Idag hade jag förmånen att få medverka i ett seminarium om den demokratiska samhällsdebatten och universitetens roll i densamma som anordnades av Göteborgs universitet.
Tillsammans med mig framträdde också Christoph Haug från Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap samt Ulla Sätereie från Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation.
Nedan följer ett utdrag från mitt anförande.
Min utgångspunkt idag är att universitetet som institution är unikt. Universitetet vårdar en intellektuell skatt, en kunskap och ett sätt att tänka. Detta kunskaps- och bildningsförvaltande sker i grund och botten utan egenintresse, alltså utan tanke på vinster, utdelning till aktieägare, popularitet, kundomdömen eller maktambitioner. Dock, genom att universiteten blir alltmer marknadsanpassade smyger sig hela tiden detta tänkande in i styrningen och organiseringen av universiteten, ofta helt i onödan. Genom att på olika sätt motstå eller hantera den typen av utveckling och istället stå upp för vad som ibland kallas ”eviga värden” och genom att visa på sin egen betydelse i andra avseenden än att vara lönsamt kan universitetet leva upp till sin väsentliga demokratiska roll som samhällets reservoar för nödvändig kunskap, sans, måtta, förnuft och insikt om sanningens bräcklighet och människans ofullkomlighet.
Jag menar alltså att universitetet som institution är unikt i det avseendet att man vårda och utvecklar ett arv av intellektualitet och systematiserad undersökning av världen runt omkring. Centralt för rollen i debatten är frågor som hur vi förhåller oss till varandra på en öppen samhällsscen, hur vi skapar transparens i vetenskapens debatter, och vikten av att framhålla att vetenskapen mindre bygger på sanningen med stort S och mer på tron på en bräcklig och felbar, men kollektivt förstådd, sanning.
De epistemiska (ung. kunskapsteoretiska) dygder som bör vara normerande för vår verksamhet som universitet är två: Viktigast är opartiskhet och därefter kommer intellektuellt mod. Opartiskhet kan delas in i
- öppenhet för andra idéer
- viljan att lära av andra och utbyte av idéer
- brist på avundsjuka eller negativ bias mot andras idéer
- stark känsla för sin egen ofullkomlighet
Intellektuellt mod kan delas in i
- viljan att förstå och undersöka alternativ till de rådande idéerna
- ståndaktighet när man utsätts för kritik, intill dess att man är överbevisad
- viljan att falsifiera sina egna teser
När vi pratar om universitetets tredje uppgift låter det som en prioritering, alltså tredje uppgiften, inte första eller andra. I vårt samhälle, präglat av digitalisering, individualisering och globalisering, tycker jag att vi borde döpa om ”tredje uppgiften” till förmån för samhällsansvar. I all vår forskning och utbildning har vi ett samhällsansvar – det är kollektivt men bärs upp av enskilda individer, forskargrupper och lärarlag.
Det organ som övervakar och utvecklar arbetet kring universitetens unika roll, vilken bygger på Universitetens Magna Charta från 1988, finns på www.magna-charta.org där man också kan ladda ner själva texten som behandlar universitetens unika uppgift i samhället.
Mer om de s k epistemiska dygderna opartiskhet och intellektuellt mod kan man läsa hos filosofen James Montmarquet t ex artikeln ”Epistemic Virtue” i Mind vol 96, 1987, s 482- 497. Och mer om en dygdig kunskapsteori t ex här.