Idag för fyra år sedan gick min svärmor hastigt bort efter en kort sjukhusvistelse. Svärmor var uppvuxen i Småland men levde hela sitt vuxna liv i nordvästra Skåne, alldeles nära gränsen till Halland. Hon och min svärfar drev länge en fruktodling som de tog över efter hans far och mor. Svärmor gjorde alltid ”grönkål” till jul. Innan jag träffade min man hade jag aldrig ätit något sådant. Så det var en mycket exotisk rätt som stod på spisen de första jularna, och jag var lite försiktigt avvaktande. Men jag kom att tycka om det, och det blev starkt förknippat med min mans jultradition.
När svärmor gick bort bestämde jag mig för att traditionen skulle hållas levande, åtminstone hos mig och maken. Jag insåg då att denna traditionella julrätt är framför allt förekommande i Halland och att den har namnet ”Långkål”. Jag tog en titt i min gamla kokbok från 1976 och hittade där ett utmärkt recept på rätten ”Långkål”. Kokboken fick jag av mamma när jag flyttade hemifrån 1977 och för tio år sedan var den så sönderläst att jag lät binda in den på nytt hos en bokbindare. Det är jag mycket glad för, det gav boken ett nytt liv.
De senaste jularna har jag därför köpt färsk grönkål i affären och kokat långkål. Det är numera något av de godaste på julbordet för min del. Eftersom jag undviker kött byter jag ut skinkspadet mot stark grönsaksbuljong vilket går jättebra. Kan varmt rekommenderas!
I nedräkningen till jul är kalenderljuset eller datumljuset en viktig detalj för mig. I mitt barndomshem fanns det inte men när jag flyttade hemifrån var det en tradition jag införde för min egen del. Jag vet inte hur gammal traditionen med just kalenderljus är. Men ljuset är en variant på adventskalender, och adventskalendern är runt 150 år gammal i sin nuvarande form – alltså med dagliga markeringar (luckor) av dagarna mellan första söndagen i advent och juldagen.
För några år sedan var det litet svårt att få tag i kalender- eller datumljus och ett år blev jag helt utan. Det tyckte jag var lite trist så i år ordnade maken med ett ljus redan i oktober. Och idag var det dags att tända det för första gången.
Denna helgen infaller Första Advent, den första av fyra adventssöndagar fram till juldagen. För tusen år sedan var det en fasteperiod i den kristna traditionen, parallell med fastan före påskhelgen. Men för de flesta i vårt land är adventstiden numera snarast en lång rad av mer eller mindre kulinariska upplevelser; pepparkakor, glögg, saffransdoftande lussekatter, långkål, skinka, köttbullar och Janssons frestelse. Alla har sina favoriter.
I år blir det förstås helt annorlunda. Inte blir det väl någon fasta precis men några julbord eller glögg och pepparkakor med kollegerna lär det inte bli. Just nu vilar restriktionerna tungt över oss och den bestämda rekommendationen är att hålla sig hemmavid, röra sig till fots eller cykel, egen bil för längre transporter, samt att inte umgås med personer utanför den inre kretsen i hushållet. Möjligen kan vi få nya förhållningsregler inför själva jultiden, men det är ännu för tidigt att säga.
Just nu finns det dock en positiv utveckling i Västra Götalandsregionen där antalet nya covid-smittade och nya covid-patienter med behov av intensivvård har slutat att öka sedan ett par veckor och nu snarast planar ut. Vår regions läge är lite bättre än i både Stockholmsområdet och Skåne avseende smittade och döda i relation till antalet invånare. Det finns således all anledning att fortsätta hålla i, hålla avstånd och avstå från besök i affärer och andra lokaler där det finns risk för trängsel. De sista veckorna på terminen kommer ännu färre undervisningsmoment att äga rum på campus. Och vi ger därmed plats åt det som måste utföras på plats. Vi hjälps också åt mellan fakulteterna att skapa utrymme för sådana moment. Därför kommer vi t ex att bereda plats för vissa kursmoment för studenter från Konstnärliga fakulteten hos oss.
På söndag tänder vi det första ljuset i adventsljusstaken. Och många av oss tar fram de elektriska ljusstakarna och sätter i fönstren, liksom glimmande stjärnor och änglar med glittrande vingar. Även på Humanisten gnistrar det med röda hjärtan i träden, ljusstakar i fönstren och girlanger i mörkret. Låt oss frossa i en adventstid fylld av ljus och stjärnor men inte glömma bort dem som är ensamma eller behöver hjälp att få till lite julstämning. Ring någon gammal vän eller videoprata med äldre släktingar, skicka extra många julkort, och kanske en julblomma till dem som blir ensamma i jul.
Från och med tisdag blir det litet julkalender med lucköppningar på bloggen, kanske inte varje dag men i alla fall regelbundet, fram till jul! Häng med om du vill.
I skrivande stund diskuterar vi på Humanistiska fakulteten hur vi skall hantera smittspridningsrisker samtidigt som vi håller hög kvalitet på vår utbildning, forskning och samverkan. På min dagliga agenda återfinns frågor som rör pandemins betydelse för lokalbokning, studieplatser, arbetsmiljö och examinationer. I sitt senaste beslut den 4 juni har rektor markerat att digital utbildning och distansarbete fortsätter att vara en generell ram för vår verksamhet, men att det finns möjlighet till andra lösningar. Och framför allt, att vi bör planera och organisera för en långsam och anpassad återgång till den typ av verksamhet vi hade innan pandemin bröt ut i vintras.
Men den anpassningen kräver en stor mängd mikrobeslut såväl på fakultetsnivå som på institutionsnivå, liksom hos campusservice. Och det är den processen några av oss nu är indragna i, och lär vara ytterligare ett tag innan det blir semester. Utgångspunkten är hela tiden att inte bidra till ökad smittspridning. Tyvärr har Västra Götalandsregionen fått en ökad smittspridning och antalet IVA-vårdade är visserligen avsevärt färre än i april men de minskar inte i en takt som varit önskvärd. Antalet nya fall har sedan en månad tillbaka legat mellan tre och sex, med undantag för ett par dagar då ännu fler togs in. Det är alltså fortfarande stor risk för smitta i vår region och detta måste vi ta särskild hänsyn till när vi fattar våra beslut.
Som enskilda personer har vi ett mycket stort ansvar för att inte Covid-19 sprider sig och särskilt för att skydda de äldre från smitta. Att ta ett sådant ansvar kräver att vi vet och förstår hur smittan sprids, vad det rör sig om för sjukdom och att vi kan förutse vad våra handlingar får för konsekvenser. Information finns på Folkhälsomyndighetens webbplats, på 1177:s corona-sidor och SvT:s webbrapportering är mycket informativ. Som arbetsgivare skall vi underlätta för medarbetare och studenter att ta eget ansvar för att minska smittspridningen. Om man tillhör en riskgrupp kan särskilda anpassningar bli nödvändiga i varje enskilt fall. Allmänt bör vi organisera verksamheten så att det inte uppstår trängsel i våra lokaler, att vi inte erbjuder buffet eller plockmat, att det finns gott om möjligheter att tvätta händerna och att undvika kollektivtrafiken för resor.
Jag har noterat att det fina vädret skapat utrymme för större sällskap av personer på vår gräsmatta och runtomkring huset. Vid flera tillfällen har jag lagt märke till att de inte iakttager någon fysisk distans och gärna delar både mat och dryck med varandra. Tyvärr har ett liknande beteende ökat även generellt i stadsrummet vilket jag tror medverkar till att smittspridningen inte minskar. Det är inte bara ansvarslöst i relation till de människor man möter att bete sig så, det är också moraliskt förkastligt i relation till dem som är äldre och vars överlevnadschanser är mycket små om de blir allvarligt sjuka bland eftersom ytterst få av dem orkar med den påfrestning som t ex respiratorvård innebär.
Men, som jag redan sagt i många sammanhang, det finns en sak som är viktigare än annars i år. Tag ordentligt ledigt! Se till att få några veckor i sträck där mejl och telefon har autosvar. När hemarbete blivit norm så kan det vara svårt att känna skillnaden när man är ledig – se till att bryta av tillvaron och göra helt andra saker än under den digitala våren. Som vanligt läser jag böcker på sommaren men det här året envisas jag nog med att rekommendera friluftsliv än mer än bokläsning 🙂
För den som är det minsta intresserad av kulturhistoria, biologisk mångfald och strövtåg i regionen kan jag varmt rekommendera en utflykt till naturreservatet Komosse i Ulricehamns kommun.
Våren, för att inte säga nästan försommaren, har kommit till Göteborg. Temperaturen närmar sig 20 grader på dagen, men de svala nätterna skvallrar om att det fortfarande är april. ”April is the cruellest month, breeding lilacs out of the dead land” skaldade T.S. Eliot i ”The Waste Land” för snart hundra år sedan och detta år 2020 är våren grym.
Många av oss har förlorat någon vi kände i Covid-19, någon som var en del av våra liv, eller känner någon som sörjer. Och vi måste alla utstå prövningen att inte träffa våra äldre släktingar och vänner, att inte fira bröllop, student, Valborg, midsommar, födelsedagar och inte ens kan vi samlas för begravning. Många av oss jobbar tidvis eller långsiktigt hemifrån. Det blir lite ensamt och trist av och till. De av våra medarbetare som veckopendlar är i allmänhet isolerade i sitt hem och helt avskurna från sin arbetsplats.
April är inte bara den grymmaste månaden utan också nu kanske den viktigaste för att förhindra att cov-sars-2-viruset sprids i en hastighet som sjukvården och våra äldre inte klarar. Mycket talar för att smittspridningen faktiskt har planat ut i Stockholm, men vi vet ännu inte var i utvecklingen Västra Götalandsregionen befinner sig. Det finns tecken på att även vi i denna del av Sverige ligger på en platå eftersom antalet nyinskrivna patienter till IVA med Covid-19 minskat de senaste dagarna och att inneliggande patienter sedan påsk stadigt ligger mellan 60 och 70 patienter per dag.* Om, säger om, det är så, då är vårt beteende i dessa dagar med sitt varma väder avgörande för att det antalet inte ökar igen.
Det finns inga genvägar. Och det finns inga undantag. Håll avstånd (1,5-2 meter från andra), tvätta händerna med tvål och vatten (eller handsprit om tvål och vatten inte finns tillgängligt) och alla med förkylningssymptom, feber eller sjukdomskänsla håller sig hemma tills det är över och ytterligare ett par dagar. Använd Folkhälsomyndighetens hemsida för att hålla dig uppdaterad, liksom universitetets egen s k coronasida.
På universitetetet och på vår fakultet har vi nu kommit in i ett nytt normalläge. Huset är öppet dagtid vilket underlättar för de studenter som numera får sin undervisning på distans att skapa studiero och disciplin för att slutföra sina kurser denna vårtermin. Disputationer skall också genomföras här digitalt i maj och juni men det är viktigt att det sker på ett sådant sätt att smitta inte kan spridas mellan människor. Vägledningar och hjälp finns att få via prefekter och vice-prefekter.
Varje vecka träffar jag via digitala kanaler övriga dekaner, rektor och ett stort antal personer från personalenheten, utbildningsenheten, säkerhetschef, jurist m fl för att dryfta frågor om hur vi bäst upprätthåller vår verksamhet i denna tid. Men vi har också nu börjat hantera frågor av mer normal karaktär som bibliotekskostnader för Open Access, JIGU-projekt och visionsarbetet för att nämna några. I någon mening är det faktiskt glädjande, vi är nu såpass väl organiserade för krisläget att verksamheten inte längre behöver vara helt i ”vänt-läge”.
Svårast är ju förstås planeringen inför hösten. Skall vi kunna öppna höstterminen som vi brukar med en blandning av campus och distanskurser, eller måste vi starta allt i ett digitalt mode? Ännu vet vi inte. Just nu bokar alla lokaler och planerar för en ”normal” termin, men samtidigt håller vi den digitala vägen öppen. Vi får leva i detta limbo ett tag till, tyvärr. Vad vi kan glädjas åt dock är att prognoserna för vårt utbildningsuppdrag under 2020 lovar gott, kanske t o m en överproduktion, och att söktrycket till våra utbildningar har ökat markant inför HT 2020!
Sommaren kommer med till visshet gränsande sannolikhet inte att kunna erbjuda oss lärare och forskare några konferensresor eller workshops. Sommaren kommer att bli som somrar är mest – regnig, solig och lite blåsig – men också utan Almedalsveckan, Summerburst och Gothia Cup. Men svårast denna sommar tycker jag det blir att inte kunna umgås på riktigt med föräldrar, barn och vänner. Trösten är att vi är ”in it together”. Ingen kommer undan och alla berörs. Vi måste hålla i och hålla ut nu. Det blir bättre sedan. Allt har sin tid. Men april är den grymmaste av månader.
Uppdatering 200428 Tyvärr har antalet inneliggande och nya IVA-vårdade i Västra Götaland fr o m den 23 april ökat något igen. Se vidare här.
Här nedan finns Folkhälsomyndighetens råd (som är att betrakta som regler) som de publiceras på myndighetens hemsida.
Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.
Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.
På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.
Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.
Vi ses i augusti!
Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.
Kommer vi att se nya universitstsförlag poppa upp vid våra lärosäten? Och hur förhåller vi oss till frågan om status när det kommer till publiceringar?
Vid årets nationella fakultetskonferens i Malmö (den 13-14 maj) diskuterades den just nu lite infekterade frågan om open access/öppen tillgång avseende publiceringar från forskningsprojekt och forskningsresultat. Vi har ett femtontal representanter från olika lärosäten som lyssnade på bibliotekschef Sara Kjellberg och bibliotikarien Jakob Andersson på temat öppen tillgång. Vi började i frågan om Plan S som är ett initiativ från ScienceEurope )en europeisk organisation för forskningsfinansiärer). Mycket kritik har redan riktats mot den snabba och ovillkorliga övergången till publiceringen i s k open access-tidskrifter. Det svaga inflytandet av forskare och forskningsaktiva institutioner i själva processen kanske kan förklara åtminstone en del av kritiken. Och som pro-dekan Magnus Nilsson påpekade så har öppen tillgång funnits via forskningsbiblioteken hela tiden – vad det här handlar om är digital tillgång. Så lösningen på problemet med tillgång till forskningsresultat ligger i att reflektera över varför och hur forskningsresultat bör spridas och vem det är som behöver och bör ha tillgång.
Att de stora förlagshusens monopol och extrema vinstmarginaler måste bort är nog alla forskare och lärosäten ense om – men just nu drivs frågan om öppen tillgång lite för mycket som en teknisk fråga (vad är möjligt?) eller en utbudsfråga (allt skall finnas). Men för vem och i vilken form bör forskningsresultat presenteras, spridas och användas? Och bör de villkoren vara olika beroende på vilka vetenskapliga områden det gäller?
Jakob Andersson berättade att det nu finns en trend mot att allt fler lärosäten skapar egna universitetsförlag med peer review och kvalitetsgranskning. Sådana förlag har öppen digital tillgång och hanteras ofta av universitetsbiblioteken. Ett sådant svenskt förlag är Stockholm University Press, ett förlag som gett ut både antologier och monografier med klassisk peer review granskning och nedladdningsbar liksom print-on-demand-upplagor (samt också tidskrifter). Öppen tillgång är förstås en självklarhet inom ramen för dessa nya förlag. Andersson pekade också på Kriterium som ett lyckat grepp för att stärka den vetenskapliga kvaliteten och statusen hos främst monografin.
Och, för att inte fastna i statusträsket när vi avgör hur vi vill sprida och använda forskningsresultat (att en tidskrifts s k impactfaktor blir viktigare i en kvalitetsbedömning än vad som faktiskt står i texten) rekommenderas alla att läsa igenom San Fransisco-deklarationen för bedömning och granskning av forskningspublikationer.
Nästa års fakultetskonferens blir i Linnéuniversitetets nybyggnad i Campus Kalmar!
Sommaren har ju sedan länge varit här rent meteorologiskt – men för de allra flesta är den nu också på väg även i termer av ledighet. Jag hoppas att alla medarbetare som går på sin sommarledighet nu eller under de närmaste dagarna verkligen tar sin uppgift på allvar – alltså den att vara ledig. All forskning visar att det är förmågan till avkoppling, rekreation, återhämtning och möjligheten att se fram emot något roligt som gör att man orkar med både stressiga och tunga perioder i arbetslivet. Sommaren kan vara en sådan period och därför är det viktigt att oavsett vad vi gör med vår ledighet så skall det vara en tid för sådant som ger energi, inte tar energi.
Sätt på autosvar på mejlen och telefonen, kolla inte mer än du känner att du vill, läs uppsatser, romaner, artiklar eller åk på konferens. Det kvittar. Bara det du gör ger den välbehövliga återhämtningen och omväxlingen.
Själv har jag i veckan packat flyttkartonger inför sommarens flytt av fakultetskansliet samt hanterat processer med elektorer till forskningsråd, planerat strategimöten för hösten, utsett några sakkunniga, fastställt handläggningsordningar och hanterat arbetsmiljöärenden. Verksamheten flyter på helt enkelt. 🙂
Men en del av verksamheten inom akademin flyttar över till Gotland under veckan som kommer. En viktig del i universitetens samverkan med samhället är att vara på plats under politikerveckan i Almedalen. Då fylls Visby av seminarier av olika slag med många lärosäten inblandade. Göteborgs universitets arrangemang hittar man här. Även tankesmedjan Humtank har seminarier i Almedalen, en hel massa faktiskt, och jag tänker bevista åtminstone några av dem. Programmet finns att ladda ned här. Vår nye representant i Humtank är Daniel Brodén, filmvetare. Själv tänker jag bland mycket annat prata om digitalisering i relation till partiernas demokratiska uppgift, ett seminarium tidigt på fredagsmorgonen.
***
Och så gick ju Sverige till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Verkligen roligt och en fjäder i hatten för en laginsats och för en solidaritet där var och en gör sin bit och det räcker riktigt långt. Själv hoppas jag kunna jubla ännu en gång när Sverige nu möter Schweiz (tisdag 3 juli) och att det skall bära hela vägen till medalj. Men någon seger i förskott går det inte att ta ut…
Jag önskar alla en riktigt skön sommar med mycket återhämtning och glädje!
I små korta texter (2-3 sidor) som alla inleds med en tydlig och innehållslig sentens och ingress som sammanfattar erfarenheten som förmedlas, lyfts tjugo viktiga historiska lärdomar fram att ta med sig från ett 1900-tal som såg diktaturer komma och gå, men också den moderna demokratin födas och blomstra.
Om alla vi medborgare tog dessa tjugo lärdomar ad notam och levde efter dem i våra egna liv varje dag, om vi uppfostrade våra barn efter dem och om vi byggde upp våra institutioner efter dem så skulle aldrig diktaturen få fäste i våra stater och regimer. Ingen är fullkomlig, men om de allra flesta medborgare levde efter nästan alla dessa lärdomar nästan hela tiden och om våra institutioner understödde och utvecklade sådana strukturer när vi själva sviktade så skulle vi uppnå samma mål. Men, om allt fler medborgare negligerar dessa lärdomar och inte heller våra institutioner konstrueras efter dem och om vi inte heller fostrar våra barn i dem – ja, då har vi inte någon motståndskraft mot för demokratin livsfarliga idéer om kollektivets, statens och majoritetens rätt på bekostnad av individens, medborgarens och minoritetetens.
För oss som är verksamma inom universitetet är det inte bara den akademiska friheten vi måste försvara, vi måste också försvara friheten per se. Vårt ansvar är att i all vår verksamhet tradera, utveckla och förnya vårt eget kunskapsarv men också både att bejaka och kritiskt granska nya perspektiv.
I Sverige är vi universitetsanställda i allmänhet statstjänstemän, en av Snyders lärdomar är att hålla ämbetsmannaetiken högt. Om jurister och offentliga tjänstemän hade hållit sig till den etik som deras profession krävde så hade mycket av Tredje Rikets vidrigheter aldrig kunna genomföras. Jurister, läkare och handläggare genomförde handlingar som helt enkelt stred mot det ethos som professionen hade. Diktaturen kanske hindras för att du vägrar skriva under ett papper.
En utvidgad bokfestival är över i Göteborg, den ursprungliga mässan har tappat besökare samtidigt som svenska nazister har mött ett både manifest, fredligt och målmedvetet motstånd från demokratiska krafter ur alla läger. Det är inget annat än en massiv seger för vår demokrati att vanliga medborgare så tydligt gestaltat sin vilja att gemensamt försvara de omistliga värden vi gemensamt vunnit i kamp mot repression och undfallenhet.
Jag besökte Bokmässan alla dagar utom lördagen, tittade in och lyssnade på Humanistens forskare och personal samt deltog också i ett par evenemang. Ronny Ambjörnsson nämnde i en bisats i ett samtal om nyutgivningen av hans bok Den skötsamme arbetaren en sak som fastnade. Vi talade om nazisterna som marscherat utanför dagen innan, när läsningen minskar tappar vi också förmågan att argumentera och använda språket till försvar mot odemokratiska krafter, i en bisats sa Ronny ungefär ”men jag ser ju att de här nazisterna har en massa märken, tecken och symboler och då behöver man ju förstå och kunna tolka dem”.
Ronny Ambjörnsson skriver om ett sågverkssamhälle i början av 1900-talet, men också om frigörelse och framåtskridande mer generellt. Dagens generationer behöver förstås läsning och språk lika mycket som min generation, men dagens digitala samhälle kräver också tillgång till en global symbolvärld, ett universum av tecken som går utöver det skrivna och talade språket.
För många år sedan när jag arbetade med min avhandling läste jag MJ Edelmans The symbolic uses of politics (1985). Den öppnade mina ögon för tolkningsteori på en ny nivå, och den insikten har fortsatt att prägla min egen forskning och undervisning. Symboler och tecken är såväl kommunikation som handling och historia, den som inte kan avkoda eller tolka ideologiska symboler eller digitala memer saknar i realiteten en del av förmågan att antingen bjuda motstånd eller bli delaktig i samhällsförändringen. Lägg därtill de språkliga kinesiska askar som t ex filosofi eller lingvistik erbjuder så blir vår fakultets uppdrag än mer tydligt. Humanistiska kunskaper och insikter är helt enkelt lika oundgängliga som de alltid varit, men de tar andra former och gestalter än förr. Och i dagens samhällsutveckling har vi inte tid att lägga kraft på att lokalt eller nationellt legitimera eller försvara oss, tvärtom krävs all vår energi till en framåtrörelse med större fördjupning, ökad komplexitet och ökat internationellt utbyte.
Mässans tema var bildning och jag har för min egen del tagit fasta på bildning som ett motstånd mot jag-fixering och ytlighet, bildning är radikalt – en förmåga att förstå sig själv och sin samtid i ett evighetsperspektiv. Vad kan vara mer omvälvande?
