Publicerat

Blott Sverige svenska krusbär har? Om svenskt (icke-)medlemskap ENQA

Att värdera en universitetsutbildning är svårt. Att utvärdera den tycks vara ännu svårare. Sverige kommer från och med i höst inte längre att vara medlem av ENQA, den europeiska organisation som garanterar att de europeiska univeristetsutbildningarna inom EHEA (European Higher Education Area) håller god standard. Historien bakom är ganska lång och innebar dels att regeringen körde över ett förslag till utvärderingssystem som högskolesektorn stod bakom och dels att en tidigare universitetskansler avgick i protest. En hel del kan läsas i tidningen Fokus nu nästan två år gamla reportage.

Kritiken mot det nya utvärderingssystemet är fortfarande hård, den avgångne kanslern Anders Flodström uttryckte sig häromdagen tillsammans med den likaledes avgångna huvudsekreteraren Lena Adamsson i Svenska Dagbladet och förklarade att den politiska ledningen inom högskolan inte har förstått allvaret i kritiken mot utvärderingssystemet och mot den politiska styrningen av universitetsområdet:

Frågan har vid flera tillfällen varit föremål för
interpellationsdebatter i riksdagen där vår utbildningsminister varje
gång (liksom statssekreteraren i andra sammanhang) kompenserar sin
okunnighet med gott självförtroende och meddelar att Sverige i själva
verket leder utvecklingen i Europa. Sverige är föregångare och det
kommer alla snart att förstå!

Flodström och Adamsson menar att vare sig minister eller statssekreterare fullt ut förstår innebörden i kritiken och inte heller iakttager den rimliga ödmjukhet inför andras argument som universitetsvärlden är den främste försvararen av. Bakgrunden tror jag är att systemets viktigaste användning är att tvinga fram nedläggningar och prioriteringar bland den, lite överdimensionerade, flora av utbildningar som i sin tur blivit följden av ett trubbigt marknadsorienterar ekonomiskt tilldelningssystem. Ur askan i elden alltså.

I riksdagen har socialdemokraternas Ibrahim Baylan ställt en fråga om saken till utbildningsministern, Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm har på sin blogg kommenterat beslutet. SULF har kommenterat liksom förstås UKÄ själva. Med tanke på att förberedelserna är i full gång för ett utvärderingssystem som skall gälla också utbildning på forskarnivå är frågan om vilka kriterier, standard och vilken riktning systemet skall avgörande även för detta system. Redan har ryktet om den goda svenska högskoleutbildningen fått sig en knäck. Det ryktet måste återupprättas och utvecklingen får inte påverka utbildningen på forskarnivå.

Att som hittills stoppa huvudet i sanden eller låtsas som om man själv är den enda som hittat den rätta vägen och att alla andra bara är korkade urholkar vårt förtroendet för ledningen av utbildningspolitiken. Blott Sverige svenska krusbär har, eller…?

Publicerat

Idén om universitetet som stiftelse skall ”utredas vidare”

Strax före semestern lanserade utbildningsminister Jan Björklund förslaget att Sveriges olika universitet och högskolor skulle bli stiftelser. Efter påtryckningar förlängdes remisstiden från den 10 oktober till den 15 november. Att hela den svenska universitetssektorn tre månader, varav juli var en, skulle bedöma och värdera i grunden helt förändrade förutsättningar för utbildning och forskning blev t o m för utbildningsdepartmentet en orimlighet. Redan idag dock, nästan tre veckor före remisstidens utgång meddelas emellertid att förslaget skall tas tillbaka för ytterligare utredning. De hittills inkomna remissyttranden har varit starkt kritiska, och så har debatten inom akademin också förts. Senast i måndags skrev ett stort antal forskare på debattsidan i Dagens Nyheter och menade att hela förslaget syftade till att bolagisera universiteten utan att på något sätt staten avhände sig kontrollen över både redovisning, intäkter och kostnader. Redan i pressmeddelandet framgick ju att studenternas inflytande skulle säkras, så att ingen blev orolig. Hur det stod till med kollegialiteten framgick dock inte. Inte heller hur självständighet kan vara ett syfte för en reform som inte säkerställer att universiteten tillåts råda över sina egna tillgångar.

Jag Björklund anger att beslutet att dra tillbaka beslutet inte har någonting att göra med den kritik mot stiftelseidén som luftats. Kritikerna ”har fel” hävdar helt sonika utbildningsministern. På vilket sätt eller med vilka argument kritikerna har fel anges inte (det kan också bero på bristande utrymme i artikeln). Jag tror att Björklund inte kan skilja mellan kritikerna av detta förslag till högskolestiftelse och kritik av stiftelseformen i sig.

Att kalla det förslag som utbildningsministern presenterade för ”stiftelse” är emellertid missvisande då det inte innehåller de frihetsgrader som stiftelseformen inom universitetssektorn internationellt har. ”Bolagisering” är mer adekvat, och här i termer av ett kommunal bolag, stängt för insyn från allmänheten, ointresserat av kollegialitet och akademiskt ethos samt helt ekonomiskt beroende av statsmakten (där ett kommunal bolag är beroende av kommunen.)

Jag har länge sagt, och säger det igen, skall universiteten bli stiftelser så skall Akademiska Hus ägas av universiteten (vi skall alltså äga våra egna fastigheter, verkligen äga dem) och vi skall garanteras ett rejält stiftelsekapital på ett större antal miljarder per enhet. Akademiska hus gick med 2,4 miljarder i vinst för år 2012 och äger fastigheter till ett värde av 26 miljarder kronor. Som en jämförelse kan nämnas att de 33 statliga universiteten och högskolorna i Sverige fick dela på 15.7 miljarder kronor till forskning och utbildning på forskarnivå 2013 över statsbudgeten, alltså de s k fakultetsmedlen, enligt Prop 2013/14:1 (budgetproppen).

Någon kapitalöverföring lär aldrig bli verklighet eftersom jag menar att den dolda agendan bakom detta förslag är att universitet och högskolor skall marknadiseras och att de akademiska värdena skall utsättas för konkurrens. Endast så kan den vetenskapliga excellensen främjas menar de som tror på modellen. Då är kampen på marknaden avgörande och får inte fördunklas av eget kapital.

Jag ser en överhängande risk för att vi tar det sämsta av två världar i den framtida utvecklingen av högskola och universitet i Sverige – staten bibehåller makten  och kontrollen över akademin, och finansieringen för att uppfylla dessa åtaganden blir beroende av marknaden. Inflytande, kollegialitet och öppenhet har inte något ekonomiskt värde i den kalkylen. Och de akademiska värdena blir endast en utsmyckning.

Läs mer på Academic Rights Watch.

PS. Jag roade mig med att titta på årsredovisningen för 2011 för Harvard University (USA) och om jag läst rätt så består mer än hälften av deras totala inkomster av stiftelseavkastning (32 procent) och studentavgifter (21 procent). DS

 

Publicerat

Samverkan mellan avancerad nivå och forskarnivå krävs

Hur gick det med den s k Bolognaanpassningen av forskarutbildningen? Tja, inte sådär bra faktiskt. Tack vare ett luddigt riksdagsbeslut laborerar vi med en masterutbildning (avancerad nivå) som inte är ett krav för att komma in på utbildningen på forskarnivå. Och vi har kvar en fyraårig forskarutbildning som kan läggas ovanpå den femåriga grund- och avancerade nivån. För de flesta svenska doktorander innebär det ytterligare ett studieår – och för de flesta svenska högskolor och universitet innebär det en extra medfinansiering på ett år för internationella samarbeten som inkluderar doktorander.

Den svenska regeringen är inte så intresserad av dessa frågor. Enligt uppgift vid utbildningsnämndens och utskottet för utbildning på forskarnivås gemensamma möte den 30 maj skickar Sverige inte ens någon representant till en Bolognauppföljningskonferens i sommar. Som förklaring anges att det inte finns några problem. Om detta är riktigt är agerandet anmärkningsvärt med tanke på att hela den svenska högskolesektorn lider av den anomali som det innebär att ha en utbildning på avancerad nivå som inte räknas som den introduktion i forskarutbildningen som var förväntat. Istället har vi fått en flora av kurser av varierande kvalitet som forskarnivå, samtidigt som många av de avancerade kurserna var forskarutbildningskurser som s a s flyttades till avancerad nivå. Och avancerad nivå riskerar att kunskapsmässigt urholkas. Samtidigt – och detta är en komparativ fördel för svenska doktorer – så får en svensk doktorand ytterligare ett år på sig att meritera sig. Något som i de flesta ämnen också ger utslag i en bättre chanser för anställning som postdoktor och motsvarande.

Lagen är som den är. Ingen kan be eller övertala en nybliven doktorand att tillgodoräkna sig ett masterår och därmed gå miste om ett år doktorandår, men det vi kan göra är att försöka bygga ihop den avancerade nivån med forskarnivån. Låt oss undvika att hitta på nya kurser på forskarnivån när doktoranderna mycket väl skulle kunna delta i kurser på avancerad nivå. För den som är orolig för nivån är en bra lösning att examinera doktorander på annat sätt än masterstudenterna. Det är rimligt att tro att den som kommit längre i sin utbildning också kan fördjupa kunskaperna på ett bättre sätt än den som kommer direkt från kandidatexamen. På det sättet ger vi också doktoranderna en möjlighet att bredda sig, t ex läsa en avancerad kurs inom en annan disciplin men som berör det egna avhandlingsämnet, examinerad på den egna heminstitutionen.

På sikt tror jag att vi får en 3+2+3 situation, såsom var tanken i Bolognasystemet. Men det lär dröja. Tills dess bör vi jobba med att samordna och samverka mellan avancerad nivå och forskarnivå så att vi använder våra gemensamma resurser på ett bra sätt och ger doktoranderna maximala möjligheter att fördjupa sig och möta andra kunskapsvärldar.