Header

Nytt resursfördelningssystem utreds – sannolikt större fokus på förutsättningar för forskning och utbildning

november 25th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Nytt resursfördelningssystem utreds – sannolikt större fokus på förutsättningar för forskning och utbildning)

Jag kan i dag lämna besked om att regeringen under 2017 kommer att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt system för styrning och resurstilldelning. Utredningen bör omfatta resurser till såväl högre utbildning som forskning samt utbildning på forskarnivå.

Så skriver ministern för Högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet i tisdags. I artikeln framgår inga konkreta direktiv för en utredning eller vilket tidsperspektiv förändringen har. Att systemet behöver ses över har nog varit en uppfattning på många nivåer inom universitet- och högskolesektorn men vi har också anpassat oss efter ett system som varit i funktion i mer än två decennier. Att förändra kräver omprioriteringar och kommer förstås att vara jobbig, samtidigt tror jag att en förändring syftar till att ge bättre förutsättningar för akademisk frihet och möjlighet till pedagogisk utveckling.

Några nyckelfraser i artikeln förtjänar att lyftas fram.

  1. Ministern skriver att systemet skall gälla både utbildning och forskning. I min värld är detta en antydan om att de två fördelningarna kan komma att slås samman och därmed ge universiteten och högskolorna friare händer att fördela pengar mellan forskning, forskarutbildning och grund- och avancerad nivå. Många samarbeten inom utbildningarna skulle kunna underlättas på det sättet samtidigt som det gäller att vara vaksam på att vare sig forskningstiden eller utvecklingsarbetet inom utbildningen hamnar i strykklass.
  2. Tilldelningen skall också ta hänsyn till uppgiften att samverka med det omgivande samhället. Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, jag är helt övertygad om att samverkansuppgiften kommer att bli en allt tyngre del av universitets- och högskolors arbete och att den också kommer att bli allt viktigare för utvärderingen av hur akademin klarar sin roll som en plats för kunskap, kreativitet, bildning och kompetens. Personligen tror jag att tiden är förbi när de tre uppgifterna (utbildning, forskning, samverkan) kunde skiljas åt på det sätt som varit fallet under en lång följd av år. Var sig i våra mål, planer, verksamhet eller resursfördelning kommer vi att kunna säga att vi gör det ena eller andra – vi måste hitta en helhet.
  3. Ministern påpekar att det gamla systemet tillgodoser behovet av ”tillitsstyrning” men att den stora decentraliseringen också att ”det har framförts kritik” mot oförmåga att dimensionera utbildningarna efter behoven i samhället. Riktigt vad som kommer ur den här tankefiguren är svårt att säga, för vår del har ju snarast ökade platser lett till för få sökande per plats och därmed avhopp och problem att fullfölja utbildningarna även för dem som är kvar. Min gissning är att professionsutbildningarna kommer att få ökad tilldelning på ett eller annat sätt. Någon ökad detaljstyrning tycks inte alls ligga i luften. Men osvuret är bäst.
  4. I artikeln påpekas också att vissa universitet och högskolor samlar på sig stora myndighetskapital, här tror jag att vi ser en hint om att de mindre högskolorna kommer att få en större andel av medlen än tidigare. I samma andetag skriver ministern också att jämställdhet och forskarutbildning har påverkats negativt – här tolkar jag budskapet som att de stora excellenssatsningarna inte varit bra för vare sig återväxten inom ämnena eller för jämställdheten inom akademin. Att frågor om jämställdhet kommer att vägas in i resursfördelningen har ministern uttryckt vid andra tillfällen, och forskarutbildningen är central för att skapa återväxt i forskning och utbildning. Sannolikt får fler lärosäten examinera doktorer och sannolikt blir jämställdhetsindikatorer viktiga parametrar för åtminstone vissa delar av tilldelningssystemet.

Sammantaget tror jag att resultaten från både den s k ledningsutredningen och utredningen om karriärvägar kommer att vävas in i direktiven till den nya utredningen. Fokus på förekomst av strategisk planering, transparenta och tryggare anställningssystem, jämställdhetsintegrering och samverkan leder till att förutsättningarna för forskning och utbildning kommer att vara centrala parametrar i den kommande modellen för resurstilldelning. Och pengarna kommer att fördelas över alla lärosäten och sannolikt i en enda pott. Det är min lilla klärvoajanta gissning.

Hoppas att alla får en fin adventstid och har lite tid att både äta och baka lite pepparkakor samt förbereda de stora helgerna som snart står för dörren.

Glöm inte fakultetens gemensamma Luciafirande (i entrén från Sprängkullsgatan 19) kl 16.00 den 13 december då vi också delar ut fakultetens pedagogiska pris! Välkomna då!

 

Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan

oktober 27th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Att bibehålla universitetens legitimitet: Ledarskap, kvalitet och samverkan)

Eftersom jag fick en fråga av rektor för universitetet i Örebro, i vars styrelse jag sitter sedan 2013, att presentera de enligt mig viktigaste frågorna just nu för universitetet och kanske för sektorn i bredare mening satte jag mig ned och tänkte. Och tänkte.

Jag kom fram till att universitet och högskolor behöver undersöka om vi arbetar tillräckligt bra inom de tre teman som nämns i rubriken – ledarskap, kvalitet och samverkan. De är lite av ”buzz-words” i sektorn och har varit ett tag men jag tror att samhällsförändringarna just nu kräver att vi tittar extra på några specifika saker inom dessa teman.

Jag har vi flera tillfällen tidigare skrivit om ledarskap och styrning på dekanbloggen, då i samband med Kåre Bremers utredning som överlämnades till ministern för nästan ett år sedan. Men jag tror att vi måste fortsätta prata om dessa frågor. Hur tacklar vi att forskningsfinansiärerna skapar utrymme för allt fler individuellt utvalda forskningsledare med egna ekonomiska och vetenskapliga plattformar samtidigt som universitetet har att tillgodose samhälleliga och gemensamma intressen inom utbildning och forskning? Är det möjligt att verkligen utöva akademiskt ledarskap med integritet i en sådan miljö? Ledarskap måste utövas med både legitimitet och auktoritet, både utåt och inåt, vilket kräver tilllit, förtroende och vetenskaplig legitimitet. Skapar vi förutsättningar för ett sådant ledarskap inom akademin? Eller bygger vi upp en organisation som har en slags ”administratör” i linjen som ledare medan det egentliga akademiska ledarskapet utövas av specifika forskningsledare i skön allians med de stora forskningsfinansiärerna?

Kvalitetsfrågorna talar alla om, särskilt med tanke på det nya kvalitetsgranskningssystem där varje lärosäte förutsätts bygga upp egna system med externa utvärderingar. Men jag skulle vilja betona att kvalitet uppnås bara där utbildning och forskning utvecklas i nära samspel. Studenter är de som kan och skall bära forskningsresultat ut i samhället, på samma sätt behöver lärare på alla nivåer vara integrerade i forskningsarbete på hög nivå för att själva utvecklas. Och forskargrupper behöver få en slags ”reality-check” genom mötena med studenter och arbete med kursplaner och högskolepedagogik. Ökade satsningar på spetsforskningsgrupper måste ovillkorligen följas upp så att kompetensen tas tillvara i utbildningen.

Och sist, men inte minst, samverkan är ett område som absolut kommer att uppvärderas både som resursfördelare och som kvalitetsindikator. Men inte nog med det, jag tror att samverkansfrågorna är vår nyckel till framtidens position på en  allt tydligare ”kunskapsmarknad”. Att utveckla samverkansformer som passar olika discipliner är därför en avgörande uppgift på alla nivåer. Alla kan inte jobba som man gör inom medicinområdet eller teknikområdet – men alla kan utveckla egna samverkansmodeller och metoder. Inom samhällsvetenskapen vill jag gärna slå ett slag för Citizen Social Science som kan innebära både att forskare och allmänhet tillsammans formulerar forskningsfrågor och att allmänheten granskar, kategoriserar och bedömer stora materialmängder, något som är allt mer vitalt i en tid av s k Big Data. Men vi behöver också skapa anställningsformer som ger utrymme för alla våra tre uppgifter: utbilda, forska och samverka.

Så, de här områdena tror jag kommer att bli avgörande för hur universitet och högskolor förmår att förvalta sin kunskapstradition, sin legitimitet och sin unika position i demokratin. För den positionen kan vi absolut inte ta för given.

 

Det kommer mera…. Något om budgetpropositionen

september 26th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Det kommer mera…. Något om budgetpropositionen)

Regeringen kommer att satsa mer pengar på svensk forskning. Det framgår av budgetpropostionen för 2017. Men, dels är de stora förstärkningarna skjutna på framtiden och dels väntar vi på en forskningsproposition där mer preciserade satsningar lär komma.

Så vi lever lite i väntans tider. Just nu vet vi att forskningsråden Vinnova, Formas, Forte men även VR kommer att få mer medel. Vinnova redan 2017 och de övriga får sina stora tillskott 2018 och framåt. Minister Hellmark Knutsson har också sagt att basanslagen skall höjas men hur den s k snurran ser ut som fördelar anslagen mellan universitet och högskolor vet vi inte ännu. Där kan det absolut komma förändringar. Samverkan är dock det område där regeringen febrilt försöker få fram ett mått för att kunna fördela forskningsmedel efter förmåga till samverkan, alltså att kunna ge de universitet som bäst arbetar med samverkan med det omgivande samhället en större andel av forskningsbudgeten än de annars fått. Vår fakultet har – som en del av GU – deltagit i de s k piloterna i det arbetet och även fått oss tilldelat fakultetsmedel på det sättet.

Det hetaste stalltipset i frågan om fördelningen av basanslagen är hursomhelst att de stora och äldre universiteten får en skärv medan de mindre universiteten och högskolorna får den större delen. Vi vet också redan nu att Malmö högskola får en förstärkning eftersom de kommer att bli universitet.

Satsningarna på samhällsvetenskaplig forskning ligger inom de områden som vi idag betecknar som de stora samhällsutmaningarna: Hälsa, Miljö, Inkluderande samhälle, Hållbar planering och Digitalisering. I de fall det finns forskargrupper vid fakulteten som arbetade med UGOT-ansökningar kring dessa områden är det absolut värt att blåsa liv i dessa samarbeten inför de utlysningar och satsningar som kommer.

Ett litet intrikat problem med förstärkningen till Vinnova är att det är ett speciellt forskningsråd, rådet kräver mycket hög (normalt hälften) samfinansiering. En ökning av anslagen till VINNOVA kan således fortsätta att urholka basanslaget.

Forskningspropositionen skall komma ”i november” och just nu sägs det att tidpunkten blir i slutet av den månaden.

Vi väntar också på en proposition från den s k Forskarkarriärutredningen. Vi vet att karriärstöd på alla niver kommer att ses som en kvalitet i utbildningen och det är viktigt att betänka det på forskarutbildningen om vi skall tro UKÄ:s signaler.

Men, som sagt, de riktigt stora satsningarna kommer först efter nästa år och den viktigaste propositionen (Forskningspropositionen) kommer om några veckor. Vi får se tiden an. Slumpen gynnar den förberedde!

GÄSTINLÄGG: Leif Strömwall om att delta i en pilotutvärdering av utbildning på forskarnivå

juni 10th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Utbildning på forskarnivå - (Kommentarer inaktiverade för GÄSTINLÄGG: Leif Strömwall om att delta i en pilotutvärdering av utbildning på forskarnivå)

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslutade år 2014 att genomföra en pilotomgång för utvärderingar av utbildningar på forskarnivå. Syftet var dels att pröva ut en ny metod som sedan skulle användas i vidare utvärdering på samtliga utbildningsnivåer inom högskolan, dels att utföra faktiska kvalitetsgranskningar av ett mindre antal utbildningar. UKÄ valde ut forskarutbildningar med en stor spridning i ämne, storlek och geografisk hemvist. Vårvintern 2015 blev det klart att utbildningen på forskarnivå i psykologi vid Göteborgs universitet var en av de som skulle granskas i pilotomgången.

Vid ett uppstartsmöte i mars 2015 presenterade UKÄ sin metod, och både vi som skulle utvärderas och bedömargrupperna fick möjlighet till förtydliganden. Man kan lugnt säga att det fortfarande fanns en hel del frågor som snurrade! Hur mycket tid och resurser skulle vår medverkan ta? Hade vi koll på, dvs fullgod dokumentation av, alla kvalitetssäkrande moment? Och förstås viktigast: vilket skulle utfallet bli?

Under våren 2015 författade vi den självvärdering som innehöll våra svar på frågorna om doktorandernas måluppfyllelse (Enligt Högskoleförordningens examensordning), forskarutbildningsmiljöns omfattning och kvalitet, forskarutbildningens historik, det institutionsinterna kvalitetssäkringsarbetet och utbildningens särskilda förutsättningar. Dessutom ingick den allmänna och samtliga de individuella studieplanerna (vilket i vårt fall innebar ett 60-tal doktoranders ISP:ar för varje enskilt läsår). Efter att ha erhållit allt detta material återkom bedömargruppen med frågor vid lärosätesintervjuer under oktober 2015. Bedömargruppen skrev därefter ett preliminärt yttrande, som sändes till lärosätena i mars 2016. Där ingick också särskilda avsnitt om vår forskarutbildning ur doktorand- och arbetslivsperspektiv. Vi erhöll några veckor på oss att kommentera och rätta till eventuella missförstånd och sakfel – det var några av båda slagen. I maj 2016 fattade universitetskanslern beslut om kvaliteten på de utvärderade forskarutbildningarna i pilotomgången.

Vi var tre personer som arbetade intensivt med utvärderingen: institutionens viceprefekt med ansvar för forskarutbildning, institutionens forskautbildningshandläggare och proprefekten (som har ansvar för forskningen, och undervisar på flera av kurserna inom institutionens forskarutbildning).

Vår forskarutbildning fick det samlade omdömet hög kvalitet. Detta innebär att vår forskarutbildning är färdigutvärderad (med UKÄs ord) och att den uppfyller kvalitetskraven för utbildning på forskarnivå. Härligt! Var det då värt allt arbete? Vår medverkan har inneburit att vi fått syn på några svagheter och områden med förbättringspotential. Det finns naturligtvis alltid anledning att fundera över kvalitetshöjande och kvalitetssäkrande åtgärder inom en så komplex verksamhet som utbildning på forskarnivå. Ibland kan det nog dessutom behövas utomstående granskningar för att få syn på saker som den oundvikliga hemmablindheten inte registrerar.

Den metod som nu har använts i pilotutvärderingen kommer dock att modifieras utifrån synpunkter som både de granskade utbildningsanordnarna och bedömargrupperna har givit. Det är positivt att vi har fått möjlighet att lämna synpunkter på processen, metoden som sådan och arbetsåtgången. Metoden som användes i pilotomgången är också i linje med den nya modell för utvärdering som UKÄ för närvarande arbetar fram, och som ska gälla för samtliga högskolans utbildningsnivåer.

Här kan man läsa mer om pilotprojektet, och även ta del av en intervju med en av de ansvariga om hur UKÄ tänker sig att deras framtida kvalitetsutvärderingar ska gå till.

Leif Strömwall är professor i psykologi och proprefekt vid Psykologiska institutionen, med särskilt ansvar för forskningsfrågor.

Om styrning och ledning: Har kollegialiteten redan oåterkalleligen underminerats?

mars 4th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Om styrning och ledning: Har kollegialiteten redan oåterkalleligen underminerats?)

Tyvärr har inte Kåre Bremers utredning om ledning och styrning av högskolan varit föremål för särskilt mycket debatt inom Göteborgs universitet. Universitetsledningen har lämnat ett kort, positivt, remissvar där man i huvudsak hade synpunkter på rektorstillsättningar och styrelsedito. Debatten har dock varit livlig inom andra högskolor och universitet, och inom olika akademiska grupperingar.

I samband med diskussionen i medierna om Karolinska institutet och den beramade Machiarini-affären har också frågor om styrning och ledning kommit upp. Några har menat att avsaknaden av kollegialitet inom KI varit en förutsättning för anställningen av en person som väl närmast kan beskrivas som en sol-och-vårare i forskningsvärlden. Personligen har jag svårt att se på vilket sätt just kollegialitet i allmänhet hade omöjliggjort Machiarinis anställning – men jag har aldrig arbetat vid KI och det är 30 år sedan jag hade någon beröring med den medicinska forskningen så jag vill inte vara tvärsäker. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö vill istället lyfta fram en bristande akademisk kultur, i meningen meritokrati och kritiskt förhållningssätt, som orsaken till de problem KI fått genom Machiarini.

Jag menar att Bremers utredning förtjänar en djupare diskussion, alldeles oavsett att hans förslag främst riktar sig till universiteten/högskolorna och inte till regeringen. När det gäller tillsättningen av rektor och den process som föreslås av Bremer menar jag att verkligheten har förändrats så mycket att såväl sekretess som tanken att endast presentera en kandidat är rimligt. Att bli rektor för ett universitet är faktiskt inte ett så attraktiv uppdrag för en professor som det kanske kan tyckas. Bremers förslag ställer dock mycket höga krav på beredningsprocessen.

Viktigare tycker jag är Bremers betoning av prefektens roll som ledare för en akademisk verksamhet. Om detta har jag skrivit tidigare här. Jag delar helt uppfattningen av den posten måste göras mer attraktiv och tydlig. Men för mig leder inte det till uppfattningen att institutionsstyrelserna skall bort. Tvärtom menar jag att det är just där, på det akademiska ”verkstadsgolvet”, som de kollegiala strukturerna har som allra störst betydelse. Institutioner bör ledas av styrelser med kollegial sammansättning (inte arbetsplatsdemokratisk) och dessa bör fatta alla beslut som rör kärnverksamheten. Prefekten är självklar ordförande i styrelsen. Däremot bör prefekten själv kunna fatta beslut som rör stödverksamhete, efter beredning i ledningsgrupp.

Den kollegiala strukturen har dessvärre underminerats av oss själva inom akademin. Kollegialitet kräver kollektiva mål, gemensamma strategier och värdehierarkier. De flesta akademiska institutioner belönar dock numera istället ”hjältar” och ”entreprenörer”. De externa kraven på framgång och resultat från universiteten har ökat extremt de senaste två decennierna. I en ny individualiserad forskningsvärld där personer som Paolo Machiarini (och han är inte ensam) i kraft av karisma, framgång och fräckhet belönas som individ blir kollegialitet tandlöst, eller i värsta fall ett annat ord för svågerpolitik. En forskningspolitik som betonar individuell framgång och som sätter tillfälliga vinster före långsiktig kunskapsuppbyggnad har redan förändrat akademin på ett sätt som ger kollegialitet mycket litet utrymme. Termen ”kollegialitet” får därför allt oftare i debatten tjäna som ett tillhygge för dem som nostalgiskt längtar tillbaka till akademin före 1993. Vi måste hitta en annan väg framåt, en väg som bibehåller och understödjer de akademiska värdena, den kollegiala strukturen och forskningens kollektiva natur. Den debatten välkomnar jag.

***

För den som vill fördjupa sig i kollegialitetens alla hemliga rum rekommenderar jag professorn i idéhistoria i Göteborg, Henrik Björcks, skrift. En så utförlig, saklig och djupgående diskussion har jag inte sett någon annanstans.

 

GÄSTINLÄGG: Lennart Weibull om styrning och forskningsfinansiering

januari 28th, 2016 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för GÄSTINLÄGG: Lennart Weibull om styrning och forskningsfinansiering)

Min första anställning vid Göteborgs universitet var som så kallad forskningsassistent. Det var på ett anslag från det dåvarande humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Året var 1968 och arbetsplatsen statsvetenskap. Vid den tiden hade jag ingen uppfattning om vare sig verksamhetens organisation eller ledning. Men när man i efterhand studerar vad som faktiskt hände var slutet av 1960-talet den period då ledningsstrukturen på ett avgörande sätt förändrades genom att ”professorsväldet” bröts. År 1964 hade universitetslektorer fått säte och stämma i fakulteterna, men det viktigaste skedde1969 då det inleddes försök med vad som kallades Nya samarbetsformer vid universitetet där medinflytande från studenterna introducerades. Som påpekas i Göteborgs universitets jubileumsskrift från 1996 kom professorerna som dittills varit de tongivande i ledningen inte längre, i varje fall inte som kollektiv, ha något dominerande inflytande.

Ibland beskrivs 1960- och 1970-talens förändringar som uttryck för byråkratisk klåfingrighet och det pekas på ökad universitetsadministration med nya nämnder och styrelser. Men en sådan kritik missar att det som faktiskt låg bakom var en djupgående förändring av universitetens roll. Den kraftigt ökade studenttillströmningen – mellan 1964 och 1969 ökade antalet studenter i humaniora och samhällsvetenska från mindre än 5 000 till nästan 15 000 – krävde fler anställda och nya arbetsformer. Förändringen accentuerades av att också de externa forskningsmedlen började öka särskilt inom samhällsvetenskapen, inte minst som en följd av medel från olika statliga utredningar men också beroende på förändringar i forskningspolitiken. Den sista resten av statlig styrning – inrättande av professurer – försvann i början av 1990-talet. För en institutionsledning blev det nu inte längre en fråga om att fördela statliga anslag utan det talades om att forskarna började ”dra in” pengar som de till stor del betraktades som ”sina egna”.

I sin utredning om ledarskap inom universitet och högskolor berör Kåre Bremer problemet (s 103f). Den ökade betydelsen av de externa medlen har successivt förändrat förutsättningarna för verksamheten. Medlen kan vara av mycket olika karaktär och kan påverka verksamheten på olika sätt, vilket ställer stora krav på vetenskaplig integritet. Det är också viktigt att lyfta fram att skillnaden ofta är stor mellan olika fakulteter och institutioner. Exempelvis har samhällsvetenskapliga fakulteten i stort sett lika mycket fakultetsanslag som den har externa anslag – jag bortser här från utbildningsanslaget – medan de externa medlen på humanistisk fakultet ligger på 40 procent av fakultetsanslaget, på konstnärlig fakultet på endast fem procent. Omvänt gäller att Sahlgrenska akademin har nästan dubbelt så mycket externa medel som man har fakultetsanslag. Motsvarande beräkningar kan göras för enskilda institutioner liksom för lärosäten.

Att de externa medlen engagerar både forskare och institutionsledning har jag sett från båda håll. När jag fick mina första ”egna” projektmedel i slutet av 1970-talet var jag givetvis noggrann med att dessa i minsta möjliga utsträckning skulle ”beskattas” av institutionen samt att jag själv skulle få välja vilka som skulle arbeta inom projektet. Jag var också mån om att snabbt få bli fri från undervisning för att kunna driva projektet. När jag på 1990-talet blev prefekt blev det tydligt att projekt med alltför stor autonomi kunde vara förödande för den samlade verksamheten, inte minst utbildningen, och att det handlade om att försöka får projektledarna att förstå problemet. Samtidigt undvek jag alltför ofta att tillsvidareanställa forskare, eftersom jag var osäker om projekttillströmningen på sikt.

När jag var dekan i början av 2000-talet hade fakulteten besök av en grupp forskningsintresserade riksdagsledamöter. De talade om hur fakultetsanslagen hade ökat, men när jag sa att det direkta fakultetsanslaget bara utgjorde omkring hälften av forskningsbudgeten blev de mycket förvånade. Kåre Bremers förslag är att basanslaget ökas i syfte att skapa stabilitet som möjliggör ”strategisk ledning och profilering” (s 109). Det är givetvis ett bra förslag men det är tveksamt hur effekten av en sådan åtgärd skulle bli. Min erfarenhet säger snarast att det viktigaste är att genom en öppen diskussion skapa medvetenhet om förhållandet mellan de olika finansieringsvägarna och deras konsekvenser.

Jag är fullt medveten om att det efter hand skett förändringar i synsättet på externa medel, inte minst genom att dessa har fortsatt att öka och prefekter idag ofta är aktiva redan på sökstadiet. Det hindrar emellertid inte det i finansieringssättet även fortsatt finns ett principiellt problem som påverkar ledning och styrning av verksamheten – men som ändå inte riktigt syns.

Lennart Weibull är seniorprofessor i massmedieforskning vid JMG, tidigare dekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten och tidigare prorektor vid Göteborgs universitet.

Defensiv ny forskningsminister

oktober 11th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Defensiv ny forskningsminister)

Den nya ministern för forskning och högre utbildning Helene Hellmark Knutsson vill inte tvinga fram fusioner mellan högskolor, ser positivt på att ge humaniora och samhällsvetenskap ökat stöd genom s k fakultetsmedel, betonar att forskning och högre utbildning är ett medel för samhällsutveckling men nämner också att ökad kunskap är viktigt i sig självt. Hon presenterar sina tankar inför det nya jobbet i en intervju i Sveriges radios Vetandets värld den 10 oktober.

Hennes statssekreterare heter Anders Lönn och kommer liksom hon själv från Mälardalsrådet, en samverkansorganisation för kommuner kring forskning och utveckling, men har också han en lång partibakgrund inom socialdemokraterna. Ingen av de två tycks enligt tillgängliga uppgifter ha någon egen erfarenhet av universitetsforskning eller erfarenhet av styrning av högre utbildning. Å andra sidan har den nya regeringen ett flertal andra medlemmar med högre examina och/eller erfarenhet av både avancerad nivå och forskarnivå.

Hellmark Knutsson lyfter särskilt jämställdheten inom högskolan, både i termer av behovet av fler professorer som är kvinnor och att forskningsmedel fördelas mer jämställt. Hennes medel är någon form av bonus för de högskolor och universitet som lyckas förbättra kvoten män/kvinnor inom professorskåren. Hon fullföljer i detta avseende den förra jämställdhetsministern Maria Arnholms tankar om jämställdhet inom forskning, som jag skrev tidigare om här.

Jag kan känna en stark oro över att den högst ansvariga för landets forskningspolitik inte har direkt erfarenhet av området, inte ens en examen, men istället har haft sitt värv inom det socialdemokratiska partiet och i samverkansarbetet. Samverkan är extremt viktigt, men det är som jag skrivit om tidigare ändå en effekt av god forskning och utbildning. Det gäller att inte sätta vagnen före hästen.

Men, Helene Hellmark Knutsson visar i intervjun i Sveriges radio en stor ödmjukhet, håller en defensiv linje i förhållande till den hittills förda politiken och ger hela tiden positiva signaler kring långsiktighet, kunskapens betydelse och samhällsvetenskapens roll. Den som lever får se.

Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen

augusti 15th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen)

Om en månad är det val till riksdag, landsting/region och kommun i vårt land. Vid en sökning på Mediearkivet (i tryckt svensk dagspress) på termerna högskola, universitet samt val (i kombination) fick jag nitton träffar de senaste tre månaderna. De flesta handlade om socialdemokraternas satsning på högskoleplatser (för/emot) samt om studenters levnadsförhållande (bostad/lön m m). En ledartext i Oskarshamnstidningen och ett par debattartiklar (GT och Kristianstadsbladet) berörde frågan om utbildningsplatser och kvalitet. Någon undrade också vad regeringen egentligen gjort inom högskolepolitiken under åtta år. (En förteckning över regeringens genomförda insatser 2011-2014 finns här).

Visst är det märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor både som arbetstagare och studenter inte tycks ha någon som helst relevans i valrörelsen? Partierna är ju knappast överens om universitets- och högskolepolitiken, tvärtom. Såväl inom Alliansregeringen som i den rödgröna treklövern finns olika förslag och betoningar. En del vill statsa på forskningen och då särskilt internationellt välrenommerad forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, medan andra vill ha fler utbildningsplatser på de mindre högskolorna – för att ta två extremer. Som samhällsvetare, men också med ett akademiskt ledningsuppdrag, tror jag att frågan om högskolans och universitetens roll är sorgligt underdebatterad i svensk politik. Vi vet att utbildning inte bara är vägen till ett arbete (arbetslösheten är avsevärt lägre bland akademiskt utbildade unga än övriga) utan därför att utbildning är en fråga om samhällsutveckling. Förändringar av utbildningar, betoningen på olika sektorer och relationen mellan utbildningsplater och forskningsvolym är avgörande för enskilda individers livsmöjligheter. Men, ännu viktigare på lång sikt är att utbildnings- och forskningsfrågorna är avgörande för samhällets förmåga att anpassa sig till nya omständigheter (klimat, ekonomi, socialt), förnya metoder inom industri och offentlig sektor, reproducera ledarskap inom samhällets alla områden och på alla nivåer och, inte minst, för demokratins utveckling i termer av medborgarnas stöd, engagemang och kunskaper.

Hur kan det då komma sig att jag endast hittar nitton tidningsartiklar i ämnet från perioden precis före ett nationellt val i vårt land? Ja den frågan skulle jag gärna ställa till partiernas utbildningsansvariga talespersoner. Sannolikt lär vare sig jag eller någon annan få göra det innan vi alla lagt vår valsedel i lådan den 14 september.

Varmt välkomna tillbaka till jobbet vid samhällsvetenskapliga fakulteten!

Hoppas alla haft en bra sommar på det sätt som ni själva upplevt rekreerande och nu har återvunna krafter att sätta in. I höst firar vår fakultet 50 år och på eftermiddagen den 25 september kan alla delta i en högtid med presentationer, hälsningar, mingel och buffé. Hoppas att alla har plats för detta i kalendern. I början av hösten flyttar samhällsvetenskapliga kansliet till Campus Linné samtidigt som ombyggnader av andra lokaler pågår i Haga – totalt frigörs därmed ett antal tjänsterum i Haga, för att fylla ett behov som alla vid det här laget vet är prekärt. Som sagt, varmt välkomna tillbaka till vardagen!

 

 

Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik

maj 23rd, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik)

Huvudsekreteraren för Vetenskapsrådets HS-område Kerstin Sahlin-Andersson har tillsammans med medarbetare från Vetenskapsrådet besökt Göteborgs universitet två gånger under mindre än en vecka. Det är inte universitetets utomordentligt goda rykte som varit anledning till besöken utan istället dels en hearing kring VR:s uppdrag att till regeringen föreslå en ny modell för fördelning av den prestationsrealterade delen av det s k fakultetsanslaget dels en diskussion med HS-fakulteterna kring underlag för en kommande forskningsproposition.

Vid det första tillfället (den 16:e maj) anordnades en förmiddagssession särskilt för personer med ledningsfunktioner och en eftermiddagssession öppen för alla anställda. Det förslag som VR presenterade, och som förstås inte på något sätt är färdigdiskuterat, är inspirerat av den australiensiska systemet för fördelning av forskningsresurser snarare än av det brittiska. Grundprinciperna i VR:s förslag är att genomföra kvalitetsbedömningar av vetenskapsområden (det finns 24 stycken) vart sjätte år. Bedömningarna lägger tyngpunkten på publicerad forskning, både kvaliteten och kvantiteten i relation till normen inom just det området. Därutöver skall kvalitetsutvecklande faktorer som juniora forskare, rörlighet, jämställdhet och infrastruktur ha betydelse (mäts kvantitativt) och även genomslaget i samhället, såväl räckvidd som betydelse.

Det går att läsa mycket mer om förslaget, samt även lämna synpunkter på VR:s hemsida här.

Vid det andra tillfället (22 maj) träffades representanter för Samfak, Humfak och Handels för att prata om förslag till förändringar av forskningspolitiken, men också om hur HumSam-området blir bättre på att lyfta fram sin egen styrka. Från de tre fakulteterna hade vi samordnat oss och lade fram argumentat för tre centrala förändringar: 1. Ökad förmåga och vilja att finansiera fler-disciplinära forskningsprojekt, 2. Förenkla ansöknings- och bedömningsprocessen och betona vikten av det vetenskapliga problemet och visad förmåga till intressant forskning snarare än förväntade resultat, samt 3. Peka på att huvuddelen av de globala behoven inte löses genom teknisk/naturvetenskaplig forskning utan handlar om samhälle, individer och institutioner.

Vi hade en ganska lång och tycker jag intressant diskussion om begreppet ”resultat” inom HumSam-forskning. Flera närvarande och även jag själv problematiserade termen eftersom en hel del av våra resultat faktiskt är i full sving ute i samhället utan att de riktigt uppfattas som just ”resultat”. Forskning om val och partier, om jämställdhet, vittnespsykologi och konfliktlösning används på ett praktiskt och påtagligt sätt av en mängd aktörer i vårt samhälle. Men dessa uppfattar trots detta inte riktigt att t ex kunskap om varför väljare röstar som de gör, att kvinnor är mindre korrupta än män, att mindre konfrontatoriska förhörsmetoder är mer effektiva och att konfliktlösning kräver ett genusperspektiv egentligen är forskningsresultat! Det är snarast där knuten ligger, inte i att HumSam inte levererar resultat.

Vi lyfte också behovet av att ge Sverige en skjuts när det gäller ”Digital Humanities” där vårt land hamnat klart på efterkälken. Dessvärre tror jag det gäller även det ännu icke formade område som skulle kunna kallas  ”Digital Social Sciences” men som borde utvecklas, förslagsvis i samspel med just Digital Humanities.

I övrigt hoppas jag att alla ser till att få lite vila i denna akademiskt hektiska tid under de helger som faktiskt följer under de kommande två veckorna! Själv skall jag i alla fall försöka använda lite av tiden till avkoppling med arbete på odlingslotten.

Att fördela forskningsresurser – det handlar om prestationer och kvalitet

maj 9th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Att fördela forskningsresurser – det handlar om prestationer och kvalitet)

Maj månad är en av de mest hektiska perioderna på året, inte bara på universitetet. Ett av de stora ärenden som ligger framför oss just nu är den nya fördelningsmodellen för fakultetsanslaget. Under maj månad kommer vi att fortsätta arbeta med de synpunkter som kommit in och fakultetsstyrelsen kommer att få ett kompletterat underlag för sin diskussion den 10 juni.

I arbetet med att ta fram grundläggande principer för fördelning av fakultetsanslaget har vi sedan tidigt i höstas fört diskussioner med både andra fakulteter och andra universitet. I fakultetens senaste rektorsdialog (6 maj) var frågan uppe ytterligare en gång. Men en särskild möjlighet att fördjupa kunskapsunderlaget ges nu under maj månad då Vetenskapsrådet besöker Göteborg: först den 16 maj för att diskutera sitt förslag till ny fördelningsmodell för departementets fördelning av forskningsresurser (uppdraget skall redovisas december 2014) och därefter den 22 maj för att möta vår fakultet (tillsammans med Handelshögskolan och Humanistisk fakultet) i ett samtal inför en kommande forskningsproposition. Vid det sistnämnda mötet deltar fakultetsledningen samt tre seniora forskare från Globala studier, Sociologi och Psykologi för att företräda fakultetens forskning.

När Vetenskapsrådet kommer till Göteborg den 16 maj finns en möjlighet för all personal att delta och jag hoppas att riktigt många anmält sig till det tillfället (sista dag för anmälan är 9 maj skynda skynda). Ett särskilt tillfälle ordnas för personer med ledningsuppdrag och jag kommer självfallet att vara där.

Vi kan tycka vad vi vill om prestationsrelaterade mått och att synen på kvalitet är ytlig från statsmakternas sida men riktningen från såväl departement, forskningsfinansiärer som från hela universitetssektorn är helt klar – en allt större del av det s k fakultetsanslaget skall fördelas i enlighet med forskningskvalitet och den kvaliteten mäts genom prestationer av olika slag. I ett sådant landskap gäller det att bibehålla sin integritet, försöka hitta modeller som styr mot det vi är ense om utgör god kvalitet och skapa förutsättningar för att trots specialisering och stordrift kunna bedriva en mångfacetterad forskning som generellt håller hög nivå. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen skrev.

Och, för övrigt har vi ansökt om att få hit professor Sheila Jasanoff (Harvard Kennedy School)som innehavare av Kung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap 2015/2016 och hoppas förstås på att vårt nya forskarutbildningsämne Samhällsvetenskapliga Miljöstudier skall få möjlighet till denna nya förstärkning!