Header

Akriv för författare: Marie

Fakultetsvåren: Alla dessa små och stora beslut…

juni 17th, 2015 | Skrivet av Marie i Allmänt - (Kommentarer inaktiverade för Fakultetsvåren: Alla dessa små och stora beslut…)

En ny fördelningsmodell för fakultetsmedel, nya utbildningsprogram på gång, ny Torgny Segerstedt-professor, ny gemensam kurs på forskarutbildningen, V-dem som lärosätesgemensam infrastruktur, ja listan över nyheter och förändringar inom fakulteten kan (som alltid) göras lång. Alla protokoll från fakultetsstyrelsen finns tillgängliga här. (Endast för anställda) Och i och med juni månads utgång tackar vi den avgående fakultetsstyrelsen för deras arbete och välkomnar in en ”nygammal”, och något utökad, styrelse för en ny mandatperiod. Information om valet hittar du här. (Endast för anställda)

Mycket av det gemensamma fakultetsarbetet handlar om ärenden som kan tyckas små – utnämningar, nomineringar, rangordningar och beredningar av olika slag – men i det långa loppet är det alla dessa små beslut som är med och formar vår verksamhet. Ibland får jag förmånen att vara med om större förändringar, t ex den nya fördelningsmodellen för fakultetsmedel som vi arbetat med i två år innan beslutet kom på plats. Den nya modellen är enklare och rakare än den tidigare. Modellen lägger framförallt vikt vid akademiska prestationer, i kollektiv form – alltså att vi publicerar och forskar samt på vår forskarutbildning. Förändringar skapar alltid en viss oro, men som forskare och lärare inom en akademi är vi sällsynt väl lämpade att hantera sådant. Våra forskningsfält och våra utbildningar kräver att vi aldrig stannar upp och nöjer oss med det som fungerade bra i fjol. Nyfikenhet på det som är nytt och annorlunda är essensen i vår verksamhet.

Inför hösten startar vi åter arbetet med en kommunikationsplan inom fakulteten – vetenskap, forskning och utbildning kräver en tät och naturlig relation till kommunikationsarbete. Många är intresserade av vad vi har att säga och vi själva är intresserade av att berätta om vad vi gör och vad vi kan bidra med. Men nya individualiserade mediekanaler och nya medievanor kräver också att vi inom universitetet förstår bättre och kan använda kommunikation mer mångsidigt. Hur förhåller vi oss t ex till digitaliseringen av information? Till forskare/lärares individuella plattformar på sociala medier? Till olika enheters krav och förväntningar på stöd i kommunikationsarbete? Till externa aktörers förväntningar på svar och medverkan i nya medier? Jag frågar mig också vilken roll denna blogg fyller i kommunikationsarbetet – hör gärna av er kring det!

För mig personligen har vårvintern varit tung då jag varit (och fortfarande är) delvis sjukskriven för utmattningssymptom. Under våren har jag ägnat mig åt rehabilitering parallellt med successiv återgång i arbete och det har varit lyckosamt. Jag planerar att återkomma på heltid fr o m den 1 september.

Jag önskar alla en riktigt vilsam, avkopplande och återhämtande sommar! Själv kommer jag att läsa många böcker och rekommenderar därför gärna ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal. Eller vad som helst av Kjell Westö.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Starka ledare och starka kollegier krävs för att styra akademin

november 28th, 2014 | Skrivet av Marie i Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Starka ledare och starka kollegier krävs för att styra akademin)

Universiteten behöver mer av starka, visionära och målmedvetna ledare men också fler tydliga och beslutsfähiga kollegier. Så lyder den korta versionen av dagens diskussion kring styrning och ledning som genomfördes inom ramen för Samhällsvetenskapliga fakultetens första professorskollegium. Temat var styrningsfrågor inom universitetssektorn allmänt och även inom vårt eget universitet. Inbjudna inledare var professorn i vetenskapsteori och dekanen för Humanistiska fakulteten Margareta Hallberg samt professorn i statsvetenskap Bo Rothstein som särskilt har funderat kring styrningsfrågorna som ledamot i referensgruppen för den utredning om ledning och styrning av universiteten som Kåre Bremer (f d rektor SU) arbetar med.

Margareta Hallberg belyste tydligt de problem som den organisation Göteborgs universitet valt medför. Blandningen av kollegialt och linjestyrt skapar oklarhet och osäkerhet. Göteborgs universitet har vad Hallberg kalalde en ”demokratisk styrning” vilket innebär att de platser där den kollegiala styrningen skall utövas fylls genom demokratiska val där alla – inte bara lärare/forskare – väljer sina representanter. Genom en delegationsordning som i praktiken gör fakulteterna till förmedlingslänk till prefekterna, men med ansvar för såväl kvalitet som ekonomi, skapas ett glapp mellan ansvar och makt. Hallberg lyfte också frågan om prefekternas stora makt, en makt som kan utövas väl om den utövas av erfarna lärare/forskare med gott omdöme men som också lätt kan missbrukas – i en icke-ideal värld där prefektrollen inte är det mest eftertraktade uppdraget finns uppenbar risk att makten utövas på grunder som är ogenomskinliga eller där prefekten inte bottnar i de komplexa frågor som ligger på henom. Fakulteternas ”avlövning” har också medfört en stor ensamhet för många prefekter som inte heller har någon institutionsstyrelse att luta sig emot, endast ett råd. Delegationsordningen bygger in en motsättning mellan linjeorganisationen (rektor-dekan-prefekt) och den kollegiala ordningen (fakultetsstyrelse, institutionsråd). Dessutom har inrättandet av en utbildningsnämnd i praktiken tagit ifrån såväl institutioner som fakulteter makten över utbildningsfrågorna och resurser inom detta område.

Bo Rothstein påpekade att de mest framgångsrika akademiska institutionerna leds av ”stjärnforskare”. Att vara prefekt eller dekan är attraktivt vid många andra lärosäten och skapar därför en hälsosam konkurrens mellan skickliga lärare/forskare om uppdragen. Bakgrunden är att dessa personer verkligen har möjlighet att påverka forskning och utbildning inom den egna enheten, frågor av mer rutinmässig natur eller chefsfrågor sköts av andra. Prefekten/dekanen är den som leder verksamheten, på riktigt. Rothstein menade också att visserligen är starkt ledarskap viktigt, men också starka kollegiala organ. På samma sätt som kommunfullmäktige eller riksdag kan avsätta en kommunstyrelse eller en regering så skall också en fakultetsstyrelse/institutionsstyrelse kunna förklara att en dekan/prefekt inte längre har deras förtroende. Men denna dekan/prefekt måste då också ha handlingsutrymme att uträtta något, styrelsen skall inte ha visionerna och målen utan prefekten/dekanen. Rothstein betonade också att organiseringen av t ex en fakultet kräver kännedom om forskningens och utbildningens starka och svaga punkter. Kopplingen mellan enskilda forskargrupper och ledningsstrukturen måste vara bättre än idag menade han. Rothstein anförde att han intervjuat dekaner som inte hade en aning om forskningen inom den egna fakulteten, något som är förödande om planer och mål skall ha någon trovärdighet.

I diskussionen anfördes ett antal argument både för och emot starka ledare, kollegialitet samt funderingar kring prefektrollens ambivalens. För min personliga del tog jag med mig reflektioner kring organiseringen av vår egen fakultet, hur överbryggar vi relationen mellan institutioner och därmed linjen å ena sidan och det kollegiala å den andra? Jag blev också stärkt i min övertygelse om att delegationsordningen bygger in intressemotsättningar som är ohanterliga på alla nivåer – utom rektorsnivån – samt att den kollegiala ordningens svaga ställning också underminerar attraktiviteten i ledningsuppdragen. Jag är också, tillsammans med Margareta Hallberg, övertygad om att vi behöver återinföra institutionsstyrelserna.

Jag önskar med detta också alla en fin adventstid!

Liesel_01-12-2012_1._Advent

 

 

 

 

Universitetets roll i samhällsdebatten

oktober 30th, 2014 | Skrivet av Marie i Vision2020 - (Kommentarer inaktiverade för Universitetets roll i samhällsdebatten)

Idag hade jag förmånen att få medverka i ett seminarium om den demokratiska samhällsdebatten och universitetens roll i densamma som anordnades av Göteborgs universitet.

Tillsammans med mig framträdde också Christoph Haug från Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap samt Ulla Sätereie från Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation.

Nedan följer ett utdrag från mitt anförande.

Min utgångspunkt idag är att universitetet som institution är unikt. Universitetet vårdar en intellektuell skatt, en kunskap och ett sätt att tänka. Detta kunskaps- och bildningsförvaltande sker i grund och botten utan egenintresse, alltså utan tanke på vinster, utdelning till aktieägare, popularitet, kundomdömen eller maktambitioner. Dock, genom att universiteten blir alltmer marknadsanpassade smyger sig hela tiden detta tänkande in i styrningen och organiseringen av universiteten, ofta helt i onödan. Genom att på olika sätt motstå eller hantera den typen av utveckling och istället stå upp för vad som ibland kallas ”eviga värden” och genom att visa på sin egen betydelse i andra avseenden än att vara lönsamt kan universitetet leva upp till sin väsentliga demokratiska roll som samhällets reservoar för nödvändig kunskap, sans, måtta, förnuft och insikt om sanningens bräcklighet och människans ofullkomlighet.

Jag menar alltså att universitetet som institution är unikt i det avseendet att man vårda och utvecklar ett arv av intellektualitet och systematiserad undersökning av världen runt omkring. Centralt för rollen i debatten är frågor som hur vi förhåller oss till varandra på en öppen samhällsscen, hur vi skapar transparens i vetenskapens debatter, och vikten av att framhålla att vetenskapen mindre bygger på sanningen med stort S och mer på tron på en bräcklig och felbar, men kollektivt förstådd, sanning.

De epistemiska (ung. kunskapsteoretiska) dygder som bör vara normerande för vår verksamhet som universitet är två: Viktigast är opartiskhet och därefter kommer intellektuellt mod. Opartiskhet kan delas in i

  • öppenhet för andra idéer
  • viljan att lära av andra och utbyte av idéer
  • brist på avundsjuka eller negativ bias mot andras idéer
  •  stark känsla för sin egen ofullkomlighet

Intellektuellt mod kan delas in i

  • viljan att förstå och undersöka alternativ till de rådande idéerna
  • ståndaktighet när man utsätts för kritik, intill dess att man är överbevisad
  • viljan att falsifiera sina egna teser

När vi pratar om universitetets tredje uppgift låter det som en prioritering, alltså tredje uppgiften, inte första eller andra. I vårt samhälle, präglat av digitalisering, individualisering och globalisering, tycker jag att vi borde döpa om ”tredje uppgiften” till förmån för samhällsansvar. I all vår forskning och utbildning har vi ett samhällsansvar – det är kollektivt men bärs upp av enskilda individer, forskargrupper och lärarlag.

Det organ som övervakar och utvecklar arbetet kring universitetens unika roll, vilken bygger på Universitetens Magna Charta från 1988, finns på www.magna-charta.org där man också kan ladda ner själva texten som behandlar universitetens unika uppgift i samhället.

Mer om de s k epistemiska dygderna opartiskhet och intellektuellt mod kan man läsa hos filosofen James Montmarquet t ex artikeln ”Epistemic Virtue” i Mind vol 96, 1987,  s 482- 497. Och mer om en dygdig kunskapsteori t ex här.

 

Defensiv ny forskningsminister

oktober 11th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Defensiv ny forskningsminister)

Den nya ministern för forskning och högre utbildning Helene Hellmark Knutsson vill inte tvinga fram fusioner mellan högskolor, ser positivt på att ge humaniora och samhällsvetenskap ökat stöd genom s k fakultetsmedel, betonar att forskning och högre utbildning är ett medel för samhällsutveckling men nämner också att ökad kunskap är viktigt i sig självt. Hon presenterar sina tankar inför det nya jobbet i en intervju i Sveriges radios Vetandets värld den 10 oktober.

Hennes statssekreterare heter Anders Lönn och kommer liksom hon själv från Mälardalsrådet, en samverkansorganisation för kommuner kring forskning och utveckling, men har också han en lång partibakgrund inom socialdemokraterna. Ingen av de två tycks enligt tillgängliga uppgifter ha någon egen erfarenhet av universitetsforskning eller erfarenhet av styrning av högre utbildning. Å andra sidan har den nya regeringen ett flertal andra medlemmar med högre examina och/eller erfarenhet av både avancerad nivå och forskarnivå.

Hellmark Knutsson lyfter särskilt jämställdheten inom högskolan, både i termer av behovet av fler professorer som är kvinnor och att forskningsmedel fördelas mer jämställt. Hennes medel är någon form av bonus för de högskolor och universitet som lyckas förbättra kvoten män/kvinnor inom professorskåren. Hon fullföljer i detta avseende den förra jämställdhetsministern Maria Arnholms tankar om jämställdhet inom forskning, som jag skrev tidigare om här.

Jag kan känna en stark oro över att den högst ansvariga för landets forskningspolitik inte har direkt erfarenhet av området, inte ens en examen, men istället har haft sitt värv inom det socialdemokratiska partiet och i samverkansarbetet. Samverkan är extremt viktigt, men det är som jag skrivit om tidigare ändå en effekt av god forskning och utbildning. Det gäller att inte sätta vagnen före hästen.

Men, Helene Hellmark Knutsson visar i intervjun i Sveriges radio en stor ödmjukhet, håller en defensiv linje i förhållande till den hittills förda politiken och ger hela tiden positiva signaler kring långsiktighet, kunskapens betydelse och samhällsvetenskapens roll. Den som lever får se.

Inte vem som helst blir forskare, inte!

september 5th, 2014 | Skrivet av Marie i Ledningsfrågor | Utbildning på forskarnivå - (Kommentarer inaktiverade för Inte vem som helst blir forskare, inte!)

Vem som helst blir inte doktorand och vem som helst blir inte forskare. I Anna Peixotos avhandling i sociologi redovisas och diskuteras de strukturer som skapar en forskare, och de är inte alltid baserade på vetenskapliga meriter. Vi vet att det finns en s k social snedrekrytering till högre studier i allmänhet, och att den ser lite olika ut under olika epoker i och inom olika ämnesområden. Men när det gäller våra doktorander och forskare vet vi ännu så länge mindre. Forskningsfrågor, val av metoder och teman påverkas förstås av forskarens person, en bredd är att föredra och öppnar nya perspektiv. Under hösten kommer fakulteten att genomföra ett första steg med att inventera den sociala bakgrunden hos våra doktorander – har vi en snedrekrytering? Och i så fall, hur faller den ut? Med resultaten för ögonen kan vi sedan diskutera rimliga förändringsmöjligheter.

I fakultetsledningen arbetar vi också med att utveckla någon form av generellt system för att stötta disputerade forskare framförallt i de första karriärstegen. Våra karriärseminarier som genomförs tre gånger per år är förstås en del i detta, men vi försöker också hitta ett system som gör att ingen faller vid sidan efter disputation – många institutioner har goda strukturer för mentorskap och coachning och dessa skall självklart utevckjlas vidare. Men kan vi hitta ett system där vi poolar dessa resurser och gör det möjligt för alla att kunna vända sig någonstans för att få stöd i den känsliga processen att bli forskare – eller faktiskt välja att göra något annat vettigt med sin examen?

***

Nu är verksamheten åter i full sving vid fakulteten, studenter och anställda fyller våra lokaler. Samhällsvetenskapliga fakultetens kansli har flyttat till A-huset i Campus Linné (Övre Husargatan 36) det s k KKII-huset. Ombyggnader av lokaler i Haga fortsätter under nästan hela hösten och många medarbetare flyttar både en och två gånger. Lokalfrågan i all sin komplexitet och alla sina förgreningar har varit en av de frågor som – trots att den inte längre skall vara fakultetens angelägenhet – tagit mest tid i anspråk fakultetsledningen. Frågan är fortfarande högst levande och en utredning på uppdrag av Gemensamma Förvaltningen arbetar med att se över organisationen av lokalfrågorna.

Frågan om ny fördelningsmodell för fakultetsmedel (medel för forskning och utbildning på forskarnivå) har inte kunnat lösas inför budgetarbetet 2015 men processen med att ta fram en ny modell fortsätter. Vid kansliet har en ny personalhandläggare och LFN-sekreterare anställts, Anna Skanse Bråse. Hon börjar på heltid den 1 oktober. Hon nås dock redan nu på funktionsadressen. Våren 2015 skall val till ny fakultetsstyrelse genomföras och redan i höst kommer förstås förberedelserna för valet att ta fart.

Jag hoppas nu på en mild och ljus höst efter denna heta och torra sommar.

 

Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen

augusti 15th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | utbildningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen)

Om en månad är det val till riksdag, landsting/region och kommun i vårt land. Vid en sökning på Mediearkivet (i tryckt svensk dagspress) på termerna högskola, universitet samt val (i kombination) fick jag nitton träffar de senaste tre månaderna. De flesta handlade om socialdemokraternas satsning på högskoleplatser (för/emot) samt om studenters levnadsförhållande (bostad/lön m m). En ledartext i Oskarshamnstidningen och ett par debattartiklar (GT och Kristianstadsbladet) berörde frågan om utbildningsplatser och kvalitet. Någon undrade också vad regeringen egentligen gjort inom högskolepolitiken under åtta år. (En förteckning över regeringens genomförda insatser 2011-2014 finns här).

Visst är det märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor både som arbetstagare och studenter inte tycks ha någon som helst relevans i valrörelsen? Partierna är ju knappast överens om universitets- och högskolepolitiken, tvärtom. Såväl inom Alliansregeringen som i den rödgröna treklövern finns olika förslag och betoningar. En del vill statsa på forskningen och då särskilt internationellt välrenommerad forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, medan andra vill ha fler utbildningsplatser på de mindre högskolorna – för att ta två extremer. Som samhällsvetare, men också med ett akademiskt ledningsuppdrag, tror jag att frågan om högskolans och universitetens roll är sorgligt underdebatterad i svensk politik. Vi vet att utbildning inte bara är vägen till ett arbete (arbetslösheten är avsevärt lägre bland akademiskt utbildade unga än övriga) utan därför att utbildning är en fråga om samhällsutveckling. Förändringar av utbildningar, betoningen på olika sektorer och relationen mellan utbildningsplater och forskningsvolym är avgörande för enskilda individers livsmöjligheter. Men, ännu viktigare på lång sikt är att utbildnings- och forskningsfrågorna är avgörande för samhällets förmåga att anpassa sig till nya omständigheter (klimat, ekonomi, socialt), förnya metoder inom industri och offentlig sektor, reproducera ledarskap inom samhällets alla områden och på alla nivåer och, inte minst, för demokratins utveckling i termer av medborgarnas stöd, engagemang och kunskaper.

Hur kan det då komma sig att jag endast hittar nitton tidningsartiklar i ämnet från perioden precis före ett nationellt val i vårt land? Ja den frågan skulle jag gärna ställa till partiernas utbildningsansvariga talespersoner. Sannolikt lär vare sig jag eller någon annan få göra det innan vi alla lagt vår valsedel i lådan den 14 september.

Varmt välkomna tillbaka till jobbet vid samhällsvetenskapliga fakulteten!

Hoppas alla haft en bra sommar på det sätt som ni själva upplevt rekreerande och nu har återvunna krafter att sätta in. I höst firar vår fakultet 50 år och på eftermiddagen den 25 september kan alla delta i en högtid med presentationer, hälsningar, mingel och buffé. Hoppas att alla har plats för detta i kalendern. I början av hösten flyttar samhällsvetenskapliga kansliet till Campus Linné samtidigt som ombyggnader av andra lokaler pågår i Haga – totalt frigörs därmed ett antal tjänsterum i Haga, för att fylla ett behov som alla vid det här laget vet är prekärt. Som sagt, varmt välkomna tillbaka till vardagen!

 

 

Inte bara sommar och sol: Behovet av återhämtning och rekreation

juni 27th, 2014 | Skrivet av Marie i Allmänt - (Kommentarer inaktiverade för Inte bara sommar och sol: Behovet av återhämtning och rekreation)

Tradionellt har sommarmånaderna varit inte bara tid för återhämtning för många lärare/forskare utan också en tid när man skriva färdigt den där artikeln som legat ett tag eller i lugn och ro få fila på de där seminarieuppgifterna som man kanske använt en termin för länge för att det skall kännas riktigt bra. Men åtminstone de jag pratar med vittnar om en förändring där arbetsveckorna under sommaren blir alltmer ianspråkstagna för tidigt inplanerade och nödvändiga åtaganden – konferenser, sammanträden och workshops hamnar ”i sommar” eftersom tiden sept-maj är så extremt pressad. Det är oroande. Mycket oroande.

Arbetet som lärare/forskare inom högskolan är ett kreativt arbete, det tillhör en sfär av yrken som kräver mycket stor förmåga att hålla sig inläst, uppdaterad och aktiv inom såväl pedagogiska och ämnesspecfika områden. För många var sommarveckorna (den del som inte är ren semester) en möjlighet att skapa det andrum som krävs för att hålla hög kvalitet på forskning och utbildning – läsa, fortbilda sig, reflektera, utveckla, fördjupa i ett litet lägre tempo än det som de flesta av oss håller under terminstid. Den möjligheten är värdefull och måste värnas.

Vi har alla ett ansvar i att inte pressa ut fler undervisningstimmar ur redan tyngda lärare eller fler forskningsansökningar ur redan splittrade forskare. Den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet är nationellt en mycket framgångsrik fakultet både avseende utbildningarnas och forskningens kvalitet och omfattning. För att fortsätta vara det måste vi värna kreativiteten och lusten att fortsätta utvecklas. Vid några institutioner har tiden för kompetensutveckling inom anställningen ökats, andra har valt att lägga extra-timmar på kursutveckling och åter andra avsätter ekonomiska resurser för att skriva ansökningar eller meritera sig. Det finns olika vägar som passar olika bra i skilda miljöer.

Förmågan att genomföra forskning och utbildning på toppnivå kräver att vi diskuterar vilka kollektiva förväntningar vi ger uttryck för, att vi strävar efter en ökad pluralism på alla nivåer och inom alla fält – men har ett gemensamt fokus på att hålla verkligt hög kvalitet på allt vad vi gör och på att nå ut i samhället med våra resurser och vår kunskap.

Nu är det semester för de allra flesta och jag önskar alla en reell möjlighet till verklig re-kreation (åter-skapelse) av våra förmågor och vår kraft.

För den som vill ha något akademiskt att läsa i hängmattan kan jag rekommendera Anna Peixotos avhandling i sociologi ”De mest lämpade” som handlar om vilka processer som avgör om presumtiva forskare också får möjlighet att verkligen bli forskare. Ett tema som vi kommer att ta upp i höst när frågan om social snedrekrytering på doktorandnivå skall utredas.

För den som kanske vill läsa något mer lättsamt måste jag säga att den bästa deckaren jag läst på oändligt länge var ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius. Alla samhällsvetenskapligt intresserade torde ha intresse av handlingen, och den är mycket välskriven och väldisponerad. Recension kan läsas här.

Trevlig sommar och av- och nedkopplad semester!

göteborg sommar

 

Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik

maj 23rd, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Vetenskapsrådet diskuterar resursfördelning och forskningspolitik)

Huvudsekreteraren för Vetenskapsrådets HS-område Kerstin Sahlin-Andersson har tillsammans med medarbetare från Vetenskapsrådet besökt Göteborgs universitet två gånger under mindre än en vecka. Det är inte universitetets utomordentligt goda rykte som varit anledning till besöken utan istället dels en hearing kring VR:s uppdrag att till regeringen föreslå en ny modell för fördelning av den prestationsrealterade delen av det s k fakultetsanslaget dels en diskussion med HS-fakulteterna kring underlag för en kommande forskningsproposition.

Vid det första tillfället (den 16:e maj) anordnades en förmiddagssession särskilt för personer med ledningsfunktioner och en eftermiddagssession öppen för alla anställda. Det förslag som VR presenterade, och som förstås inte på något sätt är färdigdiskuterat, är inspirerat av den australiensiska systemet för fördelning av forskningsresurser snarare än av det brittiska. Grundprinciperna i VR:s förslag är att genomföra kvalitetsbedömningar av vetenskapsområden (det finns 24 stycken) vart sjätte år. Bedömningarna lägger tyngpunkten på publicerad forskning, både kvaliteten och kvantiteten i relation till normen inom just det området. Därutöver skall kvalitetsutvecklande faktorer som juniora forskare, rörlighet, jämställdhet och infrastruktur ha betydelse (mäts kvantitativt) och även genomslaget i samhället, såväl räckvidd som betydelse.

Det går att läsa mycket mer om förslaget, samt även lämna synpunkter på VR:s hemsida här.

Vid det andra tillfället (22 maj) träffades representanter för Samfak, Humfak och Handels för att prata om förslag till förändringar av forskningspolitiken, men också om hur HumSam-området blir bättre på att lyfta fram sin egen styrka. Från de tre fakulteterna hade vi samordnat oss och lade fram argumentat för tre centrala förändringar: 1. Ökad förmåga och vilja att finansiera fler-disciplinära forskningsprojekt, 2. Förenkla ansöknings- och bedömningsprocessen och betona vikten av det vetenskapliga problemet och visad förmåga till intressant forskning snarare än förväntade resultat, samt 3. Peka på att huvuddelen av de globala behoven inte löses genom teknisk/naturvetenskaplig forskning utan handlar om samhälle, individer och institutioner.

Vi hade en ganska lång och tycker jag intressant diskussion om begreppet ”resultat” inom HumSam-forskning. Flera närvarande och även jag själv problematiserade termen eftersom en hel del av våra resultat faktiskt är i full sving ute i samhället utan att de riktigt uppfattas som just ”resultat”. Forskning om val och partier, om jämställdhet, vittnespsykologi och konfliktlösning används på ett praktiskt och påtagligt sätt av en mängd aktörer i vårt samhälle. Men dessa uppfattar trots detta inte riktigt att t ex kunskap om varför väljare röstar som de gör, att kvinnor är mindre korrupta än män, att mindre konfrontatoriska förhörsmetoder är mer effektiva och att konfliktlösning kräver ett genusperspektiv egentligen är forskningsresultat! Det är snarast där knuten ligger, inte i att HumSam inte levererar resultat.

Vi lyfte också behovet av att ge Sverige en skjuts när det gäller ”Digital Humanities” där vårt land hamnat klart på efterkälken. Dessvärre tror jag det gäller även det ännu icke formade område som skulle kunna kallas  ”Digital Social Sciences” men som borde utvecklas, förslagsvis i samspel med just Digital Humanities.

I övrigt hoppas jag att alla ser till att få lite vila i denna akademiskt hektiska tid under de helger som faktiskt följer under de kommande två veckorna! Själv skall jag i alla fall försöka använda lite av tiden till avkoppling med arbete på odlingslotten.

Att fördela forskningsresurser – det handlar om prestationer och kvalitet

maj 9th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik | Ledningsfrågor - (Kommentarer inaktiverade för Att fördela forskningsresurser – det handlar om prestationer och kvalitet)

Maj månad är en av de mest hektiska perioderna på året, inte bara på universitetet. Ett av de stora ärenden som ligger framför oss just nu är den nya fördelningsmodellen för fakultetsanslaget. Under maj månad kommer vi att fortsätta arbeta med de synpunkter som kommit in och fakultetsstyrelsen kommer att få ett kompletterat underlag för sin diskussion den 10 juni.

I arbetet med att ta fram grundläggande principer för fördelning av fakultetsanslaget har vi sedan tidigt i höstas fört diskussioner med både andra fakulteter och andra universitet. I fakultetens senaste rektorsdialog (6 maj) var frågan uppe ytterligare en gång. Men en särskild möjlighet att fördjupa kunskapsunderlaget ges nu under maj månad då Vetenskapsrådet besöker Göteborg: först den 16 maj för att diskutera sitt förslag till ny fördelningsmodell för departementets fördelning av forskningsresurser (uppdraget skall redovisas december 2014) och därefter den 22 maj för att möta vår fakultet (tillsammans med Handelshögskolan och Humanistisk fakultet) i ett samtal inför en kommande forskningsproposition. Vid det sistnämnda mötet deltar fakultetsledningen samt tre seniora forskare från Globala studier, Sociologi och Psykologi för att företräda fakultetens forskning.

När Vetenskapsrådet kommer till Göteborg den 16 maj finns en möjlighet för all personal att delta och jag hoppas att riktigt många anmält sig till det tillfället (sista dag för anmälan är 9 maj skynda skynda). Ett särskilt tillfälle ordnas för personer med ledningsuppdrag och jag kommer självfallet att vara där.

Vi kan tycka vad vi vill om prestationsrelaterade mått och att synen på kvalitet är ytlig från statsmakternas sida men riktningen från såväl departement, forskningsfinansiärer som från hela universitetssektorn är helt klar – en allt större del av det s k fakultetsanslaget skall fördelas i enlighet med forskningskvalitet och den kvaliteten mäts genom prestationer av olika slag. I ett sådant landskap gäller det att bibehålla sin integritet, försöka hitta modeller som styr mot det vi är ense om utgör god kvalitet och skapa förutsättningar för att trots specialisering och stordrift kunna bedriva en mångfacetterad forskning som generellt håller hög nivå. Det finns ingen väg udenom, som Ibsen skrev.

Och, för övrigt har vi ansökt om att få hit professor Sheila Jasanoff (Harvard Kennedy School)som innehavare av Kung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap 2015/2016 och hoppas förstås på att vårt nya forskarutbildningsämne Samhällsvetenskapliga Miljöstudier skall få möjlighet till denna nya förstärkning!

 

Samverkan är som vattnet för fisken – nödvändigt men inte ett mått på kvalitet

april 4th, 2014 | Skrivet av Marie i forskningspolitik - (Kommentarer inaktiverade för Samverkan är som vattnet för fisken – nödvändigt men inte ett mått på kvalitet)

Sedan något år pågår utvecklingen av en modell för att mäta lärosätens samverkan med det omgivande samhället. Syftet är (som vanligt…) att skapa kriterier för fördelning av medel.

Problemet är dock att begreppet samverkan är i det närmaste omöjligt att operationalisera på ett sådant sätt att det är både tilllämpbart på alla forskningsområden på ett meningsfultl sätt och så att det differentierar mellan dessa forskningsområden och (framförallt) mellan lärosäten. Begreppet samverkan återfinns sedan gammalt som det många av kallar ”tredje uppgiften”. Universitet och högskolor har enligt Högskolelagen tre uppgifter: Utbildning, forskning/utvecklingsarbete och samverkan med det omgivande samhället.

Vinnova har fått i uppdrag att utveckla kriterier för hur samverkan skall mätas och i de underlag som nu diskuteras blandas äpplen och päron och bananer i en stor fruktkorg – tillsammans med lite bröd och vin. Alltså, här finns självklara delar i en utbildning som praktik, här finns s k externa handledare till doktorander och här finns forskningsansökningar i samarbete med näringslivet. Men också deltagande i referensgrupper, fortbildning och externa doktorander. Sålunda en (o)salig blandning. Alla inser att uppdraget är svårt. Men jag skulle vilja invända att uppdraget inte bara är svårt utan kontraproduktivt. Tanken att bryta ned samverkansuppgiften i mindre mätbara delar är feltänkt från början. Utbildning och forskning/utvecklingsarbete är universitetets primära uppgift. Poängen med den s k tredje uppgiften är att den sker på de två förstas villkor!

I Högskolelagen framgår det tydligt att samverkansuppgiften handlar om att i utbildning och forskning samverka. Att då tro att det är möjligt att skilja ut samverkan från de övriga två är kontraproduktivt eftersom en god utbildning och forskning alltid sker just i samverkan. Denna samverkan sker på olika sätt i olika ämnen och i olika delar av landet. Den närmast maniska tron på att en sådan verksamhet som samverkan med det omgivande samhället kan brytas ned i mindre och mätbara delar kommer att ta död på både kreativitet och spontanitet i just samverkansuppgiften.

Tyvärr rullar processen av mätbarhet, nedbrytande i smådelar och urskiljande av administrativt men inte kreativt relevanta delar av vår verksamhet vidare. Och detta sker också ur ett snävt nationellt perspektiv, den svenska regeringen avstår från europeisk samverkan inom högskolefrågor, vilket är lite komiskt i sammanhanget. Utbildningsdepartementet kanske skulle utvärderas utifrån sin förmåga till samverkan med det omgivande samhället?

Samverkansuppgiften är oundgänglig för ett universitet. Lika mycket som vattnet för fisken. Universitet och högskolor skall självklart utvärderas och bedömas utifrån den kvalitet de håller. Men den kvaliteten visar sig i de centrala uppgifterna: utbildning och forskning. Samverkan är både en nödvändig förutsättning för god kvalitet inom de bägge huvuduppgifterna och en självklar konsekvens av god kvalitet inom dem.

*

I Times Supplement on Higher Education återfinns en intressant artikel av Keith Humphreys om samverkan mellan politik och forskning. Rollerna är olika men samverkan mellan dem ger styrka.