket alltså inkluderar forskare som uttalar sig eller skriver debattartiklar. Hennes forskning finns att ta del av  här och här.

Humaniora: Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Eller…

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!