Min första anställning vid Göteborgs universitet var som så kallad forskningsassistent. Det var på ett anslag från det dåvarande humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Året var 1968 och arbetsplatsen statsvetenskap. Vid den tiden hade jag ingen uppfattning om vare sig verksamhetens organisation eller ledning. Men när man i efterhand studerar vad som faktiskt hände var slutet av 1960-talet den period då ledningsstrukturen på ett avgörande sätt förändrades genom att ”professorsväldet” bröts. År 1964 hade universitetslektorer fått säte och stämma i fakulteterna, men det viktigaste skedde1969 då det inleddes försök med vad som kallades Nya samarbetsformer vid universitetet där medinflytande från studenterna introducerades. Som påpekas i Göteborgs universitets jubileumsskrift från 1996 kom professorerna som dittills varit de tongivande i ledningen inte längre, i varje fall inte som kollektiv, ha något dominerande inflytande.
Ibland beskrivs 1960- och 1970-talens förändringar som uttryck för byråkratisk klåfingrighet och det pekas på ökad universitetsadministration med nya nämnder och styrelser. Men en sådan kritik missar att det som faktiskt låg bakom var en djupgående förändring av universitetens roll. Den kraftigt ökade studenttillströmningen – mellan 1964 och 1969 ökade antalet studenter i humaniora och samhällsvetenska från mindre än 5 000 till nästan 15 000 – krävde fler anställda och nya arbetsformer. Förändringen accentuerades av att också de externa forskningsmedlen började öka särskilt inom samhällsvetenskapen, inte minst som en följd av medel från olika statliga utredningar men också beroende på förändringar i forskningspolitiken. Den sista resten av statlig styrning – inrättande av professurer – försvann i början av 1990-talet. För en institutionsledning blev det nu inte längre en fråga om att fördela statliga anslag utan det talades om att forskarna började ”dra in” pengar som de till stor del betraktades som ”sina egna”.
I sin utredning om ledarskap inom universitet och högskolor berör Kåre Bremer problemet (s 103f). Den ökade betydelsen av de externa medlen har successivt förändrat förutsättningarna för verksamheten. Medlen kan vara av mycket olika karaktär och kan påverka verksamheten på olika sätt, vilket ställer stora krav på vetenskaplig integritet. Det är också viktigt att lyfta fram att skillnaden ofta är stor mellan olika fakulteter och institutioner. Exempelvis har samhällsvetenskapliga fakulteten i stort sett lika mycket fakultetsanslag som den har externa anslag – jag bortser här från utbildningsanslaget – medan de externa medlen på humanistisk fakultet ligger på 40 procent av fakultetsanslaget, på konstnärlig fakultet på endast fem procent. Omvänt gäller att Sahlgrenska akademin har nästan dubbelt så mycket externa medel som man har fakultetsanslag. Motsvarande beräkningar kan göras för enskilda institutioner liksom för lärosäten.
Att de externa medlen engagerar både forskare och institutionsledning har jag sett från båda håll. När jag fick mina första ”egna” projektmedel i slutet av 1970-talet var jag givetvis noggrann med att dessa i minsta möjliga utsträckning skulle ”beskattas” av institutionen samt att jag själv skulle få välja vilka som skulle arbeta inom projektet. Jag var också mån om att snabbt få bli fri från undervisning för att kunna driva projektet. När jag på 1990-talet blev prefekt blev det tydligt att projekt med alltför stor autonomi kunde vara förödande för den samlade verksamheten, inte minst utbildningen, och att det handlade om att försöka får projektledarna att förstå problemet. Samtidigt undvek jag alltför ofta att tillsvidareanställa forskare, eftersom jag var osäker om projekttillströmningen på sikt.
När jag var dekan i början av 2000-talet hade fakulteten besök av en grupp forskningsintresserade riksdagsledamöter. De talade om hur fakultetsanslagen hade ökat, men när jag sa att det direkta fakultetsanslaget bara utgjorde omkring hälften av forskningsbudgeten blev de mycket förvånade. Kåre Bremers förslag är att basanslaget ökas i syfte att skapa stabilitet som möjliggör ”strategisk ledning och profilering” (s 109). Det är givetvis ett bra förslag men det är tveksamt hur effekten av en sådan åtgärd skulle bli. Min erfarenhet säger snarast att det viktigaste är att genom en öppen diskussion skapa medvetenhet om förhållandet mellan de olika finansieringsvägarna och deras konsekvenser.
Jag är fullt medveten om att det efter hand skett förändringar i synsättet på externa medel, inte minst genom att dessa har fortsatt att öka och prefekter idag ofta är aktiva redan på sökstadiet. Det hindrar emellertid inte det i finansieringssättet även fortsatt finns ett principiellt problem som påverkar ledning och styrning av verksamheten – men som ändå inte riktigt syns.
Lennart Weibull är seniorprofessor i massmedieforskning vid JMG, tidigare dekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten och tidigare prorektor vid Göteborgs universitet.