Forskningens profilområden – en skvader eller en dold agenda?

Magnoliorna har just börjat blomma, solen står högt, kvällar och mornar är ljusa, fåglarna kvittrar intensivt. Våren här här. Jag har förmånen av att kunna promenera igenom några parkområden på mornar och kvällar, är tacksam för det eftersom de soliga dagarna oftast tillbringas på kontoret. Men nu är det Valborg och Första maj – dock utan minsta extra-tid i kalendern – och självdeklarationens sista dag på måndag. Vilken helg! 🙂

Dagens ämne är dock inte våren utan den ständigt pågående huvudvärken kring regeringens satsning på s k profilområden.

I forskningspropositionen som kom 2020 aviserades ökade basanslag och dessa avser regeringen nu att fördela med hjälp av en ”kvalitetsbaserad resursfördelning” som vilar på grunden att varje lärosäte presenterar ett till fem profilområden vilka konkurrerar med varandra om de nya medel som (eventuellt) ställs till förfogande. Enligt regeringen skall den nya tilldelningen användas från 2024. I nuläget är det oklart hur stor del av forskningsmedlen som avses gå denna väg, det har talats om 500 miljoner kronor till 27 olika lärosäten, och likaså om denna tilldelning ersätter den s k snurra som används idag för upp till 20 procent av anslaget (och som baseras på nyckeltal som publikationer m m).

Arbetet med att ta fram profilområden har genomförts i forskningsnämnden men eftersom läget är så oklart från departementet och regeringen är arbetet inte i någon operativ fas ännu. Rektors bedömning är att vi som lärosäte skall ”gräva där vi står” och alltså framhålla de spetsområden vi har.

Men samtidigt skapar osäkerheten kring framtida tilldelningen basanslagen oklarhet kring begreppet ”profilområde” – om en ökad del av anslaget skall gå den vägen är det ju inte fråga om en profil utan om reguljär och grundläggande verksamhet? Hur skall ”normalforskning” finansieras om inte forskningsmedel tilldelas lärosätena i enlighet med de uppdrag de har? Externa medel kan inte vara vägen för all den ”normalforskning” som helt enkelt måste hållas igång och som en dag kanske leder till ett genombrott. Om basanslag inte längre är basanslag utan även de blir föremål för ansökningskonkurrens så utarmas lärosätenas möjlighet att bedriva kvalificerad utbildning på vetenskaplig grund. På längre sikt utarmas samhället på vetenskaplig kunskap och skapandet av ny kunskap och utvecklingen av kunskap styrs till ekonomiskt och statusmässiga lukrativa områden utan hänsyn till behoven i den demokratiska samhällsutvecklingen.

Många av oss som intresserar oss för sektorns inre arbete ser satsningen som ett sätt för regeringen att legitimera ökade forskningsmedel till de mindre lärosätena. Om det var tanken hade det varit enklare att inte gå omvägen över ansökningsförfarandet med allt vad det innebär av arbetstid och smärtsamma förenklingar. Jag tror att alla de stora lärosätena hade tyckt att det varit okej om regeringen beslutat sig för att fördela ett ökat basanslag till vissa mindre lärosäten (även om det inte varit vetenskapligt rationellt) och låtit det passera för vad det vore – en regional satsning.

***

Maj månad kantas av akademiska högtider: efter Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen den 30 april följer doktorspromotion för 2020 den 6 maj, diplomeringsceremoni den 17 maj och professorsinstallation för 2019-2021 den 20 maj. Den 14 juni genomförs pensionärshögtiden. Kanske ses vi någonstans i minglet?

Akademin mitt i ett europeiskt krig

Att vi efter att ha genomlevt två år av kris och nedstängning på grund av covid-19 skulle drabbas av ett angreppskrig i vår närhet, och med de repressiva åtgärder som det innebär, var det flesta av oss inte beredda på. Där pandemin slog brett över hela lärosätet med kraftiga inskränkningar av möjligheterna att undervisa, resa, träffas och forska utgör kriget primärt ett hot mot hela den europeiska freden. Rysslands angrepp på Ukraina är ett flagrant brott mot folkrätten. Vad kan akademin göra mitt i ett europeiskt krig?

Göteborgs universitet och humanistiska fakulteten uttrycker sin solidaritet med Ukraina, både symboliskt och praktiskt. Uttalanden till stöd för Ukrainas rätt till självbestämmande över sin egen framtid och sitt eget territorium har publicerats av flera forskargrupper och centrumbildningar inom universitetet. Såväl Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) som de europeiska universitetens sammanslutning European University Association (EUA) uttrycker sitt stöd till Ukraina och söker olika vägar för att underlätta för lärosäten och kolleger som drabbas av kriget.

Vi på Göteborgs universitet förbereder nu oss för att via nätverket Scholars at Risk (SAR) skydda forskarkolleger som utsätts för krigshandlingar eller hot om sådana. Humanistiska fakulteten förbereder också extra utbildningsinsatser för att underlätta mottagandet av en stor mängd flyktingar från Ukraina. Göteborgs universitet utgör också en resurs för VG-regionens arbete med flyktingmottagning. Kungliga Vetenskapsakademin och svenska lärosäten erbjuder stipendier för ukrainska forskare som kan utföra sin forskning vid ett svenskt universitet. Många lärare och forskare inom universitetet arbetar också individuellt för att stödja och hjälpa kolleger som drabbats av kriget.

Som en följd av kriget sker mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna också i Ryssland. Regimen i Moskva har under de senaste åren sökt sig allt längre bort från liberala och demokratiska ideal, in i en autokratisk modell vars ideologiska bas är en konservativ nationalism. Kritiken mot ”väst” har varit ymnig och gällt allt från kulturella yttringar som t ex Prideparader till säkerhetspolitik som t ex NATOs aktiviteter. Hetsen mot organisationer som är internationella eller som har stöd från civilsamhället utanför Ryssland har ökat, men har bedrivits i bortåt ett decennium i termer av lagen om ”utländska agenter” som drabbat internationella medier såväl som hjälporganisationer.

De ryska medborgarnas rättigheter inskränks nu ytterligare. Rätten att demonstrera, samlas till offentliga möten, yttra sig liksom mediernas och pressens frihet att publicera och kommunicera inskränks nästan helt och hållet. Kriget i Ukraina får inte ens benämnas som det krig det är. En situation som lett till att en del protester genomförs genom att människor håller upp plakat på vilka det står på ryska ”två ord” vilket i sammanhanget syftar på kriget i Ukraina. Trots repressionen fortsätter människor att protestera, men också att gripas.

Som akademi kan vi bidra till förståelse och förklaring av situationen genom analyser och kommentarer. Som lärosäte kan vi hjälpa och stötta våra ukrainska kolleger men också oppositionen i Ryssland. Som människor kan vi bidra ekonomiskt och hjälpa till praktiskt med t ex flyktingmottagande. Och vi kan fortsätta att höja vår röst på en mängd olika sätt för att protestera mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och mot den politiska diktatur som nu är på väg att helt förlama det ryska samhället.

Återhämtning, styrka och tillhörighet – franskt motto som kan vara vårt?

Frankrike har just tagit över ordförandeskapet i EU och har ett halvår på sig att driva lagstiftningen framåt och att skapa goda relationer mellan kommission, parlament och råd. Som motto för perioden (som innefattar president- och parlamentsval i Frankrike) har Frankrike valt återhämtning, styrka och tillhörighet. Inte bara för att jag betraktar mig som frankofil (men säkert delvis på grund av det) tyckte jag det var lämpliga ledord för det vårtermin som nu ligger framför oss på humanistiska fakulteten.

Återhämtning; ja, det är ett ord som gäller både individer och organisation. Nästan alla medarbetare på fakulteten – lärare, administratörer, lokalvårdare, tekniker, ekonomer, handläggare, forskare och säkert ett antal fler kategorier – har i snart två års tid fått lära sig att leva med korta planeringshorisonter, snabba omställningar, massor av extra-arbete, inställde/avställda/omställda möten och konferenser för att inte tala om bristen på externt orienterad verksamhet. Vi har inte kunnat bjuda in allmänhet och kolleger till arrangemang och besök i vårt nya hus (vi har ju f ö inte själva kunnat vara där så mycket heller) vilket förstås skapar frustration. Många av oss har varit sjuka i covid och många har förlorat någon anhörig i sjukdomen eller sett vänner och kolleger sörja. Vi behöver verkligen återhämtning på alla plan! När allt det här är över, ja när det verkligen är det, då skall vi också komma ihåg behovet av återhämtning och återtagande av förlorad mark.

Styrka; vi besitter en styrka i vår verksamhets höga kvalitet och den har varit vår väg till framgång under de här två åren. Vi har tagit oss tillbaka från en ekonomiskt extremt utsatt position till att idag vara på fast mark. Utbildningen under 2021 gick med plus, vi överproducerade litegrand men inte alltför mycket, och prestationsgraden på våra utbildningar har inte sjunkit, snarare tvärtom. Vår ekonomi är i betydligt bättre skick än för tre år sedan och vårt hus erbjuder fantastiska pedagogiska möjligheter, särskilt när nu digitaliseringen tar fart. Men viktigast, kvalitetsutvärderingarna av våra utbildningar på alla nivåer visar genomgående på goda resultat och genererar också bra idéer och utvecklingsförslag. Och studenterna kommer till oss, i högre grad än tidigare. Den styrkan skall vi ta vara på, inte ta för given, men ta vara på och vila i.

Tillhörighet; ja efter så många månader av hemmakontor, distansundervisning och zoom-konferenser tror jag att känslan av tillhörighet till ett akademiskt kollektiv hotats. Det är av största vikt att vi återtar den sociala gemenskapen på arbetsplatsen med de många, med dem som inte självklart ingår i det egna lärarlaget, forskningsgruppen eller projektarbetet. Tillhörigheten till vetenskapssamhället, till akademin, till universitetet, till fakulteten, till institutionen och till ämneskollegiet eller arbetslaget är av stor betydelse för arbetsmiljö och tillfredsställelse med arbetet. Pandemin har satt frågan om tillhörighet på sin spets och vi kommer sannolikt inte att gå tillbaka till arbetsmiljö som ser ut som den gjorde innan. Men, nota bene, tillhörighet är fortsatt en viktig faktor för både kvalitet i undervisning och forskning, och för den enskildes arbetsmiljö.

Så, för att använda ärans och hjältarnas språk, suivons la France. 🙂

Själv kommer jag med stort intresse att följa valkampanjen i Frankrike inför presidentvalet i april. Den officiella informationen finns här (på franska). Och för den som vill veta mer om det franska ordförandeskapet i EU så kan man läsa om det här (på svenska).

Franska nationalförsamlingen (parlamentet) i Paris.

Vi fortsätter snart med god fart in i 2022 – önskar alla lugna och avkopplande helger innan dess!

De som känner mig vet att jag tycker att tiden är ett fascinerande fenomen. Tid är något som vi människor har skapat för att förstå tillvaron, något som ger perspektiv på årstidernas växling, livets ständiga pånyttfödelse och den egna vardagens betydelse. Jag upplever en tid och du upplever en annan, men vi måste alla förhålla oss till en normerande tid om vi t ex skall ta tåget en viss dag vid en viss tid till en viss plats.

Julen dyker upp mitt i det ständigt pågående flödet av dagar och veckor och skapar utrymme för tankehopp framåt och bakåt, neråt och uppåt i tiden. Jag är säker på att jag inte är ensam om att i mitt inre plötsligt befinna mig en juldag hos farmor och farfar i Borås för femtio år sedan; se den mönstrade ullmattan på vilken jag lagt ut julens nya Legobitar, höra klirret av glasskålens lock när jag tar ännu en hård syrlig karamell och känna doften av steken i farmors ugn. Julen är en högtid som spelar väldigt stor roll för de allra flesta i vårt land – på ett eller annat sätt. För mig är julen en viktig religiös högtid, liksom en familjehelg. Men oavsett hur vi firar så uppträder julen, vare sig vi vill eller ej, mitt i flödet av tid och avbryter vardagslunken.

I denna nutid, år 2021, firade jag (som vanligt numera) jul mer än en dag, på flera ställen och med olika delar av familjen. Men Lego låg det fortfarande i julklapparna och samma glasskål är fylld med samma typ av gammaldags karameller. Någon stek serverades dock inte på juldagen, istället doftade det långkål i mitt kök på julafton och hos min mamma fick jag god och uppskattad lutfisk på juldagen.

Jag hoppas att alla fakultetens medarbetare har haft och fortsatt får en fin jultid med mycket tid för återhämtning och även utrymme att göra det där som inte fått plats i vardagen. Det blev ännu ett svårt år med pandemi och restriktioner, med uppskjutna arrangemang och ändrade planer. Och tyvärr måste vi också inleda det nya året med fortsatta smittskyddsåtgärder, så vi kan inte slappna av som vi så väl hade behövt.

Tack till alla som gjort det möjligt att upprätthålla en verksamhet med god kvalitet och att hålla vårt hus öppet både bildligt och fysiskt under det här året. Vi har alla tillsammans skapat en tro på framtiden för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Snart kör vi på igen, in i året 2022!

Önskar alla en God fortsättning, ett Gott nytt år och så ses vi igen i vardagen på andra sidan nyåret!

Göteborgs universitets huvudbyggnad i Vasaparken i vinterskrud.

Ånyo en december i pandemins tid – men nu med vaccin!

Vintern har kommit. Snö och kyla. Morgonens promenad var ljuvlig; sol, snö, knarr under skorna, lugn trafik och ljus, ljus, ljus.

Med vintern följer dock som alltid större smittspridning av olika slags virus, inklusive SARS-CoV-2 (covid). Tack vare vaccinationsgraden är dock antalet svårt sjuka fortsatt mycket lågt i relation till den ökade smittspridningen. Jag vill emellertid åter uppmana till vaccination för den som eventuellt ännu inte fått sina båda sprutor, och även uppmana till att ta den tredje spruta som nu erbjuds alla över 18 år. Vaccinationen är vårt absolut bästa och säkraste sätt att undvika svår sjukdom och död.

Göteborgs universitet kommer att upprepa besöken av vaccinbussar vid huvudbyggnaden, dock ännu inte klart med några tidpunkter. Men dessa tillfällen är främst avsedda för dem som av olika skäl har svårt att få tillgång till vaccintider. Vänd dig till din vårdcentral för att få information om lediga tider. Åtminstone jag passar på att vaccinera mig mot säsongsinfluensan samtidigt. Den riskerar enligt uppgift att bli lite svårare i år än förra året, och även den skördar liv, särskilt bland de allra äldsta.

På humanistiska fakulteten kommer vi under den närmaste tiden att på olika sätt se till att inte ha allmänna sammankomster med mer än 100 personer, i väntan på att rutiner för kontroll av vaccinbevis genomförs över hela lärosätet. Vi kommer också att göra vårt bästa för att i huset undvika trängsel och se till att handsprit och tvättmöjligheter är lätt tillgängliga. Jag uppmanar alla att ta eget ansvar för att minska smittspridningen, dels genom att stanna hemma vid sjukdomssymptom, dels genom att själv undvika trängsel och ha god handhygien.

Rektor är tydlig i sin uppmaning i senaste upplagan av sitt nyhetsbrev: ”Det är fortsatt så att vi som arbetsgivare uppmuntrar medarbetare och studenter att vaccinera sig, vi har ett ansvar att underlätta god handhygien och att kunna hålla avstånd när det är möjligt och rimligt. Var och en har fortsatt ansvar att motverka smittspridning, till exempel genom att stanna hemma vid sjukdom.”

Folkhälsomyndigheten och regeringen kommer med största sannolikhet att lansera nya restriktioner under nästa vecka. Se till att ladda ned ett vaccinbevis, det kommer att behövas i fler sammanhang än vad som är fallet just nu. Fakultetens samordningsgrupp för lokalanvändning under pandemin kommer också att finnas i beredskap med tanke på att rektors beslut om sådan samordning fortsatt gäller.

Det blir en jul i pandemins tecken, igen. Men, och det är otroligt viktigt att komma ihåg, denna jul har vi tillgång till vaccin och vaccinationstäckningen är hög. Smittspridningen kommer därför inte att få samma förödande effekter i form av allvarlig sjukdom och död som den hade under 2020. Tillförsikt är fortsatt ordet att ta fasta på. Det kommer en tid efter denna, och den är på sätt och vis redan här.

Önskar alla en fin advent. Vill ni följa min adventskalender (från förra året) så kan ni göra det med första luckan här: https://humfakdekan.blogg.gu.se/2020/12/01/lucka-ett-vi-tander-ett-ljus/

Advent är här. Tänd ett ljus!



Tillförsikt i återgången- och en utredning om biblioteket

November. Ljuset blir alltmer sällsynt, men glädjen också desto större de dagar solen visar sig. Höstlov, allhelgonahelg och Gustav Adolfs-dagen är passerad. Klockan återställd till normaltid. Jag gladdes i veckan som gick åt att gå till jobbet i morgonens första ljusa timme. Men vi vet alla att mörkret rullar vidare in emot oss innan vi når vändpunkten strax före jul.

I den fas av post-pandemisk återgång till campus både för studenter och medarbetare där vi nu är uppstår många nya kontaktytor, mest till glädje men också en del friktion. Jag har sagt det förr men säger det igen, vi behöver alla vara uppmärksamma också på de negativa fenomen som kanske lite oväntat dyker upp i återgången. Plötsligt är det ljud, rörelse och krav på samordning eftersom man är på plats igen. Och mötena avhålls i ett rum där vi måste förhålla oss till varandra även i kaffepausen. För att inte tala om ängslan och oro som finns kvar – är alla vaccinerade, hen som hostade därborta och hur gör jag när plötsligt någon vill byta från fysiskt till digitalt möte? Vi är varandras arbetsmiljö, de här frågorna är inga som chefen, AMO , facket eller företagshälsan löser (även om dessa aktörer är goda resurser) utan en god arbetsmiljö i återgången är något som vi alla, och då menar jag alla, förväntas bidra till och stötta varandra i. Visa uppskattning, fråga hur det känns att komma tillbaka, låt inte vissa kolleger glida iväg när andra återkommer, gör saker tillsammans igen, ge tid för samtal och prata gemensamt om svårigheter och problem.

Universitetsbiblioteket har ånyo varit föremål för en extern utredning, Björn Brorström (tidigare rektor i Borås) har intervjuat och analyserat förutsättningarna för universitetsbibliotekets verksamhet. Några av de förslag han lägger fram är att bibliotekets budget skall äskas och förhandlas på samma sätt som för andra enheter istället för att vara fixerad vid en viss procentsats av universitetets tilldelning, att biblioteksnämnden skall få en starkare ställning bl a i budgetarbetet och att bibliotekets resurser i undervisningen skall vara en slags ”kollektiv nyttighet” på så sätt att kunskapen kommer alla till del utan köp/sälj-modell. Utredningen föreslår också att budgeten för inköp av medier särskiljs från driften i övrigt, och att dessa två hålls åtskilda. Utredningen har presenterats i ledningsrådet men det det är ännu oklart hur förslagen kommer att behandlas och beredas. Jag får säkert anledning att återkomma till det. Rapporten finns att läsa här.

Jag ser fram emot en vinter där vi återtar och upprättar vår närvaro i Humanisten på alla sätt. Många kurvor pekar nu åt rätt håll och jag märker en optimism i verksamheten på olika sätt; engagemang i utbildningsutveckling, anställning av doktorander och lektorer och allt fler externa arrangemang för att nämnda några. Studenterna finns hos oss igen i stora skaror (både våra egna och andra), ombyggnaden till studentbostäder i Språkskrapan är igång och söktrycket till de flesta av våra utbildningsområden är fortsatta mycket högre än det var före pandemin. Tillförsikt. Ordet för denna senhöst får bli tillförsikt.

En höst med återgång och så lite om infrastrukturutredningen

Välkomna tillbaka och välkomna till en spännande höst med återstart för hela verksamheten vid Humanisten!

Sommaren har förflutit och hösten är här. Just nu sitter jag på en distansarbetsplats med ovanligt vacker höstlik utsikt över rönnar, körsbärsträd och hagar, en natur som långsamt börjar gå till vila. Under resten av den här månaden är hemarbete påbjudet för statliga myndigheter, när verksamheten så tillåter. Men redan om ett par veckor kan vi börja återkomsten till campus och till akademiskt liv såsom det brukat vara. Fast kanske inte riktigt ändå…

För första gången är en majoritet av våra antagna studenter distansstudenter. Humanistiska fakulteten har en lång tradition av distanskurser och utvecklingsarbete för distansundervisning. Men såvitt jag vet är det i höst första gången som fler studenter är antagna till distanskurser än till till campuskurser – hur fördelningen kommer att vara i det praktiska arbetet vet vi inte säkert. Avhopp, reservantagning och liknande kan förskjuta balansen. Oavsett detta så är fördelningen ett memento för oss pedagogiskt. Vi har alla möjligheter att i våra nya lokaler erbjuda utmärkta lärmiljöer och pedagogiska verktyg för distansstudier, och det är en riktning som vi behöver arbeta i när vi nu återvänder till huset.

Och nya regler om distansarbete är på väg. Det berör främst dem som arbetar med verksamhetsstöd och inriktningen är att uppdatera de regler som senast reviderades 2014. Avsikten är att möjliggöra distansarbete i viss grad även på mer regelbunden basis. Men det är fortsatt så att frågan om att arbeta på distans avgörs av arbetsuppgifterna och verksamhetens behov. En utredning kring villkor och förutsättningar för distansarbete genomförs under hösten och sannolikt kommer det att finnas ett nytt styrdokument för dessa frågor till våren 2022.

I sommar kom Tobias Krantzs utredning om nationell infrastruktur. Krantz är anställd på Svenskt Näringsliv för att arbeta med utbildning och forskning men var också under ett drygt år forsknings- och högskoleminister i regeringen Reinfeldt. Utredningen fokuserar på de stora nationella (och internationella) infrastrukturerna och särskilt på finansieringen av dessa. Uppgiften är jättestor men utomordentligt väsentlig för svensk forskning. Allt mer även av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning bedrivs med stöd av, eller i samverkan med, infrastrukturer av olika slag. För vårt områdes del ofta digitala infrastrukturer som databaser men också system för maskininlärning och analys av stora mängder empiriska data, både historiska och samtida.

Utredaren föreslår, utan annan koppling till utredningens direktiv än önskan om långsiktighet, att forskningsberedningen (som förbereder regeringens forskningspropositioner) borde bestå av partiföreträdare från alla riksdagspartier. Det alltså utöver de 12 forskningssakkunniga personer från akademin som nu sitter där. På vilket sätt långsiktigheten gynnas av en partipolitisering av regeringens rådgivande grupp i forskningsfrågor framgår inte. Utredningen föreslår också en kraftigare styrning av finansiering av nationell infrastruktur genom att den skall inordnas i en ny särskild myndighet, skild från Vetenskapsrådet som idag har en särskild kommitté för infrastruktur. Därutöver vill utredaren se ytterligare en ny myndighet som samordnar digitala infrastrukturer (SUNET, SND, SNIC m fl).

Genomgående uppvisar utredaren stark tilltro till att myndighetsstyrning samt ökat inflytande från politiska företrädare och från näringslivets intressen skulle förbättra förutsättningarna för att utveckla svensk strategisk infrastruktur. Argumenten för det är dock tunna eller lyser med sin frånvaro. På de 338 sidorna förekommer orden ”styra” eller ”styrning” nästan 200 gånger. Oavsett att utredningen har till uppgift att bland annat diskutera styrning så var det övergripande syftet enligt direktiven att utreda förutsättningarna för att utveckla, prioritera och organisera svensk forskningsinfrastruktur – ord som förekommer med frekvensen 50, 20 och 30 gånger i samma text. Inte ens tillsammans nämns de mer än hälften så många gånger som olika varianter av styrning. Personligen tycker jag utredningen är lite av en besvikelse då den dels saknar konsekvensanalyser och dels anbefaller en och samma lösning på alla problem; ökad styrning. De stora frågorna kvarstår obesvarade. Nå, så småningom blir det dags för remissrunda. Det blir spännande.

***

Nu tar vi oss an hösten med gott mod, gott omdöme och respekt för både varandra och för alla de förändringar som inträffat under den 1,5 år som vi levt i vad som måste betraktas som ett undantagstillstånd. Välkomna tillbaka!

Höst vid sjön

Regeringskris och pandemi men en välförtjänt ledighet väntar!

Vill bara återigen tacka alla för de insatser alla på fakulteten gjort under den här våren, den tredje terminen i pandemins tecken. Vi har börjat få rutin i krisen, och det har skapat en viss stabilitet men ingen långsiktighet. Jag ser faktiskt fram emot en höst när vi skall få börja arbeta med långsiktiga frågor, med utveckling och våra strategier. Redan finns det lite energi i dessa tankar.

Men innan dess, för de flesta av oss väntar nu en ledighet i en eller annan form. Ta vara på den, låt den inte bara glida iväg utan mening. Vill du ligga i hängmattan – gör det. Vill du skriva en forskningsartikel – gör det! Ta vara på veckorna, den kraften behövs när vi gör en riktig omstart och nystart till hösten.

Regeringskrisen skapar oro, smittoläget kan förändras och vi är på väg in i ett post-pandemiskt tillstånd som vi vet väldigt lite om. Men, ta tiden för eftertanke och återhämtning så ses vi i höst!

Rosor i Visby botaniska trädgård, Almedalsveckan 2019, those were the days…

”Ett brev betyder så mycket” – nostalgin som hotar den akademiska friheten

I dessa hemarbetstider rensar jag lite i högarna på skrivbordet. Se där, där ligger ett handskrivet kuvert. Jag hittar ett brev från oktober förra året, jag har läst det en gång redan men det blev liggande eftersom tillvaron just då var lite turbulent. Jag läser det igen med nytt intresse.

Det är en äldre man som skriver, vi kan kalla honom ”Kjell”. Han har läst en debattartikel om kunskapsförakt och kunskapsrelativism som jag publicerat. Där har jag påstått att den akademiska friheten hotas av att humanistiskt och samhällsvetenskaplig forskning påstås ägna sig åt ideologiproduktion. Men ”Kjell” är inte upprörd över detta. Tvärtom. Han tycker jag skall ”ta mig en funderare”. Nuförtiden finns det ju statsvetare och historiker som inte ens kan läsa franska och tyska dokument på originalspråken. Så djupt har kunskaperna fallit, menar ”Kjell”.

Så, fortsätter ”Kjell”, de akademiska discipliner som drabbas av ifrågasättande är de ”enkla” vetenskapsområdena. Sådana som kan överprövas av alla människor som har egen erfarenhet, t ex gäller detta kriminologi, pedagogik och genusvetenskap. De vetenskapsområden som hanterar de fundamentala frågorna i vår tillvaro, de kräver dock så ”stora och svåra” förkunskaper att de problem som jag torgför inte alls existerar för dem. Dessa vetenskapsområden representerar nämligen områden där kunskapsglappet till allmänheten är ”monumentalt”. Vilka områden är då detta, de som sysslar med tillvarons fundamentala frågor? ”Kjell” vet svaret, några exempel är mekanik, termodynamik och hållfasthetslära.

***

Nu kanske ni tycker att detta är en anekdot utan principiellt intresse. Varför skall man bry sig om en äldre manliga ingenjörer som har synpunkter på äldre kvinnliga professorers ämneskompetens? Jag har fått många sådana här brev och mejl under mina år i akademin. De flesta är just såhär, vänligt tillrättavisande, inte hotfulla eller aggressiva, men de vill liksom bara förklara att just det där som du sysslar med, lilla vän, det är ju så ”enkelt” medan vi i den stora världen därutanför, vi ägnar oss åt de ”fundamentala” frågorna i tillvaron.

Men hoten mot den akademiska friheten kommer inte bara från regeringens allt mer uttalade och allt mindre insiktsfulla styrning av forskningspolitiken och oförmågan att ta itu med den marknadsutsatta utbildningsfinansieringen. Inte heller kommer hoten bara från personer som hotar, hatar och hetsar mot forskare och akademiker och får dem att censurera sig själva. Hoten kommer också från den okunnighet och bristande bildningsnivå som tar sig uttryck i självupptagna litanior om hur bra allt var förr och hur hemskt dåligt det är med akademin idag. Vi finner dem på ledarsidor och i postfacken, i debattböcker och i mejlboxen.

Dagens studenter är generellt sett bättre förberedda för sina studier än min generation var. Dagens universitetsutbildning är mer fördjupande än den som jag själv påbörjade för snart fyrtio år sedan. De återkommande påståendena om den akademiska utbildningens förfall bygger inte på evidens eller empirisk forskning. De bygger på personligt tyckande och inte sällan också på minnen från en tid när var och en visste sin plats och antalet som avlade en studentexamen motsvarade antalet som avlägger forskarexamen idag.

Jag är väldigt tacksam över att ha varit med på den resan. Hade ”Kjell” fått bestämma hade det inte funnits plats för mig i akademin.

Världen efter pandemin kommer att behöva humaniora

Världen kommer att behöva humanister. Ingen förnuftig människa skulle invända mot att de avgörande forskningsinsatserna under 2020 utfördes av medicinska forskare och att vaccin mot covid-19 givetvis var det viktigaste forskningsresultatet. På kort sikt. När vi nu genomlevt ännu en påsktid under pandemins färla förtjänar det att upprepas att världen kommer att förändras; det kommer en tid efter pandemin men det kommer också fler pandemier. Det är tid för ett ”post-pandemiskt ryck”.

I sin senaste undersökning – där just humaniorastudenter kan urskiljas – visar Universitetskanslerämbetet (UKÄ) att etableringen på arbetsmarknaden för studenter med examen i humaniora har förbättrats  mest. Intresset för studier inom humaniora har också ökat i hela landet och i Göteborg har vi under de två senaste åren sett en kraftigt ökad efterfrågan på våra kurser och program. För påtagligt många studenter utgör kurser inom humaniora också en fördjupning och breddning av kompetensen efter inträdet på arbetsmarknaden. Utbildningarna inom områden som filosofi, historia och kulturvetenskap har ökat mest och kurser inom språk, film, konstvetenskap, arkeologi och antikens historia tillhör de mest sökta.

I en lokal undersökning av våra humanioraalumner, alltså studenter som fått sin examen från humanistisk fakultet vid Göteborgs universitet, som vi genomförde under 2020 framkommer också att studenterna får anställning, såväl inom offentlig som privat verksamhet, i mycket hög grad. Problemlösning, analysförmåga, kommunikation och uttrycksförmåga är de bidrag utbildningen ger och som studenterna uppskattar mest och har mest glädje av i arbetslivet. Och mer än 80 procent är nöjda eller mycket nöjda med sin utbildning som helhet.

Men för många unga kan det uppfattas som riskfyllt att ge sig i kast med humanioras utbildningar då de sällan utgörs av regelrätta yrkesprogram. Risken är överhängande att det i första hand är studenter som i familjen och bland vänner redan har kunskap om vad studierna innebär som söker sig till oss. Men humanistiska kunskaper behövs inom många områden och humaniora behöver också få perspektiv från alla delar av samhället. Inom teknik och naturvetenskap finns ett s k basår för dem som vill känna på området i ett första steg och få behörighet även om man inte läste tillräckligt med matte och fysik i gymnasiet. Varför finns det inte ett motsvarande humanistiskt basår?

Förmågan att göra etiska bedömningar, att förstå historiska förlopp och att analysera ideologiska förändringar är exempel på grundläggande behov för den värld som återuppstår efter covid-19. Inte minst har de tilltagande protesterna mot corona-restriktionerna visat på behov av fördjupade kunskaper om konspirationsteorier, proteströrelser, nyandlighet och vetenskapsförakt. Existentiella frågor liksom vårt behov av kulturella referenser och hållpunkter kommer att bli föremål för politiska insatser efter pandemin. Och för att ta kloka beslut behövs kritiska perspektiv och jämförelser med andra brytpunkter i mänsklighetens historia, därför behövs de långa historiska perspektiv som humanistiska utbildningar erbjuder. Omsorgen om äldre och sjuka människor är inte bara en fråga för forskning inom medicin eller omvårdnad – inte heller är arbetsmarknadens nu uppenbara ojämlikheter i möjligheten att anpassa sig till krislägen bara en organisatorisk eller ekonomisk fråga. De dilemman och konflikter som ryms i dessa två områden borde tydligare ges etiska, historiska, språkliga och kulturella aspekter.

Humanioras utbildningar erbjuder en fördjupad kunskap om de villkor som vårt samhälle nu står inför i en post-pandemisk tid. Ett humanistiskt basår som syftar till att ge grunderna för humanistiska studier på universitetsnivå även för dem som läst motsvarande ämnen på gymnasiet vore en välkommen satsning. Att basår ger inblick i humanioras perspektiv för dem som kommer från studieovana miljöer, förbereda för ett vetenskapligt tänkande och även ge behörighet för studier för dem som saknar det. Kunskaper och förmågor inom humaniora behövs och efterfrågas på en framtida arbetsmarknad. Fler studenter från många olika bakgrunder bör få möjlighet till en självklar ingång till studier inom det humanistiska området genom ett humanistiskt basår.

Göteborgs universitet har en möjlighet att gå före och lämna sina invanda hjulspår genom att skapa möjligheten till ett humanistiskt basår; men det kräver ett helt nytt tänkande kring helårsstudieplatser, avräkning och skapande av kraftfulla incitament för utbildningssamarbete.